blogg • Sida 62 av 103 • kallelind.se

Man äter även med ögat.

den 2009-10-15

Ett av mina bästa lunchställen hade tidigare som sin slogan ”för den hungrige”. Det har de tagit bort nu, men menyn är densamma: flottstekt fett med späckpanerat ister. Vill man kan man få en skål tran att dippa i.

Så då sitter man där, i en spricka i en vägg i ett område som är deprimerande även för att ligga i Malmö, och spjälkar sitt slagg. Och för att även få andlig spis kan man njuta av den … originella konsten som spikats upp på vävtapeten.

Inte mindre än nio minnestallrikar från olika derbyn på Jägersro!

Så här ser en tallrik ut i närbild. Jag vet, mobilen fångade inte riktigt upp alla nyanserna, men det ska ni nog egentligen tacka mej för.

När man njutit färdigt av tallrikarna kan man istället låta blicken försjunka i den här målningen. Den föreställer … ja, den föreställer helt enkelt en kock som lagar nåt slags inälvsmat och en transsexuell servitris, bägge svävande i en Chagall-inspirerad rymd. Inget konstigt med det.

Kanske har jag sett fulare tavla, men det har jag i så fall förträngt.

Proggiga barnböcker del 40: Ville och djuren.

Av Kalle Lind

den 2009-10-14

i blogg

Horst Tuuloskorpi har varit aktuell i de här spalterna förut (här och här). Jag är alldeles sjukt fascinerad av hans bildberättelser för barn. Fotona är vackra, men också påtagligt sorgsna och, inte minst, lite mer naturalistiska än målgruppen normalt kräver.

Det hänger ihop med en proggens syn på barnen som tänkande individer som vill ha raka besked och inga sagor. Frågar ett barn hur det har blivit till ska man inte prata om storken, enligt gällande proggnorm. Istället ska man prata om hur styv pappas penis blir och hur fuktig mammas murva blir och hur härligt och mysigt det är att få orgasm.

Frågar ett barn vad som händer när man dör ska man inte börja mumla om änglar, utan berätta att man förmultnar och blir maskrosor.

Frågar ett barn vad som händer i Vietnam ska man börja skissa upp hur en människohud ser ut efter att ha anbragts napalm i kriminella doser.

Tuuloskorpis Ville och djuren skildrar en småbonde, redan vid bokens utgivning 1977 en utdöende art. Och det är tydligt att Tuuloskorpi inte vill visa upp nån jävla Sörgården. Inga rosenkindade barn som leker med grisar som lite mystiskt förvandlas till spickekorv – naturen har sin gång och det är inte alltid vackert.

Visst är kattungar söta, men det renderar dem inte automatiskt rätten till liv:

Den här bilden är ju exceptionellt obehaglig, mycket för att man inte riktigt kan avgöra vad som händer på den:

Som tur är ger bildtexten vissa vinkar om händelseförloppet:

Man erinrar sig gärna Lorrys farbror Bosse, som i sitt första framträdande inte var den tröttchockerande pedofil han blev, utan en scoutledare som lärde barnen om gruppvåldtäkter och tuppfajter som slutade i ond bråd död – ”precis som i naturen”.

Lundells nittiotal.

Av Kalle Lind

den 2009-10-12

i blogg

Tidskriften Galago – denna mitt tonåriga småstadsjags ynka tåt till Den Stora Världen, ett spretigt tecknat universum av popkultur, godmodig anarkism, Bistro Boheme-posörer och syrafärgade minnen av almstriden – bligade 1989 i kristallkulan.

På några uppslag presenterar redaktionen sina gissningar kring hur nittitalet skulle komma att te sej (”2:a juni 1990: adjektivet ’klockrent’ används i så många skilda sammanhang att det mister sin klang”, ”14:e september 1997: Hans Holmér tar upp kurdspåret igen men åklagaren pekar på att mordet är uppklarat. Holmérs livvakter begränsas tll sjuttio man”).

Ulf Lundell får en egen kolumn. Galagisterna förutspådde att Lundells nittital skulle resultera i följande skivproduktion:

Så här tjugo år senare är det hög tid att syna spådomarna. Lundells skivproduktion så som den faktiskt såg ut 1990-1999:

Livslinjen (samlingsbox)
Preskriberade romanser (samling)
Måne över Haväng
Maria kom tillbaka (livetrippel)
Xavante
Rebeller (samlingsdubbel)
Öppna landskap (samlingsdubbel)
Slutna rum (samlingsdubbel)
Bosnia (Bosnien-turnén)
På andra sidan drömmarna (dubbel)
Män utan kvinnor
Slugger
Når jeg kysser havet (norsk samlingsdubbel)
Fanzine (live + studio)

Till det ska fogas tegelstensromanerna Saknaden och Friheten, samt tegelstenssamlingen Texter, bilder, noter.

En klyscha om dikt och verklighet och överträffande sveper förbi mitt medvetande. Som det gamla djungelordspråket lyder: Hur många knutar man än slår på sig själv, slår Uffe alltid fler.

Bondskt, mustigt och skabröst.

Av Kalle Lind

den 2009-10-06

i blogg

Fula visboken är en vetenskaplig antologi sammanställd av folklivsforskaren Bengt af Klintberg och visforskaren Christina Mattsson. Det är alltså inte fråga om nåt pornografiskt eller snaskigt, utan om en ren dokumentation av visor som traderats i drängkammare, på logement och så fort prästen varit utom synhåll.

Somliga av visorna – och fler därtill – sjöngs in av Bengt Sändh och Finn Zetterholm på den klassiska LP:n Folklår, som Konsum på sin tid vägrade distribuera pga det pornografiska innehållet (de fortsatte dock att sälja herrmagasin).

För oss med lite enklare sinne för humor är det bitvis en fröjd att läsa. Det är väldigt folkligt. Jag såg en gång Bengt Sändh sjunga snapsvisan om Sjöbloms dass i teve. Han introducerade vers 2 med att varna för att den var ”lite ekivok”:

När kukarna stå som hammarskaft
och fittorna rinna som hallonsaft
Ja, då är det vår
– Se upp där inne! Nu kommer den!
Ja, dåååå är det vååår!

Annars kan man konstatera att populära figurer som Pablo Fransisco eller Petra Mede antagligen skulle ha gått hem även för hundra och tvåhundra år sen. Snusket är väldigt explicit och oneurotiskt. Det är många kukar som liknas vid olika styva föremål i naturen, många kuttor som rinner och dryper och grinar och flinar.

Intressant är att många visor uppenbart kommer från en tvekönad miljö. Man föreställer sej gärna att snuskfaktorn är som högst på båtar och regementen där karlar kan gå runt och vara primitiva utan att störas av kvinnors krav på civilisation. Men många visor beskriver könsakten ur bägges perspektiv:

Och flickan börjar känna
emellan gossens lår
– Vad är det för ett oxehorn
som här emellan står?

– Det är väl inget oxehorn
fast att du tycker så
Det är den bästa fålan
som finns på far mins gård

Och gossen börjar känna
emellan flickans lår
– Vad är det för en enebusk
som här emellan står?

– Det är väl ingen enebusk
fast att du tycker så
Det är den bästa källan
som finns på far mins gård

Och är din fåla törstig
så vattna’n i min damm
Och tar du av han grimman
så går han längre fram

Kvinnorna är sexuella subjekt som inte tvungetvis retas och lockar och inte tvungetvis behöver övertalas, utan som initiavtagande uppskattar köttsamban:

När du kommer på min buk
juckeligreina
tar du fram din tolv tums kuk
emellan beina

När du är emellan lår
juckeligreina
får du allt se hur taskan slår
emellan beina

Och när du har pumpat kuttan full
juckeligreina
så tag i röven och stjälp omkull
emellan beina
Juckeligreina emellan beina
Tjilivilivppan boj hurra!

Och mer än en visa beskriver hustrur som tröttnat på sina makars sviktande prestationsförmåga och som därför med gott samvete går och lägger sej med knektar och husarer (som genomgående beskrivs som särskilt potenta).

– Jag tror att satan rider dej,
sade bonden
– Ja, rider han mej, så bor han i dej,
för att du så lite gängar mej,
svarade bondens hustru

Andra visor vittnar, mitt i sin frispråkighet, om en sexualmoral vi eventuellt har gjort oss kvitt. ”Tre pigor på Kinnesta gål” får besök av ”tre djäknar” som, efter vad jag förstår, våldtar dem. Mot slutet av visan är det pigorna och inte djäknarna som blivit dömda för fördärv:

Och när nu dagen på himlen blev ljus,
hej visp upp i knappen!
så stodo tre horor och torkade sin mus
för de var stuckna på lappen
och runkade på busken
för bullerumbum fallallerilej

I en annan visa är det tre sjömän som förgriper sej på tre jungfrur. Sjömännen straffas visserligen genom att sjökapten låter dem smaka daggen, men tröstar sej i slutstrofen:

– Snart bliver vårt ryggskinn helt igen,
men flickan får aldrig sin mödom igen
Sjung hopp faraderalla sin mödom igen

Festligast är de hädiska visorna – ”jungfru Maria var helig och kåt”, ”Israels barn hade kukar små” – och den bildrika historien om hur den store och starke gossen hämnas på polisen som avbryter omfamningen med en ung och fager flicka:

Han kokade en soppa på kuttan av ett bi
och lade femton tuppkukar och stånkanpulver i

I stadens alla brunnar han hällde sin mixtur
och snart så märktes verkan på människor och djur
På varje gammal kärring och varje gammal märr
stod kuttan våt och slaskig och alltid uppå spärr

Resten av visan kan ni säkert: priset stiger på ljus, ”prosten stod på torget och slog en stilla runk” och till slut spikas ”en kutta och en kuk” upp på rådhusporten där allmänheten för en, förhoppningsvis överkomlig, penning kan göra sej av med byxklådan.

Jag vill än en gång understryka att det hela är hämtat från en vetenskaplig skrift.

Tommy Nilsson var inte först (även om han veterligt är den enda som har sjungit om att knulla med just Malin Berghagen). Så länge folk har jufsat har jufsandet benämnts och besjungits.

1800-talets förljugna skönandar till folkkulturbevarare – bröderna Grimm i Tyskland, Richard Dybeck här – hade en tendens att censurera, i sin fåfänga jakt på den ädla sunda ursprungliga folksjälen. I gamla uppteckningar har åtskilliga verser ersatts med korthuggna kommentarer: ”otryckbart”, ”olämplig text” etc.

Vad af Klintberg och Mattsson gjorde – boken är från 1977 – var naturligtvis en angelägen och vetenskapligt hederlig kulturgärning. Utan dem skulle få av oss använda ord som ”tolvtumskuk” och ”knektemansräl” på daglig basis.

Var är skämtet, Povel?

Av Kalle Lind

den 2009-10-05

i blogg

Dags åter igen att vädja till min bildade läsekrets (jag har tidigare bl.a. fått hjälp att knäcka några karikatyrer i den gamla satirserien Ratte). Stora delar av mitt liv har jag gått runt och nynnat på Povels gamla ”Var är tvålen?”, en låt jag egentligen har ett kluvet förhållande till då jag misstänker att den inspirerat mer än en barbershopgrupp vid olika tekniska högskolor.

”Var är tvålen?” kommer från den briljanta parodifilmen Ratataa och är typiskt Povel-nonsens. Han hade inga problem att ägna många minuter av djärva rytmer och nyskapande arrangemang åt perifera ämnen: en låt handlar helt om purjolöksskräck, en annan om att vägen till Curacao gyngar så.

Uppbackad av manskör sjunger Povel med väl valda nödrim om vikten av att ha tvål med sej ner i badet: ”Att sin lekamen löga/ lönar föga/ utan tvål”, ”utan lödder/ badar slödder”, ”utan tvålen blir du blott och bart en badande barbar”.

Och så dyker de där historiska referenserna upp som är gängse i äldre tiders skämtvisor; det här var för tusentals år sen (1957) då folk i gemen faktiskt kunde sin bibel och skolan lärde ut årtal för krig och kungadödar.

Jag är med på raderna:

När Susanna låg i badet för att öva sim och crawl
hade Joachim rest in till Babylon att köpa tvål

De syftar kort och gott på den apokryfiska, av Bellman besjungna, berättelsen om hur Joachims hustru Susanna tar ett bad och råkar kåta upp två gubbar, som blir sura när hon inte vill ligga med dem och som hämnd försöker sätta dit henne för hor (been there, done that).

Däremot förbryllas jag av texten:

Litervis champagne i karet
hade Madame Pompadour
Trettiotvå när hon klev i
och trettiotre när hon klev ur

Vad betyder det? Vad är det Povel försöker säja oss?

Madame de Pompadour var mätress till Ludvig XV, känd för sitt intriganta beteende och sin oöverträffade förmåga att göra av med andras pengar på lyx. Är poängen med stroferna att hon var gränslös?

För det kan väl inte vara så att Povel Ramel, baronen som gav sig själv ett löfte att undvika snuskerier i skämt, i ett filmlustspel från femtiotalet, antyder att en ärad kvinnlig slottskollega kissar i badet?

Djupt tacksam för tydliggörande.

En bloggpost som skulle kunna ha skrivits av Viggo Cavling om han inte haft fullt upp med mer välbetalda ”jobb”.

Av Kalle Lind

den 2009-10-03

i blogg

Egentligen är det bara det faktum att jag valt att bara prata en dialekt i taget och mitt radikalt mindre självförtroende som skiljer mej från Resumé-redaktören. Också jag går ibland ut och super med totalt okända wannabees i en bransch som bara är intressant för invigda, också jag skriver krönikor där jag tydligt fetstilar dem alla så att de smidigt hittar dit när de egogooglat sej.

Torsdag 1 oktober ställde ungdomskanalen P3 till med festival på Babel i Malmö. Ett antal P3-associerade akter passerade revy, sammanbundna av den åtminstone ungdomliga Annika Lantz och DJ:n Lilla Al-Fadji, en karaktär jag nog tillhör fel generation och fel intressegrupp för att till fullo kunna relatera till.

Anders och Måns visade tydligt att man inte behöver förbereda sig grundligt om man bara är etablerad. Det kan bli roligt ändå. En bra dag.

Pang Prego – ett av P3:s populäraste humorprogram idag, med goda vänner till mig i redaktionen – sjöng en kuplett om jordens tidsåldrar till känd melodi. Ordet ”studentikost” fladdrade osökt förbi. Det har jag aldrig hört nån säga om Pang Prego, vilket jag finner orättvist eftersom jag själv har kallats lundaspexare till förbannelse.

Kontentan: när Pang Prego sjunger om jura och krita så borde de, i rättvisans namn, ha en fanbase av gammelmansdoftande överkamade överliggare och inte av hippa gymnasister. Världen är inte rättvis.

Liv Strömquist visade serier, vilket inte spontant är det mest radiomässiga man kan göra. För att göra poängen tydligare för folk därhemma högläste hon från pratbubblorna.

Klarast på min himmel lyste ståupparen Jonatan Unge, som på ett utsökt smaklöst sätt gick från Ulf Larssons död till Michael Jacksons sexuella övergrepp utan att tappa publiken på vägen.

Unge och hans polare Aron Flam har de senaste åren vunnit mycket respekt branschinternt, dels för att de är roliga, men också för att de är vad varje komiker med självaktning vill vara: judar. Och inte vilka judar som helst, utan den bästa sorten: misantropiska judar.

Backstage hade jag ett intressant samtal med Moa Svan från Kyss min plysch, ett humorprogram ur lesbisk synvinkel som gjort provprogram för P3 och vunnit nån form av omröstning. Hon berättade att programmet inte har nån fast plats i tablån och gissade att P3 fann det vara för smalt. Vilket är intressant.

5% av befolkningen är flator – och det är dessutom en synnerligen solidarisk grupp. Själv var jag med och gjorde ett program av och för män med skägg födda i Skåne på sjuttitalet. Det var aldrig nån internt som sa att det var för smalt. Vår minoritet borde rimligen ha varit mindre.

Ja, och sen gjorde jag och Jesper Rönndahl som representanter för det saligen insomnade Hej domstol! en femminuters skrika-bittra-taskigheter-till-varandra-akt.

Annars ägnade jag mesta delen åt kvällen åt att diskret försöka sätta upp en affisch för min egen föreställningEftersom jag ju inte är Viggo Cavling på riktigt upptäckte jag snart att det var skitjobbigt att stå och tejpa upp en affisch med mitt eget ansikte på. Ja – mitt hävdelsebehov är oändligt, men nej – det är inget jag gillar att skylta med.

Nästa gång jag gör en föreställning ska jag ha ett abstrakt landskap på affischen och inte en antydan om att jag medverkar. Alternativt låta andra människor sätta. upp affischer – det har jag förstått att Madonna gör.

Stället var för övrigt fullpackat, och inte bara för att det var gratis inträde. P3-humor efter Hassan har inte alltid haft högst status i humorfandom, men inte minst bland gymnasister är det fortfarande ett Fenomen. När Pang Prego uppträdde lajv på Malmöfestivalen i somras var kön på flera hundra meter även sen lokalen var fullsatt. Klockan 11 i torsdags dök det upp folk som tagit ledigt från jobbet och ville försäkra sej om en plats på föreställningen (det började 19.30).

Ändå för P3-program, med ytterst få undantag, inget liv bortom den egna kanalen. Inga tidningar intervjuar, inga teveprogram uppmärksammar. Detta inte sagt av bitterhet – givetvis inte – utan för att konstatera att det emellanåt finns ett glapp mellan medier och folk.

Vilket kanske inte var det mest revolutionerande påstående jag har gjort.

(Bilderna har jag helt fräckt snott från Humorhimlens hemsida. Hoppas ingen blir arg.)

Nämen! Nu blir det så fnoskigt att jag vet varken ut eller in! ÄNNU en finurlig memoartitel – och det är inte ens en memoarbok!

Av Kalle Lind

den 2009-10-02

i blogg

Ja, ni hajar vitsen. MFF har blå tröjor. Lina Sandell skrev ”Blott en dag”. Put your hands together …

Fullt medveten om att detta inte är en memoarbok – den är skriven av journalisten Mats Weman och inte av ett helt jämrans fotbollslag – så hamnar den ändå i den legendariska bloggkategorin Finurliga memoartitlar.

Förutom att det inte är memoarer, så uppfyller titeln så på pricken alla andra kriterier på en finurlig titel: ordvits/ ordlek/ ordvrängning (blott – blått), syftning på nåt typiskt för personen/ laget (blåa tröjor), referens till nåt gammalt mossigt kulturellt (psalm).

Och som grädde på laxen blir dessutom det sammanlagda resultatet av ordlekandet – Blått ett lag – bara konstigt. En pärla i genren! Gott jobb, Mats!

Little reactionary Annie.

Av Kalle Lind

den 2009-10-01

i blogg

Annie heter som bekant en musikal, filmatiserad av veteranen John Huston – Anjelicas pappa – 1982 med Albert Finney som den stränge men innerst inne ack så godhjärtade hyperkapitalisten ”Daddy” Warbucks.

Musikalen bygger i sin tur på den tecknade serien ”Little Orphan Annie” (med start redan 1924), famös inte minst för hur skaparen Harold Gray lät sina vulgärkonservativa värderingar genomsyra handlingen – och Annies monologer till läsaren.

Seriegurun Horst Schröder – en man med ett skägg – berättar i boken ”De första serierna” om hur Gray slog ner på varje antydan till kommunism i det amerikanska samhället: Roosevelts New Deal, fackföreningar, hippies.

Istället antog Gray en ultrapopulistisk hållning, där starka individer med framåtanda kunde gå hur långt som helst och hade rätt att gå hur långt som helst.

”Daddy” Warbucks, som är den som tar hand om den föräldralösa Annie och smälter för hennes lillgamla charm, flankeras av lakejerna Punjab – en abnormt storväxt indier – och The Asp – en mer förslagen liten asiat.

De tar sej utan dubier an alla slags skurkar – främst folk som tjänar stora pengar på ett oärligt sätt och inte på det fina kapitalistiska viset – och lynchar dem utan pardon: ”I wouldn’t think of troubling the police with you boys”. Allt i en serie som av allt att döma riktas till barn.

På populistens vis höll Gray rättssystemet för förnuftsvidrigt och ärkekorrupt. Varför låta lagen döma när det finns starka kloka män som kan bespara samhället rättskostnaderna och som låter sej påverkas av snyfthistorier?

Det är fascinerande att ta del av gamla seriesidor, inte minst för att det i botten handlar om en melodram, en saga, med tydliga övernaturliga drag. I denna lätt magiska värld placeras alltså, bland pirater och den mystiske Mister Am som sades vara tusen år gammal, även nazister, börsmäklare och fackliga agitatorer.

Som alla reaktionärer var Gray en misantrop. Människan var ond och girig och i starkt behov av att enskilda utvalda tillrättavisade dem och – när så behövdes – dödade dem. Inte helt överraskande fick hans serier en stark folklig förankring i det amerikanska samhället. Enligt Schröder berodde det inte främst på dumheterna som predikades, utan snarare på Grays förmåga att berätta engagerande och dramatiskt.

Men samtidigt påpekar Schröder:

”Little Orphan Annie” hör ihop med Grays ideologi, och det vore väl om denna ideologi så småningom gav vika för något förnuftigare åsikter om samhället och människan.

Varför berättar jag då detta? Kanske för att visa att det har funnits alternativ till de vänstertyngda sjuttiotalsbarnböcker som paraderat över den här bloggen. Och att det uppenbarligen finns betydligt varmare grader i helvetet.

Den könshårsfina gränsen mellan galenskap och vetenskap.

Av Kalle Lind

den 2009-09-29

i blogg

Populärkulturens galna vetenskapsmän – Frankenstein, Blofeld, Emil Örn – är inte bara ett resultat av författares sjuka hjärnor. De är i hög grad inspirerade av verklighetens sjuka hjärnor.

Eller rättare sagt: med hundratio års distans och facit i hand ter sej ofta vid tiden banbrytande och nödvändiga experiment spritt språngande toktossiga.

1899 höll August Bier, överläkare i Kiel, på att experimentera fram en ny sorts bedövning. Han hade insett – helt korrekt – att ryggmärgen var ett perfekt ställe att injicera bedövningsmedel. Han hade insett – helt korrekt – att kokainlösning hade bedövande effekt. Han valde – mindre korrekt – att utföra experimenten på sej själv.

Ganska snart hade han tappat så mycket ryggmärgsvätska att experimenten behövde skjutas upp. Då erbjöd sej hans assistent, August Hildebrandt, att hoppa in som försökskanin istället. Exakt vad som drev honom står skrivet i stjärnorna. Kanske ville han skriva in sej i historien. Kanske var han bara sjukligt nyfiken.

Hursomhelst: en tysk vetenskapsman med mustasch sprutade alltså in en halv centiliter enprocentig kokainlösning i en annan tysk (gissningsvis mustachoid) vetenskapsmans ryggmärg. Därefter var det dags för det riktigt intressanta provet: att se exakt hur stryktålig Hildebrandt blev. Och hur kollar man om nån är stryktålig? Genom att ge honom stryk!

Det fina med vetenskapsmän (förutom att de gett oss medicinerna och DDT:n) är att de protokollför allt de gör. Sålunda kan vi än idag läsa att

efter 10 minuter kunde Bier köra en ”tjock nål med skaft” in till Hildebrandts lårben utan smärtförnimmelse
efter 13 minuter kunde Bier hålla en brinnande cigarr mot Hildebrandts ben utan att annat kändes än värme
efter 20 minuter kunde Bier rycka loss könshår från Hildebrandt så att det bara kändes som ”lyft av ett hudveck” – lossryckning av brösthår gav däremot ”livlig smärta”. ”Onaturlig bakåtböjning av tårna är inte obehaglig.”
efter 23 minuter är ett hårt slag med järnhammare mot skenbenet inte smärtsamt
efter 25 minuter kunde Bier rycka och dra Hildebrandt hårt i testiklarna utan smärta (alltså varken hos Bier eller Hildebrandt).

Så då visste de det och kunde få varsin not i medicinalhistorien. Exakt hur det hela gick till och hur Bier la fram sina idéer till Hildebrandt kan vi bara fantisera om. Vi kan också förutsätta att Bier testade att rycka, slå, bränna och slita några gånger innan bedövningen tagit sin verkan. Och att Hildebrandt vid dessa tillfällen faktist fick en smärtförnimmelse.

Och ja – efter experimentet blev Hildebrandt liggande i nio dagar med extrem huvudvärk, illamående och blåmärken. Om nån nu trodde nåt annat.

Källa: De galna experimentens bok (Reto U. Schneider)

Åberg valde rätt!

Av Kalle Lind

den 2009-09-28

i blogg

Det betraktas säkert som ofint i många kulturer att smygfotografera gamla Disney-diggare, men jag kunde inte hålla mig (dessutom ser han ju ut att vara fotograferad genom Täppas linser så jag kan nästan hävda att det inte är han).

Det har alltså varit bokmässa – jag såg Jahn Teigen! och M A Numminen! – och boken den gode Åberg håller i handen råkar vara skriven av en man med ett skägg. Och ja, han köpte den också. Så hans smak kan man rimligen inte klaga på.

TILLÄGG: jag har nu hämtat in från säker källa – helt säker, jag lovar! – att Människor det varit synd om var den ENDA bok Åberg köpte på HELA mässan! Som balans på skrytet kan nämnas att Herman Lindqvist lyfte upp boken, tittade på den, frynte med hela ansiktet och gick sin väg.