blogg • Sida 61 av 103 • kallelind.se

Ohemult.

den 2009-11-09

Björn Söder, partisekreterare i Sverigedemokraterna, hävdade ju häromsistens att Astrid Lindgren hade varit på deras sida om hon varit i livet. Bland annat sa han att ”vi ser också ljuset”, vilket så klart är lite lustigt för oss som faktiskt sett Bröderna Lejonhjärta och vet att Skorpan säjer det när han är på väg att dö för andra gången. Etc.

Allt det där har andra bloggat om så att det står härliga till, vilket antagligen inte Björn Söder gråter blod över. Den här bloggen, som sätter en ära i att vara ständigt inaktuell, kan bara konstatera att det rent generellt är märkligt att påstå att någon annan skulle ha tyckt samma sak som jag om han bara varit i livet. Henning Mankell har sagt det om Herbert Tingsten, miljöpartister om Tage Danielsson, abortläkarmördare om Jesus.

Det är en lätt sak att komma undan med eftersom ingen kan kolla upp saken, och just därför ett inte helt renhårigt argument.

Cornelis Vreeswijk skulle för övrigt ha gillat den här bloggen skarpt. Och Beppe Wolgers skulle ha hållit med.

Björn Söder är inte den ende intellektuelle rese som identifierat sig med barnböcker. 1956 skrev Jan Stenbeck – dåförtiden vice ordförande i Kristliga Realskoleföreningen på Östra Real, sedermera mannen bakom Super Rebus med PG Hylén och vickningsrätten potatismos-med-rysk-kaviar-att-intagas-med-sked-ur-kastrullen – till Tove Jansson.

I likhet med alla andra fjortonåringar skrev han på brevpapper med sitt eget monogram. Ärendet var att få Jansson att komma och läsa sagor på föreningens vårmöte. Jansson svarade artigt och svävande, och Stenbeck replikerade:

Ditt brev har gjort mig så glad i två avseenden. För det första att du kanske kan komma och för det andra att jag har fått ett brev från dig. För jag har från första början varit en stor anhängare av Muminfamiljens livsfilosofi.

Om vi nu undviker billiga kopplingar till Sniffs girighet eller Stinkys tjuvaktighet eller Mårrans förmåga att sprida kyla, så undrar man ändå på vilket sätt Stenbeck identifierade sig med muminvärlden. Kanske var TV3 hans egen lilla mumindal, befolkad med homsor och misor och knytt och skrutt? Kanske var alla de gamla maoisterna han samlade omkring sej – Aschberg, Mats Örbrink, Jörgen Widsell, Peppe Engberg – Stenbecks små hatifnattar? Kanske såg han sig själv som en hemul? Kanske värvade han Stina Dabrowski som kanalens egen filifjonka?

Vi kan spekulera hejvilt här. Karln har nu en gång ätit och druckit ihjäl sig – kanske på Muminmammans egen hallonsaft – så vi behöver inte riskera att bli emotsagda.

(Källa: Christina Björk, Tove Jansson – mycket mer än Mumin 2003.)

Diversehandel.

Av Kalle Lind

den 2009-11-06

i blogg

Upphittat på ett minneskort från kasserad kamera. Taget på Gotland sommaren 2009. Visst är det en spretig affärsverksamhet?

Frågan väcks ju så klart också huruvida Rebecka Hemse – som kanske var hetare för tio år sen än nu – har gotländskt ursprung?

Min historia med censuren.

Av Kalle Lind

den 2009-11-05

i blogg

Förra året skrev jag och Måns Nilsson julkalendern Skägget i brevlådan (finns numera att köpa). Den spelades främst in i Lund, vilket knappast märktes eftersom alltihop byggdes upp i en gammal sängbutik. Icke desto mindre var detta så klart något Lunds kommun ville uppmärksamma.

Jag fick därför i uppdrag att skriva en text för nån form av blad eller utskick – jag har faktiskt aldrig sett det färdiga resultatet – som kanske hette ”Idéernas Lund”.

Jag gjorde detta eftersom jag är en hora. Betalningen var bra och insatsen liten. Jag skrev vad man väl får kalla en hyllning till Lund, som jag visserligen kan stå för innehållsligt, men samtidigt är liksom inte hyllningar min stil (på samma vis som det inte är Ulf Brunnbergs stil att dra barnvagn).

Jag skrev bl.a:

Lundaandan representeras ju inte främst av folk som Sam Ask och Sten Broman, munviga besserwissrar och gourmeter i skrikiga eller utsydda kostymer. Lundaandan representeras av alla de människor runt omkring Ask och Broman, som jublade varje gång Ask kläckte en spydighet och Broman hittade ett nytt grällgredelint kostymtyg.

Det är troligen denna brittiskt doftande vidsynthet som alltid har dragit upptäckare och kreatörer, rebeller och genier till Lund. Bara där får de gå i morgonrock till fakulteten.

Jag står som sagt för det där. Är det nåt jag gillar med Lund är det stans historia av knäppgökeri. Och som sagt, inte så mycket knäppgökeriet som sådant som lundensarnas överseende med det.

Jag skrev också en bit där jag gör mej rolig över Lunds stadsslogan ”Idéernas stad”:

Det hade varit både djärvare och mer sympatiskt om man faktiskt lanserade sej som den excentritetstoleransens stad Lund är:

”Lund – där det onormala är fullt normalt”
”Lund – staden där det är helt okej att bära flaskbottnade glasögon”
”Lund – där man får vara sej själv även om man tror sej vara nån annan”

Eller varför inte vara ordentligt frank: ”Lund – kort bit mellan universitetet och S:t Lars”.

S:t Lars är, som säkert är bekant, Lunds dårkista.

Jag har här citerat de två roligaste passagerna – ärligt talat: de två roliga passagerna – i texten. Lustigt nog var det just de som plockades bort av bladets/tidningens/utskickets redaktör.

Stycket om knasiga akademiker plockades bort med motiveringen att ”de exkluderar många ’vanliga’ läsare. De finns ju också …”

Stycket om S:t Lars plockades bort med motiveringen: ”Sånt ÄR jättekänsligt för många. så det får nog bli så. Kill your darlings, som vanligt …”

Det här är ingen viktig fråga för mig, eftersom det hela var ett mycket obskyrt brödjobb. Icke desto mindre tycker jag att strykningarna tyder på en viss fe… försiktighet. För visst, det lär finnas människor i Lund som inte har någon anknytning till universitetet, men det är normalt spädbarn som ganska snart kommer att få en anknytning till universitetet.

Och visst, det är klart att S:t Lars kan vara känsligt att nämna för någon (oftast dock inte för dem som suttit eller jobbat där), men citatet påstår ju inget annat än att det är geografiskt relativt nära från universitetsområdet.

Det här var liksom poängerna i texten. Texten blev nu något poänglös. Magnusåbrasses gamla ”Manuscensorerna” kommer till mig, där ju det slutliga manuset har lydelsen ”och samt kanske men nej”.

Det uppstår alltid en viss humor när folk utan känsla för humor ska in och peta i texter som är avsedda att frambringa humor. Humorn ligger ofta i att själva humorn försvinner ur humorn. Humor utan humor blir oavsiktligt humor.

När farfar var full.

Av Kalle Lind

den 2009-11-02

i blogg

Vi inbillar oss ibland att barnkulturen är en fredad zon, långt från verklighetens smuts och cancer. Så är det naturligtvis ibland; barnen i Bullerbyn lever påfallande långt från missväxt och nödår.

Men samtidigt har samma kvinna skapat Madickens granne farbror Nilsson, som på fyllan fastnar i sin egen rävsax och fnyser när hans fru undrar om han är nykter: ”Den ärkemaran! Varför skulle jag vara nykter just idag?”

Farfars sköna liv är en Pixi-bok från det där decenniet då HM Konungen bar discopolisonger och Sighsten Herrgårdh lanserade unisexoveraller (tidigare känt som ”sparkdräkt”). Farfar bor – förstås – i en etta i en höghusförort och minns tillbaka från sitt liv:

Det är liksom lite sött. Även den där tokfyllan har naturligtvis en plats i farfars sköna liv.

Ny serie: Dina harpors buller. Del 1: Di Levas androgyna satanism.

Av Kalle Lind

den 2009-10-29

i blogg

Det här är en bok som man naturligtvis helt kan ignorera. Jag förutsätter att ingen har läst den eller tagit tankekornen till sej. Det är en obskyr skrift riktad till en perifer grupp utgiven för två decennier sen (1991, på förlaget med det inte helt logiska namnet Trons Värld Ordbild). Att sitta och håna den är så klart att slöskjuta på en sittande knäppgök.

Men det handlar om helt uppriktig fascination (låt gå för en fascination von oben). Thomas Arnroth – som aldrig presenteras närmare, men låt oss gissa att han vid bokens tillkomst var en ovanligt beskäftig församlingsassistent i en ovanligt bigott frikyrka – har enligt baksidestexten skrivit:

Boken har rimligen skrivits för att göra folk som går runt och tänker ”äsch, di däringa rockmusikerna är väl inte så farligt sataniska och oäkta i sin påstådda kristendom” uppmärksamma på att de har fel. Rockmusiker är sataniska! Och påstår de sej vara kristna så inte är det då Bibelns Gud de tror på! Det vet Arnroth ehuru han själv tror på Bibelns Gud.

Ett kapitel ägnas åt, i tur och ordning, Di Leva, Eva Dahlgren, The Christians, Prince, Sheena Easton, Madonna, Alice Cooper, Kai Pollack (sic! Jo, nog för att du stavade Kay galet, Thomas, men Kay stavar det själv ännu galnare!) och Dave Stewart. De verkar alla ha det gemensamt att de uttrycker en religiositet, i flera fall kristendom, som är felaktig.

Di Leva är suspekt för att på ett CD-omslag ha tackat diverse gudagestalter: jämte Jesus även Buddha, Krishna och Monka (nån sorts new age-gud, jag tappade lite grann uppmärksamheten när jag började googla). Arnroth hänvisar till bibelversen där Jesus lite pompöst säjer att ”ingen kommer till Fadern utom genom mig”:

Det här uttalandet skulle Di Leva säkert kalla trångsynt, men det är bara klassisk kristendom. Ingen kommer till Gud genom Buddha, Krishna eller Monka: bara genom Jesus går det.

Och så lägger han till en liten funderare:

Det är intressant att Buddha betyder ljusbärare, precis samma ord som Lucifer. Och vem Lucifer är säger ju bibeln klart; det är djävulen, han med de bullrande harporna.

Över huvud taget jobbar Arnroth mycket med det stilistiska verktyget ”ironi” (och det här är året innan Henrik Schyffert skapade ironin med Manegen-programmen!):

Ett gudomligt väsen har inget kön, säger Di Leva. Gud är alltså ingen ”farbror”, utan någon form av androgyn varelse. Därför är det ju lustigt att bibeln kallar Gud för just Fadern – inte Modern.

När han citerar Eva Dahlgrens ord i en intervju – ”Gud för mig bara ’är’: i vinden, i gräset. Jag är Gud, du är Gud” – fnissar jag faktiskt till på riktigt åt kommentaren:

En Gud som bara är i gräs och vind är inte bibelns Gud. Dessutom behöver man väl knappast påpeka att vare sig Eva Dahlgren eller journalisten i fråga är Gud.

Gruppen The Christians – döpt efter medlemmarna Garry, Roger och Russell Christian – begår naturligtvis en hädisk handling med sitt gruppnamn, och inte gör de Arnroth gladare med klyschiga spekulationer kring att Jesus var ”en väldigt trevlig kille, som gick runt och hjälpte folk” och ”den förste hippien”. Arnroth:

För det första finns det inte särskilt gott om exempel på hippies som går runt och hjälpt folk, vilket bara det gör Gary (sic!) Christians uttalande tämligen osannolikt.

Här och var är Arnroth sipp på det där bedårande ultrakristna viset. När han citerar vad stenkastarna ropat åt Di Leva under hans åttitalsturnéer:

”Dö, din (svordom) bög! Dö!”

När han börjar diskutera Prince:

Återigen, jag tycker inte att detta är rätt plats att citera Prince, men hans texter är rena porrnovellerna.

Och inte minst när han citerar en Expressen-recension av en Prince-konsert där Prince legat halvnaken och jufsat med en dam på scen:

Resten av meningen, där det står vad Prince ropade i sängen, passar sig inte att skriva här.

Men när hände detta, undrar ni? När var det Prince låg och simulerade mot en dam på turnén?

Det här skedde under turnén kallad Lovesexy. Lovesexy (ungefär kärlekssexig på svenska) var helt enkelt Prince´s namn på Gud.

Och så den där buttra, indignerade sarkastiska tonen igen:

Såvitt jag vet har inte Bibeln uppenbarat att ett av de namn Gud kallar sig själv vid skulle vara Lovesexy.

Arnroth är särskilt irriterad på Prince eftersom denne själv kallar sig kristen och många kristna också har läst in ett kristet kärleksbudskap i hans texter:

I Prince´s värld är det ju pang på rödbetan som gäller; att äktenskap skulle vara en nödvändighet för att en man och kvinna ska ha sex märks inte alls.

Arnroths mesta indignation riktas dock mot Sheena Easton, ”rocktjejen som raskt förflyttat sig från snäll barn- och familjepop till den värsta sexrocken”. Easton har i en citerad intervju kallat sig kristen och berättar att hon innan konserterna knäpper händerna och andas några djupa andetag ”för att bli ett med Herren”. Arnroth kontrar:

Man kan inte bli ett med Jesus genom att andas djupt. Man kan bara komma till Jesus genom att tro på han uppståndelse från de döda i sitt hjärta och bekänna honom som Herre med munnen. Inte genom att andas djupt och knäppa händerna.

Så upprörd är Arnroth över att Easton kallar denna sin djupandning kristen att han nämner den två gånger. Resonemanget avslutas med ett konstaterande som vibrerar av puritansk misogyn sexualmoral:

Om Sheena blir ett med Herren genom den tekniken, så kan det inte vara bibelns Herre, alltså Jesus. Däremot kan det mycket väl vara guden Lovesexy hon blir ett med, vilket i så fall skulle förklara varför hon beter sig som hon gör när hon låter musiken uppfylla henne.

Ja, och sen är han putt över Eurythmics gamla hit ”Missionary Man” – ”låtens tema: Akta dig för en gudsman! Håll dig långt borta från honom!” – och Kay Pollaks snömos om kristusgestalter, och där kan vi kanske hålla med varann.

Det är en bok som snarare gör en glad och … säll än upprörd. Diskussionen är för det mesta så kristet intern att det inte blir så mycket för en sekulär, aktivt icke-troende ateist att störa sig på. Istället kan man luta sig tillbaka och muntert ta del av de lillgamla förnumstigheterna om vad som står och inte står i världens mest motsägelsefulla bok.

Och ja, vi kommer att återkomma till volymen ifråga inom det snaraste.

Och ja, Arnroth tackar Allan Rubin ”som länge kämpat ensam mot drakarna och demonerna i rockmusikens värld” på försättsbladet.

Proggiga barnböcker del 42: Tror dom vuxna vi barn inte tänker på det?

Av Kalle Lind

den 2009-10-28

i blogg

Ordfront förlag lever idag i högönsklig välmåga och ger ut ett mestadels läsvärt månadsmagasin. Förlaget startade – vad trodde ni – i ett kollektiv i Småland tidigt sjuttital, och bland de första titlarna hittar vi barnboken Vad händer i Grekland? (”en enkel och konkret barnbok om fascistjuntans tortyr och folkets motstånd”) och Albanien (”en faktarik bok om det albanska folkets kamp för befrielse och det revolutionära uppbygget av Albanien”).

Förlagets trettonde titel hette Tror dom vuxna vi barn inte tänker på det? och är i traditionell mening ingen barnbok. Det är istället en bok AV ett barn FÖR … ja, vem som nu vill ta del av ett barns tankar om de världspolitiska skeendena.

Barnet heter Jocke och teckningarna säjs han ha producerat mellan 8 och 11 års ålder. Att teckningarna är gjorda av ett barn låter rimligt, liksom formuleringarna. En del av innehållet kan han – och nu spekulerar jag – ha fått hjälp på traven med. Det är en världstolkning som till punkt och pricka överensstämmer med dåtidens tongivande men fåtaliga svenska Kinavänsters.

Jocke förklarar ibland varför teckningarna ser ut som de gör och säjer sej bl.a. vara inspirerad av grotesksatirikern Lasse Hillersberg och Aftonbladets karikatyrnestor EWK. Jag är den siste att ta ordet ”lillgammal” i min mun – jag lyssnade på Edvard Persson som sjuåring – men samtidigt kan jag inte komma på nåt annat.

Misstankar föreligger alltså att Jocke blivit en smula uppmuntrad/ledd/styrd/indoktrinerad av vuxna socialister omkring sej. Handen på hjärtat och raljerandet åt sidan: jag håller inte det för omöjligt att det är ett barns äkta, ärligt menade tankar vi tar del av. I ett starkt politiserat samhälle med tillgång till doktrinära lättfattliga skrifter och en teve som gärna uppehåller sej vid verkligheten, var det så klart möjligt för en åttaåring att skaffa sej en renlärig maoistisk världsåskådning.

Men här och var får man trots allt en hint om att Jocke fått en viss ideologisk vägledning hemifrån.

Barn reagerar spontant på vad de uppfattar som orättvisor och man ska vara född Staël von Holstein för att inte gå med på att världen är orättvis. Det är dock inte alla åttaåringar som också formulerar en utopi:

Kopplingen barn-vapen tillhör f.ö. inte Vietnamvänsterns allra smakfullaste inslag (jag minns spontant Knutna nävars vaggvisa med raderna ”dom kommer att sätta gevär i dina händer/ Ta det och lär dig riktigt allt militärt”):

Jockes solidaritet inskränker sej inte bara till barn i krigshärdar, utan också till de strejkande gruvarbetarna i Sverige som förtrycks av LO-ordförande Arne Geijer och industriminister Krister Wickman (som förvisso inte var några vänner av dåtidens vilda strejker):

Tror dom vuxna vi barn inte tänker på det? är, kan man säga, en ganska inaktuell bok 2009. Jag gissar att få saknar tiden när såna här böcker faktiskt gavs ut, men i vanlig ordning öppnas ett fascinerande titthål in i en tid så nära och så avlägsen.

Kamrater i Hoola Bandoola Band!

Av Kalle Lind

den 2009-10-27

i blogg

I en ny – ett konstigt ord i sammanhanget, men skit samma – bok om Hoola Bandoola citerar författaren Örjan Svedberg ett brev Mikael Wiehe tog emot i sjuttiotalets början. Det var undertecknat Stefan Ringbom och Gunnar Idering, två av de musikaliska motorerna och politiska kommissarierna i Fria Pro-teatern.

Kort bakgrund: Hoola var ett politiskt popband, en del av den s.k. musikrörelsen/ proggen. Deras texter tog emellanåt upp ämnen i tiden – Victor Jaras död (”Victor Jara”), Francos Spanien (”Juanita”), kvinnorörelsen (”På väg”) – men lika ofta var de allmänt resonerande kring samhällsfrågor. ”Vem kan man lita på?” med sitt Dylan-inspirerade bildregn är knappast figursydd för några politiska partier, ”Jakten på Dalai Lama” är en mångbottnad historia om sökande, ”Garanterat individuell” och ”Man måste veta vad man önskar sig” är vidräkningar på ett personligt plan med en, visserligen politiskt, tvivelaktig väninna.

Detta gjorde att Hoola var större än musikrörelsen. Deras plattor köptes av folk som var allmänvänster och – gud förbjude – bara musikaliskt intresserade. Man kan se detta ur flera vinklar. Först och främst kan man förstås se det som att ett popband är i sin fulla rätt att spela pop om vad de behagar, men det var inte riktigt ett argument i tiden.

Mikael Wiehe – som alltid varit bra på att rationalisera och verbalt motivera allt han gjort – såg det som nåt positivt: folk kom till konserterna för att höra sjyssta låtar och på kuppen kunde de ta del av Wiehes argumentation från scenen.

Ringbom och Idering i Fria Pro-teatern – som var en maoistiskt färgad musikteatergrupp med åtskilliga nävknytande proggstänkare på repertoaren – såg det som nåt klart negativt. Efter brevöppningen ”Kamrater i Hoola Bandoola Band” skrev de således:

Era texter verkar inte sprungna ur kampen direkt och detta är helt naturligt eftersom ni inte själva deltar i denna kamp på samma sätt som arbetande människor, vare sej det gäller ungdom eller äldre. Det är inte det förhållandet att ni inte står på ett fabriksgolv som är dåligt utan det är er kontakt med människor som gör det dålig (sic!).

Nä, det hade naturligtvis varit övermaga även för två opåkallade politiska magistrar som själva ägnade sej åt att slå på instrument att kräva av Wiehe och Afzelius att de borde börja jobba på Kockums istället.

Detta förhållande återspeglas omedelbart i era texter. Dom handlar visserligen på ett plan om människors liv. Om frihetslängtan, känsla av instängdhet, hopplöshet, brist på framtidstro o.s.v. men vad vi vill diskutera är om ni inte inte närmar er dessa ämnen utifrån en något akademisk, intellektuell hållning.

Mikael Wiehe måste ha varit mycket tacksam för att två kollegor valde att skriva till honom och berätta om att han gjorde fel när han inte skrev på det språk som ”arbetande människor har” (arbetare är som bekant en helt igenom homogen grupp som bl.a. utmärks för att lyssna mycket på Fria Pro-teatern). Särskilt som kollegorna i fråga också uppmanar Hoola att istället spela folkmusik:

Er form uttrycker ganska väl det innehåll ni förmedlar, anser vi, och mot plattan som sådan finns inget att invända. Den är väl spelad, den svänger bra och den är inte tråkig.

Visst känns det som att det är just de här bägge undertecknarna som är mest lämpade att avgöra vad som svänger och vad som är tråkigt?

Men det faktum att ni uteslutande använder er av en viss form av amerikansk pop gör, tycker vi, att ni i praktiken förnekar den väldiga skatt av musikaliska traditioner som finns innanför vårt eget lands gränser.

Debatten anknyter till skriften Folket har aldrig segrat till fiendens musik, där samme Ringbom åter igen trycker på att det enda riktigt revolutionära är polskor och gånglåtar.

Jag tycker det är ett mycket fascinerande brev. Dels för att debatten känns så avlägset något som veterligt debatteras idag, dels för det övermaga sättet att vilja ”diskutera” – läs: bestämma – hur andra konstnärer valt att uttrycka sej.

Idag ligger all progg på samma samlingsplattor. För ett modernt öra låter allt som nånting långt till vänster om vänsterpartiet. Då fanns uppenbarligen enorma motsättningar mellan folk i runda glasögon som ville revolutionera världen enligt en marxistisk agenda med amerikansk-inspirerad pop och folk i runda glasögon som ville revolutionera världen enligt marxistisk agenda med svensk-inspirerad pop.

Helt sjukt!

Av Kalle Lind

den 2009-10-26

i blogg

1965 skrev Arne Weise – som inte bara har varit ung, vilket i sig är en svindlande tanke, utan också länge tävlade med Lasse Lönndahl om epitetet ”Sveriges äldsta tonåring” (Lönndahl vann eftersom han var tre år äldre) – kåserisamlingen Detta med ungdom.

2009 lånar Kalle Lind – som veterligt aldrig har varit ung – samma bok på Universitetsbiblioteket i Lund. Döm om hans förvåning när han faktiskt är den förste som någonsin läser boken i fråga!

44 år efter utgivning är nämligen större delen av boken fortfarande ouppsprättad (för yngre läsare: förr i världen var det inte ovanligt att pappersarken i en köpt bok fortfarande var hoplimmade i kanterna)!

Är inte detta helt sjukt så säj? På dryga fyra decennier är det ingen av stadens kunskapstörstande, visdomssuktande kandidater och licentiater som velat ta del av Weises kåserande kring rubriker som ”Samtal med ungdomsledare”, ”Öppet brev till min son” och ”Grillat med pommes frites”!

Javisst, de lite äldre lundensarna köpte så klart boken när den kom och har den på hedersplats i bokhyllan, och många av de yngre har väl finkammat antikvariat och dödsbon för att komma över visdomsorden, men ändå – INGEN har läst den här boken sen UB fick den 1965!

Ett orimligt långt inlägg utifrån en association utifrån en spelplats för en föreställning.

Av Kalle Lind

den 2009-10-25

i blogg

I fredags förverkligade jag så en av de där sakerna jag länge velat beta av som skrivande människa: en föreställning om mig själv (jfr Robert Broberg eller Henrik Schyffert) och mitt förhållande till gubbar (jfr Bosse Parnevik).

Det gick väl ganska bra. Det blev alldeles för långt och otajt (en nyanserad recension, så som den hade skrivits av en kvällstidningsmurvel om han varit där, finns att läsa här), men jag hoppas mina ambitioner att vara uppriktig framgick.

Det hela gick av stapeln på Victoriateatern i Malmö, en ypperlig spelplats för den som gillar att doppa tån i svensk populärkulturhistoria: i foajén hänger Lasse Tennander, Gösta Ekman, Adde Malmberg, Sif Ruud, Povel Ramel, Micke Rickfors och Viba Femba fullkomligt självklart bredvid varann. En gång ockuperades huset av Mikael Wiehe, Michael Segerström m.fl. kulturvänstermalmöiter i kampen för ett allkulturhus. I min ungdom for jag dit från Eslöv för att se Gardell och Ulla Skoog. Det är m.a.o. impregnerad mark.

För mej personligen har Victoriateatern – placerad mitt på Malmös mesta gågata – dessutom en särskild plats i min historia. Jag var en gång med om nånting som ledde till en nära-döden-upplevelse där. Jag blev knivhuggen.

Inte på själva teatern, utan precis på gatan utanför.

1997 var jag 22 år. Just den här natten var jag dessutom en smula berusad. Jag och min gamle vän H hade varit nere på ”stan” (ingen stad har en mindre levande stadskärna än Malmö, vilket var det vi just konstaterat) och var nu på väg hem till mej vid Triangeln.

Då stöter vi ihop med ett gäng käcka ynglingar i moderna kläder som vill ”bomma en tagg” (eller hur man nu uttryckte sej 1997). Min vän H hade faktiskt ett paket Benson & Hedges – inte för att han rökte, utan för att han tyckte guldasken var fräck – men tydligen var det fel sort. Ynglingarna började slå oss med knutna nävar i ansiktet.

Jag och H kunde inte slåss. Jag är ju en sån som gillar kultur. Vi försökte imitera slagsmål så som vi sett dem på film (jfr Helan & Halvan), men det gick sådär. Plötsligt känner jag ett tryck mot låret som jag inte reflekterar mer över just då, och sen är det till vår stora förvåning de muntra ynglingarna som springer sin väg – trots att de var fler till antalet och kunde/ville slåss.

Irriterade och uppskakade går vi så gågatan upp med sikte på mitt hem. H ska just klaga över att han spottar blod när våra blickar liksom parallellt vandrar ner till mina byxor där vi finner en asymmetri: det ena byxbenet är beige av byxa och det andra rött av blod.

Som alla analt störda människor blir jag så klart upprörd över denna märkliga färgblandning. Jag, som inte är sjukvårdsutbildad, inser att jag nog fått en kniv i benet och undrar försiktigt om vi inte ska försöka ringa en ambulans. H, som inte heller är sjukvårdsutbildad, svarar att det är enklare att han slår ett bälte om när vi kommer hem till mej.

Det kan låta rått och insiktslöst, men vi var två enkla män från småstaden som inte ville verka bonnläppigt tafatta när vi nu flyttat till storstan.

Medan blodet pulserar ur mitt lår och lämnar ett rött spår med en halv decimeters bredd efter sej, går vi vidare och hamnar vid det nattöppna Silwer tobak. Nu har jag börjat bli orolig. Dels vill jag inte komma hem blödande till min dåvarande sambo (det hade blivit mycket att svabba), dels känner jag mej ganska svimfärdig (jag hade tappat ca en liter blod).

Jag ber således H att gå in i butiken och ringa en ambulans. Han suckar och går in och ställer sej i kö. Själv vill jag inte blöda ner butiken; som nyinflyttade bonntölpar ville vi så klart inte blöda ner den vackra staden Malmö.

Olika snälla människor kommer fram och säjer att ”du blöder ju, du måste sätta dej!” ”Nej nej, inte ska jag väl blöda ner den där fina bruna tidningslådan”, säjer jag. Då är det några vänliga själar som tvingar ner mej på den där lådan och nån säjer ”lägg upp benet på min pakethållare!” Och jag svarar att ”nej nej, inte ska jag väl blöda ner din gamla rostiga cykel!” – för, som sagt, man vill ju vara lite värdig när man just fått en skitig kniv inkörd sex centimeter i kroppen.

Och så händer det väl olika grejer. Till slut kommer H fram i kön och ber om att få låna telefonen, en ambulans anländer, jag kommer till UMAS och inser väl att nu är det okej att svimma, nu ligger inte hela mitt liv i H:s händer. Då dyker det upp en sjuksköterska och frågar efter namnet på närmsta anhörig.

Då hör det till saken att min mor heter Cecilia Lind.

Jag svarar alltså ”Cecilia Lind”. Sjuksköterskan säjer då aningslöst: ”Du vet att det är en sång av Tage Danielsson?”

Och det är här nära-döden-upplevelsen kommer in.

För så jävla obildad kan man väl inte vara om man ska ha ansvar för andras liv och lem? Nån form av utbildning har väl ändå våra sjuksköterskor? De lär sej väl nåt annat än att sätta kateter och på andra sätt tillfoga människor smärta?

Jag tvingas alltså att avbryta mej i svimningen och säja, med återhållet behärskad vrede: ”Nej! Av Cornelis Vreeswijk!”

Och så kan jag alltså svimma i lugn och ro, nöjd med att jag fått tillrättavisa en människa som just räddat livet på mej.

Vad kan vi då lära oss av den här historien? 1) Att inget viktigt har hänt i mitt liv utan att gubbar ur nöjessverige varit inblandade. 2) Att på tolv år har jag tagit mig hela vägen från fyllebludder på gatan utanför till fyllebludder på scenen inne på Victoria.

Proggiga barnböcker del 41: De goda djuren.

Av Kalle Lind

den 2009-10-16

i blogg

Tidskriften Pops allra sista nummer råkade sammanstråla med Kevin Rowlands comeback. För er som hade annat för er på åtti- och nittitalen: Kevin Rowland sjöng i den brittiska popcombon Dexys Midnight Runners och är Pop-ideologen Andres Lokkos husgud över alla andra.

Lokko kunde avsluta sin tidning med flaggan i absolut topp. En jättelik Rowland-intervju och en ingress som mest handlade om Lokko och avslutningen: ”Han är färdig nu”. Pop-skutan kunde få sjunka, kaptenen hade avverkat den viktigaste punkten på att göra-listan.

Jag känner lite på samma sätt när jag nu äntligen lagt händerna på Horst Tuuloskorpis De goda djuren. Min Tuuloskorpi-vurm har inte varat lika länge som Lokkos Rowland-fäbless, men jag tror intensiteten är lika stark. Jag har nu läst Tuuloskorpis samtliga bildberättelser för barn och jag älskar dem.

Inte för att de nödvändigtvis är bra, utan för att de är så kompromisslöst dysterproggiga och rakt-på-sakiga i tonfallet gentemot barnen.

Mina förväntningar på De goda djuren var högt uppskruvade. Flera bloggkommentarer har återkommit till den, och häromsistens stötte jag på Liv Strömquist som a) visade sig känna Tuuloskorpi (bara två led mellan mej och Horst!) och b) berättade att boken varit ett återkommande diskussionsmaterial i vegankretsar (gissningsvis är det därför den är stulen från flera bibliotek i Öresundsregionen. Om nu militanta veganer kan tänka sej att göra nåt brottsligt.)

Och då ska vi komma ihåg att boken absolut inte har ett veganskt budskap; djuren i titeln är goda i dubbel bemärkelse (ett sällsynt fall av Tuuloskorpi-humor).

Låt oss alltså ha detta i åtanke när vi scrollar neråt: detta är en bildberättelse för barn. Avsikten är att visa hur djur och människa lever i ekologisk förening och hur bacon och pölsa egentligen blir till. I vanlig ordning skyggar inte Tuuloskorpi ett ögonblick för vad andra hade kallat ”obehagligheter”.

Här visar Tuuloskorpi glatt hur det ser ut när bror Duktig, bror Hurtig och bror Lustig hängs i takkrokar:

Även Prillan och de andra hönsen på Pettsons gård slutar förstås sina dagar som Mussolini:

Inte heller söta pållen på farbror Knuts gård skonas:

Kalle och Kajsa, Klarabella och Klasse, Bambi och Babe, Wilbur och Nasse – till slut blir det slarvsylta av allihop:

Ännu bättre blir det förstås av det mycket sakliga berättartonfallet:

Jag ligger mållös och glädjefnattig på golvet, darrande av en osedvanligt omskakad känsloblandning. Jag har aldrig läst nåt liknande, kommer antagligen aldrig att göra. Henning Sjöström och Allan Rubin – ni är besegrade! Tuuloskorpi slår er med (slaktade) hästlängder!

Jag är färdig nu. Jag tar bloggpaus några dagar och återhämtar mig.