Lättkränkta personer genom mediehistorien: Maj-Britt Baehrendtz.

Tunn hud är inget Marcus Birro har patent på (eller Kalle Lind, för den delen). Folk har rivit upp himmel och jord för nedsättande recensioner och grova skämt i alla tider. Ibland förstår man dem, ibland tycker man kanske att de varit väl snabba att hota med stämningar eller landsflykt.

I svensk teves absoluta begynnelse gjorde Sveriges Radio – som ljud-och-bildbolaget då fortfarande hette – en galasändning för nåt som ansågs vara ett särskilt behjärtansvärt ändamål: trafiksäkerhetens främjande. NTF – Nationalföreningen för Trafiksäkerhetens Främjande – var medsponsor, vilket dåförtiden inte ansågs vara komprometterande. Sveriges Radio fick gärna samarbeta med statliga verk, eftersom Sveriges Radio i praktiken var ett statligt verk.

Däremot lyckades ett stort svenskt bilföretag med fabriker på Hisingen nästla sig in i programmet. Visserligen var deras prisbilar inslagna i papper, och visserligen försökte programledare Nils Erik Baehrendtz ställa sig i vägen så mycket som möjligt, men som det kommenterades i Expressen dagen därpå: ”Den som hade ett aldrig så litet hum om bilar, såg ändå på höljets konturer vad det rörde sig om.”

En inringare till Sveriges Radio kunde identifiera Volvoprofilen eftersom höljet kring bilen ”satt tätt som på en jumperbrud”, ty det här var på den tiden när folk sa sånt utan att begrepp som ”chauvinism” dök upp i någons huvud.

Det blev, som det så gärna blir när kvällspressen sätter agendan, skandal. Reklam var från dag ett en mycket delikat fråga för programbolaget Sveriges Radio. Staten – vissa skulle säga ”såssarna” – hade nogsamt sett till att ingen eterburen media fick finansieras med några andra pengar än statens egna. Och, som en liten kompensation för statens givmildhet, fick heller inga andra intressegrupper än staten sända eterburen media.

Samma dag som NTF-galan sändes – den 6 december 1958 – blev dess programledare Nils Erik Baehrendtz dessutom programdirektör för Sveriges Radios TV-avdelning. Det gjorde inte frågan mindre känslig. Den antikommersiella televisionens själva banérförare stod alltså och lassade lätt identifierbara Volvobilar över sina tävlare!

Så man kan väl föreställa sig att det ven lite om öronen på Baehrendtz, en av sin tids mest välbekanta svenskar, inte minst efter programledarskapet i Kvitt eller dubbelt. Men tydligen var det inte bara kring Nils Eriks öron det ven. Vinandet nådde även hans lojala hustru Maj-Britt.

Maj-Britt Baehrendtz jobbade som journalist på Expressen. En dag fick hon höra att dagens planerade nummer av hennes egen tidning skulle innehålla ett infamt påhopp på hennes make. Hon fick läsa formuleringen: ”Jag blev vansinnigt arg. Jag minns att jag blev så arg att jag nästan mådde illa”. På stående fot och med omedelbar verkan sa hon upp sig.

Och då hann ändå grafikerna bryta loss notisen om Nils Erik och förhindra att allmänheten fick ta del av den.

Vad var det då för en snaskig smaskighet som formulerats? Hur överjävligt groteskt rå och sårande var den där notisen? Var det ännu värre än det hämningslösa näthat Marcus Birro utsatts för?

På skvallersidan Bekantas bekanta hade en anonym kolumnist skrivit:

Det sägs på stan att Nils Erik Baehrendtz fått ett nytt namn. Man har börjat kalla honom för Nisse Volvo, efter det bekanta NTF-programmet nyligen.

Så såg alltså den tarvliga taskspark ut som fick fru Baehrendtz att, kränkt och förnedrad, lämna sin arbetsplats för tid och evighet (närmare bestämt ett år).

Plötsligt framstår Marcus Birro som ett under av stoiskt lugn och högburen värdighet.

(Källa: Maj-Britt Baehrendtz Tio år med TV, udda nog utgiven 1970, dvs. efter tretton år med teve).

OBS! Den ödmjuka insändaren hittades här.