kallelind.se

Om Kalle Lind och andra gubbar

Hasseextra 8: en sjuttiotalsorgie!

I Svenska Ords arkiv, som förvaras på Universitetsbiblioteket i Lund, finns manus, manusutkast, bilder, alldeles för få brev, ett udda exemplar av tidningen Lektyr, programblad och ett digert pressklippsarkiv, som Mona Haskel noggrant hanterade under några decennier. Där finns alltså inte bara Alfredson– utan även Danielsson-relaterade artiklar. Ett exempel på en sådan presenteras nedan.

År 1972 gjorde Tage sin första egna film: Mannen som slutade röka. Där ska Gösta Ekman sluta röka genom att leva efter Aristoteles princip att summan av våra laster är konstant. Alltså ska nikotinet ersättas med erotiken. Tage Danielsson må ha varit en troget gift gentleman, som tidigt skrev på feministiska teman i ”Bilder av vackra flickor kan sublimera driftslivet” (1966), ”Donna Juanita” (1969) och ”Hej, man!” (1975). Han var icke desto mindre en man av sin tid, det ekivoka sjuttiotalet.

I Mannen som slutade röka förekommer alltså en orgie, tillika på en bordell. Inspirerad av den sortens vällustiga tablåer som ofta förekommer hos katolskt präglade regissörer som Buñuel eller Fellini, städslade Tage ett gäng unga damer, ett gäng betydligt äldre herrar och ett gäng romerska togor.

Herrarna plockade han gärna från styrelserum och andra maktcentrum. De var ”rätt typer”, det vill säga hade mage. Kanske castade han sina direktörskompisar för att – bokstavligen – dra ner brallorna på dem och göra dem en smula löjliga. Oavsett vilket framstår de onekligen så när man ser filmen – och ännu mer när man läser Lars-Olof Löthwalls inspelningsreportage i Expressen, med rubriken ”Rapport från en orgie” och en helt slumpmässigt vald bild som råkar ha ett par bara liljekullar i fokus.

Löthwall var själv journalist, och ville nog skriva en självironisk rapport med undertexten att en korpulent gammal farbror som han (44 år gammal vid inspelningstillfället, jämnårig med mig just nu) så klart inte hade en chans mot de vackra nymfetter han fick agera mot. När man läser texten idag känns den något nedlåtande.

Redan av sin samtids kvinnosakskvinnor kritiserades Mannen som slutade röka för dess sätt att objektifiera – ett av sjuttiotalets populäraste ord i den feministiska debatten – kvinnan. Det låg onekligen något i de invändningarna, även om de förstås missade ironierna, referenserna, leken med klichéer och arketyper. På det hela taget har Mannen som slutade röka hållit för tidens tand, särskilt om man klarar av den intellektuella tankeprocessen att placera verket i sin tid.

Löthwalls inspelningsreportage har ingen vidare fräschör när man läser det idag, men även det är fascinerande som tidsdokument.

Föregående

Hasseextra 7: O’-vännen!

Nästa

Hasseextra 9: lösryckta bitar ur programbladen till Gröna Hund och Konstgjorda Pompe!

2 kommentarer

  1. Fredrik Tersmeden

    Den tredje bilden – den med Löthwalls reportage – är av någon anledning inte klickbar (och därmed ej heller läsbar).

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén