Om Kalle Lind och andra gubbar

En tidlös Greider.

2015. Göran Greider har just nedkommit med en bok om Joe Hill som han åker landet runt och pratar om. Han är chefredaktör för Dala-Demokraten, krönikerar regelbundet i ETC, medverkar flitigt i P1 och hinner däremellan twittra om sina blommor och djur:

greider bergenia

greider katt

En känsla av att tiden trampar vatten infinner sig när jag hittar följande satiriska stycke i tidningen Magazin April 4/1990:

GÖRAN GREIDER. Ser ut som Svullo. Brer ut sig i spalterna som Svullo i TV-rutan. Kanske är Göran Greider en Svullo som förlorat sin humor?

Bakgrund (som han talar vitt och brett om): Så kallad arbetarklassgrabb från glesbygdens, fattigdomens och det kulturella armodets Vagnhärad (en timmes bilresa längs E4:an från Stockholm).

Nuvarande belägenhet (som vi inte får höra så mycket om):
Bostad plus arbetslägenhet i bostadsbristens Stockholm. Medarbetare på kulturen i Dagens Nyheter. Proffstyckare i Aftonbladet. Doktorand vid Stockholms högskola. Redaktör för litterära tidskriften Åttiotal. Poet med fyra diktsamlingar utgivna av Bonniers.

Arbetsmetod: Bygger sin radikala image på sin arbetarbakgrund samt att han är avlägset bekant med en kille som en gång gick förbi ett hus som tidigare varit ockuperat av anarkister. Tillhör den typen progressiva skribenter som om han någon gång åker igenom en sjaskig förort måste delge sina intryck på en helsida i rikspressen.

Specialitet: En outgrundlig djupsinnighet med touch av vardagsrealism. Höjdpunkten hittills i karriären kom när Greider i DN bevisade att eftersom TV sänder hockey-VM med en kvarts fördröjning kan man inte längre cykla omkring i samhället och se Sverige ”från sidan”.

greider

Smädestycket, signerat Erik Wijk (som vi har slutat prata om), illustreras av Mikke Hedberg (som vi nog aldrig har pratat så mycket om):

greider 1

Till vänster respektive höger om Greiders tapetrulle till skrivmaskinspapper står Bengt Ohlsson och Nina Lekander. Dem kan man också läsa regelbundet idag, om än inte med GF (Greiderfrekvens).

Och 1992 skrev Kjell Häglund – fortfarande en välvässad penna inom det popkulturella fältet – en drapa om ”den nya tidens” (alltså det tidiga nittiotalets) krav på snabba mediekarriärer:

Kolumnisten Mats Olsson i [Expressen] var hatälskad just för sin opolitiska självhäv­delse, men är ändå av den gamla skolan. Han gick ”den långa vägen”, som man gjor­de förr. Först framåt 30 hade han jobbat sig upp till den ”impact” som dagens nya jour­nalistgeneration otåligt förväntar sig innan 25.

Den nya journalistgenerationen väljer dock TV-mediet i stället. Guillou och Skytte kom fram i en tid då det journalistiska äm­nesvalet och behandlingen av detta gjorde dem till stjärnor. I dag tränar den potentiella programledaren in det spontana skrattet in­nan han hört skämtet.

På 70-talet gick man på skrivarkurs hos ABF i flera terminer innan man vågade skriva några arbetardikter och trycka upp dem till självkostnadspris på författarverkstan. När vi i dag ser Jenny Morelli skrika ”fuckhead” i TV utnämner vi henne omedelbart till vårt nya kvinnliga litterära hopp, utan att ha läst boken. Carl Johan Vallgren skriver 500 framsidor debutepos som ingen i stipen­diefonden orkar läsa, men han har tydligt ut­tryckta ambitioner att ”go big” (visar sig na­ken på Expressens kultursida) så han får sti­pendiepengarna. Och flyttar med ambitiös imagemedvetenhet omgående till Spanien.

Bland kulturjournalisterna kan Kay Glans begära astronomiska arvoden av Moderna Tider för manus han redan fått betalt för av BLM – och betecknas genast som ”tyngst”. Göran Greider skriver elva kulturdebattin­lägg i veckan, om allt från hip hop till social­demokratins förfall, och alla beundrar ho­nom för att vara den störste debattören, ingen ifrågasätter tankedjupet i hans tio­minuters teorier.

Detta skrev Häglund i tidningen Nöjesguiden. Som också finns kvar, till skillnad från Jenny Morelli, som få pratar sig hesa om idag. Nöjesguiden är dock inte riktigt samma tidning som då. Då guidade den nöjeslystna till hippa hak, nu guidar den identitetspolitiskt nyfikna till rätt åsikter om kulturell appropriering.

Och varken Göran Skytte, Kay Glans, Moderna Tider eller BLM pratar någon om idag, annat än i termer av ”vad hände egentligen med …?” Och visst var det ett tag sen vi hörde av Carl Johan Vallgren?

Trender kommer och går. Greider består. Eller som han själv kanske hade uttryckt det:

Min krysantemum står sig
år efter år.
Behöver dock vattnas ibland.
Själv behöver jag inte ens vintertäckas.
Jag pollinerar mig själv in i evigheten.

Föregående

Rubin glimrar igen!

Nästa

Don’t Luuk back, Uggla!

  1. Ola Hellsten

    Mikke Hedberg pratade serievärlden om i några minuter i alla fall: http://seriewikin.serieframjandet.se/index.php/The_%C3%84mersom_Litepalti_st%C3%A5%C3%A5ry!

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: