Om Kalle Lind och andra gubbar

Män är från Skagen, kvinnor från vettet.


Marie Kröyer var sexton år yngre än maken P.S. Till skillnad från honom utestängdes hon från tidens konstskolor. I likhet med de flesta borgerskapskvinnor som klipptes av från arbetsliv och geniförklaranden, utvecklade hon snart diverse neuroser. ”Neurasteni”, nervklenhet, var modediagnosen för dagen.

Hon träffade Hugo Alfvén – en flintskallig tonsättare som samlade kvinnliga erövringar som troféer – på Sicilien och förälskade sej i honom. Passionen blev en berömd tragedi för alla inblandade: sprätten Alfvén gjorde naturligtvis inte Marie lyckligare, hemma i Skagen var PS sjuklig (i syfilis, ska tilläggas) och dessutom bröts kontakten mellan Marie och hennes dotter.

Det är en komplex historia med mängder av lager. Den har ganska mycket att säja om tidens syn på kön och konstnärskap. Det är en historia utan vinnare, utan hjältar, utan uttjänta termer som ”ont” och ”gott”.

Därför är det intressant att se hur en av parets levnadstecknare, danske Knud Voss, så ogenerat tar parti i den komplicerade relationen:

Marie var på många sätt en svår kvinna som skulle ha gett mången äkta man gråa hår. Hon hade ingen blick för allt det vackra i Köpenhamn. [—]

Frid fick väl Kröyer egentligen först efter det att Marie hade lämnat honom för kompositören Hugo Alfvén. Och det är tveksamt hur mycket frid han fick ens då, med tanke på att han ända till sin död led svårt efter saknaden av Marie. [—]

Mycket talar för att hon bara var måttligt förälskad i honom, om ens det, och förälskelsen varade knappast länge efter förlovningstiden. För henne kretsade förhålladet mest kring henne själv, vilket samtidigt inte hindrade att berömda män för jämnan skulle bekräfta hennes skönhet för henne. [—]

I sitt förhållande till män var Marie – som kvinnor så ofta är – en gåtfull paradox.

Visst får man en känsla av att Knud Voss själv blivit lämnad av nån ond kvinna som inte förstod att uppskatta hans långa föreläsningar om olika viktiga saker han kan?

Föregående

Die Forsselle.

Nästa

Sov lilla Totte.

5 kommentarer

  1. Oskar Forsgren

    Du skriver om konst, vad glad jag blir! Lika insiktsfullt som om de skäggiga nöjesgubbarna.

  2. dr. No

    Det låter som den bibliska sägnen om Lillian – demonen som drog nitlotten när de ondskefulla namnen skulle delas ut…

  3. Huskorset

    Kalle: Haha, det gör det absolut.

  4. fridapanik

    Hej!
    Superskön blogg du har.
    Äntligen nån som skriver och säger något samtidigt.

  5. Kristoffer Appelquist

    HAHA, jo exakt!

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: