Kategori: blogg Sida 59 av 99

En bloggpost som skulle kunna ha skrivits av Viggo Cavling om han inte haft fullt upp med mer välbetalda ”jobb”.

den 2009-10-03

Egentligen är det bara det faktum att jag valt att bara prata en dialekt i taget och mitt radikalt mindre självförtroende som skiljer mej från Resumé-redaktören. Också jag går ibland ut och super med totalt okända wannabees i en bransch som bara är intressant för invigda, också jag skriver krönikor där jag tydligt fetstilar dem alla så att de smidigt hittar dit när de egogooglat sej.

Torsdag 1 oktober ställde ungdomskanalen P3 till med festival på Babel i Malmö. Ett antal P3-associerade akter passerade revy, sammanbundna av den åtminstone ungdomliga Annika Lantz och DJ:n Lilla Al-Fadji, en karaktär jag nog tillhör fel generation och fel intressegrupp för att till fullo kunna relatera till.

Anders och Måns visade tydligt att man inte behöver förbereda sig grundligt om man bara är etablerad. Det kan bli roligt ändå. En bra dag.

Pang Prego – ett av P3:s populäraste humorprogram idag, med goda vänner till mig i redaktionen – sjöng en kuplett om jordens tidsåldrar till känd melodi. Ordet ”studentikost” fladdrade osökt förbi. Det har jag aldrig hört nån säga om Pang Prego, vilket jag finner orättvist eftersom jag själv har kallats lundaspexare till förbannelse.

Kontentan: när Pang Prego sjunger om jura och krita så borde de, i rättvisans namn, ha en fanbase av gammelmansdoftande överkamade överliggare och inte av hippa gymnasister. Världen är inte rättvis.

Liv Strömquist visade serier, vilket inte spontant är det mest radiomässiga man kan göra. För att göra poängen tydligare för folk därhemma högläste hon från pratbubblorna.

Klarast på min himmel lyste ståupparen Jonatan Unge, som på ett utsökt smaklöst sätt gick från Ulf Larssons död till Michael Jacksons sexuella övergrepp utan att tappa publiken på vägen.

Unge och hans polare Aron Flam har de senaste åren vunnit mycket respekt branschinternt, dels för att de är roliga, men också för att de är vad varje komiker med självaktning vill vara: judar. Och inte vilka judar som helst, utan den bästa sorten: misantropiska judar.

Backstage hade jag ett intressant samtal med Moa Svan från Kyss min plysch, ett humorprogram ur lesbisk synvinkel som gjort provprogram för P3 och vunnit nån form av omröstning. Hon berättade att programmet inte har nån fast plats i tablån och gissade att P3 fann det vara för smalt. Vilket är intressant.

5% av befolkningen är flator – och det är dessutom en synnerligen solidarisk grupp. Själv var jag med och gjorde ett program av och för män med skägg födda i Skåne på sjuttitalet. Det var aldrig nån internt som sa att det var för smalt. Vår minoritet borde rimligen ha varit mindre.

Ja, och sen gjorde jag och Jesper Rönndahl som representanter för det saligen insomnade Hej domstol! en femminuters skrika-bittra-taskigheter-till-varandra-akt.

Annars ägnade jag mesta delen åt kvällen åt att diskret försöka sätta upp en affisch för min egen föreställningEftersom jag ju inte är Viggo Cavling på riktigt upptäckte jag snart att det var skitjobbigt att stå och tejpa upp en affisch med mitt eget ansikte på. Ja – mitt hävdelsebehov är oändligt, men nej – det är inget jag gillar att skylta med.

Nästa gång jag gör en föreställning ska jag ha ett abstrakt landskap på affischen och inte en antydan om att jag medverkar. Alternativt låta andra människor sätta. upp affischer – det har jag förstått att Madonna gör.

Stället var för övrigt fullpackat, och inte bara för att det var gratis inträde. P3-humor efter Hassan har inte alltid haft högst status i humorfandom, men inte minst bland gymnasister är det fortfarande ett Fenomen. När Pang Prego uppträdde lajv på Malmöfestivalen i somras var kön på flera hundra meter även sen lokalen var fullsatt. Klockan 11 i torsdags dök det upp folk som tagit ledigt från jobbet och ville försäkra sej om en plats på föreställningen (det började 19.30).

Ändå för P3-program, med ytterst få undantag, inget liv bortom den egna kanalen. Inga tidningar intervjuar, inga teveprogram uppmärksammar. Detta inte sagt av bitterhet – givetvis inte – utan för att konstatera att det emellanåt finns ett glapp mellan medier och folk.

Vilket kanske inte var det mest revolutionerande påstående jag har gjort.

(Bilderna har jag helt fräckt snott från Humorhimlens hemsida. Hoppas ingen blir arg.)

Nämen! Nu blir det så fnoskigt att jag vet varken ut eller in! ÄNNU en finurlig memoartitel – och det är inte ens en memoarbok!

Av Kalle Lind

den 2009-10-02

i blogg

Ja, ni hajar vitsen. MFF har blå tröjor. Lina Sandell skrev ”Blott en dag”. Put your hands together …

Fullt medveten om att detta inte är en memoarbok – den är skriven av journalisten Mats Weman och inte av ett helt jämrans fotbollslag – så hamnar den ändå i den legendariska bloggkategorin Finurliga memoartitlar.

Förutom att det inte är memoarer, så uppfyller titeln så på pricken alla andra kriterier på en finurlig titel: ordvits/ ordlek/ ordvrängning (blott – blått), syftning på nåt typiskt för personen/ laget (blåa tröjor), referens till nåt gammalt mossigt kulturellt (psalm).

Och som grädde på laxen blir dessutom det sammanlagda resultatet av ordlekandet – Blått ett lag – bara konstigt. En pärla i genren! Gott jobb, Mats!

Little reactionary Annie.

Av Kalle Lind

den 2009-10-01

i blogg

Annie heter som bekant en musikal, filmatiserad av veteranen John Huston – Anjelicas pappa – 1982 med Albert Finney som den stränge men innerst inne ack så godhjärtade hyperkapitalisten ”Daddy” Warbucks.

Musikalen bygger i sin tur på den tecknade serien ”Little Orphan Annie” (med start redan 1924), famös inte minst för hur skaparen Harold Gray lät sina vulgärkonservativa värderingar genomsyra handlingen – och Annies monologer till läsaren.

Seriegurun Horst Schröder – en man med ett skägg – berättar i boken ”De första serierna” om hur Gray slog ner på varje antydan till kommunism i det amerikanska samhället: Roosevelts New Deal, fackföreningar, hippies.

Istället antog Gray en ultrapopulistisk hållning, där starka individer med framåtanda kunde gå hur långt som helst och hade rätt att gå hur långt som helst.

”Daddy” Warbucks, som är den som tar hand om den föräldralösa Annie och smälter för hennes lillgamla charm, flankeras av lakejerna Punjab – en abnormt storväxt indier – och The Asp – en mer förslagen liten asiat.

De tar sej utan dubier an alla slags skurkar – främst folk som tjänar stora pengar på ett oärligt sätt och inte på det fina kapitalistiska viset – och lynchar dem utan pardon: ”I wouldn’t think of troubling the police with you boys”. Allt i en serie som av allt att döma riktas till barn.

På populistens vis höll Gray rättssystemet för förnuftsvidrigt och ärkekorrupt. Varför låta lagen döma när det finns starka kloka män som kan bespara samhället rättskostnaderna och som låter sej påverkas av snyfthistorier?

Det är fascinerande att ta del av gamla seriesidor, inte minst för att det i botten handlar om en melodram, en saga, med tydliga övernaturliga drag. I denna lätt magiska värld placeras alltså, bland pirater och den mystiske Mister Am som sades vara tusen år gammal, även nazister, börsmäklare och fackliga agitatorer.

Som alla reaktionärer var Gray en misantrop. Människan var ond och girig och i starkt behov av att enskilda utvalda tillrättavisade dem och – när så behövdes – dödade dem. Inte helt överraskande fick hans serier en stark folklig förankring i det amerikanska samhället. Enligt Schröder berodde det inte främst på dumheterna som predikades, utan snarare på Grays förmåga att berätta engagerande och dramatiskt.

Men samtidigt påpekar Schröder:

”Little Orphan Annie” hör ihop med Grays ideologi, och det vore väl om denna ideologi så småningom gav vika för något förnuftigare åsikter om samhället och människan.

Varför berättar jag då detta? Kanske för att visa att det har funnits alternativ till de vänstertyngda sjuttiotalsbarnböcker som paraderat över den här bloggen. Och att det uppenbarligen finns betydligt varmare grader i helvetet.

Den könshårsfina gränsen mellan galenskap och vetenskap.

Av Kalle Lind

den 2009-09-29

i blogg

Populärkulturens galna vetenskapsmän – Frankenstein, Blofeld, Emil Örn – är inte bara ett resultat av författares sjuka hjärnor. De är i hög grad inspirerade av verklighetens sjuka hjärnor.

Eller rättare sagt: med hundratio års distans och facit i hand ter sej ofta vid tiden banbrytande och nödvändiga experiment spritt språngande toktossiga.

1899 höll August Bier, överläkare i Kiel, på att experimentera fram en ny sorts bedövning. Han hade insett – helt korrekt – att ryggmärgen var ett perfekt ställe att injicera bedövningsmedel. Han hade insett – helt korrekt – att kokainlösning hade bedövande effekt. Han valde – mindre korrekt – att utföra experimenten på sej själv.

Ganska snart hade han tappat så mycket ryggmärgsvätska att experimenten behövde skjutas upp. Då erbjöd sej hans assistent, August Hildebrandt, att hoppa in som försökskanin istället. Exakt vad som drev honom står skrivet i stjärnorna. Kanske ville han skriva in sej i historien. Kanske var han bara sjukligt nyfiken.

Hursomhelst: en tysk vetenskapsman med mustasch sprutade alltså in en halv centiliter enprocentig kokainlösning i en annan tysk (gissningsvis mustachoid) vetenskapsmans ryggmärg. Därefter var det dags för det riktigt intressanta provet: att se exakt hur stryktålig Hildebrandt blev. Och hur kollar man om nån är stryktålig? Genom att ge honom stryk!

Det fina med vetenskapsmän (förutom att de gett oss medicinerna och DDT:n) är att de protokollför allt de gör. Sålunda kan vi än idag läsa att

efter 10 minuter kunde Bier köra en ”tjock nål med skaft” in till Hildebrandts lårben utan smärtförnimmelse
efter 13 minuter kunde Bier hålla en brinnande cigarr mot Hildebrandts ben utan att annat kändes än värme
efter 20 minuter kunde Bier rycka loss könshår från Hildebrandt så att det bara kändes som ”lyft av ett hudveck” – lossryckning av brösthår gav däremot ”livlig smärta”. ”Onaturlig bakåtböjning av tårna är inte obehaglig.”
efter 23 minuter är ett hårt slag med järnhammare mot skenbenet inte smärtsamt
efter 25 minuter kunde Bier rycka och dra Hildebrandt hårt i testiklarna utan smärta (alltså varken hos Bier eller Hildebrandt).

Så då visste de det och kunde få varsin not i medicinalhistorien. Exakt hur det hela gick till och hur Bier la fram sina idéer till Hildebrandt kan vi bara fantisera om. Vi kan också förutsätta att Bier testade att rycka, slå, bränna och slita några gånger innan bedövningen tagit sin verkan. Och att Hildebrandt vid dessa tillfällen faktist fick en smärtförnimmelse.

Och ja – efter experimentet blev Hildebrandt liggande i nio dagar med extrem huvudvärk, illamående och blåmärken. Om nån nu trodde nåt annat.

Källa: De galna experimentens bok (Reto U. Schneider)

Åberg valde rätt!

Av Kalle Lind

den 2009-09-28

i blogg

Det betraktas säkert som ofint i många kulturer att smygfotografera gamla Disney-diggare, men jag kunde inte hålla mig (dessutom ser han ju ut att vara fotograferad genom Täppas linser så jag kan nästan hävda att det inte är han).

Det har alltså varit bokmässa – jag såg Jahn Teigen! och M A Numminen! – och boken den gode Åberg håller i handen råkar vara skriven av en man med ett skägg. Och ja, han köpte den också. Så hans smak kan man rimligen inte klaga på.

TILLÄGG: jag har nu hämtat in från säker källa – helt säker, jag lovar! – att Människor det varit synd om var den ENDA bok Åberg köpte på HELA mässan! Som balans på skrytet kan nämnas att Herman Lindqvist lyfte upp boken, tittade på den, frynte med hela ansiktet och gick sin väg.

Proggiga barnböcker del 39: Kapten Zoom.

Av Kalle Lind

den 2009-09-25

i blogg

Det här är för all del ingen bok, men jag orkade inte initiera ytterligare en etikett – Proggiga serietidningar – bara för en volyms skull.

Ja, Kapten Zoom – rymdhjälten från teveserien och plattan med samma namn – blev alltså också seriefigur. Tidningen, som av allt att döma bara fick ett nummer, gavs liksom skivan ut på SKP:s Oktoberförlaget (med namn efter den ryska oktoberrevolutionen förutsätter jag).

Tecknaren hette Ola Nyberg och var politiskt korrekt. Han tog bl.a. över FiB/Kulturfronts serie Bellman efter den politiskt otydlige – eller ännu värre: nästan socialdemokratiska – Jan Lööf och stramade upp den med ämnen som låg i linje med fibbarnas idéer – som i sin tur låg nära SKP:s.
Storyn är densamma som på teve och skiva: Kapten Zoom skickas från sin planet till jorden för att kartlägga mänskligt liv. Efter fyra år i skogen har han lärt sej allt om ekologi och är på väg att åka hem när han hittar en Stålmannen-tidning och inser att det finns mänskligt liv på planeten.

Han trillar in hos Liselott Blom i Bollunda och försöker förstå hur den jordiska civilisationen egentligen hänger ihop. Ganska snart kommer han fram till att jordmänniskornas resursslöseri är miljövidrigt.

Berömd – bl.a. samplad av The Latin Kings – är sekvensen när han tappar sin viktiga gröna ring (gissningsvis en hommage till DC-serien Green Lantern; huruvida Anders Linder höll sej à jour med hur just Green Lantern-serien radikaliserades under sjuttitalet sen han börjat agera parhäst med Green Arrow och de tillsammans slogs mot sociala orättvisor och rasism, är obekant) i toaletten och får följa kloaksystemen till Försenings… förlåt, Reningsverket.

Som serie är Kapten Zoom inte alls oäven. Den är mest komisk, men med den relativt realistiska teckningsstilen blir den också till något mer än en superhjältepastisch (Anders Linder i stretch blev liksom aldrig nåt annat än en parodifigur).

Jag gissar att tanken var att bemöta den amerikanska kulturimperialismen med deras egna erkänt effektiva vapen: att av det mest genomamerikanska – superhjälteserien – göra nåt Radikalt och Alternativt.

På samma vis tyckte somliga inom SKP att man skulle stjäla rockmusiken från imperialisterna och vända den mot dem. Andra tyckte att man hellre skulle spela gånglåtar och polskor..

Kapten Zoom hade nog kunnat slå an om det nu blivit nån spridning. Det är inte alls ointressant med en superman från rymden som rör sej i en svensk kontext. Superman och hans kollegor rör sej mycket tydligt inom en amerikansk.

(Notera gärna hur fint jag knyter ihop den här veckan, som börjar med ett inlägg om Superman och sen via proggiga barnböcker tar sig till en proggig barnskiva och – voìla! – en proggig superhjälteserie!)

Proggiga barnplattor del 6: Kapten Zoom.

Av Kalle Lind

den 2009-09-24

i blogg

”Kapten Zoom” var barnteve som blev barnskiva och faktiskt också serietidning. Anders Linder och hans fru Anna Roll skrev den musikaliska, festliga och politiska serien om fem avsnitt. De spelade också rollerna som rymdmannen Kapten Zoom och hans jordiska förälskelse Liselott Blom i Bollunda.

Den lätt missprydande dräkten var grön som miljön med mantel röd som politiken. På nittitalet rotades den fram för att användas i Vintergatan-serien. Jag har det från förstahandskälla att den luktade vedervärdigt efter tjugo år på ett SVT-lager.

Det är ett smart upplägg för både komik och pedagogik. Rymdmannen ser på jorden med vuxna men ovetande ögon och kan ställa de naiva frågorna hur elektricitet blir till (”från grammofon/ går trå´n/ till Harsprånget”) och vart bajset tar vägen när det spolats ner (”bajs spolas ner i havet/ när det kan bli så bra gödsel av´et!”).

På två hisnande fartfyllda LP-sidor, som till karaktären snarast är en tradjazzopera, virvlar alla de ärkeproggiga ämnena och slutsatserna förbi:

1) konsumtionssamhället (”sen får vi gå/ och köpa oss blå”).

2) arbetsmiljön (”Zoom får jobb på bygge/ som saknar skyddsräcken/ Zoom ramlar ner/ han hinner känna skräcken”, ”trött på att vara anställd hos Arbets-Ivar/ och riskera livet för papperslappar”).

3) industrialiseringen. I en kort sekvens kastas Zoom bakåt i tiden och får se hur kapitalet köper upp böndernas skogar för att sen tvinga dem till fabrikerna i stan för att göra pappersmassa. Historieskrivningen känns igen från Ordfronts Historieboken och Tältprojektet-föreställningen. Linder och Roll bangar inte ens för att låta en industriägare säja till pigan med kåt röst ”men om lilla Beda vill göra mej en tjänst så …” med graviditet som påföljd.

4) bostadspolitiken (”Höga hus bygger vi blott/ åt låginkomsttagare/ Låga hus bygger vi flott/ åt höginkomsttagare”).

5) förortsproblematiken. Zoom tar sej an ett gäng ungar som driver omkring i Bollunda centrum och snattar. Tillsammans går de till riksdagen och demonstrerar för Palme med plakat som ”bygg ut fritidsgårdar och fritidshem”. Fast innan dess bygger de upp ”ett nät av barnföreningar och hyresgästföreningar”.

Skivan avslutas med att Zoom riktar sej direkt till de lyssnande barnen med ett gäng imperativ:

Hallå alla barn!
Kapten Zoom talar!
Nu är det er tur!
Rapportera om farliga arbetsplatser!
Rapportera om hyrorna höjs!
Träffas och undersök hur man bäst gör jorden beboelig!

Serien sändes alltså i SVT. Skivan gavs ut på Oktoberförlaget, SKP:s förlag, där en av beslutsfattarna hette Robert Aschberg.

Politiskt ligger Zoom efter vad jag förstår i linje med SKP, som dels lyfte fram miljöfrågorna, dels jobbade utifrån att samla folk i enhetsfronter (Vietnamrörelsen, hyresgästföreningar) för att infiltrera inifrån, dels betonade arbetsmiljöfrågor och dels gillade det mjuka och människovänliga (av de mer hårdföra stalinisterna i KPML(r) anklagades gärna SKP-are för att förväxla kommunism med att leda tanter över gatan).

Det luktar så klart från en flydd och begraven tid om Kapten Zoom. Men mitt bland parollerna och samhällskritiken finns Anders Linders absurt komiska uppenbarelse och låtar som det svänger om (ABBA:s husbatterist Ola Brunkert på trummor). Visst måste resonemangen och många av skämten gått över huvet även på sjuttitalets extremt upplysta barn, men Kapten Zoom är en djupt känd produktion utan spekulativa baktankar.

Och det är inte alla barnskivor. Varken då eller nu.

Proggiga barnböcker del 38: Varför arbetar mamma?

Av Kalle Lind

den 2009-09-23

i blogg

Som sagt: jag är inne i en svår Horst Tuuloskorpi-period. Mannen med ett namn som låter som en astrologs gjorde en svit barnböcker med fotografier främst från jordbruk och industri. Under vilket decennium får ni klura ut själva.

(Fast den här kom faktiskt så sent som 1981. Så hävdar också somliga historiker att sjuttiotalet räckte ända fram till 1985 och ANC-galan.)

Varför arbetar mamma? handlar till synes om en pojke som heter Mikael och hans mamma Mari (på sjuttitalet var ju som bekant alla mödrar ensamstående). Fast mest handlar den om hammarfabriken där Mari jobbar. Och om hur all industri hänger ihop; vi får se gruvorna där järnmalmen till hammarna bryts och vi får se lyftkranarna som byggts av hammarna.

Över huvud taget får vi se väldigt mycket industri. Det fanns ganska många vänstervridna fotografer som pysslade med nåt som närmast får kallas tungindustriporr. Svetslågor, skyddshjälmar, blåställ och allra helst nån varningsskylt så man förstår hur farligt arbetet är och hur viktig fackets insats är.

Och så ett avslutande mollackord: kliniskt rent finrum, smörsångare på teven, cigarettpaket och ensamhet. Tuuloskorpi har kanske andra avsikter – han har just försökt beskriva arbetets glädje och nödvändighet och kanske ska allt uppfattas som mysigt och spännande – men jag har svårt att känna annat än vemod inför sisyfostillvaron som beskrivs:

Det vill säga en ny dag med kortspel och blåställ.

Proggiga barnböcker del 37: LEK – en bildberättelse om några barns upplevelser och skapande verksamhet.

Av Kalle Lind

den 2009-09-22

i blogg

Jag har under den gångna veckan tänkt mycket mer på Horst Tuuloskorpi än jag nånsin haft för avsikt att göra. Vilken Horst? undrar ni. Horst Tuuloskorpi! svarar jag. Fotograf och leg. dagbarnvårdare, mannen bakom fotografiska barnböcker som Trålfiskarna och När skog blir trä! Jaha! svarar ni.

Tuuloskorpi verkar ha levt exakt den sortens proggliv vi yngre generationer gärna inbillar oss att alla levde på sjuttiotalet – Tillsammans-livet – men som de rimligen inte kan ha gjort. Vem gjorde då Fälldin till statsminister? Vem röstade i så fall in Jigs på Svensktoppen?

En sak är säker: det var inte Horst Tuuloskorpi. Han hade fullt upp med att leva i harmoni med barn och natur samt dokumentera hårt industriarbete för att kunna göra barnböcker.

Boken LEK – en bildberättelse bla bla bla kom 1975. Vackra svartvita bilder skildrar lekande barn. Om de flesta finns inte så mycket att säja, men här och var glimtar de till, små markörer som så tydligt placerar oss i tiden och subkulturen.

I begreppet ”lek” ingick för Tuuloskorpis del att läsa FiB/Kulturfront – tidskriften där janarna Guillou och Myrdal slogs om utrymmet (känns igen genom originalserien Bellman).

I begreppet ”lek” ingick så klart också att kolla upp när nästa Vietnamdemo gick av stapeln.

Det är en bok med väldigt lite text. De enda gångerna Tuuloskorpi tycker att en förklaring är på sin plats är när barnen leker samhällsnyttigt industriarbete:

I förordet skriver Frances Vestin – som jag råkar veta att Tuuloskorpi samlevde med (jag har som sagt engagerat mig lite mer än jag räknat med i Tuuloskorpis förflutna) – om barnens arbetslekar:

De imiterar produktionsprocesser och leker arbetare. De utför också ”riktiga” arbetsuppgifter – diskar, bakar, odlar. Det vore fel att skydda barn från allt väsentligt, jobbigt och ansvarsfullt arbete. Varför ska de behöva uppleva sin tillvaro och verksamhet som onödig?

Inte alls ointressanta tankar om ni frågar mig. Och samtidigt sååå 1975.

Vadå? Om det finns mer Tuuloskorpi i pajpen? Ha! You ain´t seen nothing yet!

Homo superior.

Av Kalle Lind

den 2009-09-21

i blogg

Jag har egentligen aldrig varit inne på superhjältar (jag har liksom tyckt att det har varit för … nördigt). Men min son och mina bröder gillar dem och uppdaterar mej ständigt.

Det här är antagligen yesterday´s news för de högt ärade läsarna, och gissningsvis har skräpkultursnestorerna bakom Kapten Stofil kommenterat det nånstans, men jag nämner det ändå: det finns en bögkryptonit!

Det vill säga att jämte den gröna kryptoniten (som försvagar och dödar kryptonier med superkrafter, gör tvärtomsupermannen Bizarro stark och ger cancer till människor), den röda kryptoniten (som bl.a. gör Superman apatisk men också självupptagen och kåt), den gyllene kryptoniten (som bl.a. får Superman att åldras), den blå kryptoniten (som är Bizarros bakåframvända version av grön kryptonit), den svarta kryptoniten (som får kryptonier att delas i två personligheter), den vita kryptoniten (som dödar växter), den orange kryptoniten (som ger tjugofyratimmarssuperkrafter till alla som utsätts för den utom människor), den lågsamma kryptoniten (som funkar som grön kryptonit fast på jordlingar) och magisk kryptonit (som har hallucinogena effekter) finns – den rosa kryptoniten.

Som helt sonika får Superman intresserad av heminredning och mode.