Etikett: kalle lind läser gamla tidningar Sida 2 av 5

Brunnbergs rättsskräck.

den 2014-02-06

På nåt vis är det fullt logiskt att Ulf Brunnberg, firad farsskådespelare och Lidingöpartiets kändaste ansikte, hade fastighetsaffärer ihop med Torsten Adenby, Snoddas innovative manager och sin tids Brinkenstjärna (på bilden fångad framför sin unika ikonsamling).

På nåt vis är det väl också logiskt att affärerna fick passera både tings- och hovrätt. Adenby fick sex månader av tingsrätten för svartköp av lägenheter. Brunnberg kom lindrigare undan eftersom tingsrätten inte ansåg ”att han yrkesmässigt bedrivit svart lägenhetshandel”.

13 mars 1979 rapporterar kvällspressen att varken Adenby eller Brunnberg kunde infinna sig vid hovrättsförhandlingarna. Adenby på grund av ”nervösa besvär”, Brunnberg på grund av ”ångestneurotiska symtom” och dålig nattsömn.

Adenbys intyg skrevs av en fd överläkare på Långholmens rättspsyk. I intyget berättar läkaren bland annat om sitt första möte med patienten: ”Alldeles i början av kontakten försöker han också – genom att lite väl mycket tala om hur han är – dölja verkligt skakad och pressad”.

Han citerar också Adenby: ”- Jag sa till Irene (hustrun) att det är lika bra att ta piller och hoppa i sjön”.

Brunnberg skickade in intyg från tre olika läkare. Aftonbladet beskriver dem: ”rättsläkare”, ”som behandlat bl a Agnetha Fältskog i ABBA” samt ”Damernas Världs bantningsexpert”. Det är rättsläkaren som för ordet nedan:

Den skräck patienten känner inför den kommande huvudförhandlingen är att beteckna som gränslös.

Hovrätten gick med på att skjuta upp rättegången. Hur det sedermera gick har jag inga uppgifter om. Men tidningen var noga med att påpeka att Brunnberg i samma veva som hovrättsförhandlingarna skulle ha gått av stapeln hade succépremiär på Folkanfarsen En man för mycket. Ingen av recensenterna noterade ångestneurotiska symtom eller gränslös skräck.

Fan fann Fantomen farlig.

Av Kalle Lind

den 2013-08-29

i blogg

Ni som regelbundet läser kommentarfält, särskilt de under ironiskt formulerade artiklar och blogginlägg, ska veta att humorlöshet inte är en modern företeelse. Förmågan att se dubbelt, känna igen en parodi, läsa sig till ett tvetydigt tonfall var varken då eller nu så spridd som man vill hoppas.

Tidningen Vi – som ägdes av Kooperativa Förbundet och hade tjocka rottrådar ner i arbetarrörelsen – upplät under många år en sida i tidningen till folkets egna ledartexter. Insändare dubbade till ledare.

Folk hade, då som nu, synpunkter på allt möjligt. Överlag var människor nöjda med samhället och livet, men det fanns förstås irritationsmoment även på sjuttiotalet. Några av läsarledarna vittnar om just den brist på humor som jag i mina mörka stunder tror kommer att leda till civilisationens undergång.

1976 skriver en R Ingemar Eriksson om ett brev som en honom närstående tioåring har tagit emot. Avsändaren var Fantomenredaktionen. Eriksson förklarar hur Fantomens fanbase är organiserad:

Man bildar på uppdrag fantomenklubbar och lokala klubbar därav med sina lekkamrater och skriver ivrigt meddelanden på det hemliga språket. Fantomenklubben har ungefär samma normer som en armé.

Redan här vill man gjuta lite olja på vågorna och invända: nja, riktigt samma normer som en armé har väl inte Fantomenklubben? Armén uppfostrar unga män att döda för att försvara fosterlandet, Fantomenklubben lär unga hur man skriver ”fröken är dum” på kodspråk.

Och över alla dessa småfantomer för FANTOMEN befälet. Han som tecknar sig ”Chefen”. När chefen talar lyder en fantom.

Ett tillfälle då ledaren talar är när krigskassan tryter. Så och Fantomen.

Det visar sig att skribentens tioårige vän velat avsäga sig sitt medlemskap och då fått ett brev från Fantomenklubben: ”Du trotsade uppmaningen!”

Men så räcker ledaren ut sin hand på nytt: ”Än har du chans att rätta till skadan …” Den underställde har alltså trotsat och vållat skada. Hur skall detta kunna rättas till? ”Fyll i ett av korten. Gå, spring till posten eller närmaste brevlåda! Dödskallegrottans kansli gör resten”. En kraftfull uppmaning och så lite bombastiskt, som alla stora ledare: ”Jag har talat. Chefen.”

Jag har svårt att föreställa mig att gamle Fantomenredax Uffe Granberg – pappa till Fredde – inspirerades av verklighetens diktatorer och generaler. Jag tror snarare att han levde hela sitt liv i en pojkbok, simmade omkring i dåligt översatta djungeläventyr, åt gamla spänningsklichéer till frukost. Ingenting tyder på att de unga Fantomenfans som trotsade hans uppmaning verkligen skulle få några livshotande uppsträckningar.

Kryp in i din dödskallegrotta, chefen, och begrunda det oanständiga i att med hjälp av sociologiska och psykologiska lagar bygga upp ett maktförhållande och sedan utnyttja det till att ”tvinga” av barn och/eller föräldrar deras pengar.

Detta kommer alltså från samma penna som några rader ovanför skyllt någon annan för att vara bombastisk.

Det är klart att man inte ska tvinga av barn pengar som de inte har. Det är klart att arméideal och blind lydnad och hierarkitänkande är en fara för mänskligheten. Men A och O för en general med ambitioner är alltid att dränera sina underställda på humor: bara humorlösa människor kan tänka sig att slåss för att få sätta en medalj på bröstet.

En långt större fara än han som skämtsamt försöker få en tioåring att köpa ett medlemskap i Fantomen, är han som tolkar det bokstavligt.

Lill-Babs sprider svenskhat!

Av Kalle Lind

den 2013-08-06

i blogg

I reportagetidningen Se 5/70 finns ett reportage om det ökande svenskhatet i Norge. Det handlar främst om tidningen Morgenbladet, vars chefredaktör intervjuas och under hela intervjun sitter och ritar elaka karikatyrer av Palme på ett block. Sverige drar sig ”så mycket österut att det snart kan inlemmas i Warszawapakten” och ”betalar bara ut mer och mer pengar till de högavlönade arbetarna”. Dock finner Hylands hörna den något konservative redaktörens nåd: ”Där sitter väl småborgerligheten i högsätet”.

I samma tidning släpper man gärna fram svenske Sven Stolpe – idag mest känd som morfar åt bröderna Schulman – som ”kämpar mot socialismen, arbetarrörelsen, dem som inte sympatiserar med USA:s krig i Vietnam, sex i film och TV”.

Som ytterligare exempel på det grasserande svenskhatet i Norge berättas om hur tidningen Verdens Gang, strax efter att Hasse Börjes slagit världsrekord på 500 meter skridskor, öppnade sin intervju med frågorna:

1) Det var väl tjuvstart?

2) Tävlingen var väl inte utlyst i laga ordning? Men det ser väl ni svenskar till att den blir?

Ovanpå detta menar … någon, här är inte artikelförfattare Sten Hedman så tydlig … någon norrman menar hursomhelst på att det är den svenska vänstervågens fel att även norsk ungdom skanderar ”Krossa kapitalismen!” och ”Ut ur Nato!”

Men det saftigaste exemplet på det norska Sverigeföraktet är en kuplett som Lill-Babs vid samma tid framför på Chat Noir, Oslos legendariska revyscen. Visserligen framför hon den i rollen som Anita Lindblom, redan då känd som rättshaverist och skattesmitare och Stränghatare, men kuplettförfattaren, tillika revydirektören Einar Schanke tillstår:

Idén fick jag faktiskt när jag läste Se, där Anita Lindblom sa att Sverige var ett jävla tjyvsamhälle. Flickan har nog rätt!

Texten utgår som synes från Lars Forssells text till Boris Vians ”Le déserteur”, ”Jag står här på ett torg” (veterligt aldrig insjungen av Lindblom, så valet av melodi framstår som något besynnerligt):

Jag står här på ett torg

Och nu jag protesterar

mot Sverige som kastrerar

sitt eget kött och blod

Ett sjukt och självgott land

styrt av kapitalister

och feta socialister

i rusigt överflöd

Gå till ditt smörgåsbord

Där kan du stå och äta

Du gamla och du feta

du skithöga nord

Du säljer vapen till

de aggressiva länderna

och gnider dig i händerna

Själv törs du inte slåss

Ditt stora mål, det är

att ränna efter flickorna

med porr och hasch i fickorna

Då är du karl förstås!

I reportaget intervjuas också sportchefen på Verdens Gang. Han får svara på vad han tycker om Sveriges vinst i 1970 års VM-kval i fotboll.

Sportchefen: Ja, vi förstod att vi inte skulle ha någon chans mot era proffs. Vi hade ju inte våra med.

Se: Men ni hade väl flera proffs med?

Sportchefen: Jo, några förstås.

Min ungdoms alla studsande pillesnoppar.

Av Kalle Lind

den 2013-05-02

i blogg

Ett av mina starkaste teveminnen – och därför minnen alla kategorier – är ett avsnitt av Rikets kultur från, troligen, 1988. Sune Nordgren var programledare, temat var antagligen satir. Ett reportage handlade om Teater Sputnik, en ung arg revolutionär teatergrupp som utmanade publikens smak och tänjde på gränserna och på andra sätt inspirerade till klyschor.

Minnena är fragmentariska men kristallklara. En bakåtslickad konferencier berättar om någon som ”krupit upp i sin egen fitta och försvann”. Ett par simulerar de uttråkades samlag, dvs. hon målar naglarna och ringer en kompis medan han bläddrar i en Kalle Anka-pocket. Och i vad jag uppfattade som ett slutnummer dansade två karlar med nakna underliv ut i publiken, sjungande den medryckande ”om alla knullar med alla så måste ju alla knulla med nån”.

Teater Sputnik har då och då korsat mitt huvud sen dess, men jag har aldrig stött på deras namn i några nutida sammanhang. I en gammal Galago från åttiotalets mitt framgår att gruppen underhållit på nån Galagofest och att det dessutom var till dem som Joakim Pirinen skrev pjäsversionen av Socker-Conny och sedermera Familjen Bra. Sputnik bör alltså ha hört till åttiotalets fascinerande Stockholmssubkultur som var så liten att allt – Imperiet, Galago, Teater Galeasen, gaytidningen Reporter, Alexandersson-De Geer, Bistro Bohem, Reeperbahn, ETC – mer eller mindre delade toalett.

I ett nummer av Magazin April – den både subkulturella och subversiva tidskrift som Mats och Unni Drougge började ge ut från Buus gamla skola utanför Hörby – från 1988 finns en intervju med Teater Sputnik. För att ni ska förstå sammanhanget: omslaget till numret pryds av Lädernunnans Jonas Almqvist, Anna-Lena Bergelin (senare Brundin) pratar om Nancy & Carina, Kjartan Slettemark berättar om sitt konstnärliga värv, Nixon-reklambilder och pudelperformance, Johan Johanssons tillfälliga projekt John Lenin ägnas en tramsintervju, en större reportagesektion handlar om svenska myndigheters tvångsomhändertagande av barn och på redaktionell plats hånas kulturvänstern – ”den som på ett museum (hahaha!) i Danmark nyss inlett tjugoårsjubiléet av sextioåttarevolten. Borde det inte ha varit tjugo år sen de firade sextioåtta?”

Där finns också en rapport från Rolling Sputnik Revue -88, troligen samma föreställning som Rikets kultur visade highlights ifrån. Nummer refereras:

Sjöbobonden förklarar för sin dotter varför utlänningar är så äckliga. Han visar arslet för henne. ”Vi har alla ett brunt öga, men vi visar inte det.” Grevinnan Ramel håller inte med, hon hyser invandrare på sitt slott. Hon äääälskar eldiga invandrare.

I intervjun berättas en anekdot om hur Sputnik buats ut på Stockholmsstudenternas Nobeleftersläckning och hur studenterna kastat sockerbitar på dem:

– Vi hann aldrig visa kuken, berättar Sputnik. De drog ner ridån. Och nu får vi nog aldrig ett nytt tillfälle. Vi skulle fan dragit ridån åt sidan och stuckit fram våra snoppar ändå.

2013 ter det sig kanske bara puerilt och effektsökande, men för mig som trettonåring öppnades en glipa till en annan värld, en värld som man knappast hade tillgång till i en småstad med ett bibliotek och SVT som enda vägar in i det utmanande och utlevande. 1988 hade inte ens Lorry, som ganska mycket flyttade fram gränserna för vad tevehumor kunde innehålla, börjat gå. Och vi villaungar hade inte TV3, där Teater Sputnik annars säkert hade kunnat vara välkomna.

På nåt vis utgör Teater Sputnik en milstolpe i min kulturella utveckling, trots att jag bara sett ett tevereportage en gång och långt senare hittade ett baknummer av ett magasin. Ändå verkar de knappt ha lämnat några spår utanför min värld. På nätet kan jag dra slutsatsen att gruppen lade ner när alla medlemmar skaffade barn i slutet på åttiotalet, att det var ett amatörgäng och att både Lena Endre och Gunilla Röör – som ju bägge senare var med just i Lorry – vid olika tillfällen var med i ensemblen.

Ändå borde deras credo vara väl så aktuellt som nånsin:

Vår lägsta ambitionsnivå är den gamla klyschan ”det ska vara roligt att vara revolutionär”. Man behöver inte vara asket. Man kan ha balla kläder och gå på balla diskotek, man kan ha balla politiska diskussioner eller man kan ha balla kläder på balla politiska diskotek. Det är konstigt, men ju smartare en snubbe är desto tråkigare är han.

Svensk historia i löpsedlar.

Av Kalle Lind

den 2012-12-18

i blogg

Jag hittade (läs: lånade (läs: stal)) en bok som en bekant till mig, Paul Frigyes, har skrivit: Nyhetsflås & tidsanda (2005). Den gick rakt upp i min allé: svensk nysstidshistoria ur ett mikroperspektiv, i det här fallet genom löpsedlarna. Jag antar att de här journalistiska reklamlapparna har nåt att säga om det land vi lever i och de tider som flytt. Om inte annat måtte det väl säga nåt om tabloidpressen.

Ett Frankrike på västkusten.

Av Kalle Lind

den 2012-02-11

i blogg

Finge man någon gång tillgång till den där tidsmaskinen och kunde ställa in den på tid och plats, så hade jag antagligen valt att resa till SR Göteborg i sjuttiotalets slut. Det lär ha varit en, som det heter, dynamisk plats.

I ett hörn av lokalen idel rödglödgade göteborgare: Janne Josefsson, Claes Malmberg, Lennart Pehrsson (senare Debatt och Aktuellt), Lasse Brandeby (innan han blev folklig) och, framför allt, proffsbråkmakaren Frank Gunnarsson.

I ett annat hörn av lokalen: sportchefen ”Loket” Olsson.

Samtalstonen måste ibland ha varit offensiv. På ett gemytligt vis naturligtvis.

Faktum är att särskilt Frank Gunnarsson yrde upp så mycket rök och damm där han drog fram och fick så många prickningar av Radionämnden (femton stycken och ett särskilt skarpt utlåtande från nämnden) att ledningen för lokalradion lyfte ut chefen Bo Carlson, sedan denne framhärdat i att låta Gunnarsson härja. Avsättningen ledde till att personalen protesterade och i förlängningen till ”en relativt långvarig stängning av stationen” (= fyra veckor).

Frank Gunnarsson har alltid fascinerat mig. Mest för att jag, från mitt skånska perspektiv, sett så lite av honom. Jag har känt till honom i alla tider och förstått att han varit nåt i hästväg när det gällt att sprida dynga över det reaktionära Sverige.

Han var med i några minuter i första omgången av Släng dig i brunnen och gjorde mest intryck med att ha ALLA knappar uppknäppta i jeansskjortan. Jag vill minnas att han pratade om hur Televerkets nya telefonomkopplingstjänst gav grönt ljus åt alla otrogna kärringar. Sen var han gäst en gång i Måndagsklubben med Claes Malmberg och Lennie Norman, och då pratade han om hur tråkig Jerry Seinfeld var.

Inget av det lät särskilt radikalt eller samhällsomstörtande i mina öron. Fast han lät förstås arg när han sa det.

Frank Gunnarsson – den gamla klyschan om att alla heter Glenn i Göteborg bör justeras; minst lika många heter Frank – lär fortfarande vara verksam med satiriska krönikor i SR Göteborg. Sin storhetstid hade han dock kring skiftet sjuttio-åttiotal. Då gick hans program Café Apropå, samtidigt som han gjorde morgonradio. Bäggedera lär ha orsakat en och annan indignerad stroke hos den göteborgska redarsocieteten.

I en gammal ETC (11/82) hittar jag en transkription av en av de prickade sketcherna. Det bygger på att några göteborgska kommunalpampar varit på studiebesök i Calcutta. En speaker påar: ”Efter en stadig lunch på Hotell Starvation är det då dags för den första studieresan ut till en av Calcuttas många soptippar” Därefter framträder fyra vid tiden välkända göteborgska kommunpolitiker – Sven Hulterström (S), Stig Gunne (M), Werner Wessberg (C) och kyrkoherden Ebbe Hagard (M) – i dialoger av typen:

– Det var nånna magra satar.
– Hårt svinnade typer.
– Är det inte mat snart?
– HÅLL KÄFTEN HULTERSTRÖM!
– Öh du, har du sett, dom äter inte bara på soptippen, dom bor här också.
– Nämen är du hungrig, lille stackare?
– Är det inte mat snart?
– HÅLL KÄFTEN HULTERSTRÖM!
– Tänk på att vi är gäster här i landet!
– Har du sett sån jävla benget, va?
– Mmm, men du förstår, att du är hungrig, det är inget annat än en fördelningsfråga.

I slutet sammanfattar den moderate kyrkoherden:

Ja, den himmelske fadern har idag uppenbarat att vi moderater grovt underskattat soptipparnas betydelse när det gäller att försörja de arbetslösa skarorna i Göteborg. Låt oss tacka Gud och leda packet till Tagene-tippe istället för till socialbyrån, det skulle spara miljoner.

Och Sven Hulterström (sedermera kommunikationsminister 1985-89 och sossarnas gruppledare i riksdagen) fyller i:

Ja, om dom arbetslösa göteborgarna på samma föredömliga sätt som Calcuttaindierna åt upp stadens sopor skulle ju också de allvarliga sanitära problemen som sophanteringen utgör, lösas.

Som ni anar: det är inte den där rakbladsvassa nålfina försåtliga Oscar Wilde-satiren. Intrycket man får är snarare en påtänd Ricky Bruch i en kristallbutik. Samtidigt läser jag in en vällustig munterhet i rallarsvingarna.

I ETC-artikeln publiceras också några utlåtanden från Radionämnden, där ytterligare några Frank Gunnarsson-signerade radioinslag beskrivs. Radionämnden refererar inslag om ”moderaterna och deras Führer, utedassittaren Gösta ’Vargtand’ Bohman”, om göteborgska privatskolor där mellanstadieungarna talar om strid för ”vårt ariska folk” och högstadieungarna skanderar ”ein Volk – ein Reich – ein Führer”, och inte minst om en kostym som Ulf Adelsohn låtit sy upp av tretton tekoarbetare (”vidareutveckling av lampskärmstillverkningen i Tyskland under tidigt 40-tal”).

Man kan förstå om somligt folk – särskilt sånt folk som röstade blått – tog illa vid sig.

Om det var en rimlig reaktion av Radionämnden att göra ett särskilt skarpt yttrande, eller av radioledningen att ge silkessnöret till den chef som vägrade tysta Frank Gunnarsson, ska jag däremot låta vara osagt. Särskilt inte som Radionämnden använde sin gamla klausul om att inslagen stred ”mot avtalets krav på god underhållning”.

Att det alls har funnits ett statligt reglerat krav på god underhållning känns så här, några decennier senare, inte alldeles vackert. Särskilt som Lennart Hyland fick hålla på i några decennier utan att nånsin befinnas strida mot kravet.

Jan-och-Skytteklubben.

Av Kalle Lind

den 2012-01-29

i blogg

För länge sen var Göran Skytte en arrogant, stöddig och självupptagen journalist med radikala förtecken. Sen la han radikalismen på hyllan och slutade vara journalist.

Som skribent var han mångordig och tryfferade sina texter med långa utvikningar om sin egen ångest eller sin egen bokhylla och inte alltid gick det att se vad dessa utvikningar hade med ämnet för texten att göra. Ibland kunde man ha överseende med det, eftersom utvikningarna gärna var intressantare än huvudämnet.

I ETC 2/1982 skriver Skytte om sitt handlande med aktier, fortfarande med kritisk och självironisk blick, under rubriken ”ETC Fifflarskola”. Några år senare hade han, delvis för sina uppdragsgivares pengar, spekulerat ihop en så god portfölj att den kritiska blicken helt försvunnit från aktieskildringarna.

Skyttes skildring av hur han säljer av aktier dagen efter inköpet för att kunna dra av förlusten, för att sen omedelbart köpa tillbaka samma aktier, är naturligtvis intressant. Ännu intressantare är den långa, och för handlingen relativt ovidkommande, redogörelsen för hur han super ihop med tre gamla maoister (ja, Skytte skriver om sig själv i tredje person):

Det blev en fest i kräftans vänkrets där de inbjudna killarna mätte kuk. Guillou och Skytte och Myrdal och Gormander. Det började med att Guillou ger Skytte i uppdrag att hämta kräftor på Östermalmshallen. Sex kilo svenska kräftor à 195: – kronor [sic!] kilot. Guillou antyder därmed att han har en lång och tjock kuk.

Skytte tar sig till Östermalmshallen och ställer sig i kön bakom en person han känner från näringslivet, koncernchefen Bengt Haak på Skånska Cementgjuteriet. Skytte förstår nu att det föreligger risk att han måste lägga upp 1.200 kronor på disken för att lösa ut Guillous kräftor. Skytte inser också att han troligen inte kommer att få tillbaka dessa pengar, när det väl blir fest och snaps och prat så passar det sig inte att kräva var och en på betalning.

Skytte beslutar sig dock för att hålla god min, han bestämmer sig för att lägga upp 1.200 och sedan inte andas mer om saken. Skytte visar därmed inför sig själv att också han har en stor kuk. Därtill räknar han med att även Guillou kommer att uppmärksamma detta förhållande.

Skyttes plan spricker emellertid omedelbart. När han fått kräftorna och börjar rota efter American Express-kortet så säger den där Stockholms-knodden bakom disken som för övrigt ser ut som en bög i likhet med alla andra Stockholms-knoddar att kräftorna går på redaktör Guillous konto. Skytte inser då att Guillou har en kuk som är mycket längre och tjockare än han någonsin kunnat föreställa sig.

Så samlas då alla till fest i den djupa Upplandsskogen. Självklart har vi inte några hattar och mångubbar, men vi har Myrdal och han är en fullkomligt magnifik uppenbarelse, han talar oavbrutet och han talar så högt att ingen annan kan höras, man känner sig som på ett torgmöte, han talar om Afghanistan (med sakkunnig betoning på andra stavelsen) och han talar om Aksel Larsen i Danmark och Deladier i Frankrike, han skall tillbringa hösten i Kina och vintern i Cannes, han näpser bokförlag och han dinerar med Buster von Platen och han har en oerhört lång och oerhört fet kuk som han oavbrutet lägger upp för allmänt beskådande på bordet mitt bland kräftorna. Vi andra sitter förstummade.

Och så är det då Gormander. Jag fattar omedelbart sympati för honom. Han verkar vara en alldeles vanlig kille, fast ovanligt begåvad. På något sätt söt och rar. Han sitter där vid min högra sida och han pillar och han sörplar och så vänder han upp sin spetsiga näsa och säger med alldeles oskuldsfulla ögon att det här är ovanligt goda kräftor och att Guillou måste lagt ner mycket jobb på att koka om dem.

Det blir då pinsamt tyst vid bordet. Alla förstår att denne stackars Gormander tror att det handlar om turkiska kräftor. För 27 kronor kilot. Sådana som man plockar upp ur ett frysfack på Konsum och tvingas koka om för att festen inte skall bli skandal. Naturligtvis är det ingen som med en min låtsas om att man fäster minsta lilla vikt vid hans uttalande. Det är som om ingen ens hört det. Man låter det passera. Men alla vet dock hur det ligger till. Han har en mycket liten snopp. En sådan där liten vit vattensnopp.

Allting går att sälja med mördande reklam.

Av Kalle Lind

den 2012-01-27

i blogg

Människor som har haft fel: ett första, något haltande, exempel.

Av Kalle Lind

den 2011-03-25

i blogg

1981 utkom Hasse Alfredson med släktkrönikan Tiden är ingenting, en brett upplagd roman som han klämde ur sig i pauserna mellan tevepjäser, resor med Slas och förberedelser för Fröken Fleggmans mustasch och Den enfaldige mördaren.

På försättsbladet – i vissa upplagor till och med på omslaget – finns ett motto, signerat F.M. Franzén:

Grässtråets barn, så lika sin fader;
Växa och dö i oändliga rader;
Morgon blir afton i evig ring
Tiden är ingenting

Recensionerna var blandade. Somliga tyckte det hela var något pratigt, andra att det var Hasse Alfredsons stora genombrott som författare (det sista är f.ö. en historia för sig). I princip alla kritiker använde ordet ”myllrande”.

Några anmälare tog också upp det där mottot på försättsbladet. Carl Henrik Svenstedt i Expressen nämnde ”den dystre psalmisten Franzén”, Jonas Modig i Nerikes Allehanda ”den gamle biskopen Franzén”. Även i Göteborgs-Posten och Borås Tidning refererades ”versen av FM Franzén”.

Franz Michael Franzén var visserligen både kyrkoman och psalmdiktare, och säkert dyster till sinnes (han levde i 1700-talets Finland så han hade säkert sina skäl till mjältsjuka). Men han skrev aldrig nån vers med sagda ordalydelse. Den skrev Hasse Alfredson själv.

Det här hade kunnat bli ett festligt kapitel i min work-in-progress-bok ”Människor som har haft fel” (utkommer i höst, förutsatt att jag blir färdig till dess). Jag drömde våta kladdiga drömmar om att få sätta dit en kritiker för att ha glassat med kunskaper han inte hade.

Jag läste nämligen en gång en intervju med Hasse Alfredson där han berättade just att han skaldat versen själv och tillskrivit den Franzén, och att en kritiker (jag vill dessutom minnas att denne namngavs i intervjun) sen svalde betet med hull och hår och skrev typ: ”Alfredson utgår från den välbekanta versen av Franzén …”

När jag gått igenom alla recensioner måste jag svårmodigt konstatera att Alfredson minns fel. Eller så minns jag fel. Eller så överdrev Alfredson, men då borde historien istället ha varit med i min förra bok, Människor som gått till överdrift.

För det är faktiskt ingen av bokens recensenter som kallar versen välbekant eller som påstår sig känna till den sen tidigare. Eftersom det står på romanens försättsblad att den är skriven av FM Franzén, och eftersom FM Franzén ju var diktare, tog väl recensenterna med en viss rätt för givet att han faktiskt skrivit de rader någon påstod att han skrivit.

Men som så ofta när man kontrollerar källorna så är minnesbilden så mycket festligare än verkligheten. Återstår gör alternativen lägga ner (tråkigt med tanke på timmarna jag suttit och bläddrat mikrofilm) och hitta på (betydligt mer lockande). Samt, tack vare Internet, referera hela bakgrundsprocessen som en sorts behind-the-scenes inför boksläppet.

För det var ju inte recensenten som hade fel. Det var ju Hasse Alfredson, när han påstod att en recensent hade fel. Eller möjligen jag, som kan minnas alltihop åt pepparn.

Mitt tips till den som vill skriva festliga personpåhopp är således samma tes som man lär ha levt efter på Expressen förr om åren: ”Kolla aldrig en nyhet för då spricker den”!

Snapshot från en annan tid, en annan värld.

Av Kalle Lind

den 2011-03-08

i blogg

Rocktidningen Schlager 3/1983.