Om Kalle Lind och andra gubbar

Lill-Babs förlossning.

Jag läser troligen fler biografier över svenska halvglömda offentlighetspersoner än folk i gemen. Det gör jag i en ständig jakt på kuriosa. I varje bok om gamla nyhetsankare eller bedagade revyprimadonnor finns en bisats, en parentes, ett tomrum mellan två rader som retar igång min nyfikenhet och mitt amatörpsykologiserande.

Lill-Babs skrev – med hjälp av mångbarnsmamman och därmed självutnämnde barnuppfostringsexperten Anna Wahlgren – memoarerna Hon är jag. I den berättar hon om sin första förlossning. Sexton år, ogift, i princip ovetande om varför hon hade ett barn i magen. Efter krystvärkar och njurbäckeninflammation och tjockt fostervatten kommer då lilla Monica ut:

Och i ljuset av en stor lampa i taket får jag se henne. Men det jag ser är egentligen bara navelsträngen. Jag hade ju hört ordet, och för mig var en sträng en sträng, en sorts tjockare tråd. Plötsligt ser jag en tarm!

Jag tänkte på när mormor stoppade korv.

Jag är själv inte särskilt äckelmagad så det är inte så att jag sitter och mår dåligt när jag läser. Det är snarare en sorts förvåning som väcks i mej. Varför berättar Lill-Babs det här för mig? Vem är målgruppen? Är samma människor som intresserar sej för Simon Brehm och Itsy bitsy och Annie get your gun intresserade av Lill-Babs opåkallade matassociationer?

Egentligen förstår jag så klart. Lill-Babs vill visa att hon är en vanlig människa, och dessutom den kanske oskuldsfullaste barnföderska sen mor Maria. Det är ytterligare ett led i en strategi som lades upp på femtiotalet: att i varje del och hela tiden och oavbrutet visa vilken jordnära kroppsdoftande matmor Lill-Babs är.

Men samtidigt gissar jag att en stor del av Lill-Babs publik vill ha henne ansiktslyft, solbränd och käckt vitaminknaprande. Visst, hon är ju fortfarande mamma, men jag inbillar mej att den sortens publik gärna blir besparad detaljerna.

Sedan kom de och tryckte på magen och skulle ha ut efterbörden, och då trodde jag att det var en tvilling som kom.

De visade mig moderkakan. Köttfärs! tyckte jag.

Det var längesen jag läste nåt som jag hade så svårt att ta ställning till. Får dessa partier Lill-Babs att framstå som mer oskuldsfull eller mer köttslig? Mer eller mindre effektsökande? Jag vet inte. Det går att se texten från så många håll. Och jag har egentligen inte tid med det här. Jag är instängd i Lill-Babs egen spegelsal och kommer inte ut.

Föregående

Waters under broarna. Och över huvudet.

Nästa

Skitsamma, gamla teveprogram som gamla teveprogram.

10 kommentarer

  1. Ozjeppe

    Jisses ja, från många håll går det som sagt att se texten… det jag spontant tänker när jag läser hennes ”mogna” tankar är: Mer bevis på att 16-åringar i största mån inte bör skaffa barn.

  2. Kalle Lind

    Clas: det där är en intressant teori. Att det är den sjukligt förlossningsintresserade Wahlgren som ställt frågorna som gjort att Lill-Babs ö.h.t. formulerat sina associationer?

    Ozjeppe: nej, det är väl riktigt i största allmänhet. Lill-Babs ”skaffade” väl inte riktigt barnet heller. Det bara kom. På den tiden var det ingen självklarhet att en sextonåring visste vad det innebar att nakenkramas. Men det är samhällets fel, inte sextonåringens.

  3. Ozjeppe

    Mjo, eller föräldrarnas. Men de kanske räknas till samhället?

  4. Clas

    Förmodligen är det så det blir om man låter Anna Wahlgren tolka ens upplevelser i livet.

  5. Balloonfighter

    Citaten får mig att tänka på en konstnären Sven Ljungbergs många memoarer som jag läste i på Malmö Stadsbibliotek. Han skrev om det första minnet han hade. Han var i blöjåldern och hans far skulle tvätta honom genom att lägga en stor loska i röven på det lilla barnet och daska om honom.

    Han har också illustrerat detta.

    Det är lite äckligt.

  6. Clas

    Kalle
    Jag såg Lill-Babs på scen förra sommaren. Då berättade hon hur Anna Wahlgren intervjuat henne för boken.
    Det skrämde åtminstone mig.

  7. Urban

    Lill-Babs – Hon är jag måste väl föresten ha en hedrande icke-plats på listan över finurliga memoartitlar.
    Det är snublande nära att verka vara en felsägning (för tex – det är jag) men min hjärna envisas med att uppfatta det som avsiktligt och välvalt. Som ett litet stycke centrallyrik.

    U.J.

  8. Johan

    Hej Kalle. Jag tycker om din blogg. Mycket. Men, jag tycker inte om vit text på svart botten. Det är jobbigt att för ögonen. Kan du tänka dig att ändra på det?

  9. Anonymous

    hej kalle jag gillar oxå din blogg, men jag gillar inte lakritsglass, vill du se till att de slutar sälja den?

  10. J-h:n

    Urban: ”Hon är jag” är ursprungligen titellåten ur en show som Lasse Forsell specialskrev åt Lill-Babs 1982. Så ”centrallyrik” är väl inte alldeles fel tänkt.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: