kallelind.se

Om Kalle Lind och andra gubbar

Säg minns du mig än, Don Fritiof Andersson?

Mina tre stackars söner har alla nattats till sin fars falskklingande Taubetolkningar. Repertoaren har långsamt förändrats under åren. För Tripp sjöng jag helst ”Så länge skutan kan gå”, för mellanbocken ”Balladen om briggen Blue Bird av Hull” och för Tjatte sjunger jag ”Tango i Nizza”. I det sista fallet kan det vara en omedveten hyllning till pojken i fråga – han heter Fritiof i andranamn, just efter sångkaraktären. 

”Tango i Nizza" (först publicerad 1938) är uppföljaren till den betydligt mer kända ”Fritiof och Carmencita” (1937). Jag lärde känna den via Jakob Hellman, som gjorde lysande tolkningar av bägge på EMI:s svulstiga ”Taube”, dubbel-cd:n som gjordes i kölvattnet efter Cornelishyllningen ”Den flygande holländaren”. Den gav ny fräschör också åt den sönderspelade ”Fritiof och Carmencita”. Plötsligt blev jag på riktigt intresserad av den där flirten i Samborombon. 

"Tango i Nizza” förhåller sig till ”Fritiof och Carmencita” som Klas Östergrens Gangsters förhåller sig till Gentlemen. Det vill säga att det inte bara är en fortsättning utan också en dekonstruktion. 

I ”Gangsters” får vi veta att Henry och Leo, bröderna Morgan som Klas Östergren delar lägenhet med i ”Gentlemen”, i själva verket bara var Henry (och då ska vi ha i huvudet att även Henry Morgan är påhittad av författaren Klas Östergren). 

I ”Tango i Nizza” får vi veta att ”friarn med miljoner” från ”Fritiof och Carmencita” – ”det var bara skämt” (och då ska vi ha i huvudet att både Fritiof, Carmencita och friaren är påhittade av Taube). 

Genom ”Tango i Nizza” fylls också en massa konturer i. I ”Fritiof och Carmencita” framstår den äventyrlige Fritiofs invit om att stanna i Samborombon och bli butiksbiträde som en stundens ingivelse, den sortens nyck som man lätt får när man dansar skrev mot skrev. I ”Tango i Nizza” förstår vi att det varit fråga om äkta, och ömsesidiga, känslor.

Argentinska Carmencita lyckas, via Paris, ”på något vis” hitta svenske Fritiof på Rivieran och förkunnar att ”mitt hjärta, Fritiof, är din jungfruliga mark”. Fritiof kontrar med ”ni, den enda flicka som jag hållit kär”.

Värt att notera är att Carmencita understryker att det bara är hennes hjärta som är oskuld. Övriga kroppsdelar lämnar hon okommenterade. Vad gäller Fritiof är det mycket som indikerar att han inte sparat sin blomma.

Dels vet vi att han sov över hos en kreolska i Buenos Aires, vilket slutade med "dråp av en neger". Dels vet vi att, antingen innan han träffade Carmencita 1932 eller i mellantiden, han också har vandrat ”glad och naken” i Arkadien och stött på tre frimodiga och likaledes nakna amerikanskor, varav en har ”glättig min” och de andra ”jazzade på ängen och sjöng ’Oh, happy days are here again!’”

Låt oss anta att detta menage à quatre inte var alldeles oskyldigt.

Genom ”Tango i Nizza” får vi också veta ett gäng detaljer om den där tangon i Samborombon: Carmencita var bara sjutton år, hennes pappa motsatte sig relationen (”han kommer väl igen / men det blir inte den!”) och Fritiofs häst hette Marón. Det sista gissar jag dock att han enbart hette för att kunna rimma på ”Andersson” och ”Samborombon”.

Jag retade mig när jag läste ”Gangsters”. Hela den värld som Östergren så minutiöst och levande byggt upp i sin första, med rätta legendariska, roman, valde han att rasera i uppföljaren tjugofem år senare. Jag inser att han är författaren och får lov att göra vad han vill med sina påhitt, men likväl gjorde det ont i hjärtat när han själv så osentimentalt slog sönder sina karaktärer och historier.

Det smärtade att sen läsa om Gentlemen, hela tiden med mantrat ”allt är en bluff!” ringande i bakhuvudet.

Gangsters var en utmärkt roman. Romantikern i mig önskar dock att den aldrig blivit skriven.

Med ”Tango i Nizza” känner jag tvärtom. Den gjuter nytt liv i den där sången om dragspel, fiol och mandolin som man sjöng på mellanstadiet, adderar en erotik som jag aldrig hört tidigare, lägger på nya lager av passion.

Exemplen visar tydligt att Taube och Östergren kom från två olika generationer. Taube återvände till sina karaktärer för att han inte stod ut med tanken på nåt annat än ett happy end. Östergren återvände till sina för att det störde honom att folk inte tillräckligt uppmärksammat undergångsstämningen i ”Gentlemen”.

Fritiof och Carmencita-visorna skrevs innan andra världskriget, i en tid när idyllen fortfarande gick att tro på om man blundade med ena ögat. Romanerna om Henry Morgan skrevs i ett postmodernt tidevarv, när varken idyller eller ideologier var pålitliga, och när ett happy end blivit en förljugen illusion.

Allt detta försöker jag på något vis förklara för min ettåring medan jag gungar honom. Han verkar inte bry sig ett dugg. Däremot verkar han uppskatta tangorytmen. Hopplös romantiker, tänker jag avundsjukt.

Föregående

Solstollen i solstolen.

Nästa

Begåvade människor jag känner del 12: Nanna Johansson.

12 kommentarer

  1. Ördög

    ”Marrón” betyder ”brun” på spanska, så jag antar att señor Andersson helt enkelt hade översatt det hederliga svenska hästnamnet Brunte.

    Har du alls försökt klura ut Fritiofs ålder, utgående från de data som mäster Taube här och där strör in i sina sånger? I ”Tango i Nizza” får vi veta att dansen i Samborombon skedde ”en afton i april” 1932 (i mitt tycke ett föga originellt rim på ”vi två”), då Carmencita var 17 år. Såldes är hon född 1914 eller 1915. Men Fritiof? I ”Karl-Alfred, Fritiof Andersson och jag” går han till sjöss på ”The Princess” våren 1910, och han bör alltså ha hunnit med en hel del då han konfronteras med den förtjusande Carmencita … Bara apropå det här med att komma från olika generationer.

    Glad påsk – ”spill bara inte ut ditt ägg / uti ditt vördnadsvärda skägg”, som ett av äggrimmen i ”Pelle Svanslös på nya äventyr” lyder med viss modifikation.

  2. Ördög

    ”Marrón” betyder ”brun” på spanska, så jag antar att señor Andersson helt enkelt hade översatt det hederliga svenska hästnamnet Brunte.

    Har du alls försökt klura ut Fritiofs ålder, utgående från de data som mäster Taube här och där strör in i sina sånger? I ”Tango i Nizza” får vi veta att dansen i Samborombon skedde ”en afton i april” 1932 (i mitt tycke ett föga originellt rim på ”vi två”), då Carmencita var 17 år. Såldes är hon född 1914 eller 1915. Men Fritiof? I ”Karl-Alfred, Fritiof Andersson och jag” går han till sjöss på ”The Princess” våren 1910, och han bör alltså ha hunnit med en hel del då han konfronteras med den förtjusande Carmencita … Bara apropå det här med att komma från olika generationer.

    Glad påsk – ”spill bara inte ut ditt ägg / uti ditt vördnadsvärda skägg”, som ett av äggrimmen i ”Pelle Svanslös på nya äventyr” lyder med viss modifikation.

  3. tompa

    Även jag har inympat Taube i mina barn medelst falsksång vid nattningen. Särskilt förtjusta blev de i ”Balladen om Ernst George Johansson” inte minst för att huvudpersonen blir knivad i slutverserna. Det tyckte de var spännande.
    Även ”Möte i monsunen” vann gillande eftersom det förekommer roliga incidenter med exotiska djur.
    Däremot förhöll de sig kallsinniga till ”Fritiof i Arkadien”. Oklart varför.
    Idag lyssnar de inte längre på Taube. Kanske inte så märkligt eftersom de idag är i 20-årsåldern. Men förhoppningsvis ligger det och skvalpar någonstans i deras bakhuvuden.

  4. J-h:n

    Taube skrev ju uppföljare till flera av sina populäraste visor; ett par har tagit upp förr på denna blogg (i serien ”Tauppe-5 i politisk inkorrekthet”). ”Fritiof Andersson” följdes således upp med den av Cornelis odödliggjorda ”Jag är fri, jag har sonat” och ”Calle Schewens vals” med den ganska oförblommerade ”Vals på Furusund”.

    Men en uppföljare som verkar komplett bortglömd – eller kanske ihjältigen – är ”Tango Rosa”. Och det är kanske inte så konstigt, för den visar upp en förbluffande pragmatisk och oromantisk syn på kärleken. Ja, det har väl aldrig rått några tvivel om att ”Rosa på bal” handlade om en groupie som raggade upp/lät sig raggas upp av en mediakändis, men där doldes det i alla fall hjälpligt under höviska manér och sirligt blomsterspråk. Uppföljaren är helt illusionslös – det kommer aldrig att bli något allvarligt mellan dem, vilket de väl visste från början båda två, men här sägs det rent ut. Attraktionen finns dock alldeles tydligt kvar. Ja, är det inte – med ”lite fantasi”, som det heter i texten – blott alltför lätt att se visan som en apologi för vad dagens ungdom kallar en ”KK-relation”? Döm själva: http://www.e.kth.se/lnk/bsong/songs/tradition/tango_rosa.html

  5. Gubben Far

    Det är väl bra att det finns ihjältigna Taubebitar så att man kan bli överraskad om man tror att Taube inte är annat än den sköna sommar, negrer och skrän och skrik och kärlek som kan köpas för pengar. Tango Rosa är en av mina favoriter, men den här gjorde mig överraskad:
    http://www.youtube.com/watch?v=EIb1NOsB9Vk

  6. dr. no

    Henry Morgan är annars mest känd för den rom som är uppkallad efter honom och att han med ett slag slog ihjäl lyckoriddarnas paradis. Värre än Bob Ford var han. Förtjänar inte sitt eftermäle; folk borde spotta efter hans namn.
    Du säger Quisling? Jag säger Morgan!

  7. Kalle Lind

    Ördög: ang. Maròn/Brunte så visst, namnet i sig är väl inget nödrim, men att Carmencita i just det sammanhanget – ”när ni red bort sista gången, Andersson / ifrån Samborombon / på er häst Maròn” – skulle vara så noga med att betona hästens namn finner jag otroligt.

    Fritiofs ålder är intressant. Med tiden blev ju Fritiof-gestalten alltmer lik Taube (särskilt tydligt i ”Rosa på bal”, jfr f.ö. Polaren Pär och Cornelis) men man kan nog inte sätta likhetstecken mellan Fritiof och Evert. Annars kan vi ju utgå från Everts egen ålder – född 1890 – och då är det alltså en åldersdiff på tjugofem år när de möts 1932. Och så där gräsligt mycket yngre än femton kan väl inte Fritiof ha varit när han mönstrade ombord, så som minst måste det vara ett åldersspann på tjugo mellan Fritiof och Carmencita.

  8. tehataren

    Jag tycker Gangsters var bra.
    Jag gillade hur han skapade extra trovärdighet genom att vara ”ärlig” om första boken.

  9. Kalle Lind

    Tehataren: jag tyckte också att Gangsters var en utmärkt bok, och uppskattade den ”dramaturgiska svindel” som Östergren kallar sin metod, men jag kom inte ifrån känslan av att någon kom in på julafton och berättade att tomten bara är en berusad granne.

  10. Adam

    Annars är ju balladen om dagen efter den värsta dekonstrutionen som finns, jag tycker den är så sorglig och orginalet som, trots att det egentligen är lite osmakligt, ändå är väldigt romantisk, blir aldrig helt densamma. http://dur-moll.blogspot.se/2007/08/mndag-23-januari-2006.html

  11. Gubben Far

    Men den ”dekonstruktionen” har inte Cornelis skrivit? Tar jag för givet.

  12. Kalle Lind

    Adam/Gubben far: nej, ”Ballad dagen efter” är Bengt Sändhs. Han skrev den väl mest som ett skämt, men sammanhanget kompliceras av att a) även Sändh kände verklighetens utpekade Fredrik och Cecilia och b) även Cornelis skrev några uppföljare om Fredriks och Cecilias vidare öden och äventyr. Nu lär verkligheten för en gångs skull ha varit något vackrare än dikten, och inte minst är Cornelis uppföljande Ceciliavisor betydligt vackrare än Sändhs, men visorna ställda bredvid varann och dubbelexponerade mot verkligheten skapar onekligen en intressant spegelsalseffekt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén