kallelind.se

Om Kalle Lind och andra gubbar

Solstollen i solstolen.

Ett av mina starkaste åttiotalsteveminnen – och därmed starkaste minnen alla kategorier – rör Ola Ström, Samantha Fox och en nedsutten strandstol. Det var i det med tiden kritiserade och skandalomsusade, i samtiden högst okontroversiella, sommarlovs-och-toplessprogrammet Solstollarna som Ola och hans parhäst Per Dunsö bjöd in korsettpopsdrottningen Samantha Fox för att a) sjunga sin aktuella hitlåt och b) fnissa generat när Ola Ström klädde ut sig till Ulla-Bella.

Jag minns hur tidningen Arbetet – en Malmötidning vars relation till SVT Malmö inte var helt professionell eftersom tidningens nöjeschef jobbade parallellt på Lasse Holmqvists redaktion – ägnade ett mittuppslag åt Per&Olas intervju med Fox. Det var, enligt uppgift, ett jättebra samtal som blev ännu bättre när Ola Ström helst spontant trillade igenom sin solstol och Fox lika spontant fnittrade till.

Sen visade det sig att ljudteknikern inte fått med samtalet på band. Det var så klart omöjligt att göra om. I Arbetet  beskrevs det hela som en katastrof. Proportioner var inte nåt som dagspressen sysslade med på åttiotalet heller.

Jag minns också att gänget bakom Solstollarna försökte rädda vad som räddas kunde genom att köra trillagenomstolenögonblicket stumt på de monitorer som fanns här och var i Solstollarna-scenografin. Jag hittar det inte på Youtube, men minns att det inte kändes lika roligt som det hade beskrivits i tidningsartikeln. Men det gör ju sällan samtal utan ljud.

Jag minns också hur min klasskamrat Martin Ripa – jag vet inte om ni har nåt förhållande till honom, han flyttade till Timmernabben sen och sommarjobbade med att binda klubbor på Nordchoklad – satt i matsalen och berättade mycket inlevelsefullt att den där ljudteknikern hade "blivit friställd". Jag minns det för att det var första gången jag hörde ordet "friställd". Jag förutsätter att en elvaåring som använder "friställd" snarare är son till nån som friställer än nån som blivit friställd.

Som vuxen har jag blivit lite bekant med anställningskulturen på SVT. Jag har också fått lite inblick i hur tillvaron har framlevts bland SVT-anställda under programbolagets gulddecennium. Med denna insidekunskap i bakhuvudet vågar jag alltså gissa om incidenten i fråga: 1) ljudteknikern var med stor sannolikhet full/bakfull/full och bakfull, 2) han blev troligen inte alls friställd eftersom ingen nånsin blivit friställd från SVT. Eventuellt fick han sitta och sortera gem i ett dunkelt hörn av nån bortglömd korridor, men troligare är att han blev mellanchef.

Föregående

Verkligheten överträffar tramset.

Nästa

Säg minns du mig än, Don Fritiof Andersson?

3 kommentarer

  1. Mårten

    Solstolsincidenten finns med i Solstollarnas vinjett om jag inte minns fel.

  2. Johan Johansson

    Jag sätter min Anna-Lisa Ingemansson-samling på att han blev utlasad. På den fronten var SvT/SR pionjärer.

  3. Kalle Lind

    Johan J: jag håller emot, inte bara för att jag så klart är aspirant på samlingen. Utlasningen är ett relativt modernt fenomen och funkar ju bara på dem som ännu inte fått fast anställning. Men det är riktigt att sen tidigt nittiotal nån gång har i princip ingen fått fast anställning.

    Man kan säga att SVT därmed överkompenserade sig själva: från att anställa kopiöst mycket folk på sjuttiotalet, som strax blev fasta och som fortfarande är kvar, gick de över till att inte ge anställningstrygghet till någon. Tes mötte antites utan att syntes nånsin uppstod.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén