kallelind.se

Om Kalle Lind och andra gubbar

Min ungdoms alla studsande pillesnoppar.

Ett av mina starkaste teveminnen – och därför minnen alla kategorier – är ett avsnitt av Rikets kultur från, troligen, 1988. Sune Nordgren var programledare, temat var antagligen satir. Ett reportage handlade om Teater Sputnik, en ung arg revolutionär teatergrupp som utmanade publikens smak och tänjde på gränserna och på andra sätt inspirerade till klyschor.

Minnena är fragmentariska men kristallklara. En bakåtslickad konferencier berättar om någon som "krupit upp i sin egen fitta och försvann". Ett par simulerar de uttråkades samlag, dvs. hon målar naglarna och ringer en kompis medan han bläddrar i en Kalle Anka-pocket. Och i vad jag uppfattade som ett slutnummer dansade två karlar med nakna underliv ut i publiken, sjungande den medryckande "om alla knullar med alla så måste ju alla knulla med nån".

Teater Sputnik har då och då korsat mitt huvud sen dess, men jag har aldrig stött på deras namn i några nutida sammanhang. I en gammal Galago från åttiotalets mitt framgår att gruppen underhållit på nån Galagofest och att det dessutom var till dem som Joakim Pirinen skrev pjäsversionen av Socker-Conny och sedermera Familjen Bra. Sputnik bör alltså ha hört till åttiotalets fascinerande Stockholmssubkultur som var så liten att allt – Imperiet, Galago, Teater Galeasen, gaytidningen Reporter, Alexandersson-De Geer, Bistro Bohem, Reeperbahn, ETC – mer eller mindre delade toalett.

I ett nummer av Magazin April – den både subkulturella och subversiva tidskrift som Mats och Unni Drougge började ge ut från Buus gamla skola utanför Hörby – från 1988 finns en intervju med Teater Sputnik. För att ni ska förstå sammanhanget: omslaget till numret pryds av Lädernunnans Jonas Almqvist, Anna-Lena Bergelin (senare Brundin) pratar om Nancy & Carina, Kjartan Slettemark berättar om sitt konstnärliga värv, Nixon-reklambilder och pudelperformance, Johan Johanssons tillfälliga projekt John Lenin ägnas en tramsintervju, en större reportagesektion handlar om svenska myndigheters tvångsomhändertagande av barn och på redaktionell plats hånas kulturvänstern – "den som på ett museum (hahaha!) i Danmark nyss inlett tjugoårsjubiléet av sextioåttarevolten. Borde det inte ha varit tjugo år sen de firade sextioåtta?"

Där finns också en rapport från Rolling Sputnik Revue -88, troligen samma föreställning som Rikets kultur visade highlights ifrån. Nummer refereras:

Sjöbobonden förklarar för sin dotter varför utlänningar är så äckliga. Han visar arslet för henne. "Vi har alla ett brunt öga, men vi visar inte det." Grevinnan Ramel håller inte med, hon hyser invandrare på sitt slott. Hon äääälskar eldiga invandrare.

I intervjun berättas en anekdot om hur Sputnik buats ut på Stockholmsstudenternas Nobeleftersläckning och hur studenterna kastat sockerbitar på dem:

– Vi hann aldrig visa kuken, berättar Sputnik. De drog ner ridån. Och nu får vi nog aldrig ett nytt tillfälle. Vi skulle fan dragit ridån åt sidan och stuckit fram våra snoppar ändå.

2013 ter det sig kanske bara puerilt och effektsökande, men för mig som trettonåring öppnades en glipa till en annan värld, en värld som man knappast hade tillgång till i en småstad med ett bibliotek och SVT som enda vägar in i det utmanande och utlevande. 1988 hade inte ens Lorry, som ganska mycket flyttade fram gränserna för vad tevehumor kunde innehålla, börjat gå. Och vi villaungar hade inte TV3, där Teater Sputnik annars säkert hade kunnat vara välkomna.

På nåt vis utgör Teater Sputnik en milstolpe i min kulturella utveckling, trots att jag bara sett ett tevereportage en gång och långt senare hittade ett baknummer av ett magasin. Ändå verkar de knappt ha lämnat några spår utanför min värld. På nätet kan jag dra slutsatsen att gruppen lade ner när alla medlemmar skaffade barn i slutet på åttiotalet, att det var ett amatörgäng och att både Lena Endre och Gunilla Röör – som ju bägge senare var med just i Lorry – vid olika tillfällen var med i ensemblen.

Ändå borde deras credo vara väl så aktuellt som nånsin:

Vår lägsta ambitionsnivå är den gamla klyschan "det ska vara roligt att vara revolutionär". Man behöver inte vara asket. Man kan ha balla kläder och gå på balla diskotek, man kan ha balla politiska diskussioner eller man kan ha balla kläder på balla politiska diskotek. Det är konstigt, men ju smartare en snubbe är desto tråkigare är han.

Föregående

Blogginlägg nummer ettusen.

Nästa

Så att ingen missar: den handlar om Che Guevara!

6 kommentarer

  1. Spiring

    Jag var på en ”anti-SAF-gala”, som Folket i Bild / Kulturfront arrangerade, typ 1988-89 eller så. Det var ett blandat utbud av underhållning, men några som stack ut – eller kanske skilde ut sig – var just Teater Sputnik. Först var det en konferencier som drog några grova ”skämt” om SAF-höjdares perversa fritidsaktiviteter, sen var det en sketch som började i en (givetvis) avklädd manlig ormgrop där deltagarna sedan under påklädningen visade sig vara SAF-are. Visst skrattades det i salongen, men det var rätt så nervösa skratt och jag tror inte Fibbarna riktigt var vana vid den typen av, eh, folkrörelsehumor. Blev väl inte själv så imponerad, det kändes som att det var ”satir” på samma nivå som att kalla nån för ”bögjävel”, men de satte kanske lite perspektiv på alla kloka ord som uttalades i övrigt.

    Ett annat inslag som var lite ”eljest” var förresten Pizda Ultralandet, ett gäng anarkopunkare från Ultrahuset med Tommy Eken i spetsen.

  2. Kawa

    Åh vilka minnen du väcker! Jag såg både ”Familjen Bra” och föreställningen med de hoppande snopparna, den senare på Mosebacke. Riktigt bra och uppiggande! En av medlemmarna, Martin Montelius är halvbror till Martina Montelius, Kristina Lugns dotter. Tyckte alltid han var så snygg.
    Måste också få uttrycka hur mycket jag uppskattar din blogg och dina böcker. Jag är född -63 och har mycket levande minnen av sådana som Per Ahlmark, Fleming Broman och Henning Sjöström (ÄLSKAR dina Henning-historier. Keep up the good work!

  3. R

    ”åttiotalets fascinerande Stockholmssubkultur som var så liten att allt – Imperiet, Galago, Teater Galeasen, gaytidningen Reporter, Alexandersson-De Geer, Bistro Bohem, Reeperbahn, ETC – mer eller mindre delade toalett.”

    Som 70-talist har jag också sett den där tiden, på avstånd, och romantiserar den. I ovan nämnda samling kan man tänka sig en ung Stig Larsson med skinnpaj. Bruno K. Unga människor som leker cyniska och gärna blandar höglitterära referenser med The Cure och prat om Berlin. ”Kafka hade heller inte så jävla kul”, svarrta tshirts, ”Dostovjevski och Autobahn”, ”whiskey och taggtråd”

  4. K.M.

    Fast Tom Zacharias var väl tämligen utmanande? Brukar annars glömmas bort mellan Eddie Meduza och Johnny Bode.

  5. Bengt Rydén

    Mer Sputnik finns på svt-plays avsnitt av Daily Live, bl.a.
    https://www.oppetarkiv.se/video/12410822 spola fram till 26e minuten.

  6. Bengt Rydén

    Mer Sputnik finns på svt-plays avsnitt av Daily Live, bl.a.
    https://www.oppetarkiv.se/video/12410822 spola fram till 26e minuten.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén