Om Kalle Lind och andra gubbar

Spå ska det låta.

I förordet till Cornelis Enskilda sånger skriver Jan-Erik Vold om tre fall där uppdiktade Cornelis-texter blivit till reella sanningar.

1) I en dikt om döden från sjuttiotalet skriver han att ”min själ slog femtio siffror en gång”. 1987 avled han vid en ålder av femtio år.

2) 1964 års ”Balladen om den falska flickan” berättar han hur en sjöman raggar upp en dam ”som var en han”. Ett drygt decennium senare gör Cornelis detta själv, när han råkar få med sej två transor hem på fyllan.

3) I ”Balladen om den beväpnade tiggaren” beskrivs, förvisso i vaga ordalag, ett statschefsmord. Kompletterat med en upphittad text där Cornelis fantiserar om ett mord en februarinatt 1987 – ”två kulor sjöng i vinternatten” – i Yxsmedsgränd, kan man lätt associera till en svensk statsminister som sköts med två kulor ett år tidigare ett antal hundra meter därifrån.

Jag tycker detta är ganska fascinerande. Visserligen kan man invända att det inte var nån högoddsare att Cornelis inte skulle bli makalöst gammal eller att de där statsministerverserna är väldigt otydliga. Men det är en typ av sammanträffanden som gärna triggar fantasin och sätter igång funderingarna.

Sjöwall-Wahlöö förutsåg också Palmemordet.

I Terroristerna låter de en Rebecka Lind, en osannolik naiv och oförstörd tillbaka-till-naturen-kvinna som hålls fram som ett mänskligt ideal, skjuta regeringschefen till döds. Elva år senare, efter att skotten på Sveavägen fallit, lär en journalist ha ringt upp Maj Sjöwall och undrat hur det var att ha dödat Palme.

Det kan tyckas rått, men Sjöwall-Wahlöö var inga dunungar själva. I Terroristerna vältrar de sej ganska vällustigt i sitt påhittade mord på en hatad statsman:

Han kom ihåg vad Kollberg sagt om den lilla damrevolvern.
Man kanske kan träffa ett kålhuvud med den på tjugo centimeters avstånd, förutsatt att det håller sig absolut stilla.
Martin Beck såg på den döde regeringschefens sönderskjutna pannna och tänkte att det var ungefär vad Rebecka lyckats göra.

En råhet med viss bismak av blod så här på andra sidan 1986.

Som spådom känns det idag kanske inte särskilt djärvt – alla stats- och regeringschefer är ju presumtiva måltavlor – men då måste man komma ihåg att för alla svenskar utom en var ett statsministermord fullkomligt otänkbart till några timmar efter att ett statsministermord inträffat.

En annan spådom som känns ännu mer exakt och därför rätt kuslig förekommer i Sjöwall-Wahlöös Polismördaren. Notera den boktiteln och ta sen in i ekvationen att mördaren i titeln passerar en östgötsk by som heter Malexander.

Malexander är en by som enligt Wikipedia har 75 invånare. 1999 sköts två polismän till döds där. Utan att ha den minsta andlighet i själen kan jag tycka det är väldigt mystifikt att två vpk-författare tjugosex år tidigare låter sin polismördare passera samma flugsmuts på kartan.

Samtidigt kan jag inte förstå vad det hela i så fall skulle betyda. OM det här nu mot alla odds skulle vara en spådom från Pers och Majs sida: vad i helvete är liksom poängen med den? Vad ville de i så fall säga oss?

Föregående

Morgan, mamman och massagen.

Nästa

Kompisar från förr.

12 kommentarer

  1. Anonymous

    Försöker komma på fler svenska profetiska böcker, men hittar bara ett internationellt exempel. Tom Clancys Hederskuld (1994)slutat med att en terrorist kör in ett passagerarflygplan i Capitolium (Kongressen) i Washington och lamlslår hela USA. Behöver jag nämna vad som hände 11 september 2001?
    /Stofilus

  2. Simon F.

    En liten rättelse. Palme har aldrig varit statschef. Den titeln utses i Sverige icke genom val utan genom avel. Statschef 1986 var Carl XVI Gustav. Och såvitt jag vet innehar han alltjämt det ämbetet.

    /Besserwisser

  3. Experience No 1

    Cornelis var bra

  4. Mårten

    De förstod kanske inte själva sina profetiska krafter – kanske är Sjöwall-Wahlöös författarskap nerlusat med aningar av framtiden och det är upp till dig, Kalle Lind, att skriva skriva den kommande bästsäljaren Sjöwall-Wahlöö-Koden, där deras profetior blottläggs för en hänförd allmänhet.

  5. Kalle Lind

    Simon "Besserwisser" F: du har naturligtvis rätt, men till mitt försvar står det faktiskt aldrig uttryckligen i texten att Palme var statschef. Men visst, av sammanhanget låter det ju som att jag tror det. Och orsaken att det står så är slarv.

  6. Mårten

    Jag tror Mario Puzo skrev en bok som beskrev 11 septemberattentaten med kuslig precision. Jag vet dock inte vad boken heter och har inte läst den 🙂

  7. Tessan

    Eller, tänk om det var så att dessa blivande polismördare läste just en bok om polismördare och tänkte att det var väl jädrans, det ska jag bli när jag blir stor. Och Malexander var ju ett fiffigt namn på en håla…?

  8. Henrik Tröst

    En liten kommentar: Är född och uppvuxen i Malexander, som för övrigt har hela 250 innevånare.

    Frånsett Polismorden är Malexander känd för att:

    1) Sven Stolpe bodde där

    2) Ledaren för Sveriges Kommunistiska Parti bodde där.

    3) Personerna i punkt 1 och 2 var mycket goda vänner, deras politiska motsättningar till trots. De talade rentav om att bilda ett gemensamt parti.

    Dessutom arrangerar undertecknad en stor musik-, poesi- och teaterfest där varje år. I år kommer bland annat Cecilia Ramstedt och ståuppar.

    Tackar för en läsvärd blogg,

    Henrik Tröst

  9. stubb-brytar´n

    Jag skulle också vilja ha "Tröst" som efternamn.

  10. Kalle Lind

    Henrik Tröst: jag håller med Den Ystre. Tröst är ett skitbra efternamn.

    Tack för intressant info. Högerkatoliken Sven Stolpe och leninisten Hilding Hagberg förenades alltså inte bara av sina allitererande namn. För att vara så litet har ju Malexander lika många kändisar som säj Eslöv.

    Cecilia Ramstedt? Då blir det rockenroll.

  11. Anonymous

    Ja, det är – utifrån dina exempel – inte så märkligt att man ofta sett stora konstnärer/diktare som visionärer med förmåga att känna av vad som komma skall.
    Här ytterligare exempel.
    http://www.alba.nu/artikel/artikel.php?id=916

  12. Anonymous

    Sjöwall-Wahlöö var tydligen vänsterfascister av sämre slag. Redan i första Martin Beck-romanen får vi veta att det är OK att döda amerikanska kvinnor om de flörtar lite. I jämförelse var Mickey Spillane rena rama feministen; hans hjälte Mike Hammer hade den goda smaken att låta en hycklande miljonär, som hade mördat en prostituerad, att brinna inne i det monument som han (boven) hade låtit byggt.

    MVH Marcus B

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: