Om Kalle Lind och andra gubbar

Nils Pålsson åt kabeljo.

I Skanör och Falsterbo, ska ni tro,
satt Nils Pålsson och han åt kabeljo
Och i stolen mittemot satt en (icke utan knot)
flicka fläckad re’n av livets bistra sot
Pappa Pålsson tuggar långsamt på sin fisk
Ängslig moder stod vid spisen med sin disk
”Säg mig, var har du hållt hus
och vem har fingrat på din blus?”
Owe Thörnqvists ”Hjalmar Bergström” har förbryllat mig sen jag var liten. På en ärvd ep, med ”Loppan” som förstaspår, tog jag del av Owes bedrövliga låtsasskånska och racertungvrickarrefrängen:
Släppa ner och hiva opp och rycka ut i snöret
Det ryker och det ränner och det rasslar uti röret
I dörrarna och fönstrena och gluggarna man hör’et:
Hjalmar Bergström!
Ett och tu och tre och fyr och hi och ho och heja!
Om ni aldrig sett en värre herre på att feja
– titta på’n och kom ihåg att detta det vill säga:
Hjalmar Bergström!
Som sjuåring fann jag texten obegriplig. Som trettiosjuåring har jag också funnit den obegriplig. Jo, jag fattar att det handlar om en Nils Pålsson i Skanör-Falsterbo, som tydligen äter torskfisk och som tydligen har en dotter som prasslat med en sotare som tydligen heter Hjalmar Bergström. Men varför i hela fridens namn har Owe Thörnqvist skrivit en ”svängig boogieshuffle” om dem?
Svaret hittade jag så klart i Myggans Nöjeslexikon. Tydligen skapades låten för Sigge Fürsts legendariska Frukostklubben: ett gäng schlagerkompositörer fick träffa och intervjua verkliga människor och sen skriva en sång utifrån deras levnadssaga. Thörnqvist träffade Hjalmar Bergström, sotare i Skanör-Falsterbo, svärson till den kabeljoknaprande Nils Pålsson. Tanken var sen att Sigge Fürst skulle sjunga de nykomponerade trudelutterna. Thörnqvists boogieshuffle var så svängig att Fürst inte hängde med. Owe fick sjunga själv. Och fick en hit på köpet.
Låten har aktualiserats för mig genom den serie jag kör i P4 Malmöhus – ”Skånska orter i populärmusiken”. Skanör-Falsterbo är två tvillingorter i sydvästskåne, Sveriges svar på Minneapolis-S:t Paul, numera insorterade under rubriken Vellinge kommun (där friheten är större och skatten lägre). En gång i tiden främst känt för sin fiske, idag mer förknippat med oviljan att lägga en spänn på ensamkommande flyktingbarn samt, förstås, för Gåsaloppet.
Gåsaloppet? undrar uppsvensk vän av ordning. Gåsaloppet! svarar Skanörborna. Varje midsommarafton samlas hela Skanör vid Östergatan för att titta på när olika sexmannalag tävlar om vem som kan ta sig 757,1 meter (dvs. 1052,3 gåsameter) på gemensam gångskida. Sex personer delar alltså på ett skidpar. Alltmedan hela sydvästskåne hejar på.
Loppet har naturligtvis urgamla traditioner. En gång i tiden var det riktiga gäss man släppte ut. Det betraktas idag som oetiskt. Det finns dock inga etiska problem med att skicka iväg några hundra pers på gångskidor. Bara estetiska.

Föregående

Ifrån Tomelilla till [trinida:d].

Nästa

Det gamla massnöjespartiet.

4 kommentarer

  1. petter

    Borde inte Hjalmar ha varit svärson till Pålsson? 🙂

  2. Kalle Lind

    Petter: du har naturligtvis alldeles förbannat rätt. Så det är ändrat.

  3. petter

    Ingen orsak. 🙂 Gissar förresten att du har sett det här: http://svtplay.se/v/2786123/minnenas_television/erlander_pa_harpsund

    Så amatörmässigt (trots att Weise försöker tala om för mig att Pekka L är så professionell och rolig kan jag inte riktigt hålla med, även om jag är gubbofil) och så avantgardistiskt på samma gång – Reinfeldt gör fejkdebatt med typ Schyffert (Ewert Ljusberg känns inte riktigt självklar idag) idag, skulle inte tro det…

  4. tompa

    Min Thörnqvist-favorit (bland många, ska sägas) är Herr Jonssons Irrfärder, en episk dröm från 1958. Snacka om surrealistisk. Man undrar i sitt stilla sinne vad den käre Owe hade ätit för svamp när han skrev den.
    Även Albin och Pia från 1957 fötjänar ett hedersomnämnande.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: