Etikett: journalister

Morgan, mamman och massagen.

den 2009-06-07

I senaste specialnumret av Föräldrar & barn (ingen av de tidningar jag samlar i årsnumrerade mappar) finns en intervju med Rapportchefen Morgan Olofsson och, på ett hörn, hans fru Joey Abraiyte.

Den handlar om spädbarnsmassage. Morgan Olofsson masserar sin tioveckorsson. Det är inget konstigt. Det är så klart bara trevligt – för Morgan och förhoppningsvis för barnet. Reportern verkar dock ha kommit till mötet i tron att det hela skulle kännas väldigt onaturligt. Dock kan hon lugna både sej själv och andra:

Det lustiga är att det känns lika naturligt att se honom utföra babymassage som att berätta om miljö, politik och brott på SVT.

Reportern har också en förklaring till varför hon inte tycker det är det minsta onaturligt att se en nyhetschef som tycker om sitt barn:

Babymassage är också en form av kommunikation visar det sig. Den är ordlös men väl så talande.

Så långt inget konstigt alltså. Morgan tycker om sitt barn och reportern tycker inte att det är onaturligt att han gör det, eftersom han är van att kommunicera.

Det konstiga är vad Morgan säger sen. Läs gärna följande citat två gånger:

Jag fick fotmassage av min mamma ända från jag var ungefär 20 år till jag var över 40 år. Det var helt underbart och gav en mycket fin kontakt.

Detta tycker jag låter betydligt konstigare än att Morgan masserar sin spädgris. Började Morgans mamma fotmassera honom efter att han flyttat hemifrån? Kom Morgan hem till mamma och slängde av sej raggsockorna och sa ”okej morsan – kör i i vind!”? Och varför slutade de efter fyrtioårsdan? Började det plötsligt lukta Fleksnes om arrangemanget?

Fast det allra konstigaste är så klart att reportern inte ställer en enda följdfråga på det när hon så uppenbart söker efter andra avvikelser i Morgans tillvaro.

Ebbe.

Av Kalle Lind

den 2009-04-02

i blogg

Har ägnat några dagar åt att fördjupa mej i Ebbe Carlsson-affären. Filmen Ebbe – the movie var fascinerande, Anders Isakssons bok Ebbe – mannen som blev en affär välskriven och så lättfattlig man gissningsvis kan göra en så rörig härva. Tre övergripande reflektioner:

1) även tjugo år senare med de flesta kort på bordet, är det svårt att bli riktigt upprörd. Vad var egentligen problemet? Varför var Guillou så uppfylld av helig vrede? Ja, Ebbe Carlsson privatspanade och nej, som förläggare borde han inte ha regeringens godkännande att göra det och nej, det fanns ingenting annat än Ebbes hjärnspöken som tydde på att kurderna var skyldiga, men vad fan – en statsminister var skjuten.

2) det hade kanske varit något mindre rörigt om inte hälften av de inblandade hade haft samma efternamn (Ebbe, Ingvar, försvarsminister Roine, livvakt P-O).

3) figuren Ebbe Carlsson är djupt fascinerande. Sina vänners vän, lösmynt, opålitlig, makthungrig och fruktansvärt osentimental. Klassiskt bitchig i replikföringen. Man kan tycka vad man vill om honom, men det finns en stor humor i hans sätt att använda tungan.

Gällande sin homosexualitet levde han enligt devisen ”never complain – never explain”. Som den uppmärksamhetstörstande sälle han var kunde han ändå inte låta bli att skjuta in antydningar där han kunde. På cocktailmingel serverades svampkrustader. Ebbe fick frågan hur de smakade, svarade ”som sperma” och tog en till.

Smittad av HIV, kraftigt avmagrad, fortfarande inte outad, hör han en väninna beklaga sig över problemen med att gå ner i vikt. Ebbe: ”Du kan få en blodtransfusion av mig”.

Chefredaktör på Västgöta-Demokraten under sjuttiotalet, en tidning som kunde fortsätta finnas tack vare att tidningens tryckeri drog in storkovan på porr: ”Så länge folk fortsätter att sitta hemma och runka kommer tidningen ut”.

I en ETC-intervju med Jonas Gardell 1991 haglar ebbismerna över sidorna. Staffan Heimerson – som var med och satte igång ryktet att hela Ebbe-affären var en enda stor bögröra – ”är ju bara en misslyckad padda”. När Gardell säger att han känner Guillou flikar Ebbe in: ”Umgås du med vilka råttor som helst?” Och allra roligast är han när han lite i förbifarten tar heder och ära av en allmänjournalist:

T ex publicerade Dagens Nyheter en artikel av en hästliknande person som heter Gun Fälth, som innehöll några ”fakta” som, om de vore sanna, hade varit utomordentligt nedsättande för mig. Och så slutar den artikeln med … ”Tyvärr har inte Dagens Nyheter kunnat nå Ebbe Carlsson för en kommentar”. Då skrev jag följande brev till henne: ”Med anledning av ditt påstående i Dagens Nyheter idag, att du inte kunnat nå mig för en kommentar, vill jag citera ett uppslagsord ur Bonniers Lilla Uppslagsbok: ”Telefoni är tekniken att överföra tal på elektronisk väg över stora avstånd”.

Som polis var han nog tämligen misslyckad, givetvis mycket på grund av att han inte var polis. Som arrogant kommentator till sina egna snedsteg var han däremot lysande. Och jag kan gott tycka att även såna har ett underhållningsvärde.

Butts and ifs.

Av Kalle Lind

den 2009-03-09

i blogg

Billy Butt är idag en knäckt och stukad man av klassiskt rättshaveristiskt snitt. En gång i tiden var han en galen skivbolagsdirektör, Bert Karlssons främste konkurrent och mannen som hittade Lisa Nilsson. Samt gav ut Loa Falkman, Tommy Körberg och Janne Malmsjö. Och skrev ”Vår julskinka har rymt”.

Liksom för Bert var Billys främsta arbetsredskap telefonen. Bägge lär de ha ringt dagligen till alla nöjesjournalister de kände och kände till, vilket kan ge en hint om varför de inte alltid hade tid över till sina produktioner.

Ändå blev Butt sur när tidningarna faktiskt skrev om honom. Detta eftersom tidningarna inte bara skrev att han var en gudabenådad kompositör som ledde ett klanderfritt skivbolag, utan också antydde i stora rubriker att han var en lurendrejare (och, ytterligare några år senare, ”nöjesprofil” med taskig klang).

Det var nåt med en guldskiva som Butt påstod att Lisa Nilsson eller möjligen Tommy Körberg fått, men där det vid närmre koll visade sej att Butt hade köpt de flesta plattorna själv (vilket inte riktigt räknas). Enligt Butt själv var det inte fråga om några skivor utan ”T-skjortor” (se kommentarerna) och alltihop var således ett fabricerat scoop.

”Avslöjaren” av denna ”skandal” var dåvarande Arbetets dåvarande nöjeschef, Tony Kaplan (inom parentes den enskilda människa jag retat mej mest på i livet, vilket beror på att 1) vi hade Arbetet i mitt barndomshem, 2) Tony Kaplan är den mest reaktionäre nöjesmurvel som krupit fram under en våt sten i skogen, och 3) jag trots allt haft ett ganska tryggt liv).

Butt hanterade irritationen över detta avslöjande så som vi alla skulle ha gjort: han gav ut en discosingel där han listade vilka nöjesmurvlar han gillade och inte.

När jag först kom till Sveriges land
då var jag galen
Kunde inte låta bli
biltelefonen

Jag ringde Magnus Jansson
och sen till Stefan Sjöström
Jag hade världens bästa grej

Ninni Jonsson hon är så snäll
Men ej Måns Ivarsson (den jäkeln)
Min bästa vän är ju Lars Anrell
Men även han kan
som Tony Kaplan driva
Med mej och min guldskiva
Men nu så gör jag en helt själv

De skriver bara skit
De tror att jag är silly
De kallar mej för parasit
Men jag är bara Billy

De skriver bara skit
De tror att jag är rutten
Men jag är ingen parasit
För jag är bara Butten

(Tal:) Jag är ingen parasit, jag är en snäll figur

Singeln kom dessvärre aldrig ut på marknaden, utan skickades till våra tabloider och den hedervärda kåren nöjesskribenter. Ett ex hamnade på Sveriges Radio. Så har jag fått låten i min ägo.

Ni behöver inte avundas mig.

Cabaré Öppen kanal.

Av Kalle Lind

den 2008-12-22

i blogg

Min vän Bengt Strömbro (som för övrigt sa nånting elakt om någon häromdagen som jag har lovat att inte citera) har skickat mig en platta med samtliga tretton avsnitt av Cabaré Öppen kanal. Med facit i hand skulle det nog räcka med tre avsnitt. Det är så mycket jag har orkat lyssna igenom och jag har inte skrattat en enda gång.

För er som inte har plåtkoll på vad Sveriges Radio sände 1976-77: Cabaré Öppen kanal var ett så kallat satirprogram som sjösattes strax efter borgarnas maktövertagande 1976. Det tog upp ämnen i tiden – det vanligast förekommande ordet är ”Bohman” – och bar den något pretentiösa underrubriken ”listiga lögner och sataniska sanningar”.

Det var ett tämligen välrenommerat gäng som svarade för satiren: vid pennorna satt Anders Ehnmark, Lars Ardelius, Rolf Börjlind, Carl Z, Maria Meschke, Lars-Ragnar Forssberg och (sedermera VD:n) Lisa Söderberg, vid mikrofonerna stod Gösta Ekman, Lena Söderblom, Sten Ljunggren och Lis Nilheim, vid gitarrerna satt Finn Zetterholm , Ted Ström och Mikael Wiehe med sin Kabaréorkester (på dragspel och flöjt: Göran Skytte).

Det var på den tiden Sveriges Radio hade resurser. Det är klart att man hade råd att avlöna tio-femton pers för en halvtimmes tasksparkar i veckan.

Även om gänget som skrev ihop det hela var (eller kom att bli) etablerade, så var de etablerade som författare, journalister och debattörer. Det finns ingenting som säjer att författare, journalister och debattörer kan skriva komik. Cabaré Öppen kanal motbevisar inte heller den tesen.

Det är fyrtitalisternas definition på satir: namndroppande av många (borgerliga) politiker och inslag som får hålla på rysligt länge. Så länge det är elakt (mot borgerliga riksdagsmän) så är det per definition bra.

Humorn är det lite si och så med. Det enda jag över huvud taget kunde ringa in som ett skämt är att Kissinger (Gösta Ekman) säjer ”njurens lunga” istället för ”hjärtans gärna”. Och att göra sej lustig över att en tysk-amerikansk jude pratar dålig svenska känns spontant som att sparka rakt in i ett dörrhål.

Mer än något annat känns Cabaré Öppen kanal som ett tonsatt och dramatiserat debattprogram med bara ena parten representerad. Man åkallar Marx från de döda för att kommentera dagens Sverige, man gör ett långsökt (och toklångt) upplägg på att Olof Johansson anlitat sniglar för att kärnkraftsutbyggnaden ska ske långsamt.

Och mitt i alltihop sjungs det texter av typen:

För nu talar landets herrar om usel konjunktur
och alla krav på högre lön som kom de från vilda djur
Vem ska betala notan när de rika dukar till kris?
Ja vem ska betala notan när de rika har satt sitt pris?

Eller av typen:

Men nog verkar väl Bohman ädel
när han vill släppa fångarna loss
men det är för att han saknar medel
för att budgeten ska gå i lås

Säkert fullt korrekta politiska analyser. Som komik värdelöst. Det är en halvtimmes välformulerat insändargnäll som bara spelar de borgerliga public service-hatarna i händerna. För varför skulle just Anders Ehnmark få fritt spelrum för sitt osorterade tyckande om han inte ens orkade förklä det till underhållning?

”Satir” betyder för övrigt fortfarande – hos de fyrtitalister som har vetorätt – ”elakheter om riksdagspolitiker”. Det tjockskämt om Peter Harrysson som döms ut som ett barnsligt personpåhopp, betraktas som synnerligen välfunnet om det handlar om Göran Persson. Ju tråkigare ett humorprogram är, desto mer ses det som Opinionsbildande och Viktigt.

I min bok är det nåt som inte stämmer. En satiriker som inte är rolig är en debattör. Och sådana har så klart också ett existensberättigande, men ibland måste man kalla en spade för en spade och radiosatir för tråkigt kverulerande.

Det proletära våldet.

Av Kalle Lind

den 2008-09-29

i blogg

Apropå KFML(r) – denna märkbart homofoba och puritanska stalinistsammanslutning som lockade över tusen fullt friskförklarade göteborgare till medlemskadern – så fanns det alltså en påtaglig våldsromantik inom förbundet. Det märktes inte minst i veckotidningen Proletären, som liksom vibrerade av rättshaveristisk indignerad aggressivitet.

Jag har aldrig fått bekräftat ryktet om Proletären verkligen skrev en nekrolog över Zarah Leander med rubriken ”Nu är tyskhoran död”, men det skulle faktiskt inte förvåna mig.

Rune Moberg hette chefredaktören för det saligen insomnade bildmagasinet Se, som jag uppfattat som ett slags blandning av Slitz, Expressen och TV3:s Insider, dvs. lagoma doser naket, spekulativa avslöjanden och högt uppskruvade tonfall.

När han inte skrev manus till Lilla Fridolf och Carl-Gustaf Lindstedt-sketcher, stack han ut sin dubbelhaka i primitiva kampanjer som denna:

Inga var snabbare att hörsamma varningen än Göteborgs argaste bolsjeviker:

På något vis sluts cirkeln när Stenbeck i slutet av åttitalet börjar rekrytera sina journalister ur de gamla maoistkretsarna. Bland frågorna killar som Aschberg fick svara på när de sökte jobb på Kinneviks expanderande medieimperium fanns ”när slog du någon på käften senast?”

Inte om, inte varför, utan när. Det är sånt machohannar vill ha svar på.

Män som gillar män.

Av Kalle Lind

den 2008-09-26

i blogg

Håkan Lagher har skrivit en handfull böcker och jag äger dem alla. Proggen är den hittills mest översiktliga och välskrivna referensboken om sjuttitalets musikrörelse, De legendariska åren beskriver entusiastiskt skivbolaget Metronomes fantastiska katalog och Jag ljuger aldrig om rock´n´roll är fullspäckad med anekdoter om ZZ Tops horor och Fleetwood Macs riders och är den enda bok jag sträckläst.

Nu har han gett ut Den vassa eggen. Ulf Lundells kreativa kaos. Den handlar om Ulf Lundell och en dubbel-lp han gjorde i samband med att han höll på att supa ihjäl sig för tjugotre år sen.

Uppenbarligen finns det inga ord som är för starka för att beskriva Den vassa eggen och Lundells självutlämnande skilsmässoskildringar.

Jämförelserna med Dylan, Springsteen och Strindberg (som föddes exakt hundra år innan Lundell och började måla i samma ålder!) regnar över sidorna.

Lundell ”är som ett kärnkraftverk och alla är rädda för härdsmälta”.

Plattan ”är Ulf Lundells revolt mot rockmusiken”. Lundell ”nämner saker vid dess rätta namn och slänger upp köttslamsorna på bordet”.

Arrangemangen på plattan ”är så skickligt iscensatta, så djärva och nydanande att albumet fortfarande upplevs som chockerande innovativt”: ”Det låter som om Lundell sprutat in sitt eget gift i musikernas blod”.

Producenten Lasse Lindbom lyssnar på Lundells demo och hör hur Lundells ”hjärtslag går rakt in i mikrofonens membran. Det är som om karlns liv strömmar rakt in hos Lasse Lindbom, rinner ut över parkettgolvet och tar över hela vardagsrummet”.

Lundell ”tänker filmmanus, skriver böcker, tänker sångtexter, skriver dikter, allt på en gång i en flod av ord. Han brinner. Han brinner nästan upp”.

När Lundell blivit ovän med sin kreativa producent Kjell Andersson möts dom på en parkering: ”Det är som en duell i en westernfilm. Två män möts på en öppen plats och det kan bara sluta med ond bråd död”. (Oss emellan: det slutade inte med ond bråd död. Det slutade med att de gjorde några plattor till ihop.)

Gitarristen Janne Bark ”är den satellit som Lundell behövde kretsande runt sig och Lundell är planeten med stark dragningskraft”.

Och Håkan Lagher själv låg i skilsmässa när Den vassa eggen kom ut. I skräprummet i sin lägenhet sitter han och lyssnar på Lundells rapport: ”Jag hade inte blivit det minsta förvånad om jag där och då hört Guds röst, mitt bland bråten av kartonger och klubbor, säga ´Lagher, närmare mig än så här kommer du inte i mitt liv´”.

Han avslutar: ”Äntligen kände jag mig förstådd, sedd på ett sätt ingen sett mig och mitt liv tidigare. Mycket mer kan man inte begära av konsten”.

Det är stora ord för fyra LP-sidor fyllerosslande, ackompanjerat av åttiotalistiska synthmattor. Som ett barn av nittiotalsironin sitter jag med en kudde för ansiktet och läser. Samtidigt kan jag inte låta bli att röras av dessa män som dyrkar och behöver varandra, som speglar sitt liv i Lundells och Lundells i Strindbergs, som så hudlöst och reservationslöst vågar ställa sej nakna på torget och skrika: ”Ja, jag är patetisk”.

Visst tålte de något att skrattas åt, men mera att hedras ändå.

Antika statyer.

Av Kalle Lind

den 2008-09-18

i blogg

I väntan på att jag plöjt igenom veckans bokskörd – jag ser både Stefan Jarl och Carl Johan De Geer guppa i sidhögarna – kommer här en modern klassiker. Till vänster Göran Skytte, därefter en antik staty av en atletisk man, därefter en antik staty av en nunna, därefter Jan Guillou.

Fotot kommer från omslaget till Nya berättelser, en artikelsamling dom båda gjorde när dom fortfarande var kompisar, dvs innan Göran Skytte gick i terapi och därmed sorterade in sej i Guillou-kategorin ”obotliga”.

Och det går väl inte att tolka det hela på nåt annat sätt än att Männen I Sidbena och Bylsiga Jackor skriver in sej i samma historia som producerat dom antika statyerna. Artiklarna i boken avhandlar bland annat – och nu blir ni förvånade! – SÄPO, Erik Penser och Geijer-affären. Ingen nämner ens i en bisats nåt stort avslöjande om statyer eller nåt jättescoop om dammiga museum.

Så som sagt: omslaget måste nog tolkas som att Den Stora Historien har utökats med en tvärflöjtist från Birfilarna och vampyren från Git Perssons video i schlager-SM 1986.

Rätt i planeten, Janne!

Av Kalle Lind

den 2008-09-12

i blogg

Den här tycker jag att det är konstigt att ingen uppmärksammar.

Den är alltså skriven av Jan Guillou. Ni känner säkert till honom. Han har skrivit böcker om hur Hamilton spöar folk i underrättelsetjänsten och hur Arn spöar folk på medeltiden och hur han själv spöar folk på internatskola.

Gudarnas berg utkom så sent som 1990. Det är alltså ingen ungdomssynd från den där mörka tiden mellan IB och Rekord-Magazinet, då Guillou i sin egen framgångssaga var utstött av etablissemanget och tvingades hanka sej fram.

1990 gav Jan Guillou också ut den femte Hamilton-romanen Den hedervärde mördaren, krönikesamlingen Åsikter samt Stora machoboken. Det ligger alltså nära till hands att tro att Jan Guillou inte la ner så hemskt mycket tid på sin science fiction-roman.

Det ligger också nära till hands att tro att han som omslagstecknare valde samme kille som illustrerar Vakna! och Vakttornet.

På omslaget presenteras för övrigt Guillou – redan då Sveriges mest kände journalist och bestsellerförfattare – i märkligt distanserade ordalag:

En spännande science-fiction-berättelse om en annan planet civilisation av den skicklige författaren Jan Guillou.

På ett vis är det naturligtvis inte konstigt att Guillou har skrivit science-fiction. Hela hans författarskap har vilat på pojkrumsromantik – riddare, spioner, agenter – så på ett vis är det egentligen konstigare att han inte skrivit några sjörövar- och musketörsromaner.

Det konstiga är som sagt att Gudarnas berg inte blev en minor classic jämte Hamilton och Arn.

Samt förstås innehållet.

Gudarnas berg utspelar sej alltså om några hundra år, då huvudstaden i landet Skandinavien heter Köpenhamn och jordens fem länder har varsitt stort stjärnskepp som kan döda hela befolkningen om de används, varför man alltså måste se till att inte börja kriga så att de kommer till användning.

Det är onekligen lite Orwell över det hela. Fast mest George Lucas:

I kalvningssäsongen år två, stevansk tid i det Gudomliga Imperiets tideräkning, kom det uppror i det tätast befolkade landet, nummer 5, som Lara länge hade varnat för.

En galen tant startar krig för att komma åt jordens vattenreserver, varför huvudpersonen Steva – en elvaårig tjej – och hennes familj flyr iväg i ett av stjärnskeppen. De hamnar då, efter att ha legat nerfrysta i stjärnskeppet i två miljoner år, på en planet där folkslaget mogerna slaktar urinnevånarna stevaner – ett människoliknande folkslag som livnär sej på vattenödlor och frukt och som sover i högar i stora sovgropar.

Det är ungefär så konstigt som det låter:

Dom fyra moger som stod närmast sovgropen såg ut att vara något större och kraftigare än dom andra. Så började dom lyfta upp stevaner ur gropen, en i taget. Sen öppnade dom sina stora gap och bet hastigt till över nacken på den dom höll i så att man kunde se hur den liksom sprattlade till.

Sen skickade den som bitit ihjäl en stevan sitt offer till nästa man i kedjan. Och när den första döda kroppen kom fram tog närmsta mog resolut hand om den, sänkte sina stora huggtänder i buktrakten och slet sen med ett ryck upp skinnet på buken.

När det var klart vände han stevanen upp och ner, med buken närmast vattnet och sträckte in en av sina händer i buken och började slita ut maginnehåll och inälvor som han lät driva ner i strömmen. När stevanen var rensad sköljde han bukhålan med vatten och sen bet han tag över huvudet så att han fick av benen inne i nacken och slet av huvudet och slängde det i vattnet efter inälvorna.

En man med ett skägg bläddrar i gamla tidningar: ETC 2.

Av Kalle Lind

den 2008-08-28

i blogg

Machomannen m.m. Göran Skytte skrev för ETC, vilket säjer en del om a) hur brett perspektivet på tidningen var, och b) vilken 180-gradersvändning Göran Skytte gjort under de senaste trettio åren.

I ETC berättar journalisten/ flöjtisten/ den nyfrälste om hur han fick spekulera med licensbetalarnas pengar i Guillous teveprogram Magazinet (senare Rekord-Magazinet). Det retar mig att behöva säga det, men Skytte skrev bra. Engagerande, personligt, ocensurerat.

Han berättar om hur han är ute och super på Kramer i Malmö, träffar en producent från teve och lägger fram idén om att rekvirera trettitusen från SVT för att sen låta tittarna följa deras resa ner i Skyttes aktieportfölj. Producenten – som naturligtvis är dyngrak – tycker det är en utmärkt idé.

Skytte avslutar redogörelsen med liiiite mer information än jag frågat efter:

Sedan tar vi ett järn till.

Sedan går han hem med en stansoperatris.

Jag går hem med ett vårdbiträde.

Men det roligaste är referatet från den avslutningssändning där Skytte ska sammanfatta hur smart och snyggt han lekt med andras pengar. Skytte skiter fullständigt i att följande inte har med den här saken att göra – underhållningsvärdet måste överskugga informationsvärdet:

Den 27 april är det stor final för Magazinet.

Guillou är programledare som vanligt, han ser ut som den ryske rymdfararen Gagarin och den här gången har han gett sig fan på att programmet ska nå upp till helt nya höjder.

Mitt emot i andra kanalen ligger ett slags kulturprogram från Valdemarsudde.

Det innebär att vi har någon miljon extra som tittar, för vem i helvete tittar på ett kulturprogram från Valdemarsudde?

Ricky Bruch är kvällens förste gäst i studion.

Han är stor som ett hus och han berättar att han stoppat i sig knark och hormonpreparat hela sitt liv för att växa. Vartenda ord han yttrar går ut till miljoner människor och plötsligt säger han att alla de där preparaten ger honom en våldsam könsdrift. Han säger att han ligger med sin tjej sexton gånger om dagen. När han vaknar på morgonen har han så oerhört hårt stånd att han inte kan pissa i toaletten, han måste pissa i badkaret. Om han skall pissa i toaletten måste han stå på huvudet för att träffa rätt.

Det är en bra story.

Därefter är det min tur.

Det är inte lätt att matcha Ricky men jag gör så gott jag kan.

Lägger upp en tjock bunt tusenlappar på bordet.

Känner hur kameran zoomar in dem.

För fyra månader sedan fick jag 30.000 spänn av TV.

Idag har jag 70.000 spänn.

Jag har tjänat 40.000 spänn på fyra månader genom att spekulera på börsen.

Det är 10.000 i månaden.

Guillou pekar på sedelbunten.

Säger:

– Titta noga, Ricky. Det där är vita pengar.

Sen avslutar Skytte med en redogörelse för hur han och Guillou dricker whisky och pratar barndom, barn, den första kärleken och skillnaden mellan Mozart och Beethoven. Och jag önskar att jag finge vara en fluga på väggen.

En infektionsspridande fluga.

Min historia med Staffan Heimerson.

Av Kalle Lind

den 2007-12-03

i blogg

Den gamle murveln Staffan Heimerson har – som det anstår hans skrå – många anekdoter om sig själv på lager. Det tillhör arbetet att ha ett gränslöst intresse inte bara för världen, utan också för den egna personen, rösten och naveln.

Hans egen favorit är antagligen den om hur han snöt åt sej en intervju med Idi Amin när han oförhappandes sprang på den idrottsintresserade gentlemannen/kannibalen i swimmingpoolen på nåt hotell.

Däremot berättar han aldrig historien om hur han, i en och samma artikel, lyckades befinna sej på Mount Everests topp och på Aftonbladet-redaktionen i Stockholm samtidigt.

Han berättar heller aldrig historien om hur jag och vännen/ kollegan Ola Norén körde efter hans bil i säkert fyra mil på småländska enfiliga vägar.

Vi hade varit på fest vid nån av de där sjöarna som heter nästan samma sak, och medan våra reskamrater i baksätet ville bekämpa sin trötthet med att sova, ville vi bekämpa vår trötthet genom att babbla. Och då och då märkte vi att nån av de tre där bak nästan slumrade till, varför vi fick kämpa för att babbla ännu högre.

Rätt vad det är så noterar vi plötsligt att i bilen framför oss på vägen, nåt slags öppen sportbil, kanske en MG, sitter en människa som bakifrån är väldigt lik Staffan Heimerson. Tjockt, vitt hår på ett ganska brett huvud. Ola knackar mej i sidan med axeln och säjer ”Du, är inte det där Staffan Heimerson?” Jag tittar noga på föraren i bilen framför, och kan till och med se ögonen i MG:ns backspegel.

”Jo”, sa jag, ”nog fanken är det Staffan Heimerson!”

Och så vände vi oss till sällskapet där bak och hojtade till dom: ”Titta framför er i bilen så ska ni få se vår mest beundrade utrikeskorrespondent!” Från baksätet kom ett ljud som vi tolkade som ett upphetsat rop, men som skulle kunna ha varit en snarkning.

Vi var övertygade om att Staffan Heimerson satt i bilen framför oss. Problemet var att vi inte riktigt kunde se det. Vi låg alldeles bakom, men vägen var enfilig och trafiken tät så det gick inte att köra om och verkligen få det bekräftat.

Spänningen var tung i bilen. Adrenalinet pumpade. Vi kände oss antagligen som jänkarna när dom stod i begrepp att landstiga i Normandie.

”Snart kommer vi nog ut på motortrafikleden så ska ni alla få se att det verkligen är Staffan”, skrek vi lugnande mot baksätet, där vi föreställde oss att tre människor upphetsat bet på naglarna och skälvde.

”Åh, vad det ska bli spännande att få se Staffan!” sa Ola.

”Jag ser verkligen fram emot att få se Staffan!”, sa jag.

”Håll ögonen öppna där bak! Somna inte nu! Snart ska ni få se på Staffan!”

”Snart kommer Staffan!”

”Staffan! Staffan! Staffan!”

Och efter en god stund kom vi faktiskt ut på en tvåfilig väg och vi kunde genast kasta in fyran och axa upp så att vi alla kunde se föraren i bilen. Och fem väldigt nyfikna huven vreds simultant mot den andra bilen samtidigt som vi körde upp i höjd med den. Och då såg vi allihop att den som körde bilen var – en dam. I fyrtioårsåldern.

Sen var jag och Ola tysta i säkert tre minuter.