Om Kalle Lind och andra gubbar

Kategori: blogg Sida 71 av 99

Tack för sist gamle skämtare.

Ett av skälen att jag gärna gräver ner mig i gammal nöjeshistoria är chifferaspekten; att förstå varför någon skrattade åt Fridolf Rhudin eller Ludde Gentzel är som att lösa ett korsord. Man måste förstå tidsandan, härleda referenserna, tolka de underliggande signalerna.

På vägen till ett svar inbillar jag mig att man kan få en viss förståelse för mänskligheten av igår – och idag.

På nätterna ligger jag och funderar på den gamle revykungen Björn Hodells minnesbok Tack för sist gamle skämtare (för mig är det fullkomligt omöjligt att inte köpa en bok med den titeln). Hodell skriver om det tidiga nittonhundratalets svenska revyscen, där den store kungen hette Emil Norlander och möjligtvis är bevarad för eftervärlden genom Anderssonskans Kalle.

Norlanders revyer hade nåt slags röd tråd och innehöll ett menageri av stockholmspersonligheter: munkbromadammer, poliskonstaplar, sumprunkare, ölutkörare, Fia Jansson, Amanda Lundbom och Karlsson – han som lägger ner rör. Enligt Hodell höll sej Norlander mestadels inom ”det smakliga”. Och det är då här mitt intresse väcks. Vad ansåg Hodell för sin del var smakligt och inte?

Hodell skrev sin bok 1947. Han reagerar häftigt på osmakligheterna hos Norlanders samtida konkurrenter:

Med stortextade rubriker avslöjade de det hemska innehållet – ”Rusiga Laban”, ”Bilåkra-Frasse”, ”Den älskogskranka byxsömmerskan”, ”Lösflätan eller var har du vatt i natt”. Under av dumhet och råhet.

1947 ansågs alltså titeln ”Bilåkra-Frasse” vara dum och rå. 2009 är den bara obegriplig.

Även somliga Norlander-titlar ”tangerade det mindre smakliga”: ”Tokiga Amelie” och ”Spasmiga Wahlund” passar inte det hodellska kravet på känslighet.

Man undrar för sej själv vad Hodell skulle tyckt om titlar och bloggar som Fittstim, Grötbögen och Bokhora.

Det känns som att det ligger nåt och puttrar under ytan här. ”Tokig” måste ha haft en mer klinisk betydelse, typ ”sinnessjuk”. ”Spasmig” signalerade gissningsvis cerebral pares. Och en älskogskrank kvinna med tillgång till byxor kan troligen hitta på en hel del osmakligheter.

Det är inte bara det att ribban höjts 2009; signalerna ser drastiskt annorlunda ut. Vi läser inte in snusk när det inte säjs rakt ut, eftersom vi lever i en tid när man får säja det rakt ut. För 1961 års publik betydde fjädern som simmar på ytan i Änglar, finns dom? att Christina Schollin förlorat sin mödom. För 2009 års publik betyder det att en fjäder simmar på ytan.

Så går alltså tankearbetet när man läser revyhistoria istället för att sköta sitt jobb. Man famlar i mörkret efter nåt igenkännbart att hålla fast vid, gissar sej fram och kan till slut kanske ringa in vilka attityder som präglade ett äldre samhälle.

Och just när man tror sej ha knäckt en nöt, framhåller Hodell följande vits som ett exempel på kvickhet och god smak:

Fast han har så framstående plats är den dock så ringa, att han jämt måste stampa på klockan.

Och så måste man börja om igen med samma fråga: vad fan menar karln?

De gör inte såna skämttidningar längre.

Ungefär så här minns jag att alla lustiga tidningar såg ut när jag som liten stod och bläddrade bland serietidningarna på Domus. Mycket kvinnor med tuttar och män med lystet uppspärrade ögon. Hemmafruar som ligger med hantverkare, direktörer med cigarrer bredvid kortkjolade sekreterare och grannar som spanar lystet på varann i gillestugan. Och givetvis den urgamla manliga drömmen om damer som glider runt utan kläder och könsbehåring i vad som av allt att döma är hennes egen trädgård, alltmedan nån sorts fakir lägligt spelar ormtjusarvisor.

Det verkar ha varit en synnerligen promiskuös tid.

Och mitt i dessa tabubrott, denna nakenhet, detta nerrivande av slöjorna som omgett sexualiteten, mitt i denna till porr gränsande skämtlystenhet, så kunde man döpa en skämttidning till nåt så urbota töntigt som ”Nya Skratte”.

Skratte? Kalle Ankas fjärde brorson? Eller är det ett tillmäle? Nu ska du få på nöten, din jäkla skratte?

Och vadå nya? Fanns det en gammal Skratte som betraktades som något förlegad?

Man hade så gärna velat se in i hjärnan – eller motsvarande – hos han som skapade kulturmagasinet Nya Skratte. Troligtvis dog han dock när han, p.g.a. bristande förståndsgåvor, förväxlade en skrivbordsstol med ett rostigt spett.

Skällsordstöntar.

Det är nånting med svenskan och skällsord som inte riktigt gifter sig. Fredrik Lindström resonerar om det i Jordens smartaste ord, hur man i Sverige ofta bara plockar ett fonetiskt närliggande begrepp och kastar på den man vill förolämpa (”plugghäst” var från början en möbel, ”popsnöre” en accessoar). Alternativt bara lägger ett adjektiv på ett egennamn: tråkmåns, snåljåp (Jåp=Jakob).

Sofia Albertsson har gett ut en bok på jag-vill-vara-farlig-förlaget Vertigo. Den innehåller excerpt från konversationer hon haft med olika kåta män på diverse communities. Det finns uppenbarligen en och annan lirare därute med haltande kvinnosyn som tar sig rätten att fråga fullkomligt okända – digitala – kvinnor om de vill bli slickade i slidan.

Syftet är förstås gott. Jag är helt för tanken att hänga ut dem som kliver över andras integritetsgränser. Som man sår får man skörda. Jag led inte ett dugg med de lågbegåvade parodier på homo sapiens som beställde ut bevismaterialet från den stora barnporrsrättegången i början av nittiotalet – och som sen fick se sitt passfoto, hemadress och sina obehagliga brev i dåvarande papperstidningen Flashback.

Vad jag hakar upp mig på är Albertssons titel: Sexpuckona anfaller! Hur jag än vrider och vänder på det, är ”pucko” ett töntigt okvädesord, möjligen gångbart på mellanstadiet. Hade jag själv blivit kallad sexpucko, hade jag mer känt mig som en Aftonbladet-konstruktion än blivit ångerfull.

Tanken går – som så ofta när man pratar om sex och puckon – till Jan Guillou. Guillou hör till de författare och debattörer som är väldigt förtjusta i sina egna formuleringar, och därför återanvänder dem i varje upptänkligt sammanhang. Jag vet inte hur många gånger jag sett honom le åt sig själv när han säjer att stureplansbratsen ”kammar sej med fläskkotletter”.

Och framför allt undrar jag om han har skrivit en text under de sista två decennierna utan att använda ordet ”räknenisse”. ”Räknenisse” är uppenbarligen den lägst stående varelsen i den guillouska hierarkin, och sanningen att säja är det nog inte mina bästa vänner heller. Men fortfarande känns det inte särskilt dräpande att kalla nån ”räknenisse”.

1991 gjorde Dag Finn från Sha-Boom en satirisk singel om Ulf Ekman. Ja, det är ungefär lika konstigt som det låter: den norsk-svenske pudelrockaren gjorde nåt slags Magnus Uggla-låt med feta gitarriff och stomprefräng om svensk högerkristenhet. Dessutom lät han Micke ”Svullo” Dubois rappa i den.

Vilka giftigheter säjer då dessa båda samhällssatiriker om demonpredikanten? Hur tar de heder och ära av Uppsalas meste mörkerman?

Jo, de kallar honom – ”brillorm”.

Svullos rappade parti in extenso:

Hej där kommer du ihåg mej
Du piskar mej Du piskar mej så jävla hårt Aj
Du piskar mej, du piskar mej så jävla hårt, piska piska
Äh, lägg av nu din jävla brillorm. Aj! Aj!

Man föreställer sig att de satt och brainstormade och gnuggade sina grå i jakten på den mest mördande formuleringen. Efter att ha rejectat ”svartrock” och ”prälle” noterade de på ett foto att Ulf Ekman bar glasögon. ”Där har vi det”, sa antagligen Dag till Micke. ”Vi kallar honom glasögonorm! Det brukade alltid knäcka lille Olaf när jag gick i småskolan!”

Och så funderade de ett varv till och kom på att det finns ju ett ännu fräckare ord för glasögon – brillor. Utan att tänka på att ”glasögonorm” till skillnad från ”brillorm” faktiskt betyder nåt.

Man föreställer sej att pastor Ulf inte blev särskilt lessen.

Rapport från en helt vanlig blogg-gala.

Måndagen andra februari hölls Stora blogg-galan i Stockholm. ”En man med ett skägg” var mot alla odds nominerad i kategorin Nöje & kultur. Bokhora vann, vilket säkert var välförtjänt. De litterära gatflickorna gör trots allt en blogg som riktar sej till en något större målgrupp (= folk som läser böcker) än den här bloggen (= folk som hyser nåt slags intresse för Lennart Hyland).

Det enda som grämer mej är att jag inte fick säja den line jag funderade ut på planet: ”Jag är stolt över att äntligen få ge vita nördiga medelklassmän en plats på Internet”.

Mitt högervridna sällskap hade förstås mycket roligt åt att de som uppmärksammade mej och sa nåt uppskattande om den här bloggen var den ene nyliberalen efter den andra. Med såna vänner etcetera.

I övrigt kan säjas att det var kändisglest – Niklas Strömstedt och Robinson-Robban var de enda från den gängse celebritetsnomenklaturan som inte var på den parallellt hållna gay-galan (statements?) – och att den ende namnkunnige bloggare som faktiskt var på plats var Marcus Birro. När alla pristagare gruppfotograferades stod han en halv meter från övriga (statement!).

Det vill säja att varken Gynning, Schulman eller Bildt upplevde sina nomineringar som så viktiga att de behövde slita sej från sina gängse ansvarsfyllda jobb (dvs trams, trams respektive flyga flygplan).

Vi noterade att både Peter Siepen, Viggo Cavling och Helle Klein visserligen var anmälda, men deras namnbrickor låg fortfarande och väntade på dem när prisutdelningen var över. Good old Helle kan dock se sej i armhålan efter sin namnbricka – den finns numera i tryggt förvar i Kalle Linds plånbok.

En annan slutsats man kunde dra var att om man verkligen ville provocera i det här sällskapet så skulle man säja nånting positivt om FRA. Sällan har så många oliktänkande förenats i ett hat mot nåt så abstrakt. Och hade jag nu valt att bära en T-shirt med texten ”FRA är BRA” så hade den ändå bara uppfattats som ironisk.

Galan hölls på Nalen. Men med den brist på historiska perspektiv som nutidsmänniskan besitter, var det så klart ingen som ville prata om Topsy Lindbloms legendariska annonser (”Gata Regerings 74 var adressen”, ”Där allting händer. Och mycket fötter”) från danspalatsets storhetstid på femtiotalet.

Några ohyggligt gamla progressiva farbröder.

Jag vet ingenting om Sven Gustafsson och Kjell-Åke Olsson annat än att de var medlemmar av KFML(r) på sjuttiotalet och fasansfullt tråkiga. Idag är Kjell-Åke tydligen nästan samma sak som Sotfilm, ett påstående som förbryllar mig (dessutom sysslar han paradoxalt nog med skämtteckningar). Sven har jag inte lyckats spåra, men en gissning är att han tråkat ihjäl sig själv.

1975 tyckte de att det fick vara nog med rock. Tydligen rockades det alldeles för mycket omkring dem, och Kjell-Åke och Sven kände att det var dags att sätta ner foten. I vitsbolsjevikernas kulturtidskrift Röda Rappet publicerade de en debattartikel under rubriken ”Dekadent pop/rock plus progressiva texter. Går det ihop?”

Föranlett av att de två populäraste göteborgska vänsterbanden, Nationalteatern och Nynningen, använde sånt som elektrisk basgitarr och till och med elektrisk gitarr, skrev dönickarna Kjell-Åke och Sven:

Vi menar att man, som revolutionär och anti-imperialist, måste ha en i grunden fientlig och starkt kritisk hållning till den US-amerikanska rockmusiken. Inte för ett ögonblick glömma att detta är fiendens musik, en musik att söva och förföra vår ungdom, arbetarungdomen med.

Kjell-Åke och Sven var gissningsvis i trettiårsåldern när de skrev detta. Plötsligt känner jag mej inte så gubbig själv. Där jag kanske tycker att sån däringa techno inte är just min påse, men att det i alla fall är kul för tillverkare av fula kläder i bjärta färger att det finns, är Sven och Kjell-Åke betydligt mer kritiska mot rocken:

En typisk orgiastisk musik. Med det menar vi att den, genom sin monotona rytm, sina ständigt upprepade enkla musikaliska teman och sin höga volym strävar efter att hetsa sina åhörare till extas.

Nära kopplat till extasen är också musikens ofta uttalade erotiska karaktär. Det är en musik, som skapats för att propagera individualistisk och sexuell utlevelse.

Det är en musik för den borgerliga njutningsfilosofin.

Visst antyder pojkgubbarna här att knulla är borgerligt? Var det kontrarevolutionärt att bota byxklåda? Lät Sven och Kjell-Åke kastrera sig för revolutionens sak?

Men Kjell-Åke och Sven hittar också, på prostatitgubbars vis, fler fel. Inte nog med att man blir pilsk av rocken, dessutom gör den per automatik att man röker cannabis:

I gitarrsolona och löpningarna finns också ekon från indisk yogakult och feodal världströtthet, som ger musiken en typisk ”flum”-karaktär. En musik att hascha och fly bort till.

Och som om det inte räcker att Kjell-Åke och Sven tycker att rocken förmedlar otäckheter som hänryckning och nyfikenhet på andra kulturer – dessutom gillar inte Sven och Kjell-Åke rock. Varför gillar de den inte? För att den inte är bra:

Ett annat drag, som väl måste sättas på minuskontot, är att den moderna rock- och popmusiken är en melodiskt mycket fattig musik. Till förvillelse lika blues- eller andra enkla teman återkommer i låt efter låt – för övrigt rör det sig ofta om stereotypa sololöpningar kring några mollackord.

Måste inte bristen på utvecklad melodik innebära en hämmande begränsning, som också får till följd att musiken blir ytterst ”svårsjungen”, svår att komma ihåg – inget man går och nynnar på eller kan sjunga i lag med kamraterna?

Till Svens och Kjell-Åkes försvar ska sägas att de inte var ensamma i vänstern om att vara stockkonservativa betongrövar. Det konkurrerande partiet SKP gav ut anti-rockskriften ”Folket har aldrig segrat till fiendens musik” och inom delar av FNL ansågs rocken skapa så stora generationsmotsättningar att man påbjöd gammeldans till rörelsens sommarläger.

Så kul var det när pappa var ung.

Nä, de gör verkligen inte såna barnböcker längre (del 12B:x8)!

Lennart Hellsing fyrtio- och femtiotalsverk ges ut i nytryck och att det är en kulturgärning är naturligtvis en truism. Jag kan uppleva Hellsing som något bortglömd bland lindgrenar och janssöner, men liksom Astrid och Tove var han med och skrev om reglerna för barnlitteraturen det magiska året 1945 då de alla debuterade.

Hellsing gillar ord, ord som rimmar, ord som påminner om andra ord, ord som går att vrida och vända tills betydelsen imploderat. I sovstaden sover alla, i sjöstaden står husen under vatten. Kråkor skriver kråkfötter och bor i kråkvinkelvillor. Kvitt samma om barnen är med på dubbeltydigheten, orden smakar gott i munnen och stimulerar fantasin.

Hans böcker bröt en gång mot det puttenuttiga sagoidealet i barnlitteraturen. Han skrev i presens om saker som barn hade runt omkring sej (”Drottning Juliana/ åker tunnelbana”) och presenterade vad som uppfattades som en Revolutionerande Syn på barn:

Det var ganska enkla tankar, att lyckliga barn är mindre bråkiga (Hellsing, 2008).

Han var också av den absoluta uppfattningen att man både kan visa nakendansöser och rabbla spritsorter (Sjörövarbok) och göra stillsamt filosofiska dikter om bananers syn på efter-livet (Bananbok) i böcker för barn. Allt detta gör att man så klart borde ha nytryckt hans produktion vartenda år sen de kom ut.

Och som alltid när man bläddrar i böcker från förr-i-tiden slås man av hur synen på att inhalera skitgiftig rök bland barn har ändrats:

Illustratör här är Stig Lindberg, sedermera vår meste porslinsdesigner. Även barn har rätt till kvalitet. Och uppenbarligen även tobak.

Låtar som av naturliga skäl aldrig blivit hittar del 3: Hyresgästplattan.


Det finns svängiga låtar som handlar om intressanta saker: Bowies ”Heroes”, Smiths ”There is a light that never goes out”, Monica Z:s version av ”Trubbel”.

Sen finns det osvängiga låtar om ointressanta saker. Och dit tror jag att vi måste räkna plattan ”Vi – du och jag” som gavs ut av Hyresgästernas riksförbund 1980. Den består av fyra ganska tungrodda låtar som alla handlar om hyrespolitik:

Ja, det är vi – du och jag – och vi är många
Vi är eniga där vi går fram
Det är vi – du och jag – som har svaren
De finns i vårt bostadsprogram

(”Vi – du och jag”)

Mannen bakom sång, text och musik heter Janne Norrmén och var säkert hygglo. Däremot inget vidare på att räkna: ”du och jag” är inte alls många. Så här tjugonio år senare vill jag gärna korrigera Janne och säja: ”nej Jan, du och jag är inte många, vi är två. Du borde ha skrivit ´det är vi – du och jag – och vi är skitfå – vi är eniga där vi går fram´”.

Uppsåtet med EP:n är alltså att synliggöra de bostadspolitiska frågorna. Det är nog så behjärtansvärt, men det finns väldigt få ord som svänger mindre än ”bostadsprogram”.

Det skulle i så fall vara ”hyresrätt”, ”subventioner” och ”avdragsrätt”:

Nu har vi förhandlat färdigt
De höjde med 60 spänn
i måna’n och det känns för jävligt
även om man haft det på känn

Ja, det kostar mer än det smakar
att bo i hyresrätt
Var är våra subventioner?
Var är våran avdragsrätt?

Som sagt – jag kan sympatisera med själva budskapet här, det är klart att det är för jävligt när någon höjer hyran för en, men när är det tänkt att man ska lyssna på den här sången? Ska jag sitta hemma och spisa hyreslåtar och bli så uppeldad att jag sen tågar ut, uppeldad, vredgad, inlindad i en röd fana, och kanske får ett suppleantuppdrag i hyresgästföreningens stadsdelsutskott?

När man hör den här EP:n så kastas man mellan tristess och förtvivlan. Jag kan ändå inte låta bli att bli lite imponerad av att någon orkat klämma ur sej fyra olika låtar om svensk bostadspolitik. Jag hade fallit i koma innan jag ens hittat ett rim på förort.

Och visst fräser det till ibland. ”Stan med det goda hjärtat” (obs – ironisk titel!) är en satirvisa, där Janne gör en hyreshaj med samma överklassdialekt som Jarl Kulle hade i ”Sommarnattens leende”:

70 000 på bordet
Ja, det är ju inte mycket min vän
och det är många på jakt
efter bostadskontrakt
så du kan sälja den igen

Sen lämnar han sarkasmen och berättar i gammal fin progganda för oss hur det är:

Tja, några gör sej förmögenhet
på att sälja vatten och luft
Andra tjänar pengar på bostadsbrist
Det strider mot sunt förnuft

Jag måste göra er köpkåta besvikna med att detta nog är ett ganska rart vax. Å andra sidan tror jag inte att ni går miste om nåt. Sånger som innehåller ordet ”bostadsbrist” är sällan omistliga.

(Tack till Pelle Sten för bilden av omslaget.)

Högerhittar del 3: William Freestyle.

På omslaget till sin enda LP Sverige” (1982) poserar William Freestyle i Bobby Ewing-frisyr, högtidsdräkt och en ganska skabbig golden retriever.

Han lär ha varit DJ (nånstans har jag snappat upp att han är polare med Rob’n’Raz, vilket gör dessa osannolika gammelbockar ännu osannolikare) och verkade i den av Gud glömda genren ”kverulantpop” eller ”missnöjesmuzak”.

William Freestyle (troligtvis artistnamn) tillhör de artister som inte har nån direkt sångröst. Han kompenserar detta med att istället deklamera sina texter och låta refrängerna sjungas av en kör med bl.a. Sten Nilsson från Sten & Stanley.

Musikaliskt bygger det på kända melodier som någon verkar framföra på elorgel, och som William satt nya gnälliga texter till. Som i ”Nu släckas åter ljusen i min lilla stad”:

Vi tog en promenad genom vår ungdoms stad
Han ville passera våra gamla ställen
där vi förr alltid möttes på kvällen
och försökte fånga lite av våra skratt
som ekat här mången uppsluppen natt

Detta f.ö. framfört med den minst uppsluppna röst som kan tänkas (= ofrivillig humor). Annars handlar låten förstås om att allt fint är borta och allt nytt fult:

Och Grand, vår fina bio,
har stått tom sen 69
Hanssons butik har skylten kvar på taket
Han stängde när centralorten öppnade supermarket

William kommenterar i princip allt i det svenska åttitalssamhället, och kommer till en genomgående slutsats: det var bättre förr.

Strömmens stränder är fulla av ränder
som inte hör dit
En del är döda änder
men det mesta är människoskit

William Freestyle varierar ju så klart ämnet lite. Låten ”Massmedia-love” handlar om att massmedia är dåligt, låten ”Fårfarmaren” om att jordbrukspolitiken är dålig, låten Bröllopsmässa om att kvinnorörelsen är dålig – medan låten ”Sverige” handlar om att allt är dåligt.


Skriven efter Donna Fargos ”United States of America” och odödliggjord genom sleazefarfar Eddie Meduza är ”Sverige” Freestyles mest kända verk. I det lämnas verkligen ingen osedd; det finns tammefan inte en sak i såssarnas förbannade Sverige som inte är åt helvete:

Jag tackar alla punkare och alkoholister så att min fru och mina barn
slapp gå ensamma på stan
Min mormor och morfar tackar för nygammal vals
och att de slapp gå ut alls
Jag tackar massmedia för att de gör livet rikare
och får mej att förstå
att knarkungar, rånare, advokater och skattesmitare
har det så svårt så

Jag tackar för alla ungdomars fria uppfostran utan stränga vanor
De gör så roliga mönster på stolarna i våra tunnelbanor
Och fängelsevården som förbättras och befrias från strapatser
så att vi slapp att bygga fler daghemsplatser

Så såg alltså Sverige – ”med fåglar som snarkar och midsommarjäntor som knarkar” – ut 1982. Idag gissar jag att William Freestyle nostalgiskt tittar tillbaka på 1982, tiden före det förhatliga Internet och allt annat otäckt nytt som kommit sen dess.

Högerhittar del 2: Etik.

1991 var det riksdagsval. I konkurrens med Ian och han som släppte väder, som ju gjorde den klatschiga vallåten ”Häng me´” med fotbollskörer och Paul Paljett och rimmet ”vi kämpar och slåss/ för vi har drag här inunder vår galoss”, hakade KDS på.

De hade inte tillgång till Mariann-studion i Skara, men väl trubaduren Tomas Hagenfors hemmastudio. Ljudet blev inte så bra, men å andra sidan väldigt syntetiskt.

Vem är då Tomas Hagenfors, undrar vän av ordning. Tack vare den fantastiska uppfinningen Internet är svaret bara ett klick iväg:

Tomas Hagenfors är en artist som startade 1975.
Tomas Hagenfors spelar traditionell.

Betyder den sista meningen att Hagenfors egentligen är modernist, men låtsas att han är traditionell? Eller är ”traditionell” ett instrument?

På nätet förstår vi också att Tomas ofta lirar tillsammans med familjen:

Att höra familjen Hagenfors brukar vara en trevlig upplevelse för både stora och små. De vill dela med sig av sin kristna tro och blandar allvarsord med lek och en stor portion spontanitet. Detta brukar vara ett lyckat recept.

Vi får också se hur Tomas ser ut:

Tomas Hagenfors kommer alltså ur den frikyrka som skapat kristdemokratin och som Göran Hägglund försöker skaka av sig i ett desperat försök att framstå som en modern man. 1991 var det fortfarande en självklarhet att låta en frimicklare med hemmastudio – vilket de flesta inom frikyrkan verkar ha – göra valets soundtrack.

En EP blev det, fyra låtar som troligen gav Alf Svensson och hans muntra abortmotståndare den sista skjutsen över fyraprocentsgränsen. ”Etik” är bäst. Hagenfors tecknar med några snabba streck en skiss över de gångna decennierna:

1968 var ett märkligt år
Det var då studenter ockuperade sin kår

(Det var ju inte riktigt kåren som ockuperades, det var väl snarare kåren som ockuperade sitt hus, men vi förstår vad Hagenfors menar. En eloge för att han lät bli att rimma på ”långt hår”.)

Uti Europa hördes krav på revolution
Allting gick i rött – Gud var bara en illusion

Och vi ropade:
Länge leve Mao Tse-Tung och Lenin!
Klass mot klass – krossa kapitalet!

(Här har Tomas f.ö. lagt in syntheffekten för ”glaskross” – mycket illusoriskt!)

Vi behöver inte nån etik!
Ge oss bara dialektik!

Sjuttitalet kom och vi fick nya perspektiv
Inga hårda regler skulle styra våra liv
Flummigheten ledde fram till hasch och heroin
Drogmissbruket växte till en fruktansvärd lavin

Och vi ropade:
All you need is love ocn flower power!
Kärleken är fri och tillhör alla!

(Ska man vara noga så är ju hippiekulturen ett typiskt sextiotalsfenomen, men återigen förstår vi poängen. För att illustrera den här strofen har Tomas f.ö. lagt in några syntetiska sitarslingor.)

Vi behöver inte nån etik
Ge oss bara fri erotik!

Åttitalet handlade om klipp och egoism,
gymping och finansvalpar och materialism
Visserligen vaknade vi upp för vår miljö
men hotades vårt välstånd fick intresset hellre dö

Och vi ropade:
Satsa på dej själv! Kom och ta för dej!
Bevara Sverige svenskt och fler poliser!

(Här har Tomas så klart lagt in effekten polissiren.)

Jag behöver inte nån etik
Bara jag blir tillräckligt rik

Orkar ni sluttampen? Det är min personliga favorit:

Nittitalets människor har inga säkra svar
Inga fler visioner, knappast några drömmar kvar
Rikedom i överflöd inger inte någon tröst
Själen är förtorkad och vi dövar hjärtats röst

Och nu hörs:
Finns det någon mening med att leva?
Tjänar det nåt till att tala sanning?
Vi behöver lära oss etik
Inte bara tom retorik
Vi behöver lära oss etik
Inte bara kylig logik
Vi behöver lära oss etik
Inte bara mer statistik
Vi behöver lära oss etik
Inte bara flummig mystik

Med denna finstämda trudelutt förtäljer Tomas Hagenfors oss två saker: 1) han har väldigt höga tankar om Alf Svensson, 2) han äger ett rimlexikon.

Korrekturläsaren från helvetet.

Jag håller på att slutkorra min kommande bok Människor det varit synd om så jag känner till svårigheterna. Det är knepigare än vad man vill tro att fånga upp vartenda förlupet citattecken, varenda tveksam syftning och varje stackars horunge. Hylands grabb växlar mellan att vara tolv och fjorton i samma text, Mats Knutson på Aktuellt heter stundvis Knutsson, Britt-Marie Mattsson på GP heter stundvis Mattson. Etc.

Därför känns det skönt att se att det finns de som super ännu mer kål. På mitt lokala Coop lockar följande skylt till köp:

Det är roligt på så många sätt. Det mest anslående är förstås rubriken, där man i sann Aftonbladet-anda tror att trilogi hänger ihop med biologi, och samtidigt inte tror att Arn hänger ihop med själva trilogin. Om man nu är så gräsligt osäker på om två ord som hänger ihop verkligen hänger ihop, ska det då vara så förbannat svårt att läsa ordet högt för sej själv? ”Arn-trilogi” utgör ett sammanhang, ”Arn triologi” är två hitte-på-substantiv utslängda på pappret på måfå.

Ännu roligare blir det förstås när man ser att de lyckats tappa hela två bokstäver i meningen under (förutsatt att det verkligen inte är fråga om ett ”presentsken” som får triologin att skimra).

Fyra fel i två meningar, varav en inte ens är en mening, tänker man hånfullt och medelklassbesserwissrigt – tills man kommer på att triologin utgörs av FYRA böcker! Touché! Femetta! Världsklass!

Jag har inte haft roligt på ett så nedlåtande sätt sen jag såg ”Sucken” Sauks direkt-på-vhs-film Gunnar Govin.

Sida 71 av 99

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén