Om Kalle Lind och andra gubbar

Etikett: gubbar Sida 14 av 22

Män är från Skagen, kvinnor från vettet.


Marie Kröyer var sexton år yngre än maken P.S. Till skillnad från honom utestängdes hon från tidens konstskolor. I likhet med de flesta borgerskapskvinnor som klipptes av från arbetsliv och geniförklaranden, utvecklade hon snart diverse neuroser. ”Neurasteni”, nervklenhet, var modediagnosen för dagen.

Hon träffade Hugo Alfvén – en flintskallig tonsättare som samlade kvinnliga erövringar som troféer – på Sicilien och förälskade sej i honom. Passionen blev en berömd tragedi för alla inblandade: sprätten Alfvén gjorde naturligtvis inte Marie lyckligare, hemma i Skagen var PS sjuklig (i syfilis, ska tilläggas) och dessutom bröts kontakten mellan Marie och hennes dotter.

Det är en komplex historia med mängder av lager. Den har ganska mycket att säja om tidens syn på kön och konstnärskap. Det är en historia utan vinnare, utan hjältar, utan uttjänta termer som ”ont” och ”gott”.

Därför är det intressant att se hur en av parets levnadstecknare, danske Knud Voss, så ogenerat tar parti i den komplicerade relationen:

Marie var på många sätt en svår kvinna som skulle ha gett mången äkta man gråa hår. Hon hade ingen blick för allt det vackra i Köpenhamn. [—]

Frid fick väl Kröyer egentligen först efter det att Marie hade lämnat honom för kompositören Hugo Alfvén. Och det är tveksamt hur mycket frid han fick ens då, med tanke på att han ända till sin död led svårt efter saknaden av Marie. [—]

Mycket talar för att hon bara var måttligt förälskad i honom, om ens det, och förälskelsen varade knappast länge efter förlovningstiden. För henne kretsade förhålladet mest kring henne själv, vilket samtidigt inte hindrade att berömda män för jämnan skulle bekräfta hennes skönhet för henne. [—]

I sitt förhållande till män var Marie – som kvinnor så ofta är – en gåtfull paradox.

Visst får man en känsla av att Knud Voss själv blivit lämnad av nån ond kvinna som inte förstod att uppskatta hans långa föreläsningar om olika viktiga saker han kan?

Die Forsselle.

Lars Forssell och hans femtitalsgeneration – Olle Adolphson, Beppe Wolgers, Pär Rådström, Barbro Hörberg – hade en sympatiskt eklektisk syn på kulturen. Ingen genre var finare än nån annan. Det var lika okej att skriva för barn som för Kulturrådet.

Och Forssell levde som han lärde. Han skrev böcker om Chaplin, dikter om bröderna Marx och var med om att upphöja Evert Taube från lustig viskrumelur till Nationalskald. Han skrev för revyn, schlager-SM, krogshower och den unga Lill-Babs (believe it or not: Lill-Babs har varit ung!)

Det intressanta är att han därmed inte gjorde avkall på poetens rätt att vara litterär. Genom att skriva (någorlunda) litterärt fungerande populärlyrik gav han på en gång status åt Melodifestivalen och uppmärksamhet åt sej själv. Man kan säja att han kunde konsten att äta kakan, ha den kvar och kränga smulorna till hyfsade summor.

Det är inget dåligt hantverk.

Han kom undan med schlagerrader som ”dina bröst är som svalor som häckar” genom att dom lite försiktigt refererade till Bibelns Höga visan (med den erotiskt och animaliskt förvirrade versraden ”din barm är lik ett killingpar, tvillingar av en gasell”).

Hans texter för kabaretscenen var inte alltid en oavbruten skrattfest:

Nu har dom andra knep
än orglar, hjul och rep
för nu så har dom väte,
som sås i koncentrat
och blir miljoners mat
under ett kusligt läte

(”De fattigas piano”)

Inte heller hans övriga lyrik:

Du skar upp´na som man skär upp en gris
Och tog med dej livmodern som bevis

(”Jack Uppskäraren”, insjungen av Cornelis)

Det finns säkert en massa elaka saker att säja om Lars Forssell. Det finns det alltid om gamla fyllon. Han lär ha varit vresig ibland och hade en obehaglig tendens att göra upp med gamla vänner på kultursidorna istället för hemma vid köksbordet.

Ett taskigt påhopp gjorde han på den sköre Beppe Wolgers – som ändå varit den som hållit den fattige Forssell med whisky under femtitalet. Forssell irriterade sej på vännens framgångar i lördags-TV på sextitalet och lät hela världen få veta det:

Låt oss slippa – åtminstone för den här säsongen – hr Wolgers, född playboy med humlor i samvetet.

Artikeln publicerade han (gissningsvis på lyset) i en veckotidning. Några månader senare hade han nyktrat till och bad om ursäkt i ett privat brev.

Men oaktat Forssells lynnighet i det privata så måste man ge honom att han gärna simmade mot strömmen. På sjuttitalet var han visserligen socialist som alla andra, men han envisades med att hela tiden reta upp dom läger där han skulle kunna bli mottagen som en vän. I filmen ”Mr and Mrs Sweden” hånade han ynglingar som bodde i vänsterkollektiv och spolade ner Kalle Anka på muggen.

Samtidigt satt han i Svenska Akademien och skrev:

Vill du väljas till L´Academie Suèdoise,
vill du sjunga skärtorsdagspsalmer,
så ditt liv blir en storm i ett vattenglas
bland vissna 80-talspsalmer
så gör som Johannisson, inte som Lundkvist,
gör som Pär Lagerkvist
Gör det! Gör det! Gör gärna det!
Ni kommer att trivas bra med varandra.
Men säj aldrig att du är kommunist
som en milliard andra.

Och just den egenskapen, att aldrig bli vänskapskorrupt, att alltid bita den hand som göder en, att aldrig bli någon annans apa och sprattelgubbe, är trots allt värd respekt. Inte för att motvallskärringarna tvungetvis är särskilt sympatiska eller gör nån samhällsnytta, utan för att dom utgör ett alternativ till det lismande och inställsamma.

N som i Narcissism.


Jag förutsätter att Bosse Parneviks gubbileumsshow Gubbröra skördar enorma framgångar bland dem som minns Beppe Wolgers (död 86), Jarl Kulle (död 97), Tage Erlander (död 85), Olof Palme (död 86) och Ingemar Stenmark (senast omskriven 89). Innan jag snurrar in mej alltför mycket i raljanta tonfall måste jag så klart erkänna att jag är en av dom.

Gissningsvis skulle jag pricka de flesta av referenserna på den där showen.

Gissningsvis skulle jag sänka medelåldern med 87 år.

Efter vad jag förstår går showen i hög grad ut på att Parnevik visar videosnuttar på sej själv. Han var som bekant en pionjär gällande videoapparater och skaffade sitt första exemplar redan på sextitalet, i syfte att spela in sej själv från teve. Han har sen dess låtit videofilma varenda enskild föreställning av t.ex. Parneviks Oscarsparty och Parneviks Cirkusparty.

Man skulle kunna kalla Parnevik ”självupptagen”. Troligen är det dock en underdrift.

Gubbröra är långt ifrån första gången som Parnevik sammanfattar sitt liv och sin karriär och sin popularitet. 1993 upplät SVT åtta heltimmar åt P som i Parnevik, en självberömmarorgie torftigt förklädd till frågesport. (Detta för att ohöljt kunna plugga för Parneviks då aktuella show på Cirkus.)

Programmet gick ut på att Parnevik bjöd in två människor som han samarbetat med och två människor han imiterat. Dessa fick sen svara på frågor utifrån Parneviks karriär. Svarade dom rätt på en fråga fick dom ett ”P” – inte som i Poäng, utan som i Parnevik. Vann dom tävlingen fick dom en litografi föreställande Parnevik och ett gäng gubbar han imiterat.

Den som tror att jag överdriver har dessvärre fel.

… den här texten har en fortsättning. Läs och lär i Människor som gått till överdrift.

Proggiga barnböcker del 27: Gräddvargen.


Det här är en ”barntillåten pjäs om koloniala attityder”. Rollistan ser ut som följer:

GRÄDDVARGEN
FOLKET (2-20 personer)
MDODINGO – senare kallad LILLA GRÄDDVARGEN

Det vill säga att den kan spelas på fyra-tjugotvå personer. Gissningsvis kan tjugo pers ge en bättre illusion av Afrikas samlade befolkning än två.

Figuren Gräddvargen, iförd vit lammskinnsmössa, representerar den moderna västvärlden. Han dyker upp i Afrika, där folket odlar ris och maniok och i talkör ropar ”MANIOK! MANIOK!”. Gräddvargen inför på nolltid kapitalism och bankar ner en svensk flagga på afrikanernas mark.

GRÄDDVARGEN: Detta är tecknet på att jag upptäckt ert land.

FOLKET: Men vi bor ju här…

GRÄDDVARGEN: Ja, ni bor här, men jag har UPPTÄCKT landet som ni bor i. Jag far omkring i hela världen och slår mig ner i land efter land. Detta kallas för att UPPTÄCKA. På det sättet har jag fått vänner över hela jordklotet. Ska vi inte fira att jag har kommit just till ert land?

Och på imperialistens vis tvingar han afrikanerna att ändra sin urgamla folkvisa ”Jorden är härlig” till ”Härlig är jorden”. Sen börjar han försåtligt roffa åt sej av afrikanernas mark, ris, guld och arbetskraft i utbyte mot krimskrams.

Han lurar på stackars Mdodingo ett stycke tyg på avbetalning. Och så kommer då avbetalningstillfället:

GRÄDDVARGEN: Men varför har du ingenting med dig? Det står ju på lappen här att du ska betala med ris och bananer.

MDODINGO: Det kom inget regn i år heller. [—]

GRÄDDVARGEN: Det var mycket tråkigt. Men du ska inte vara ledsen för det. Jag vill nämligen inte ha några saker längre. Jag vill ha någonting annat i stället.

MDODINGO: Men jag har ju ingenting.

GRÄDDVARGEN: Det har du visst. Jag vill ha – DIG.

MDODINGO (ryggar tillbaka): Mig?

GRÄDDVARGEN: Det finns mycket pengar i dig.

MDODINGO: Pengar? Det har jag inte märkt.

GRÄDDVARGEN: Kom fram ska jag visa (känner på den skuldsattes muskler, synar hans tänder etc.) Det var inte illa. Kanske lite undernärd, men ganska frisk ändå. Du börjar arbeta för mig förstås. Du arbetar för mig och sen får du lön av mig och med dom pengara kan betala mig vad du är skyldig. Begrips?

Så blir Mdodingo Lilla Gräddvargen, överlöparen, förrädaren, som vänder sej mot sina egna forna kamrater.

LILLA GRÄDDVARGEN: Bara din skyldiga min säger tydligt att du höll på med något förbjudet. Och du där. Håll tyst!

FOLKET: Jag har väl ingenting sagt.

LILLA GRÄDDVARGEN: Nej, men du TÄNKTE säga!

Men Afrikas befolkning inser att de blivit lurade och gör revolution. De rycker åt sej den käpp Gräddvargen viftat med genom föreställningen och skanderar ”Gräddvargen – skitpropp”, ”Gräddvargen – knaspotta” och ”Käppen åt folket!”

Gräddvargen och hans lakej flyr och folket stämmer upp i ”Jorden är härlig”.

Som satir och allegori betraktad är ”Gräddvargen” inte alldeles oäven. Konstigt vore väl f.ö. annars; författaren Göran Palm var en av 68-rörelsens litterära chefsideologer (av extremvänstern visserligen misstänkliggjord eftersom hans ”En orättvis betraktelse” gavs ut på det borgerliga Bonniers) och sedermera landets störste sverigeskildrare – åtminstone på blankvers.

Och Siv Widerberg har vi rapporterat om tidigare.

Som barnpjäs däremot är dramat mer tveksamt. Mest för att det måste tett sej svårbegripligt för telningarna. Och då syftar jag inte bara på allegorin över en kolonialism som de rimligen var knapphändigt insatta i – det måste ha precis lika obegripligt varför Afrikas befolkning – två personer – stod och vrålade ”MANIOK!” i talkör.

Män som gillar män.

Håkan Lagher har skrivit en handfull böcker och jag äger dem alla. Proggen är den hittills mest översiktliga och välskrivna referensboken om sjuttitalets musikrörelse, De legendariska åren beskriver entusiastiskt skivbolaget Metronomes fantastiska katalog och Jag ljuger aldrig om rock´n´roll är fullspäckad med anekdoter om ZZ Tops horor och Fleetwood Macs riders och är den enda bok jag sträckläst.

Nu har han gett ut Den vassa eggen. Ulf Lundells kreativa kaos. Den handlar om Ulf Lundell och en dubbel-lp han gjorde i samband med att han höll på att supa ihjäl sig för tjugotre år sen.

Uppenbarligen finns det inga ord som är för starka för att beskriva Den vassa eggen och Lundells självutlämnande skilsmässoskildringar.

Jämförelserna med Dylan, Springsteen och Strindberg (som föddes exakt hundra år innan Lundell och började måla i samma ålder!) regnar över sidorna.

Lundell ”är som ett kärnkraftverk och alla är rädda för härdsmälta”.

Plattan ”är Ulf Lundells revolt mot rockmusiken”. Lundell ”nämner saker vid dess rätta namn och slänger upp köttslamsorna på bordet”.

Arrangemangen på plattan ”är så skickligt iscensatta, så djärva och nydanande att albumet fortfarande upplevs som chockerande innovativt”: ”Det låter som om Lundell sprutat in sitt eget gift i musikernas blod”.

Producenten Lasse Lindbom lyssnar på Lundells demo och hör hur Lundells ”hjärtslag går rakt in i mikrofonens membran. Det är som om karlns liv strömmar rakt in hos Lasse Lindbom, rinner ut över parkettgolvet och tar över hela vardagsrummet”.

Lundell ”tänker filmmanus, skriver böcker, tänker sångtexter, skriver dikter, allt på en gång i en flod av ord. Han brinner. Han brinner nästan upp”.

När Lundell blivit ovän med sin kreativa producent Kjell Andersson möts dom på en parkering: ”Det är som en duell i en westernfilm. Två män möts på en öppen plats och det kan bara sluta med ond bråd död”. (Oss emellan: det slutade inte med ond bråd död. Det slutade med att de gjorde några plattor till ihop.)

Gitarristen Janne Bark ”är den satellit som Lundell behövde kretsande runt sig och Lundell är planeten med stark dragningskraft”.

Och Håkan Lagher själv låg i skilsmässa när Den vassa eggen kom ut. I skräprummet i sin lägenhet sitter han och lyssnar på Lundells rapport: ”Jag hade inte blivit det minsta förvånad om jag där och då hört Guds röst, mitt bland bråten av kartonger och klubbor, säga ´Lagher, närmare mig än så här kommer du inte i mitt liv´”.

Han avslutar: ”Äntligen kände jag mig förstådd, sedd på ett sätt ingen sett mig och mitt liv tidigare. Mycket mer kan man inte begära av konsten”.

Det är stora ord för fyra LP-sidor fyllerosslande, ackompanjerat av åttiotalistiska synthmattor. Som ett barn av nittiotalsironin sitter jag med en kudde för ansiktet och läser. Samtidigt kan jag inte låta bli att röras av dessa män som dyrkar och behöver varandra, som speglar sitt liv i Lundells och Lundells i Strindbergs, som så hudlöst och reservationslöst vågar ställa sej nakna på torget och skrika: ”Ja, jag är patetisk”.

Visst tålte de något att skrattas åt, men mera att hedras ändå.

Antika statyer.


I väntan på att jag plöjt igenom veckans bokskörd – jag ser både Stefan Jarl och Carl Johan De Geer guppa i sidhögarna – kommer här en modern klassiker. Till vänster Göran Skytte, därefter en antik staty av en atletisk man, därefter en antik staty av en nunna, därefter Jan Guillou.

Fotot kommer från omslaget till Nya berättelser, en artikelsamling dom båda gjorde när dom fortfarande var kompisar, dvs innan Göran Skytte gick i terapi och därmed sorterade in sej i Guillou-kategorin ”obotliga”.

Och det går väl inte att tolka det hela på nåt annat sätt än att Männen I Sidbena och Bylsiga Jackor skriver in sej i samma historia som producerat dom antika statyerna. Artiklarna i boken avhandlar bland annat – och nu blir ni förvånade! – SÄPO, Erik Penser och Geijer-affären. Ingen nämner ens i en bisats nåt stort avslöjande om statyer eller nåt jättescoop om dammiga museum.

Så som sagt: omslaget måste nog tolkas som att Den Stora Historien har utökats med en tvärflöjtist från Birfilarna och vampyren från Git Perssons video i schlager-SM 1986.

81 är det nya 27.

Det är en spaning med viss modifikation, men jag kör den ändå: i takt med att människor blir äldre och att rock´n´roll-drömmen dött utom i vissa armhåledoftande enklaver bosatta i gamla arbetarkvarter i våra storstäder, så har också dödsmyterna uppdaterats.

2008 är det inte längre vid 27 man dör Den Mytiska Döden. Det är istället vid 81 man dör Den Helt Vanliga Gubbdöden.

Döda vid 27 års ålder:
Jim Morrison (rockstjärna)
Janis Joplin (rockstjärna)
Brian Jones (rockstjärna)
Jimi Hendrix (rockstjärna)
Kurt Cobain (rockstjärna)

Döda vid 81 års ålder:
Lennart Swahn (mannen bakom Gäster med gester)
Harry Schein (mannen bakom Svenska Filminstitutet)
Putte Wickman (mannen bakom begreppet ”negerben”)
Vilgot Sjöman (mannen bakom norra Europas största ögonbryn)
Östen Sjöstrand (mannen bakom De gåtfulla hindren och andra dikter)

Som sagt: jag är inte helt säker på att jag lett en tes i bevis här. Men får jag bara några gubbar till – måtte Arne Weise hänga med oss tre år till! – så torde jag ha mitt på det torra.

En man med ett skägg bläddrar i gamla tidningar. Del 3: ETC 3.


Det är lätt att inbilla sej att fenomen som satir och humor blivit råare på senare tid, att snuskigheterna förgrovats och personangeppen blivit personligare, att tonen blivit skoningslösare och samförståndsandan urarmats. Det är en sanning med modifikation.

Åtminstone i politiska kretsar har tonläget länge varit hårt. Rolf Börjlind i Stockholm och Frank Gunnarsson i Göteborg gjorde saker på sjuttitalet som fick Thorbjörn Fälldin att känna sej utbränd och Gösta Bohman att bli ännu ettrigare. Visst, på den tiden drogs elakheterna till domstol (i Börjlinds fall) och prickades grundligt i Radionämnden – och skickades på remiss till regeringen (i Gunnarssons fall).

Jag har läst de där grejorna och det finns ingenting i dem som inte Magnus Betnér gör i folkliga Parlamentet varje vecka nu för tiden. Och som vi för den delen gjorde i Hej domstol! för några år sen. Fast både vi och Betnér var roligare.

Så det är snarare omgivningen som blivit tolerantare än tonläget som skruvats upp. Granskningsnämnden (som den heter numera) har haft den goda smaken att ändra paragraf 9, som just skulle sanera sända radio- och teveinslag från dålig smak. Och idén om att vi alla ska vara överens och att ingen får sticka ut har nånstans demonterats.

1982 dog Marcus ”Dodde” Wallenberg, en i raden av patriarker i en familj som är lika omöjlig att hålla reda på som deras kollegor i kungahuset. Tidningen ETC – lika mycket en urban och mondän och samtidsspeglande tidskrift som t.ex. Bon idag, som det var en vänstertidning – skrev en nekrolog som jag fnittrar åt tjugosex år senare.

Just för att den är rå, skoningslös och vägrar att följa påbudet att aldrig tala illa om de döda:

Marcus Wallenberg är död. Han var en man som nästan aldrig läste en bok, men desto oftare hötte med ett tennisracket.

Det är alltid trist när en människa dör.

Men ibland sörjer man mer, ibland mindre.

Min nya samling.

Min gamle vän Hansson hade en gång en kepssamling. I en gallerlåda i sin överdimensionerade klädkammare i västra Lund hade han tre kepsar: en blå, en annan blå med Nike-loggan och en ormfösarkeps utan reklamtryck.

Man ska ha detta i åtanke när man tar del av min nya samling: Böcker Med Mackrecept Skrivna Av Glada Män Som Gillar Att Uppträda På Firmafester. Jag är medveten om att samlingen inte är så kvantitativt omfattande, men fan vet om den ändå inte är komplett.

Den reaktionära radikalismen.

Björn ”Affe” Afzelius var – enligt egen utsago – Rebell (ett epitet som även Ulf Lundell och Patrik Isaksson förärat sej själva i sina texter). Självutnämnda rebeller drar sej aldrig för att förklara för omgivningen vad som är radikalt, rita kartor, bestämma dagordning och vara bödel, polis och domare.

Stefan Jarl förklarar t.ex. utförligt i den senaste intervjuboken varför hans egna hjärtefrågor är Viktigare än Mona Sahlins engagemang i homofrågan. Peter Dalle berättade i programmet Tevehuset att en miljöfråga han var engagerad i var Angelägnare än ”trängselavgifter och allergier och jämställdhet in i absurdum”.

Som rebell har man också rätten att vara hur gnällkverulantiskt detvarbättreförrig som helst med bibehållet patos. ”Affe” har skrivit texter till rocklåtar med budskap som den mest polisdyrkande insändarskrivande skolagenostalgikern hade tyckt doftade gubbkiss.

I ”Sådan herre” förklarar han först hur världen såg ut förr:

Det var vi som gick och boxades,
det var vi som stod och joxade
med trasorna på skolgården
och dyrka’ Nacka Skoglund.
Alla ville va som Robin Hood,
man fick lära sej att vara god;
En riddare för damerna
och en hjälte för dom svaga.

Förvånar det dej, så kom hem till mej
så skall jag visa dej dom filmer som vi såg.

Förr diggade man alltså Nacka Skoglund (som f.ö. söp ihjäl sej) och då var det Bra. Förr slogs man hederligt (jfr bombningen av Dresden eller Bartolomeinatten) och Nu (dvs. efter ”Affes” skilsmässor) är det Dåligt:

Nu springer våra barn på gatorna,
nu ser dom rena rama fasorna;
Nu är det inte man mot man,
nu gäller inga hedersregler.
Nu exploderar man på en sekund,
nu kör man stövelklacken rakt i mun;
Man slår ihjäl varann och kopierar
det man sett på TV.

Förvånar det dej, så kom hem till mej
så skall jag visa dej vad kidsen tittar på.

Jag försöker förgäves hitta ironin i texten ”Gammaldags moral” (från skivan med den rättvisande titeln Tankar vid 50), men tvingas inse att karln på fullaste allvar har gått på den gamla grosshandlarmyten att det verkligen var bättre innan, tidigare, när man fortfarande fick upp den, när sekreteraren fortfarande sa ja:

Ett ord hade ett värde, ett handslag likaså.
Man efterlevde lagen från det man kunde gå.
Man hjälpte släkt och vänner, man försökte va lojal.
Och man lyssna till dom äldre för den kunskap som dom har.

Så var det då. Ja, så var det då;
Den tiden kommer aldrig mer igen.

Min åttinioårige f.d. landsfiskal till farfar kunde inte formulerat det bättre. Han berättar ibland för mej om hur rent det var på gatorna på fyrtitalet. Han glömmer därvid alltid att berätta om det där kriget när man gasade människor metodiskt som pågick parallellt. ”Affe” har också fått för sej att korruption, fiffel, centralstimulantia och sexuella avarter är nya fenomen:

Som att prästen går på horhus, att polisen säljer knark,
och att läraren står och blottar sej på kvällen i en park.
Som att dom yngre slår dom äldre, att politiker bedrar,
och att statens uppgift verkar va att skydda fifflarna.

För så är det nu. Ja, så är det nu;
Vad ska mina stackars ungar tro?

Jag associerar till en text av Hasse ”Kvinnaböske” där han med samma gråtmildhet minns Förr – ”pågarna slogs och drog fingerkrok/ och klappa´ töserna i baken” – som blivit ett förvirrat och förhatligt Nu: ”töserna klappar pågarna nu/ och alla klär sej lika”.

Innan han rycktes ifrån oss hann ”Affe” också övertrumfa sina egna gamla revolutionspekoral ”Bella Donna” och ”Renée Chardier” – låtar om olika sydeuropeiska kvinnor som ska stå vid ”Affes” sida när han ska ut i Striden – med en text där han omsorgsfullt glömmer bort varenda anklagelse han och hans marxistiska vänner under sjuttitalet riktade mot den Amerikavänlige högerorienterade politruken Palme:

Då krävde folket av ministrarna
att hålla löftena til väljarna.
Att värna ordet demokrati;
Snart värnas ingenting.
Den gången såg man som en självklarhet
att ansvar förutsätter ärlighet.
Att hålla ord var en filosofi
på mäster Olofs tid.

Den gången drog sej inte medierna
för att ta upp dom stora frågorna.
Dom ville vara ett med sin tid;
Snart vill dom ingenting.
Den gången tilläts journalisterna
gå ut och engagera männskorna.
En hög nivå var en filosofi
på mäster Olofs tid.

Så ritas kartan om på nytt. Så blir det fyrtiotalisten tycker rätt oavsett om det är fel. Så blir gnällighet progressivt. Så blir alla djur lika men vissa djur likare än andra.

Sida 14 av 22

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén