Etikett: gubbar Sida 21 av 22

Självupptagna män del 915: Lennart Hyland.

den 2007-11-16

I Arne Weises memoarbok, underligt nog betitlad I blickpunkten (lämpligare titlar: Tre Weise män, Weise VD eller En man som är besatt av hur dålig älskare han är), berättar han om Lennart Hyland.

Hyland – som var den störste, mest framgångsrike, mest dominerande, mest omskrivne programledaren Sverige har haft – kunde inte riktigt acceptera att pojkspolingen Weise skulle ta över lajprogrammet 21 från Il Hyland:

Jag skulle efterträda honom som programledare för ”21”. ”En katastrof!” sa han efter första programmet. Vad annars?

Jag satt i ett sittbadkar utanför Studio 1 inför premiären, visserligen uppbackad av Bosse Billtén, en av våra bästa producenter, och den klurige frågekonstruktören Carro Bergkvist. Men jag undrade varför i herrans namn jag hade åtagit mig detta frivilligt.

Då stacks Expressen anonymt in under badrumsdörren. På förstasidan stod:

HUR SKA WEISE KLARA DETTA EFTER HYLAND?

Hylands ABC-bok.

Av Kalle Lind

den 2007-11-13

i blogg

Ett av många galna upptåg i Hylands hörna var den ABC-bok man gav ut 1966, där tittarna fick bidra med finurliga tvåradingar till varje bokstav och dåtidens största konstnärer (Olle Olsson Hagalund m.fl.) fick illustrera.

Ett typiskt prestigeprojekt i en tid då Lennart Hyland var gud, gubben i lådan (Carl-Gustaf Lindstedt) hans profet och svenska folket hans mer eller mindre frivilliga apostlar. ”Laj laj laj laj laj” var psalmen och en studio med typiskt modernistiska sextitalstavlor var helgedomen. SVT – eller SR som det fortfarande hette – var en statsmakt större än staten och en teologisk förkunnare större än statskyrkan.

Hylands hörna är ett, med nutida ögon, bisarrt möte mellan det Moderna och det Konservativa. Samtidigt som programmets (outtalade) uppgift var att utgöra den lägereld kring vilket svenska folket skulle värma sej och få bekräftelse på att Sverige var världens bästa, och samtidigt mest modesta, land, gav det konstant plats för tidens progressiva strömningar.

Lennart Hyland var en konservativ sportjournalist från Tranås. Han tyckte det festligaste som fanns var lillgamla barn och folk som bjöd på sej själva genom att sjunga lite illa. Han blev sprallig av tanken på att skicka ut oskyldiga på stan för att komma tillbaka med åtta meter kopparrör, en fingerborg, två potatisar och en man som heter Lindström.

Det program han var mest stolt över att ha initierat, var den religiösa hörnan, där sex miljoner svenskar spenderade sin lördagskväll med att se Lapp-Lisa sjunga frikyrkliga pekoral.

Paradoxalt nog bjöd han in de avantgardistiska konstnärerna Öyvind Fahlström och Carl Fredrik Reuterswärd för att arrangera en ”happening” i studion, komplett med konkretistisk poesi och publikmedverkan.

Och Yngve Gamlin – en av svensk nöjeshistorias mest bombastiska frifräsare och galenpannor – hade fria händer att komma in och såga sönder Hylands skrivbord.

Hylands ABC-bok är en utmärkt representant för den märkliga anda som rådde i Sverige, boostat av världens största tillväxt och av den gyllene mellanväg som gjorde att storindustrin kunde blomstra och staten fördela skattevinsterna.

Här finns en nyfikenhet på allt det nya – uppslagsorden är sånt som ”astronauten”, ”emancipationsdebatten”, ”glesbygd”, ”p-plats” och ”snabbköp” – parad med en ständig skepsis. Särskilt om det var anglosaxiskt.

Under B läser vi så klart om ett märkligt hotfullt fenomen i tiden:

Beatles är en sorts orkester
vars frisör har tagit semester

Notera det reaktionära ifrågasättandet: ”en sorts orkester”. En än mer öppet konservativ hållning hittar vi på D:

Dekolletage är nuförtiden:
sidenkläder – utan siden

Varning: innehåller en mening ”nuförtiden” kan du vara säker på att den är bitter.

Min absoluta favorit finner vi dock på N. Minns att det är sextital, hemmafruarna är på väg att bli färre efter en absolut formtopp på femtitalet (som bl.a. fick Hyland att arrangera en frufridag, då det tokiga skedde att landets karlar fick passa sina egna barn och laga sin egen mat – i en hel dag!), industrin slukar så mycket folk att man till och med måste ta in så suspekta varelser som kvinnfolk och utlänningar.

I den här skrämmande miljön, där inte alla barn hade en mamma som stod vid spisen från svinottan bara för att steka pannkakor och snyta dem, och där inte alla män kunde cykla hem på lunchen och bli utfodrade, detta mardrömssamhälle för en kristdemokrat, var det helt kutym för den statliga svenska televisionen att ge ut en bok med följande vers:

Nyckelbarnet sa till pappan:
Far, jag såg din fru i trappan!

Ett skämt, naturligtvis – symptomatiskt signerat ”Mamma i Vällingby”. Men bakom skämtet ruvar skräckvisionen av ett samhälle där barn inte längre känner igen sina förvärvsarbetande mödrar (däremot identifierar ”nyckelbarnet” – alltså barn som tvingades ha en egen hemnyckel eftersom ingen mamma stod och tog emot dem med öppen famn – sin pappa problemfritt).

Samtidigt – till svenska folkets försvar – ska säjas att andra verser komplicerar bilden. Bokstaven M konstaterar kallt vad vi fortfarande vet utan att riktigt åtgärda:

Maskulinum är ett kön
som har mycket högre lön

Och under U finns en attityd som tillhör det förgångna. Minns att detta var en tid när målet var att 1% av svensk BNP skulle gå till u-hjälp. En ambition som – till opinionens förtret – bara nästan uppfylldes:

U-landshjälp är att försaka
då och då en pepparkaka

Jag hade inte velat leva förr i tiden. Jag blir irriterad när jag tänker på de monopol dåtidens stat tyckte sej ha rätt till. Det var inte bättre förr. Det är bättre nu.

Men historien plägar ständigt ta ett steg bak för varje två steg fram.

Rapport från en föreställning: en kuplett.

Av Kalle Lind

den 2007-11-13

i blogg

Är inte den som recenserar mina egna insatser, varken på scen eller nån annanstans (jfr Sven-Bertils sorg över att inte längre vara en god älskare). Hej livet (och döden)! spelades fyra gånger förra veckan, och många av numren var roliga.

Mest nytänkande var nog det Westesson-signerade numret om dom två obsyra malmökändisarna Tony Kaplan (världens sämste nöjesjournalist, skriver i Kvällsposten) och Britt Bass (Sven Tumbas och Lasse Holmqvists ex, Kaplans nuvarande).

Roligast att göra var Rat Pack-numret ”Minnenas boulevard”, där vi gick igenom vårt åttital: stora politiska händelser (Valle), teveprogram (jag) och hur man en gång fastnade med snoppen i blixtlåset (Ola – obs! påhittat!)

Men störst personligt ögonblick var att få gå ut och möta publiken, sjungande till struttigt Jules Sylvain-plock på piano, om olika halvaktuella fenomen – dvs sjunga en Kuplett.

Numret inleddes med några foton på storbildsduk som visar hur mina scenkollegor sitter på mej när jag ber att få sjunga en kuplett. Sen kom själva sången.

Melodin är den gamla trettitalsschlagern ”Nu ska vi opp, opp, opp”. Texten, för den som undrar, lyder:

Mina kollegor har bönat och bett
tjatat och insisterat
på att jag ska sjunga en liten kuplett
som jag själv formulerat
Skriva kupletter det kräver dock stil!
Och själv är jag helt debil

Ja, jag är dum, dum, dum
dum som ett soffbord i ett vardagrum, rum, rum
Dum, dum, dum
dum som en lutfisk i akvarium, jum, jum
Nya Filmkrönikan e
en själslig utmaning för mej att se, se, se
och så e’
Hans Wiklunds ”krönikor” i Café, fé, fé

Jag tror att Arn är på sant
liksom Wallander och Pellefant
och att irländsk maltwhisky
faktiskt är intressant

Jag är stupid, pid, pid
En gibbon på zoo gjorde mamma gravid, vid, vid
Dum, dum,
så dum att jag tror att Kay Pollack har hajat ett hum, hum, hum

Memoarer med finurliga titlar.

Av Kalle Lind

den 2007-11-12

i blogg

När jag spelade amatörteater i min ungdoms Eslöv hängde ett gäng gamla affischer när man gick uppför trappan till scenen. Det var gamla produktioner med den lokala gruppen Scengångarna, alla syftande på välbekanta förlagor: Här är ditt lik, Moster Olof, Röriga rummet (där jag vill minnas att Johan Glans gjorde en tidig insats f.ö.) – och Yr eunuck åsså en me´ stålar.

Den där sista stirrade jag på många gånger innan poletten trillade ner. Det är ju en helt obegriplig sammansättning av stavelser, utan varken rim eller reson. Till slut förstod jag att titeln syftade på ”Fyra bugg och en Coca-cola”. Jag tyckte varken då eller nu att det var mödan värt att trycka den affischen.

Syftningar och ordlekar förlorar ganska mycket på att vara för långsökta. Paradoxalt nog rankar jag dom riktigt långsökta, svårförstådda, snåriga finurlighetstitlarna högst vad gäller memoarer.

Memoargenren, mer än någon annan litterär genre, jobbar gärna med vitsiga titlar. Jag har just legat några nätter och gnisslat tänderna över Sven-Bertil Taubes koketta ödmjukhet (bl.a. skriver han – apropå att han ju lever med en tjufem år yngre kvinna – att ”jag kan skämmas över att jag inte längre är någon bra älskare”) i boken som givetvis behäftats med titeln Ord och många visor.

Rör man sej i den lätta underhållningssektorn eller idrottsvärlden är en fyndig memoartitel ett krav.

Är man politiker döper man sina hågkomster till Alla rosor ska inte tuktas (Anna-Greta Leijon), Så tänkte jag (Ingvar Carlsson) eller – lite mer otippat – Resan mot Mars (Thage G. Pettersson).

Är man Harry Schein döper man dem till Schein.

Men sysslar man med nöje är man så illa tvungen att krysta fram nån mer eller mindre tydlig koppling mellan känt/halvkänt uttryck och sin egen karriär.

Min personliga femton-i-topplista:

15) Gösta Bernhard: Gösta Bernhards saga. Ett gott och oantastligt hantverk vad gäller titeln. Solklar koppling mellan revykungens namn och Lagerlöf-romanen. Och undrar ni om boken är självgod är svaret ja. Många gamla recensionsklipp med idel lovord, många vändningar av typen ”det blev succé – igen!”

14) Povel Ramel: Följ mej bakåt vägen. Synnerligen självuppskattande som titel såtillvida att den syftar på en gammal Ramel-sång från tidigt 50-tal, ”Följ mej bortåt vägen”, som läsaren således förmodas känna till (vilket jag så klart också gör). Men fullt fungerande som fyndig titel; tydlig koppling till egen sång, grammatiskt okej, begripligt sammanhang.

Att sen uppföljaren förlänades den obegripliga titeln Som om inget hade hänt är en annan historia.

13) Lasse Holmqvist: Här är mitt liv. Hedersomnämnande för att Lasse gjorde det mest självklara och förväntade nån kunde tänka sej. Han tog just den titel som alla av kvinna födda genast skulle föreslå i samma ögonblick dom presenterats för tanken att Lasse Holmqvist skulle skriva ner sina minnen. Han vägrade fundera ett varv till, han följde minsta motståndets lag.

12) Gunnar Nordahl: Guld och gröna planer. Titeln är ungefär lika krystad som den är skrytsam, och tillika antagligen inte särskilt heltäckande (jag har inte läst boken då jag är aktivt ointresserad av idrott).

Visst, karln gjorde sej säkert en hacka, och givetvis beträdde han många fotbollsplaner, men är det verkligen en ädelmetall och ett spelunderlag boken faktiskt handlar om?

11) Lennart Hyland: Hylands album – ett glatt liv i glada bilder. Hör egentligen inte hemma här eftersom titeln är kliniskt ren från finurlighet. Jag envisas med att ta med den för att den trycker på hur desperat Hyland – en alkoholberoende (dock inte alkoholiserad) arbetsnarkoman, känd för sin arrogans mot medarbetare och sin tidigt begynnande gaggighet – ville frambesvärja glädje.

Inte bara hade han en signaturmelodi som bestod av maniskt lallande, inte bara var han en vuxen man som gav ut boken Lek med Hyland och lurade ett helt folk av seriöst arbetande tråkmånsar att utföra dom mest fnoskiga upptåg – han kände dessutom behovet av att TVÅ GÅNGER I EN OCH SAMMA TITEL understryka hur fantastiskt, spralligt, upp-över-öronen-lycklig han var.

Det är nästan lite rörande.

Och naturligtvis patetiskt.

10) Gunilla Pontén: Tyg och otyg. Oantastligt. Den ultimata titeln på en kläddesigners minnen. Sen är det en annan sak att innehållet omöjligt kan leva upp till underhållningsvärdet i titeln.

9) Anders Gernandt: Hästminne. Samma sak där. En hästkommentator minns. Alla andra titlar vore att betrakta som tjänstefel.

8) Björn Eriksson: Björnkramar. Den här är intressantare. Mest för att Björn Eriksson – f.d. polischef och landshövding – så tydligt understryker att även han själv ser sej som en pajas. Frågar man GW Persson m.fl. initierade borde boken f.ö. heta Björntjänster.

7) Bengt Bedrup: Torra fakta. Skrevs efter att Bedrup lagt flaskan på hyllan. En klassiker inom nykter-alkoholist-genren. Hör motivmässigt ihop med

6) Ulf Larsson: Kvartingen som sprängdes. Det är i den Larsson bl.a. berättar om hur han brukade hälla tio liter fulvin i en spann och dricka med slang. Vid ett tillfälle somnade han vid Falcon Crest avsnitt 7 och vaknade vid Falcon Crest avsnitt 9. Vilket alltså innebär att Ulf sovit i exakt två veckor. Vi förutsätter att han fortfarande går och undrar vad som hände i avsnitt 8.

Titeln – syftande på Birger Sjöbergs roman Kvartetten som sprängdes – är intressant av ett par orsaker. Dels för att den poängterar vilken anakronistisk figur Ulf Larsson är: han refererar till tjugotalsskalden Sjöberg och han använder begreppet ”kvarting”. Vilket stämmer väl in på hans kända intressen för Thor Modéen, Casino och att umgås med äldre män.

Sen är det intressant hur man väljer att skriva en historia om sitt livs tragedi – den svåra kampen mot alkoholen och neuroserna – och till varje pris ge den en fiffig titel. Det för oss in på

5) Jörgen Nilsson: En crossad dröm. Den tragiska historien om en lovande motocrossförare som blir förlamad av en svår olycka. Vet inte om den putslustiga titeln understryker eller tar bort tragiken. Gissar på det första.

4) Gösta Krantz: Krantz från glädjevården. Krantz är den äggformade i Casino-gänget, känd från gamla Razzel-sketcher och som Ulf Larssons bäste/ ende vän (de andra övergav honom ju när han hetsbantade).

Titeln associerar till en gammal Albert Engström-anekdot om en fattigvårdsinspektör med namnet Krantz som kommer till en sjukling. När frun säjer till sjuklingen att ”Krantz från fattigvården” kommit, svarar sjuklingen ”ställ den i farstun, jag är inte död än”. Kopplingar till gamla anekdoter ger så klart extra plus i det här sammanhanget. Kombinerat med det inte alls särskilt fyndiga ”glädjevården” skapas en näst intill obegriplig ordsammansättning. Gott jobb, Gösta!

3) Charlie Norman: Musikant med brutet gehör. Nu är vi inne på det riktigt sökta. Vi antar att titeln syftar på Vilhelm Mobergs Soldat med brutet gevär. Men det finns ju INGEN fonetisk likhet mellan ”musikant” och ”soldat”, och så jävla brutet var väl knappast Charlie Normans gehör att det förtjänade en plats i en titel.

2) Bertil Perrolf: Sidor till kaffet. Perrolf var känd för en säjer en sak och det var radioprogrammet Skivor till kaffet, ett program av typen som ingen känt till om det inte vore för radiomonopolet som hindrade andra program från att sändas (det gick ut på att Perrolf gick runt på olika arbetsplatser och gjorde målande beskrivningar av färgerna i fikarummet och lät jobbarna önska låtar – det brukade hinnas med typ tre låtar på en timme). En bok består av sidor.

And put your hands together…

1) Robert Wells: Mitt liv som komphund. Wells är ungefär lika glad för vitsar (minns julshowen Jingle Wells, som jag misstänker enbart kom till stånd för att Robert gillade titeln) som för att låta jobbig musik möta annan jobbig musik där man minst anar – och vill – det.

Och det här är en sån titel som nästan tangerar Yr eunuck åsså en me´ stålar. Okej, jag ser att där finns en koppling till en Lasse Hallström-film, men jag måste fundera en god stund till innan jag ser associationen kompa-kamphund.

Det blir liksom vitskaka på vitskaka som ger ganska exakt samma känsla av övermättnad som en Robert Wells-show.

Grattis till förstaplatsen, Wells! Du förtjänar den!

(Långt) utanför listan: min vän och kollega Valle Westesson brukar ta upp Glenn Hyséns Hyss och allvar med Glenn Hysén – en titel som borde stoppats redan innan den nådde Glenns mun. Främst för att vuxna karlar inte ska prata om sina ”hyss”, men också för att jag vägrar att tro att den innehåller nåt allvar. Och som finurlighet betraktad så har man rätt att kräva lite mer av en göteborgare.

Dean, Klas och jag.

Av Kalle Lind

den 2007-11-08

i blogg

Två vitt skilda saker korsar sej oförhappandes i mina tankegångar: en gammal Billy Wilder-film med Dean Martin och Klas Östergrens roman Gentlemen. Jag blir först lite chockad, sen lite nyfiken och till sist besviken när jag inser att mina konklusioner snarast är en jaha…-upplevelse.

Jag tar dem ändå. Det här är min blogg och min tid.

I Kiss me, stupid spelar Dean Martin Las Vegas-sångaren Dino, inte bara vagt påminnande om utan direkt kalkerad på mediapersonan Dean Martin – a.k.a. Dino. Massor av referenser till den autentiske Dean Martin kastas ut: han ska göra film med Frank Sinatra, Sammy Davis Jr och Joey Bishop, han har sjungit in ”That´s amore” och hans skivomslag är identiska med den riktige Dean Martins.

Vad som gör detta intressant är att filmen a) är gjord så tidigt som 1964, och b) framställer Dean Martin som jävligt osympatisk. Han vill ogenerat ligga med horor och, i brist på dylika, med en annan mans fru. Han är arrogant mot en stackars landsortskompositör som vill visa sina melodier och han behandlar honom som en husa när denne erbjuder honom att sova i hans hem.

I en film från idag är detta inte särskilt uppseendeväckande. Cameos är praxis i filmer som Robert Altmans The Player, Elmore Leonard-filmatiseringarna Get shorty och Be cool, Seinfeld, Entourage, Curb your enthusiasm, Extras – och kanske allra mest i Hej rymden!, där Rico Rönnbäck från Varuhuset spelar Rico Rönnbäck från Varuhuset.

Men för mej har det länge framstått som ett s.k. postmodernt fenomen, ett slags lek med fiktion och verklighet som uppstod nånstans där åttital mötte nittital och som eskalerat sen dess.

Det slår mej när jag nu sitter med en bunte Billy Wilder-dvd:er som jag inte sett förut, att han måste ha varit en pionjär på området. Billy Wilder – inom tankestreck en av de mest innovativa regissörer världen haft, lika flyhänt exakt när han gjorde film noir (Kvinna utan samvete, Sunset boulevard) som screwballkomedi (I hetaste laget, Ungkarlslyan) – började redan på femtitalet balansera på den svärdstunna eggen mellan vår verklighet och den skapade.

Tydligast framstår det så tidigt som i Sunset boulevard (1950). Gloria Swanson – gammal stumfilmslegend – spelar gammal stumfilmslegend. Erich von Stroheim – gammal stumfilmsregissör – spelar hennes betjänt – som också är gammal stumfilmsregissör. Cecil B De Mille – gammal stumfilmsregissör – spelar Cecil B De Mille – gammal stumfilmsregissör.

Dikt och verklighet går in och ut ur varandra, korsrefererar och blinkar ironiskt till varann. Ett grepp som kändes nyskapande och gjorde en sprallig när Curb your enthusiasm drabbade en för några år sen.

För mej var det så fascinerande hur Larry David, skaparen av Seinfeld, spelade Larry David, skaparen av Seinfeld, och insisterade på att spela sej själv som så irriterande gnällig, självupptagen och snål. Han hade möjligheten att framställa sej själv som sympatisk. Han vägrade ta den. Och givetvis gick han till slut ut som vinnaren. Alla respekterar en ärlig man, även om vi kanske inte vill ha honom i vår trappuppgång.

I Kiss me, stupid får vi inledningsvis se den fiktive Dino i en typisk Dean Martin-show i Las Vegas, där han spränger in typiska Dean Martin-one liners i en typiskt smörig Dean Martin-låt. Strax därefter får vi se honom fly från några balettdansöser som han lovat att ligga med. Ett intryck jag inte riktigt kommer ifrån är att även den autentiske Dean Martin gärna föresatte sej att ligga med olika balettdansöser.

Och även om jag kanske har en funktion i hjärnan som säjer mej att allt är fiktion och att man ska betrakta allt kritiskt, så måste den riktige Dean Martin ha varit medveten om att the average Joe nog skulle se Dino-porträttet i filmen som ett dokument av människan Dean Martin.

Nu ska det påpekas att synen på balettdansöser som kåta nippertippor och synen på en riktig man som någon som gärna ligger med horor, är annorlunda i Malmö 2007 och Las Vegas 1964.

Men Dino är ofrånkomligen en slabbedabbe och en glidare i filmen. Med (bl.a) Billy Wilders hjälp byggde Dean Martin upp en offentlig myt om sej själv som fick gälla för sanning. Så kunde han i det privata vara en vanlig man som kanske inte drack gin oavbrutet och som kanske ibland t.o.m. låg med sin egen fru.

Men greppet att låta verkligheten strila in i det påhittade är oavlåtligt fascinerande. Det är i efterhand omöjligt att dekonstruera människan och myten Dino. Okej, jag kan kanske fastslå att den Dino jag ser på filmen är helt påhittad – men var finns då den riktige?

När man okulärbesiktigar fenomenet ser man snart att trådarna så klart går ännu längre tillbaka. Cervantes förekommer som sej själv i romanen Don Quijote från 1600-talet. Dante Alighieri spelar huvudrollen i sin egen Divina Commedia från 1300-talet. Intet nytt under solen.

Samtidigt är det ett grepp som funkar löjligt effektivt på mej. Det öppnar dörren till ytterligare ett dolt rum, gör på en gång det påhittade mer realistiskt och understryker det fiktionaliserade i det vi tror är verkligheten.

I romankonsten är greppet oöverträffat hos Klas Östergren. Gentlemen är Läsupplevelsen för en herrans massa unga män från sjuttitalet till nu, som alla har fångats av detaljrikedomen, vänskapsskildringen, konspirationerna, verklighetslagren och som efter romanen gått runt i den förvirrade tron att de alltid närt ett intresse för boxning, slipsknutar och gamla Söderorginal.

I Gentlemen spelar som bekant den unge författaren Klas Östergren huvudrollen (Gentlemen var hans fjärde roman, utgiven vid 25 års ålder). Han rör sej i ett högst igenkännbart Stockholm, diverse biografiska detaljer angående bostadsadresser är autentiska, nerslagen i svensk nutidshistoria (Hylands hörna, bebop-scenen, Gärdet-festivalen, sossarnas eftergiftspolitik) är tokigt välresearchad. Ändå är ju allt påhittat.

Men trots den vetskapen är man som läsare hela tiden på helspänn. Okej, man köper idén att allt är fiktion, men ingen rök utan eld och givetvis måste det finnas några stänk sanning bakom allt som sker och helt gripet ur luften kan ju ingenting vara.

I uppföljaren Gangsters 25 år senare fortsätter Östergren luras och förvirra. Där har verkligheten trängt ytterligare en bit in i handlingen, i och med att författaren Klas Östergren i boken har skrivit romanen Gentlemen. En bok han i sin nya bok delvis hävdar är sann, delvis osann. Men samtidigt är ju själva det hävdandet osant.

För visst stämmer det att han skrev den där boken, att hundratals läsare under åren kommenterat att han redan i fjärde meningen använder ordet ”lugubert” och att massor av människor förbryllat försökt reda ut vad som är sant och inte – saker som påstås i Gangsters.

Samtidigt påstår Klas Östergren i den senare romanen att även innehållet i den första romanen är sant – dock med den lilla detaljen att de två huvudpersonerna Leo och Henry Morgan i själva verket bara var en (Henry Morgan). I realiteten har givetvis ingen av dem funnits. Eller?

Nja, de har ju antagligen funnits som en skärva av en lirare där, ett fragment av en pajsare där. På samma sätt som alla romanfigurer, undantaget Tolkiens, funnits.

I Stephen Farran-Lees nyutkomna intervjubok Östergren om Östergren bekräftar Östergren ytterligare ett gäng biografiska detaljer angående boken: ja, han har hängt i dom där miljöerna, boxats och varit inblandad i ett projekt om att skriva en modern Röda rummet. Men ju mer man försöker rota fram en kärna av sanning, desto fler blir rökridåerna.

Exakt när kliver den autentiske Klas Östergren över tröskeln till fiktionen? Från början och samtidigt aldrig.

I intervjuerna använder Östergren begreppet ”svindlande epik”. Svindlande i dubbel bemärkelse: man får svindel och blir svindlad.

Jag kommer vidare att associera till dokumentärfilmaren Stefan Jarl, som aldrig har varit rädd för att styra den verklighet han vill visa upp. I Ett anständigt liv – min favorit bland feelbad-filmer, ett mästerverk i genren blod-spy-och-mänsklig-misär – ville han visa hur Skåning slog i sej en horsemacka på T-centralens toalett.

Eftersom de befann sej på Filmhuset och det naturligtvis var lättare att filma där, fick Skåning skjuta upp på deras toalett istället.

Poängen blir densamma: toaletter är en väldigt oglamourös miljö, fultjack är en väldigt torftig hobby, Skåning är och förblir en loser, samhället är lika skyldigt.

Det här är inga originella reflektioner. De är rentav tröttsamma. Dokusåpaboomen – som känns lika avlägsen idag som Falcon Crest – aktualiserade den och gav många frilanstyckare utrymme i spalterna. Men alla frågor dokusåporna väckte – vad är manipulerat och hur? Finns Adam Alsing på riktigt? Finns snubbar som Molle och Meral på riktigt? Har de så konstiga frisyrer och tossiga virkade muslimmössor på riktigt? – har funnits med så länge människor har berättat historier för varann.

Jag har aldrig förstått människor som vill ha fantasi. Sagan om ringen är kanske de tråkigaste böcker jag aldrig orkat läsa klart, inkluderat diverse av Statens offentliga utredningar. Tolkiens ambition att skriva nåt som inte är relaterbart är för mig fullkomligt obegriplig. Han kunde lika gärna skriva med hittepå-bokstäver på ett hittepå-språk. Tomtar, troll och vättar har väl rimligen inget att säga en modern människa?

Men det innebär heller inte att sanningen i sig är hela poängen – eller hela sanningen. För mig är filmen, litteraturen, fiktionen ett sätt att förhöja, koncentrera och förtydliga sanningen, samt ge den det underhållningsvärde den sällan har i praktiken.

Och där fyller onekligen herrar som Wilder och Östergren en funktion.

Ivar Lo och hans sveda i kissen.

Av Kalle Lind

den 2007-10-23

i blogg

Ivar Lo (ett gammalt skämt: pappa till J) var nog ingen klassisk muntergök. Hans stora intressen var statare och sej själv. Han skrev ungefär en miljon romaner om tysta, ordlösa statare och lika många självbiografier. Man blir sällan glad och upprymd när man läser.

Boken Kungsgatan är från 1935. Den handlar i korthet om en ung mans och en ung kvinnas flykt från den stumma, själlösa, lutheranska landsbygden – en av de mer minnesvärda sekvenserna berättar om hur huvudpersonens bonde till far råkar gå förbi en gård där en man sitter och spelar dragspel PÅ EN MÅNDAG, vilket gör fadern illa till mods och passivt aggressiv – till en storstad som ganska snabbt ger dom klåda i skrevet.

De initierade skildringarna av just veneriska sjukdomar ger oss en hint om att Ivar Lo själv antagligen haft både blåsor och varbildningar på skamliga ställen. De var chockerande när boken kom 1935 – virrpannor lyckades på nåt vis få det till pornografi och det är så klart bara en sjuk sjuk människa som kan få för sej att ruska tupp till nåt så läskigt – och är nog oöverträffade än idag.

Könssjukdomsskildringar har ju aldrig blivit nån riktigt bred genre.

På rak arm minns jag bara Cornelis lätt ironiskt betitlade ”Åh, vad jag var lycklig inatt”:

Där stod jag och pinkade och släppte små skrin
Tackom och lovom för penicillin
Det kom visst mask i min rosenrabatt
Men jag lovar, det var en sjusärdeles natt

Jag har själv en hang-up på allt som rör urinrör och saker som s.a.s. förs in på fel håll i dylika. Min mor berättar ibland glatt om hur hon för trettiofem år sen kom hem och berättade för min far hur hon på sjuksköterskeskolan lärt sej sätta kateter. Mitt i redogörelsen hörde hon en duns, och när hon tittade upp hade far min svimmat. Jag är på hans linje. Jag känner yrsel bara när hon återberättar den här historien.

Ivar Los skildring fascinerar mig, inte så mycket för det han skriver, som för det som står mellan raderna. Även om det var explicit för sin tid, är mycket höljt i dunkel. Jag försöker, och försöker inte, föreställa mig hur situationen ser ut.

Unge Adrian – Ivar Los alter ego – har alltså fått klåda i köttpinnen och går till läkaren:

Mannen i den vita rocken gick buttert fram till ljuskäglan mitt i rummet. Han drog i snöret, som förde till behållaren med den röda vätskan. Glasbehållaren for skrikande i tak. Adrian lade seg upp på det enkla operationsbordet, med kläderna delvis avlägsnade, som om han väntat aga.

– Ge efter! sade läkaren irriterat.

Det var mycket svårt första gången. Munstycket med den halvljumma vätskan utövade ett olidligt tryck mot de känsligaste delarna av hans kropp. Han spände sig. Plötsligt föll det honom in, att också munstycket kunde vara bemängt med smitta från någon föregående patient… Behandlingen ville inte lyckas.

– Ge efter! sade den lille mannen i den vita rocken allt otåligare. Han tyckte sig höra de väntande patienternas stampningar i rummet utanför.

Efter en del experimenterande lyckades det. Han fick gå till vattenledningen. Han lät den blodröda vätskan strömma ut igen.

Okej – exakt vad är det som händer här? Var placeras munstycket? Vad är det för halvljum, blodröd vätska? Hur ser experimenterandet ut? Jag vill – och vill absolut inte på några villkor i världen – veta.

Men ett är sant: ska man kunna upplysa världen om nåt, bör man först uppleva det. Därför genomgick Ken Kesey elchocker för att kunna skriva Gökboet, därför söp Lundell för att kunna skriva En varg söker sin flock och därför låg Ivar Lo antagligen med en ”nattfjäril”.

Die Leander.

Av Kalle Lind

den 2007-10-21

i blogg

Antar att det är MÅNGA där ute i stugorna som sitter och trånar efter min sen länge utlovade rapport från Zarah Leanders memoarbok. Stilla er, mina barn, här kommer den.

Det är ju som bekant ett riktigt Zarah-år i år. Hade hon levat hade hon fyllt hundra, vilket för övrigt gör henne till årsbarn med Astrid Lindgren. Minst en biografi har kommit ut, liksom en opera, men det som antagligen nått ut till den riktigt breda massan är Tiina Rosenbergs queerteoretiska analys av Zarah i senaste numret av Genusvetenskap.

Den var ganska intressant, särskilt om man är intresserad av smala fenomen presenterade på ett mycket smalt och exkluderande sätt. Rosenberg behandlar divabegreppet, och spekulerar kring divornas (Piaf, Maria Callas, Judy Garland, Barbra Streisand, Bette Midler) impact på gaykulturen.

Häromdan såg jag även Piaf-filmen, som visserligen lyckades med konststycket att göra en ganska tråkig film av ett tokspektakulärt levnadsöde (uppvuxen på horhus, alkoholist i tonåren, förälskad i en gift man som dör i en flygolycka, själv nästan död i en flygolycka, en av världens populäraste artister och konstant jävligt otrevlig), men som också la ytterligare några pusselbitar på plats för min del.

Om jag tillåter mig att sammanfatta mina intryck från filmen och det jag begrep av artikeln så är det några specifika drag hos divorna, primadonnorna, som gör dem så populära bland bögarna:

1) den artificiella, onaturliga, överdrivna larger-than-life-utstrålningen, plasten, plastiken, de manierade gesterna

2) bitchigheten

3) det olyckliga livet (”torch”) med spriten, tabletterna, männen och avunden

4) Revanschen.

Zarah Leander prickar in alltihop. Hon hade visserligen hyfsad tur med karlar, men å andra sidan hatades hon av sitt land.

Hennes memoarer är en fröjd att läsa. Det börjar med att hon känner sig oälskad av sin mor, går över att hon är Nazi-Tysklands största filmstjärna och slutar med att hon sitter på ett slott i Östergötland och då och då drar iväg på en världsturné. Däremellan bl.a. sex år då hon satt hatad, utfryst, föraktad och arbetslös och räknade strömming. Allt rapporterat raljant, självironiskt och med primadonnans gadd.

Hon formulerar sig på ett sätt som jag tror är förbehållet gamla internationella storstjärnor med värmländskt påbrå och absolut inget att förlora längre. Det är en fröjd att läsa. Det bor en bög i mig och jag matar honom med glädje.

Om jag känner någon människa någotsånär så är det väl Zarah Leander. Om henne kan jag yttra mig med viss sakkunskap. Jag vet att hon saknar all talang att vara klängranka, ett levande ekorrskinn runt en mans hals. Hon borde kanske ha lärt sig att låtsas, men det blev inte så. […]

Hon har supit karlar under bordet och hon har spelat skjortan av dem på poker. Hon har inte slagits handgripligt med dem, mycket därför att hon hatar våld men mest därför att hon ser så uselt. […]

Att jag fostrats av och med karlar har inte fått mig att mista min kvinnliga, erotiska aptit på erotik – tvärtom! Men jag förstår ju, att det måste vara ett helvete att vara gift med en sådan som jag.

Vid ett annat tillfälle listar hon älskog bredvid canasta som sina favorithobbies. Sin mor beskriver hon som en lutheransk kvinna som aldrig erkände sin dotters storhet. När hon gick bredvid sin dotter på Wiens gator och det älskande, beundrande folket flockades kring dem, tittade modern förundrat på dottern och sa: ”Men du sjunger ju bara!”

Men Zarah och hennes mor delade i alla fall sin faiblesse för vackra män:

Flirt fanns kanske i hennes ordförråd men absolut inte i hennes beteendemönster. Dessutom var pappa så vilt svartsjuk att mamma inte skulle ha vågat kasta ögonen på skithuskusken en gång.

Om sitt första äktenskap med prästsonen Nils Leander:

Så länge vi båda är i livet vill jag inte säga mer om mitt första äktenskap än att jag aldrig kunde ana att en prästgård på landet kunde vara en portvaktsstuga i helvetet.

Men nånting gott kom det ur det bisarra faktum att hon bodde inhyst hos sina svärföräldrar:

Det fanns på Risinge prästgård som på andra prästgårdar denna tid – inte annat än jag vet – ett hemlighus, ett gammalt präktigt utedass. Jag kan inte säga att jag bodde där, men jag övade mig att sjunga kupletter där, av hänsyn till husfriden och prästgårdens helgd. […]

Mina oskyldiga svärföräldrar anade inte vad jag hade för mig, men de undrade över att jag tillbringade så långa stunder på ett visst ställe. ”Kan det vara mjälten? Eller nåt åt levern?” Det hade med hjärtat att göra, för jag sjöng av hjärtats lust.

Om Ernst Rolf – i vars revy hon startade sin löjligt framgångsrika karriär – spär hon på bilden av en man som älskade internationellt prål, storslagen show och spektakulära kontrakt betydligt mer än han älskade arbete:

Själv var han naturligtvis inte med [i ”Rolfs revy”! – bloggarens anm.] – varför skulle han vara det? Han hade skaffat sig ett så illfundigt avtal med den världsomspännande (försäkrings)firman Lloyds i London att det lönade sig för honom att vara sjukskriven!

Så hamnar hon hos Karl Gerhard på Folkan vid Östermalmstorg, som nyinvigdes 1936:

Allt var så ståtligt, men det fanns ett litet aber: publiken hörde inte ett dugg! Vi på scenen kände oss som om vi stod på Östermalmshallen och gjorde oss till. Akustiken var inte bara förödande dålig, den existerade inte. Hela vintern och våren kilade beskäftiga experter omkring och kostade pengar. Den ene hängde upp saker på väggarna, den andre rev ned och hängde upp annat. Man kom slutligen fram till att akustiken egentligen var förträfflig – bara det inte fanns folk i salongen.

Via diverse irrfärder och ett operettkontrakt i Wien hon tackar ja till på impuls trots att lönen suger, blir hon sen det statliga tyska filmbolaget Ufas storstjärna. Deras ambition med henne är uttalad: hon ska bli en ny – tysk – Garbo.

Helst skulle Ufa:s reklamavdelning nog ha velat låsa in mig i tornet och bara visat upp mig på bio. Det hade varit enklast. Men jag fick ju inte bli så fruktansvärt mystisk att jag inte tålde dagsljus eller i varje fall strålkastarljus. Om jag inte i väl valda sammanhang och i rätt sällskap då och då visades upp
in natura fanns det risk för att publiken kunde fantisera ”fel”.

Man kan aldrig förutse vilka rykten en s.k. Star kan ge anledning till: Hon är flintskallig, bär alltid peruk. Hon har emaljöga – gissa vilket? Har du nånsin sett hennes öron på bio, man säger att hon inga har? Visst är hon alkoholist! Troligen narkoman också, hon och Göring har orgier tillsammans, springer nakna i parken på Carinhall och ylar! Hon och Goebbels går bra i par, de haltar på varsin fot!

I Sverige hette det under hennes år i frysboxen att hon umgåtts intimt med alla nazikoryféerna. I memoarerna är hon noga med att redovisa sina möten i princip ett efter ett.

Joseph Goebbels – minister för folkupplysning och propaganda och i praktiken chef över filmmonopolet – träffade hon naturligtvis ett otal gånger. Han var till slut en av orsakerna att hon bröt sitt kontrakt och flydde tillbaka till hemlandet: han erbjöd henne storstilat det flottaste en människa kan förlänas – ett tyskt medborgarskap.

Vid ett tillfälle inviterar propagandachefen henne till sitt Villa Schwanenwerder på vad hon tror är en större tillställning. Väl på plats sitter Goebbels ensam vid ett piano bland tända stearinljus och sidenkuddar: ”det var en tredje klassens förförelsescen som till råga på allt var enfaldigt iscensatt”:

[Ryktena] handlade alla om Goebbels och hans angenäma hobby: film och unga filmflickor. Det förekom skandaler som tystades ned så gott det gick. Det förekom en del egendomliga direktiv om rollbesättning i somliga filmer. Den tyska filmens allerhögsta chef visade sin uppskattning av damer i karriären genom att ge dem roller de mycket sällan förtjänade.

Hitler å andra sidan träffade hon bara en gång, av en slump. Die Leanders middagssällskap hamnar på samma restaurang där Führern och hans glada gäng höll bankett vägg i vägg. Zarah inviteras av en adjutant till Adolfs bord:

Jag travar efter adjutanten, ganska obehaglig till mods för jag har ingen vana att umgås med diktatorer. Hitler reser sig artigt, jag slår mig ned och undrar vad man pratar om med en som heter A. Hitler. […]

Efter vad jag har hört är han ingen muntergök, dessutom är det tydligt att han är besvärad i främmande damsällskap. Och kanske sitter han också nu och grunnar över hur han skall börja – medan han tuggar på sitt kycklingbröst. Även om det är ett etikettsbrott är det lika bra att jag börjar prata, det blir ju inte så mycket till samvaro om båda tiger.

Jag slår an en vänligt intresserad ton och ler moderligt:
– Säg mig, herr rikskansler, har ni aldrig försökt göra något åt ert hår?

Hitler skyggar, vänder sig snabbt mot mig, men ser att jag bara är snäll och deltagande, ler osäkert tillbaka och tar upp tråden med bekymrat allvar. Han gör en detaljerad utredning om sin kamp mot luggen:

– Ni anar inte vad jag har försökt, jag har prövat med olja, pomada, hårvax och alla underliga tinkturer som finns. Men ingenting hjälper. Luggen bara faller ned i pannan.

Och så bjuds hon på hästkorv av Göring och super riksbankschef Funk under bordet genom att preparera sig med sardinolja. Och så bryter hon sitt kontrakt och flyr tillbaka till Sverige, där hon sitter arbetslös medan Expressen-chefen Carl-Adam Nycop och andra ”häller slask” över henne och beskyller henne för intimt samarbete med nazisterna. Och så gör hon storstilad comeback med utsålda shower i Malmö och Stockholm. Och så sitter hon i ett slott med 39 rum och ser tillbaka på ett liv man kan beskylla för mycket, man knappast alldagligt.

Och så sitter jag och fodrar den lilla fjollan i mitt inre med socker.

Det händer att jag tänker på Bob Balaban.

Av Kalle Lind

den 2007-10-20

i blogg

Det finns ett antal människor man skulle vilja byta liv med. Det gäller antagligen inte Bob Balaban. Jag förutsätter att han är lika neurotisk, självupptagen och freudianskt mammafixerad som alla andra judar i showbiz verkar vara. Men hans karriär skulle jag gärna offra några invärtes organ och hela min samling Cornelis-memorabilia för.

Få skådisar är i sej ett kvalitetsmärke. Jag har aldrig förstått människor som ser en film för att en specifik skådis står med på affischen. Det funkade kanske med Dustin Hoffman på sjuttitalet, men aktörskrået är inte kända för sitt goda omdöme. Den gamla vanliga mixen av opiater, scientologi och det faktum att de bor i en kuliss, gör att ganska få av dem i sej är en garant för en films attraktionskraft.

Den som säjer emot mej har inte tänkt igenom frågan.

Bob Balaban är undantaget. Liten, oansenlig, spelar ofta – tro det eller ej med tanke på hans semitiska ursprung – jagad, neurotisk, passivt aggressiv. Hans skådespelarinsatser är allihop förglömliga. Men han har en avundsvärd förmåga att hänga med exakt dom jag vill hänga med.

Han har spelat med i Seinfeld. Han har spelat med i Friends. Han har spelat med i Entourage.

Han har spelat mot Woody Allen i Deconstructing Harry.

Han har skrivit manus, samproducerat och spelat med i Gosford Park, Robert Altmans bästa film sen Short cuts.

Han har regisserat Oz – HBO:s mest underskattade serie genom tiderna.

Okej, vi håller där och smakar på det. Han har alltså medverkat i alla tiders bästa sitcom och några av de mest välskrivna. Han har arbetat med USA:s två bästa regissörer i efterkrigstid. Han har gått runt, kortväxt, mumlande, neurotisk, på setet till Oz och instruerat olika tatuerade skådisar hur de måste stå när dom ska gruppvåldta varann för att undvika oskärpa.

Gott jobb, Bob. Sagt i avund och inte i beundran.

Han debuterade som filmskådespelare i John Schlesingers Midnight cowboy – det vackraste dramat om två missanpassade särlingar som tyr sig till varann och åker till Florida ihop som gjorts.

Han medverkar i Tim Robbins Bob Roberts – den roligaste satir över republikaner och folksångare i oskön förening som gjorts.

Han spelar med i Terry Zwigoffs Ghost world – den bästa och smartaste adaption av en Daniel Clowes-serie som gjorts.

Och inte minst återkommer han i Christopher Guests cast. Guest har i en serie filmer – Waiting for Guffman, Best in show, A mighty wind, For your consideration – grupperat ett gäng lysande improvisatörer runt en mycket lös sammanhängande idé och på kuppen gjort några av de smartaste komedier som aldrig fått vettig distrubition i Sverige som gjorts.

Guests återkommande cast – bl.a. hans forna kompanjoner från Spinal Tap, Michael McKean och Harry Shearer – har svällt för varje film. I och med den senaste har Ricky Gervais äntrat troppen. Balaban har så klart varit med från början.

Hur gör karln? Han har karisma som ett hålfotsinlägg och syns inte i en folkmassa. Vilka trådar har han dragit i? Varför vill Amerikas största komiska begåvningar samarbeta med just honom? Och hur gör han för att varje gång satsa på rätt kort – flera av de här projekten hade få siat skulle få sån status med tiden?

De svaren har antagligen bara Bob själv. Och hans psykoanalytiker, för det förutsätter jag att han har en.

Amoraliska barnboksfigurer.

Av Kalle Lind

den 2007-10-05

i blogg

Noterar att flera av mina inlägg på bloggen kan ge intrycket av att jag representerar nåt slags staffanhildebrandsk nymoralism. Jag är tydligen skeptisk till alkohol, tobak och reklam. Rebelliskt.

För att motbevisa detta tänker jag nu uttrycka min kärlek till barnboksfigurer i total avsaknad av moral. Jag hör till dem som har ett väldigt levande förhållande till sånt jag läste för några decennier sen. Särskilt som jag nu får läsa det igen för min treåring. Vi är rörande överens om en massa.

Halvan är ett litet otäckt barn som kör olika leksaksbilar, och dom böckerna har vi noggrant övertalat Leonard att inte gilla. (Det är f.ö. i Halvan-boken Här kommer bussen som man får den högst ointressanta informationen att en stadsbuss är 3,4 meter hög och att busschaufförer har en myntkassett.)

Jan Lööf, Tove Jansson och Pettson (som f.ö. är ett arv från min mormor som helt ogenerat köpte dom till sej själv – alla är namnmärkta) gillar vi bägge.

Vad jag blir gladast över när man botaniserar i barnkulturen är hur orädda dom bästa barnförfattarna är för att visa upp hjältar i total avsaknad av präktig moral och rättrådiget. Detta gäller naturligtvis inte Rune Andréasson. Men det gäller det riktigt gamla gardet: Torbjörn Egner, Astrid och Barbro Lindgren, Tove Jansson. Hjältarna.

Mina fem favoriter bland amoraliska barnboksfigurer – just nu och sen tretti år tillbaka:

5) Klas Klättermus (Torbjörn Egner). Egner är väldigt snäll och predikar försynt sammanhållning och – tror jag – vegetarianism (ett tema i Klas Klättermus är att man inte ska äta sina vänner). Dom roligaste figurerna är Mickel Räv, som är dum (på mitt livs första LP tolkad av Sven-Bertil Taube, varför jag alltid föreställt mej Mickel med sidenscarf), samt Klas Klättermus själv.

Klas är vad som i den judiska kulturen kallas ”schnorrer”. En snyltare. Han tittar alltid in till Mårten Skogsmus när han vet att denne har köpt en sockerkaka till sin farmor, och han ber Mårten skära den i en stor och en mindre bit. Han är helt öppen med att han lever för att sjunga, spela och skapa; eftersom jag parallellt läser Lundell-biografin, där Ulf ofta pratar om att han varit gift med sin skrivmaskin, tänker jag mej att Klas har en grop i hakan och är besatt av 1967 och kvinnohår.

Mårten vill införa en skogslag där tredje regeln lyder ”den som är lat och inte skaffar sej mat får inte ta mat från andra”. Klas spontana kommentar är då så klart: ”Men vem ska han då ta från?”

Klas Klättermus drar sej nämligen inte heller för att stjäla om han på så vis kan undvika kroppsarbete. Under förevändning att han gör Kurre Ekorre en tjänst, bryter han sej in i Kurres källare för att spana efter tjuvar och när han ändå är där kan han ju lika gärna provsmaka: ”Bara för att känna efter om det verkligen är nötter alltihop”.

4) Loranga. Samt i någon mån Masarin och Dartanjang. Och så klart tjyven Gustav. (Barbro Lindgren).

De enskilda verk som betytt mest för mej i livet är de båda böckerna om Loranga. De öppnade dörren till en värld jag sen dess velat utforska: humorns, galenskapens, normbrytandets värld.

Det är fantastiskt roligt att Loranga är pappa och ensam vårdnadshavare, samtidigt som han helst bara gör mat till sej själv.

Att han alltid vinner alla tävlingar mot Masarin, även när Masarin har fler poäng.

Att han absolut inte vill jobba eftersom det är jobbigt och med ungefär samma motivering håller Masarin från skolan.

Att hans enda souvenir från sin egen skolgång är en skrivbok där han klottrat ”fröken är en jäkel”.

Och att tjyven Gustav kommer på besök, röker chokladcigaretter, gör tatueringar med kulpenna och sen snor med sej Lorangas prispokaler under tröjan under förevändning att det är flugbett.

Allra roligast är det när Dartanjang för dagen tror han är målare och därför guldmålar husets toalett. Loranga flyttar genast in och beordrar Masarin att hålla sej för resten av livet.

Boken upprörde förstås känslor när den kom i slutet av sextitalet. Vilket är roligt eftersom Barbro Lindgren ger ett så försynt, mysproggigt intryck. I en radiointervju jag hörde för tio år sen förklarade hon med emfas att nåt så knäppt som Loranga-världen – med en morfar som är så gammal att han sitter i ett träd och gal som en gök, en korvgubbe som får betalt i tigrar (som naturligtvis tappar öronen när dom blir gamla) och en arg gubbe som samlar ugglor i sin postlåda – naturligtvis inte går att hitta på.

Tvärtom, menade hon på, är allt sant. Loranga, Masarin och Dartanjang var hennes man, son och svärfar.

Intervjuaren (Erik Haag) upplyste om att Barbro Lindgrens son vid tillfället spelade i bandet Girlsmen, och ställde frågan om man kunde tänka sej att man lyssnar på Masarin när man lyssnar på Girlsmen. ”Ja”, svarade Barbro Lindgren.

3) Sniff (Tove Jansson). Det lilla djuret som hänger med Mumintrollet och Snusmumriken utmärks främst av sin stora kärlek till ägodelar och sitt hävdelsebehov. I serierna – där Tove och hennes bror Lars Jansson tillät sej en helt annan historieskrivning än i böckerna – är han direkt cynisk. I böckerna lyser hela tiden hans mindervärdeskomplex igenom.

Hittar man en grotta, är Sniff väldigt snabb med att vilja döpa den till Sniffs grotta. Hittar man en båt, föreslår Sniff att den ska heta Sniff.

I novellen ”Cedric” är Sniff lessen eftersom han gjort det ödesdigra misstaget att – för första gången i livet – ge bort nånting. Inte av altruism, utan tvärtom, har han gett bort plyschhunden Cedric åt Gafsans dotter.

Men kära lilla Sniff, sa mumintrollets mamma bekymrad, om du nu älskade Cedric sådär förskräckligt kunde du väl åtminstone ha gett honom till nån du tycker om och inte åt Gafsans dotter?

Äsch, mumlade Sniff och stirrade i golvet med sina stackars rödgråtna ögon, det var mumintrollets fel alltihop. Han sa att om man ger bort nånting som man tycker om så får man tillbaka det tio gånger om och känner sig underbar efteråt. Han lurade mig.

I Muminpappans bravader/ memoarer (utgiven under olika titlar) skriver muminpappan just sina memoarer. Vid fullbordandet diskuterar han innehållet med mumriken och Sniff.

Står där ingenting om ditt dålighetsliv med hatifnattarna? frågade snusmumriken.
Näh, sa muminpappan. Det här ska bli en lärorik bok förstår du.
Just därför! skrek Sniff.

Begreppet ”dålighetsliv” är inspirerat av Tove Janssons egen pappa, skulptören Faffan. Han levde emellanåt dålighetsliv. Läs: han söp.

2) Kasper, Jesper och Jonatan (Torbjörn Egner). Återigen: Egner är en idylliker som målar upp en stad med åsnor på gatorna, gamla snälla vädergubbar med skägg och en överkonstapel som hellre vill sjunga än häkta.

Men Egner drog sej därför inte för att skildra mänskliga skavanker. Kasper, Jesper och Jonatan är verkligen rövare. De stjäl ”så lite dom kan”, inkluderat oxfilé, fläsk- och köttkonserver samt gull. Deras ledmotiv ”Rövarvisa” har spelats in av KSMB (och också av Hasse Kvinnaböske, men det är kanske inte lika talande som exempel).

De gillar inte heller att tvätta sej. Eller arbeta. Eller hålla reda på saker. Det är det säkert många barnboksfigurer som gör, men Kasper, Jesper och Jonatan är trots allt skildrade som sympatiska. De gillar att spela (fagott, flöjt och trummor och lock), och då är man automatiskt accepterad i Kamomilla.

1) Karlsson på taket (Astrid Lindgren). Så klart. En barnbokshjälte med multidiagnos: narcissist med ADHD och klart sociopatiska drag. En tjockis, som i all sin gränslösa självupptagenhet, vinner en stackars ensam pojkes hjärta. Och som tackar med att ta sönder hans ångmaskin och tvinga honom att köpa godis – kuckelimuckmedicin – för sina sista pengar.

Det är fascinerande att lindgrenskan å ena sidan kunde skriva så syrat, sinnesutvidgande, hämningslöst som i Karlsson och Pippi, och å andra sidan präktigt och tillrättalagt som i Barnen i Bullerbyn och Barnen på Bråkmakargatan (som är de minst bullriga och bråkiga barn som nånsin funnits). Hon måste bejakat varje infall hon fått och varje sida av sin egen trots allt ganska komplexa karaktär.

Hon har gått till historien som en snäll tant som inte gjorde nåt annat än att älska djur och barn och var allas vän och som flitigt citeras av kungar och riksdagsmän och samhällets stöttepelare. Min Astrid Lindgren är den subversiva, orosmomentet.

Hon som 1945 skriver om en stark flicka som slåss med poliser, ställer till oreda på fina damers kafferep och gäspar sej igenom en halv skoldag.

Hon som skriver om döden och vidunder, helvetesgap och självmord (väl? hur fan dör annars Mio och bröderna Lejonhjärta?).

Hon som skildrar storskäggiga rövare som fjärtar och sotare som stövlar in på fina baler för att dansa med pigan Alva när den snipiga borgmästarinnan uppmanat societeten att nobba henne.

Och som har skrivit en av dom vackraste texter jag vet: ”Fattig bonddräng”. Visan som osminkat skildrar drängarnas helvetestillvaro i det gamla goda varma bondesverige:

Jag är fattig bonddräng och jag tuggar mitt snus
och när lördan kommer vill jag ta mej ett rus
Sen när jag blitt livad vill jag tampas och slåss
Vila hos en flicka vill jag också förstås
Och sen kommer söndan och då vill våran präst
att jag ska i körka men då sover jag mest
Präster kan väl vila hela måndagen men
för en fattig bonddräng börjar knoget igen

Och som framför allt skapat den vandrande katastrofen Karlsson, som ogenerat flyger fram genom tillvaron och avfärdar övriga mänsklighetens problem som världsliga saker. Och som, givetvis, med den sanne humanistens ögon, påtalar Karlssons ensamhet och bekräftelsebehov och faktiskt får en att bli avundsjuk på Lillebror som får ha en så jobbig kompis.

Rapport från en resa: Spamalot

Av Kalle Lind

den 2007-09-26

i blogg

Har just återvänt från en London-weekend (ja, jag tillhör medelklassen) med tillhörande musikalbesök (som sagt). Eric Idle har överfört Monty Pythons 33 år gamla Monty Python and the Holy Grail (svensk titel? Monty Python och den heliga graalen? Monty Python och kung Arthur? Riddarna kring runda bordet? Nej – Monty Pythons galna värld!) till musikalscenen.

Det har sagts förr: det är ingen tvekan om att Idle är den girigaste jäveln i Python-sextetten. Själv försöker han hävda att John Cleese är mer pengakåt (bevis: en gång höll Cleese käften för ett pund), och ingen ska väl beskylla Cleese för att vara rädd för sina miljoner.

Idle är dock snäppet vassare på att koka soppa på gamla spikar och att göra nytt uppstek på gammal skåpmat.

Jag ska ärligt säja att jag gillade Spamalot. Det var vad men behöver för en lyckad måndag: dans, show, riddare och en sång om judar. Jag gissar att jag kände igen 66% av materialet och att jag blev överraskad 2,2 ggr. Det var en bekräftande upplevelse. I min bok smäller nog överraskande högre.

**************************************

Allting börjar med Monty Python. I begynnelsen var en man som gick lustigt och en död papegoja. Och ordet var kött och det köttet var pressat och kallades spam och ett gäng vikingar sjöng en sång om det pressade köttet och det vart afton den första dagen.

Är man svensk man, född på sjuttitalet, verkande inom musik/ humor/ kultur/ narkomani, är risken ganska överhängande att man har ett osunt förhållande till sex män som gjorde sketcher om riddare med gummikycklingar för sisådär trettifem år sen. Det är egentligen ganska anmärkningsvärt.

Jag är född 75. Under min livstid har Monty Python gjort Life of Brian (då jag gick på dagis) och Meaning of life (då jag fortfarande gick på dagis). Ändå var de molnet som överskuggade allting annat långt in på nittitalet.

Det började, som pinsamt mycket annat, med Razzel – svensk teves helkvällsunderhållning i åttitalets mitt. Lennart Swahn och Tommy Engstrand* visade rumphuggna sketcher i avdelningen Skrattkammaren. Monty Python hamnade alltid sist i omröstningarna. Den två timmar långa Skattkammarön – ”vem fan är Nisse Hult?” – hamnade alltid högst.

Sen fanns det fyra VHS-kassetter man kunde hyra, var och en innehållande tre lösryckta avsnitt ur den fyrtifem avsnitt långa Flying circus-serien. Och så långfilmerna. Vi hyrde dem många gånger. Länge var det ens definition på humor: lite våld, lite peruker, lite filosofer.

I likhet med Hasseåtage här hemma kändes Monty Python närmast som statsunderhållning. Hur anarkistiskt det än var – och det var det ju, engelsmän är ju inte rädda för rent nonsens, de klippte för fanken in okommenterade bilder på vikingar som sa ”lemon curry?” – så var det också k-märkt och godkänt av Lennart Swahn.

Visst var det larv och barnsligt, men då och då refererade de till den brittiska historien eller Marcel Proust och plötsligt blev det okej för fyrtitalsfödda smakdomare.

Dessutom var det brittiskt (= ej amerikanskt). Fyrtitalister älskar engelsk (= ej amerikansk) teve. Även engelsk skitteve.

När jag och, framför allt, min gymnasiepolare Johan Glans tog våra första stapplande humorsteg på Lilla teaterns scen i Eslöv, var det i Monty Pythons anda. Jag tror inte Glans protesterar om jag säjer att det lånades, dvs. stals, en del från de där tokigt slitna videobanden.

Samma historia berättar de människor inom det här gebitet jag träffat i mognare ålder. Monty Python var kungarna, gudarna, hjältarna.

I ungefär tjugofem år varade det – en evig evighet i humorsammanhang. Jag hävdar att paradigmskiftet kom med Seinfeld. Och här hemma Killinggänget.

Allt brittiskt, och mycket amerikanskt, som kom efter MP var i MP-anda: Rowan Atkinson, Young ones, Not the 9 o´clock news, Fry and Laurie, Saturday Night Live.

Allt svenskt som kom under samma tid var i MP/Hasseåtage-anda: Magnus å Brasse, Galenskaparna & After Shave, Lorry, Helt Apropå, Nöjesmassakern.

Det var humor som tog avstamp i samhällsfrågor (om man tittat mest på Hasseåtage) eller i akademiskt nonsens (om man tittat mest på Monty Python). Det var humor som aldrig behandlade relationer. Det var asexuellt.

Handlade det om snusk, var det ur en fjortonårings storögda smygrunkande perspektiv. Handlade det om tjejer, var det blondiner. Handlade det om musik, var det jazz och music hall.

Med Seinfeld kom reflektionerna kring omöjligheten i att leva tillsammans i sunda relationer.

Med Killinggänget kom en ton av hippness i svensk humor. Popkultur trängde sej in i humorn: pop med gitarr och inte med tenorsax.

Och sen dess är det som om ett ok lyfts av unga – eller i mitt fall halvgamla – humormakares axlar. Vi måste inte säja Hasseåtage och Monty Python. Vi gör det om vi vill, men framstår då som undantagen.

Det här är naturligtvis en högst subjektiv historieskrivning. Man kan alltid gå tillbaka och peka och visa och säja ”ja, fast Peter Dalle skrev ju ofta om relationer och lösgjorde sej på så sätt från Hasseåtage-arvet” eller ”visst fanns det hippness hos Beppe Wolgers och Lasse O´Månsson på sextitalet?” eller ”jo, men nog har amerikanerna haft en helt annan humortradition och så jävla stora var ju Python aldrig hos den amerikanska befolkningen?”

Allt det kan man säja och man har naturligtvis rätt när man gör det.

Men Schyffert och Lokko var de första svenska humormakare som inte nämnde Hasseåtage som influens (att Gustafsson gjorde det spelar ingen roll eftersom han aldrig var med och utformade den killingska ideologin).

Peter Dalle gjorde det hela tiden. Herngren & Holm likaså.

Och med Seinfeld ställde vi (= svenska unga män med humorambitioner) om siktet, från UK till USA. Eller rättare: från Oxbridge till New York. Från internatskolepojkar med Tourettes syndrom till urbana neurotiker.

Och på något vis skrevs historien bakåt om på kuppen: plötsligt var Woody Allen en större och viktigare influens än John Cleese.

Jag ska rätta mej själv. Jag pratar nog egentligen inte alls om ett ”vi”. Jag pratar om mej själv. Jag associerar fritt utifrån två timmars riddarmusikal, som likt en madeleinekaka förde mej tillbaka till ett pojkrum där vhs-kassetter med idel brittisk sillyness vårdades som troféer bredvid Svenska Ord-memorabilia.

I många år ignorerade jag nog var en mina rötter faktiskt sköt skott. I en djuraffär där en konstig man försökte övertala en annan konstig man att hans uppenbart döda papegoja levde. Tvärt klippt i början och slutet. Inramat av Lennart Swahns John Blund och Tommy Engstrands lottorad. Nerröstat av svenska folket. Likväl kvalitetsstämplat av dess television.

Jag gillar inte bara självupptagna judar. Jag gillar också skogstokiga britter. Så. Nu är det sagt. Om någon skulle undra.

* Detta var på den tiden när teve fått för sej att gamla sportjournalister skulle vara lämpade för underhållning. Sen dess har det naturligtvis gått framåt.