Om Kalle Lind och andra gubbar

Vänsterhumor del 1: Gustav Johansson (och Carsten Palmaer).

Boken Högerhumor är klar och spottas i skrivande stund fram ur en tryckpress nånstans på kontinenten. Eventuellt kommer en dag uppföljaren Vänsterhumor. Ett kapitel kommer i så fall att ägnas åt Carsten Palmaer, en av Fria Proteaterns båda husförfattare (den andre var Gunnar ”Doktor Gormander” Ohrlander), flitig sketchleverantör till Lorry och sarkastisk satiriker i Ordfront och Aftonbladet. Hans Nusvensk ordlista eller Magister Palmaers nya encyklopedi för under- och medelklassen är så finstilt sarkastisk att hans meningsmotståndare antagligen tycker att den är på pricken:

Kultur, -en, er form av mänsklig kommunikation som framför allt intresserar ensamstående medelålders kvinnor och följaktligen förtjänar att mötas med samma omsorg och respekt som dessa.

Politisk mognad,- en, -er förmågan att uppröras mer av marginalskattehöjningar i Sverige än av massiva bombningar i fattiga länder.

Men alla historier måste berättas från början. Carsten Palmaers pappa hette Gustav Johansson, var riksdagsman för Sveriges Kommunistiska Parti och chefredaktör för kommunistiska Ny Dag. Där skrev han ironiskt, bildat och ibland något snårigt ”vinklar”, kåserier, med tarvliga påhopp på politiska meningsmotståndare och många hänvisningar till böcker han läst. Ett urval finns samlade i boken Vanartiga barn (1955). Kåseriet som gett boken dess namn avslutas med en taskspark på chefredaktörskollegan på Dagens Nyheter:

Ingenjör Karl Tingsten var inte mindre än 28 år knuten till Stockholms renhållningsverk. I 18 var han dess direktör. Det var under hans tid som studenter och gardeslöjtnanter ryckte in som strejkbrytare, när personalen begärde högre lön. Frånsett detta var hans gärning i hög grad samhällsgagnelig. Vi kan lätt tänka oss vilken kökkenmödding Stockholm skulle ha blivit om alla sopor blivit kvar.

Sonen till den man, som utfört en så nyttig gärning, valde en annan väg. Efter längre och kortare gästspel i ett flertal partier och befattningar hamnade han slutligen som chefredaktör i Bonniers Dagens Nyheter, ofta annonserad som tidningen med den största spridningen. Det avskräde, som fadern låtit sopa ihop, och den dynga, som han låtit hämta under 28 år, sprides nu med Bonniers och Dagens Nyheters hjälp över landet av den vanartige sonen Herbert.

Det är fascinerande att läsa en frispråkig och intellektuell kommunists tankar från svenskt femtiotal. När det kommer till inrikespolitik är det ofta inte svårt att ge honom rätt, eller åtminstone tycka att han har sina poänger. Han ger sig vällustigt på statliga livsmedelsutredningar och hycklande alkoholpolitik och sexualmoralism och Wallenbergarna. När det kommer till utrikespolitik tänker man oftare ”nja”. Sovjet verkar ha varit en felfri stat utan fångläger och med en föredömlig lönesättning.

Historiska svenska händelser svischar förbi och satiriseras. Baltutlämningen 1945 kommenterar Johansson: ”Högerns kristliga humanitet vaknade först förra veckan, när de baltiska nazisterna skulle skickas hem”. Motbokens avskaffande 1955: ”På eget ansvar och med darrande hand tvingas svensken själv att bestämma hur mycket vatten han ska ha i konjaken.” Johansson citerar gärna Piraten och Bibeln men allra helst den revolutionäre Strindbergs ord till överklassen: ”Ni har ingen annan rättvisa att fordra än att avskaffas.”

Gustav Johansson verkar ha fortsatt digga Sovjet när till och med hans eget kommunistparti försökte distansera sig från Kreml under 1960-talet. Invasionen i Prag 1968 gav han tummen upp, vilket gjorde honom till ovän med partiledningen. 1971 dog han, 76 år gammal, och förärades då en nekrolog i stalinistiska kfml(r):s tidning Proletären:

Med pennan som sitt svärd tillfogade han klassfienden och hans agenter många skarpa hugg. Mycket uppskattade var hans ”vinklar” i tidningen där han i kåseriets form skänkte arbetare, uttröttade efter en hård arbetsdag, ett utsökt klassnöje.

Det är väl den bästa sortens nöje: det utsökta klassnöjet.

Föregående

Balladen om den flygande holländaren (SVT, 1986).

Nästa

Vänsterhumor del 2: småborgarna i sosse-KFML.

4 kommentarer

  1. Spiring

    Det är mig fortfarande en gåta hur en teaterensemble, Fria Pro alltså, med två så vassa, begåvade och roliga husförfattare kan ge ett så humorlöst intryck. Även Carsten Palmaers mer finstämda sångtexter vinner på att läsas snarare än höras, åtminstone jag har rätt svårt för den lite frireligiösa framtoningen som känns lite som Fria Pros adelsmärke.

    (I alla fall så här i efterhand, på skiva; kanske var det mindre trosvisst i levande form – mina minnen av deras föreställningar från sent 80-tal och tidigt 90-tal kan tyda på det. Eller också hade trosvissheten fått sig en behövlig tillnyktring vid den tiden.)

  2. Lars B

    Vid orden ”vänsterhumor” och ”Palmaer” associerade jag reflexmässigt till den här snubben:
    https://sv.wikipedia.org/wiki/Henrik_Bernhard_Palm%C3%A6r

    Vilket ju var var fel, även om Henrik Bernhard nog var minst lika läsvärd som Carsten…
    De moderna urvalsvolymerna med H-B-texter är billiga antikvariskt, går för några tio plus porto. Prova!

  3. Ördög

    Ah, Gustav Johansson. Det var han som inför baltutlämningen stod i riksdagens talarstol och dundrade vilken oerhörd risk det vore om ”33.000 kulturellt främmande balter” fick stanna i Sverige. (Källa: ”De internerade balternas tragedi i Sverige år 1945-1946” av Osvalds Freivalds, utgiven 1968 av Lettiska föreningen, Stockholm). – Att Johanssons gamla parti idag utan ringaste darr på stämman påstår sej vara ”demokratiskt” är i mitt tycke det bästa ”klassnöje” som tänkas kan.

  4. Spiring

    Carsten Palmaer bävar redan inför tanken på en eventuell Vänsterhumor-volym:

    http://www.aftonbladet.se/kultur/article21660437.ab

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: