Ian annan del av världen.

Ian Wachtmeister har skrivit en memoarbok som han också kallar ”historiebok” (troligen syftande på begreppet ”roliga historier”). Den heter Rebellerna och påstås också handla om rebeller. Till rebellerna räknar Ian Wachtmeister Ingvar Kamprad, PG Gyllenhammar, Alexandra Charles, imitatören Göran Gabrielsson och sig själv. Mitt intryck är att Ian har en annan definition på ”rebell” än jag.

Ian Wachtmeister hatar politisk korrekthet, det vill säga när folk inte vågar vara lika utmanande av etablissemanget som han själv. Ian Wachtmeister tillhör, enligt Ian Wachtmeister, inte etablissemanget. Ian Wachtmeister är greve, företagsledare, mångmiljonär och politiker. Mitt intryck är att Ian och jag också har olika definitioner på begreppet ”etablissemang”.

Ett kapitel handlar om Lundsberg, som han tycker är en fantastisk inrättning som fostrat ”goda världsmedborgare” (bland annat genom att bara ha tiokamp på friidrotten). Enligt Ian Wachtmeister är det ”ingen som helst uppoffring för barnen” att spendera hela sin tonårstid på avstånd från uppenbarligen ointresserade föräldrar, i sällskap med kamratuppfostrande jämnåriga. Ett uttalande som jag spontant hade rubricerat som ”kategoriskt”.

Wachtmeisters egen tid på Lundsberg var härlig. Härlig härlig härlig. Minnena är lite osorterade, som de lätt kan bli när alkohol möter demens, men ack så härliga:

Min klasskamrat John Werner var bättre på sopransaxofon än på rubank men kommaterade enligt den vänlige svenskläraren som en koffert.

”Ohlssons skrift påminner om en samling geléklumpar”, sa Bullen om Fritte Ohlssons uppsatser. Elakt men sant intill den dag som idag är. [För att göra det hela ännu mer förvirrande är Fritte Ohlsson synonym med skådespelaren Fredrik Ohlsson, gift med Siw Malmqvist och en gång ”Pelikanen” med hela svenska folket, bloggarens anm.]

”Det vore lika bra att du ställde dig på ett ben i skogen och kastade småsten och sa Kuckeliku filibabba”, var vår husfar Im Palmers, även kallad Blä, förslag till Johnny, som insåg situationens allvar och flyttade till Schweiz.

”Äter ni så där hemma i vedboden?” löd ett av Bläs favorituttryck. Vår pappa frågade om han verkligen sa hemma i vedboden?

Ludwig Åkerhielms insatser i fotbollsmålet gav honom smeknamnet Sållet. Vi vann i alla fall!

När Ludde skadade sig på tennisbanan fick han stelkramp och höll på att dö. När han låg på intensiven i Karlstad bad vi alla för honom i Lundsbergs kyrka. Han lever än idag.

Om det framstår som något associativt och gaggigt så är det för att det är det. Sammanfattningsvis är Ian Wachtmeisters uppfattning om Lundsberg att det är härligt. Utomordentligt härligt. Härligt och oproblematiskt. En god och sund och härlig uppfostran, härligt befriad från politisk korrekthet:

Vår rektor hette Martin Lindström och blev så småningom biskop i Lund. Han gav mig några riktiga råsopar så att jag höll på att flyga av podiet i aulan. Vilken forehand han hade! Jag kommer inte längre ihåg varför, men det var säkert befogat. Man kunde också få en snyting för att inte ha gått ut på rasterna. Så lärde han oss att uppskatta frisk luft.

Uppenbarligen har jag och Ian Wachtmeister också olika definitioner på begreppet ”god uppfostran”. Och inte minst på begreppet ”humor”.