Om Kalle Lind och andra gubbar

Hasseextra 7: O’-vännen!

Lars-Olof Månsson från Sala hänvisade, på ingen grund alls, till sitt irländska påbrå och kallade sig därför Lasse O’Månsson. På sextiotalet var han hipp. För att inte säga en hipster. Hans jazz- och beatinspirerade humor, levererad med deadpan-uppsyn på scen och som ett entonigt mummel i radio och stundom teve, luktade storstad och ångest.

Mest känd är han av eftervärlden för att ha redigerat Svenska Mad de första femton åren. Hans skruvade ledare inspirerade Roffe Classon att göra något liknande i Galago. I sextiotalets begynnelse var han vad som inom branschen kallas en comedian’s comedian. Någon som den stora massan ställde sig oförstående till men de initierade dyrkade.

Foten tillhör Lasse O’.

Efter en av sina succéföreställningar skyndade sig Povel Ramel till radiostudion för att få sitta och prata nonsens med Lasse O’ och hans Blå tummen-kompis Bertil Petterson. Han anställdes av radions underhållningschef Tage Danielsson och var den förste att intervjua den improviserade Valfrid Lindeman.

Han ingick på ett självklart sätt i Svenska Ords två första revyensembler – Gröna Hund 1962 och Hålligång 1963 – och var vid samma tid ett av de skägg som underhållningschefen Åke Söderqvist samlade runt ett sammanträdesbord för att göra banbrytande tevesatir.

Hasseåtage blev gigantiska medan Lasse O’ fortsatte att mumla i sitt hörn. Efter succén med Svenska Mad skapade han även Svenska HJäLP, inspirerad av Harvey Kurtzmans satirtidning HeLP, men främst fylld med svenskt textmaterial. Både Hasse och Tage ställde förstås upp och skickade honom texter, ofta av en sort som var svartare, snuskigare, irrationellare – glosan för dagen var ”sjukare” – än de i deras egna böcker och föreställningar.

I ett nummer av HJäLP medverkar Hasse med några moderna uppdateringar av den sortens teckningar som Albert Engström fyllde sin tids skämttidningar – Söndagsnisse, Strix och i synnerhet Söndagsnisse-Strix – med. På Engströms tid kunde de se ut så här:

 

 

 

 

I Hasses sextiotal, och genom hans ritstift och skrivmaskin, såg de istället ut så här:

Det kan se ut som om Hasseåtages och Lasse O’:s vägar skiljs åt typ när sextio- övergår i sjuttiotal. Lasse O’ drog sig allmänt in i skuggorna för att skriva skruvad prosa och digga jazz på heltid medan Svenska Ord-snubbarna tog del av samhällsdebatten och fortsatte att göra film och revy och vara angelägna.

Riktigt så var det inte. Det hände att de fortsatte att hälsa på hos varandra. År 1974 gjorde Lasse O’ m.fl. teveprogrammet Bättre sänt än aldrig, där Hasse inledningsvis presenteras med buller och bång för att sedan aldrig mer dyka upp. Och samma år dyker följande vax upp i skivdiskarna:

LP:n med Hans Arnold-omslaget heter Lasse O’ avslöjar Mitzi Gaynor’s hemliga liv (spoiler: det gör han inte). Den gavs ut av Svenska Ljud, ett skivbolag som annars enbart gav ut skivor signerade Alfredson och Danielsson. En av bolagets direktörer skrev i ett pressmeddelande:

 

Föregående

Hasseextra 6: illustratören Alfredson!

Nästa

Hasseextra 8: en sjuttiotalsorgie!

  1. Fredrik Tersmeden

    Älskar referensen ”pfalzisk underläpp”. Samt noterar att Hasse i denna bild skrivit sin signatur så att den skall bli så lik OA:s som möjligt.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: