Om Kalle Lind och andra gubbar

Etikett: knäpp musik Sida 2 av 3

Genrer Gud glömde 1: strejkrock.


1970 svepte en våg av vilda strejker över Sverige. Arbetarklassen gick spontant till kamp för högre lön och bättre arbetsvillkor.

Med detta stycke text, skuret ur en bit fnöske, inleds semilegendariska ”Lär av historien” med göteborgsstalinisterna Knutna Nävar. De där svepande strejkerna trängde sej gärna in i samtidens poplyrik. Åtminstone hos de proggkonstellationer som stod socialistpartierna nära.

NJA-gruppen, som omsider blev Fria Pro-teatern och hade många kopplingar till SKP, drog upp till Norrland i slutet av sextitalet för att studera järnverksstrejk på plats.

Socialexkursionen resulterade bl.a. i pjäsen Nils Johan Andersson m.fl. (mest känd som NJA-pjäsen), Pjäsen om Norrbotten och en något daterad barnbok.

På plattan Hör upp allt folk (1970) samlas sångerna från de pjäserna med sången ”Strejken på Saab”:

Klockan 9 onsdag morgon
skulle avtalet vara klart
De finska väntade spänt på resultatet
och bandet var färdigt för start
Men förhandlingsdelegationen
som inte förhandlat för dom
meddelade kort: ”Det avtal som gäller för er
är samma som förut”

Då tog de eld i de finska leden
och ett vilt slagsmål bröt fram
Det blev allmänt tumult i salen
där rörtänger yrde som damm
Där flög en skiftnyckel stolt genom lokalen
och hamnade prydligt till slut
i huvet på verkstadsklubbens ledamot
som störtade ut med ett tjut

Genremarkörer vi kan notera: 1) ord som ”förhandlingsdelegation” betraktas inte – till skillnad från i alla andra genrer och alla andra mänskliga sammanhang – som ett tråkigt ord, 2) att någon får en skiftnyckel i huvet – vilket rimligen skulle krossa ett kranium – betraktas som festligt så länge det är en LO-lierad som får den.

Nynningen hette ett argt bluesbaserat rockband från Göteborg, i likhet med alla andra arga bluesbaserade människor i den stan på den tiden anstruket av KPML(r). Ryktet säjer att Nynningen avslutade sina konserter med uppsträckta armar och talkören ”Med raka rör mot socialismen!” En lika säker fittöppnare då som det hade känts Jerry Williams nu.

1974 gav Nynningen ut låten ”Vilda strejker lönar sig” – popmusikens svar på knäckebröd med frigolit:

Vi förhandlade för alla
Vad vann vi egentligen på det?

Kör: ingenting-ting, ingenting-ting

Hela fackföreningsapparaten
har blivit en del av borgarstaten
Att det är arbetarnas vapen
det borde va en självklar grej

Här kan vi bocka av typiska genrehållningar som ”det finns ingenting man inte kan göra arg bluesbaserad rock om” och ”det finns inga ord som är för träiga för en arg bluesbaserad rocktext”.

Ännu mer (r)-iga Knutna Nävar – återigen – gjorde ”Strejken på Arendal”, som är en partsinlaga i en konkret, politiskt mycket infekterad strejksituation.

Arendal var ett båtvarv med femtusen anställda. Ledningen ville gå över från veckolön till månadslön, som skulle sänka den faktiska lönen. Ett hundratal (r)-organiserade arbetare strejkade vilt i fem dagar och räknade med att få med sej alla jobbarna. De hade dock mäktiga fiender: ”de köpta socialfascisterna”, dvs de socialdemokratiska fackombudsmännen, tydligt namngivna i låten (Bengt Tengroth, Metall-ordförande).

Resultatet av strejken blev att elva kommunistiska arbetare sparkades, men också – enligt låten – till att en tanke planterades i alla arbetarna.

Som många andra Knutna Nävar-låtar är melodin lånad direkt av fienden, dvs en amerikan, låt vara den politiskt ganska korrekta amerikanen Woody Guthrie. Låten svänger ganska bra och är argare än Stefan Jarl en dålig dag, men mitt favoritparti är så klart det gravallvarliga talpartiet i mitten:

Det var den dan då strejken bröt ut som vi verkligen fattade vad som hänt
Månadslönen var en bluff
Stressen och hetsen som ackorden drar med sej skulle finnas kvar
Vi skulle ju bli ”meritvärderade” gubevars
men det som gjorde oss mest förbannade
det var att de sänkt lönen för oss

Det var sant som våra jobbarkompisar hade sagt
De hade hade delat ut flygblad om detta flera gånger
och nu gick vi med dem
Vi valde in flera nya kamrater i strejkkommittén också

Ja vad sossarna hade lyckats med det såg vi ju
De hade varit med och sänkt lönerna för oss
Nä det enda som kan få kapitalisterna att gå med på nåt
det är att man slutar att jobba så att de inte få nån vinst
Det var väl därför borgarna och sossarna och vpk hetsade som galningar mot oss

Och inne på varvet började sossarna ge löften till höger och vänster
det var många som lyssnade på dem
och det hade vi inte räknat med
Därför gjorde vi ett misstag

Misstaget var naturligtvis att gå runt i tron att man visste bäst och att föra folkets talan utan att tala med folket, men det kan vi diskutera på annan plats än här. Här nöjer vi oss med att bocka av genremarkörer som långa talade stycken, hopklumpning av sossar och borgare (och vpk-are!) samt ord som strejkkommitté”.

Det gjordes naturligtvis än mer strejkrock under det där sjuttitalet som aldrig upphör att fascinera mej. Ofta apropå en specifik strejk nånstans; Björn Afzelius gav ut solidaritetssingeln ”Kamrater, Bodenarbetare” som är precis så självrättfärdigt patosfylld som titeln skvallrar om.

Och Dan Berglund – jepp, (r)-are även han – sjöng mer allmänt om vilda strejker och di där förbaskade såssefackrepresentanterna som alltid gick i förtryckarnas ledband:

Men när missnöjet började svälla, kom en rödmosig fackombudsman
”Vi förhandlar som bäst så var snälla att ge er till tåls lite grann”
Men till strejk gick man redo att strida, eniga som en man
och facket det valde genast sida och lyste strejken i bann

2009 handlar ytterst få låtar om strejker, varken vilda eller tillåtna. Ingen försöker i visans form förklara vilka rackare de köpta rövslickande fackpamparna är och ingen försöker pedagogiskt förklara varför strejker är viktiga och historiskt nödvändiga.

Det kan bero på att strejker var sexigare på Björn Afzelius tid. Det kan bero på att folk faktiskt hade några jobb att strejka från dåförtiden.

Komplement: Röda kapellet (vpk-associerat!) gjorde Strejkvisa och Nationalteatern gjorde ”jag lärde mej att fajtas”-klassikern ”Hanna från Arlöv”, som av (r)-falangen inom Nationalteatern nästan betraktades som ”en sosse-låt eftersom den inte handlade om folkets revolution” – ”det här med att hon protesterade mot fläktar, var inte det lite borgerligt revisionistiskt?”

Butts and ifs.

Billy Butt är idag en knäckt och stukad man av klassiskt rättshaveristiskt snitt. En gång i tiden var han en galen skivbolagsdirektör, Bert Karlssons främste konkurrent och mannen som hittade Lisa Nilsson. Samt gav ut Loa Falkman, Tommy Körberg och Janne Malmsjö. Och skrev ”Vår julskinka har rymt”.

Liksom för Bert var Billys främsta arbetsredskap telefonen. Bägge lär de ha ringt dagligen till alla nöjesjournalister de kände och kände till, vilket kan ge en hint om varför de inte alltid hade tid över till sina produktioner.

Ändå blev Butt sur när tidningarna faktiskt skrev om honom. Detta eftersom tidningarna inte bara skrev att han var en gudabenådad kompositör som ledde ett klanderfritt skivbolag, utan också antydde i stora rubriker att han var en lurendrejare (och, ytterligare några år senare, ”nöjesprofil” med taskig klang).

Det var nåt med en guldskiva som Butt påstod att Lisa Nilsson eller möjligen Tommy Körberg fått, men där det vid närmre koll visade sej att Butt hade köpt de flesta plattorna själv (vilket inte riktigt räknas). Enligt Butt själv var det inte fråga om några skivor utan ”T-skjortor” (se kommentarerna) och alltihop var således ett fabricerat scoop.

”Avslöjaren” av denna ”skandal” var dåvarande Arbetets dåvarande nöjeschef, Tony Kaplan (inom parentes den enskilda människa jag retat mej mest på i livet, vilket beror på att 1) vi hade Arbetet i mitt barndomshem, 2) Tony Kaplan är den mest reaktionäre nöjesmurvel som krupit fram under en våt sten i skogen, och 3) jag trots allt haft ett ganska tryggt liv).

Butt hanterade irritationen över detta avslöjande så som vi alla skulle ha gjort: han gav ut en discosingel där han listade vilka nöjesmurvlar han gillade och inte.

När jag först kom till Sveriges land
då var jag galen
Kunde inte låta bli
biltelefonen

Jag ringde Magnus Jansson
och sen till Stefan Sjöström
Jag hade världens bästa grej

Ninni Jonsson hon är så snäll
Men ej Måns Ivarsson (den jäkeln)
Min bästa vän är ju Lars Anrell
Men även han kan
som Tony Kaplan driva
Med mej och min guldskiva
Men nu så gör jag en helt själv

De skriver bara skit
De tror att jag är silly
De kallar mej för parasit
Men jag är bara Billy

De skriver bara skit
De tror att jag är rutten
Men jag är ingen parasit
För jag är bara Butten

(Tal:) Jag är ingen parasit, jag är en snäll figur

Singeln kom dessvärre aldrig ut på marknaden, utan skickades till våra tabloider och den hedervärda kåren nöjesskribenter. Ett ex hamnade på Sveriges Radio. Så har jag fått låten i min ägo.

Ni behöver inte avundas mig.

Högerhittar del 4: Fonderna är skit.

1983 var Löntagarfondernas år. Det var då finansminister Feldt – alltså den högst ansvarige för hela löntagarfondsinförandet – skrev på en fullt synlig papperslapp vid sin riksdagsplats:

Löntagarfonder är ett jävla skit
men nu har vi baxat dem ända hit

Jag har aldrig riktigt förstått vad löntagarfonderna gick ut på. Dyra bilar i början av åttitalet hade bumperstickern ”Löntagarfonder är socialism”, vilket tydligen var argument nog eftersom påståendet följdes av ett moderat-M. Jag gissar att Rudolf Meidner och de andra sossegubbarna som utvecklade systemet inte riktigt sa emot. Jag menar, det var väl själva poängen att det skulle vara.

Tydligen var folk när det begav sej hett engagerade i löntagarfondernas vara och icke-vara – åtminstone om man definierar ”folk” som kverulantiska skivbolagsdirektörer och gamla schlagerrävar.

Billy Butt skrev melodin och Pontus Platin sjöng in den: ”Fonderna är skit”. Det blev en singel som jag tyvärr aldrig har sett omslaget på. B-sidan heter ”Löntagarfonder hustle” och är en instrumental. Jag gissar att den pumpades på maxvolym när SAF var ute och 4:e oktober-demonstrerade.

Texten skrevs av en Lars Nordlander, mest känd för Monica Z:s ”Krama mig och dansa” (sjätte plats i schlager-SM 1972).

Melodin är catchy, kompet syntbaserat och budskapet tydligt:

I fonders dunkel
Skimrar en diktares ton
En vän av versen
Fixar oss rim och reson

Ord som bedömer
Vårt nationella problem
Och det man gömmer
Där bakom fondernas sken

Nu börjar man förstå
Vad de har hittat på
Vad de baxat hit
En liten rikspoet
Har röjt sin hemlighet
Fonderna är skit

Så har en sann profet
Fått spegla vad han vet
På sin lilla pappersbit

På det hela taget en discostänkare som bevisar att satir inte måste vara vänster. Eller rolig.

Hej Hasse hej.


En av min barndoms många idoler var Hasse ”Kvinnaböske” Andersson. Av någon anledning fick jag för mej att han sjöng för mej, Kalle Lind, sju bast och närsynt, när han sjöng om gubbar som gillade sina hundar och gamla skomakare och att det var bättre förr.

Han har givetvis inte följt mej genom livet på samma sätt som andra barndomsfavoriter – Hasseåtage, Povel, Cornelis – men ibland har jag känt ett behov av att uppdatera mej på vad Kvinnaböske pysslat med sen sist. Jag har sett honom sjunga om jeans och nya boots på Jakt- och skyttemässan på Bosjökloster, jag har snott en singel på Sveriges Radio där han sjunger för världens barn. Allt har varit sej ganska likt sen 1982.

Grejen med Hasse Kvinnaböske och den genre han företräder – skåntryn – är att ingen detalj i livet är för liten att göra en visa om. Han har gjort låtar om hur hans dotter hämtar hans snus (”Jennys sång”) och om hur hans fru brer en knäckemacka när de är ute och fiskar (”Fiskefänge”). Han har också gjort påfallande många låtar om byfånar, misshandlade kvinnor, horor och frikyrkopredikanter. Alltid väldigt inkännande och empatiskt. Och späckat med nödrim.

Jag tror att bakom applikationsvästen klappar ett stort hjärta, även om kobojsarhatten inte döljer världens bästa omdöme.

En av de knasigaste låtarna i en ganska skiftande visskatt är ”Hej Hasse hej”. Den går i stompig boogie-woogie-takt med fullt ställ och tjejkörer. Den har allsångsrefräng, Robert Wells på maniskt elfenbenskliande och en kille som kallas Blöffe på sköna rockriff. Den handlar om hur Hasse Kvinnaböske fick en hjärtinfarkt vid 36 års ålder och nästan nästan dog.

Föreställ er alltså hur Wells hamrar på tangenterna medan bandet gubbrockar så bredbent och tunggungigt det går. Ovanpå det sjunger Hasse med patenterad glädje:

Jag är på väg till en spelning, vägen ligger öde och tom
Medan bilen rullar fram ligger skogen runt omkring tyst och stum
Plötsligt hugger det i bröstet, mina fingrar börjar domna bort
Jag blir genomblöt av svett fast i munnen känns det torrt

Hej Hasse hej, kom och sjung med oss en änglasång!
Kämpa inte emot, låt det hända det som är på gång!
Dina ögon ska nu slutas av ditt livs John Blund
och snart vet du svaret på frågan om din Änglahund

Historien är självupplevd, det intygar Hasse själv på konvolutet:

Min kollaps fanns utförligt beskriven i pressen och det fick till följd att så fort jag gick utanför grindarna hemma så kom frågorna: ”Hur e’ de med hjärtat? Lever du? Fick du ligga i hjärt-lungmaskin?” För att en gång för alla få slut på alla frågor och spekulationer beslöt jag att skriva en sång om mitt möte med änglarna.

Han kunde lagt till ”en trallvänlig upptempo-sång med handklapp och tjo och tjim”.

Det är en av de tio konstigaste låtar Hasse Kvinnaböske gjort och en av de tolv konstigaste låtar som finns.

Tysksnusk.

Vi flyttade till nytt hem för två månader sen, så med andra ord stod jag idag och tömde några flyttlådor. Glad som en speleman blev jag när jag hittade följande cd-omslag:

Min tyska är rostig, för att inte säja igenrostad, men jag kan tillräckligt för att förstå att detta är det musikaliska mötet mellan Ole Söltoft och Johnny Bode på ett bayerskt operationsbord. Frejdig umpa-umpaporr när den är som mest frigjort orakad.

Må så vara att ”In einer Gletcherspalte” (”I en glaciärspricka”) eller ”Ich bin ein Imker und suche Beinen” (”Jag är en biodlare och söker bina”) inte så låter så väldigt vågat, men ställda bredvid titlar som ”Wenn der Busen meiner Frau” (”När brösten på min fru”), ”Die Stripperin (”Strippan från Hinternsee/ baksjön”) och ”Leck mich am Arsch, Marie” (som jag knappt törs översätta) sätter de onekligen igång associationerna.

Jag har aldrig hört låtarna eftersom jag aldrig ägt själva cd:n. Omslaget stal jag nämligen – och här kommer den roligaste poängen i det här inlägget – på IKEA. Den stod liksom bara och väntade i nån Billy-hylla i ett exempelhem.

Ni förstår det roliga va? Den folkhemska möbelkrängaren skyltar med germanska slipprigheter!

Vilket är märkligt, eftersom jag förutsätter att Kamprad kan sin tyska.

Alternativ Festival.

Apropå Ville, Valle & Viktor så medverkade de så klart på den s.k. alternativfestivalen 1975.

Alternativfestivalen är en av de där proggiga grejorna som det är allra lättast att göra sej lustig över. Var schlager-SM verkligen så jävla mycket att bråka om? Var det så himla farligt att Agnetha Fältskog hade badmössa? Och ärligt talat: var Slim Notini, Adolf Fredriks flickkör och Anton Swedbergs swängjäng så himla mycket festligare?

Tydligen tyckte tillräckligt många människor så för att SVT faktiskt skulle ställa in Melodifestivalen året därpå. Och tydligen var det så angeläget för folk att protestera mot kommersialiseringen av musiken att de bänkade sej för att titta på isländsk jazzrock och grönländska Sume som sjöng en låt om alkoholism.

Intressantast att notera på skivomslaget – proggbolaget MNW förevigade naturligtvis spektaklet på en dubbelplatta – är Arja Saijonmaas medverkan. Tio år senare visade hon sitt förakt för Melodifestivalen genom att infiltrera hela arrangemanget, förläggas av Bert Karlsson och bekämpa otäckheterna inifrån.

Ville, Valle & Viktor framför sin ”Ljugvisa” (med originaltexten ”alla har allt de behöver var dag/ allting är rättvist och allting är bra”) med ny text. Den handlar om Hemming Sten. I försnacket refererar de till Inge & Sten. Det är giftig satir som troligen går några meter över huvet på de flesta idag levande.

Hemming Sten var en arrogant teverecensent på Expressen, som naturligtvis ondgjort sej över att diverse hippiekommunister ville ta Fältskogs röv ifrån honom och eventuellt fabricerat en insändarstorm själv. Inge & Sten var två kedjerökande danska sexualrådgivare.

Dialogen mellan Ville och Valle drar ner påfallande stora skratt (efter principen att bara det är taskigt mot nån jag inte gillar så är det roligt fast det är tråkigt):

Valle: Har du hört att Expressen har slutat med Inge & Sten?

Ville: Det var ju synd, de var ju bra. Vad har de istället?

Valle: De har fått inge istället. Inge särskilt. Men de har ju Hemming Steen.

Ville: Skriver han likadant?

Valle: Nä, han skriver tvärtom. Skit.

Och så sjunger de en hel visa ”tillägnad denna stora man”:

Hemming han skriver så pennan blir blå
Allt som han skriver det litar vi på

EM i schlager är bara musik
På det blir Stikkan Andersson alls inte rik

(Tal: – Det där var ju ljug!
– Jo, men det är bergis. Han får inte ett öre!
– Vem får pengarna då?
– Hans bolag!)

Alternativ festival det är trist
– ordnas av bonntjyvar och terrorist

Ljug mer! Ljug mer! Ljug mer! Ljug mer!
Åh huru ljuvligt att ljuga!
Ljug mer! Ljug mer! Ljug mer! Ljug mer!
Åh huru ljuvligt med ljug!

Alternativfestivalen hölls i Stockholm i SEX DAGAR mars 1975. Några månader senare föddes jag. Plötsligt känns det som att jag har varit med ohyggligt länge.

Låtar som av naturliga skäl aldrig blivit hittar del 3: Hyresgästplattan.


Det finns svängiga låtar som handlar om intressanta saker: Bowies ”Heroes”, Smiths ”There is a light that never goes out”, Monica Z:s version av ”Trubbel”.

Sen finns det osvängiga låtar om ointressanta saker. Och dit tror jag att vi måste räkna plattan ”Vi – du och jag” som gavs ut av Hyresgästernas riksförbund 1980. Den består av fyra ganska tungrodda låtar som alla handlar om hyrespolitik:

Ja, det är vi – du och jag – och vi är många
Vi är eniga där vi går fram
Det är vi – du och jag – som har svaren
De finns i vårt bostadsprogram

(”Vi – du och jag”)

Mannen bakom sång, text och musik heter Janne Norrmén och var säkert hygglo. Däremot inget vidare på att räkna: ”du och jag” är inte alls många. Så här tjugonio år senare vill jag gärna korrigera Janne och säja: ”nej Jan, du och jag är inte många, vi är två. Du borde ha skrivit ´det är vi – du och jag – och vi är skitfå – vi är eniga där vi går fram´”.

Uppsåtet med EP:n är alltså att synliggöra de bostadspolitiska frågorna. Det är nog så behjärtansvärt, men det finns väldigt få ord som svänger mindre än ”bostadsprogram”.

Det skulle i så fall vara ”hyresrätt”, ”subventioner” och ”avdragsrätt”:

Nu har vi förhandlat färdigt
De höjde med 60 spänn
i måna’n och det känns för jävligt
även om man haft det på känn

Ja, det kostar mer än det smakar
att bo i hyresrätt
Var är våra subventioner?
Var är våran avdragsrätt?

Som sagt – jag kan sympatisera med själva budskapet här, det är klart att det är för jävligt när någon höjer hyran för en, men när är det tänkt att man ska lyssna på den här sången? Ska jag sitta hemma och spisa hyreslåtar och bli så uppeldad att jag sen tågar ut, uppeldad, vredgad, inlindad i en röd fana, och kanske får ett suppleantuppdrag i hyresgästföreningens stadsdelsutskott?

När man hör den här EP:n så kastas man mellan tristess och förtvivlan. Jag kan ändå inte låta bli att bli lite imponerad av att någon orkat klämma ur sej fyra olika låtar om svensk bostadspolitik. Jag hade fallit i koma innan jag ens hittat ett rim på förort.

Och visst fräser det till ibland. ”Stan med det goda hjärtat” (obs – ironisk titel!) är en satirvisa, där Janne gör en hyreshaj med samma överklassdialekt som Jarl Kulle hade i ”Sommarnattens leende”:

70 000 på bordet
Ja, det är ju inte mycket min vän
och det är många på jakt
efter bostadskontrakt
så du kan sälja den igen

Sen lämnar han sarkasmen och berättar i gammal fin progganda för oss hur det är:

Tja, några gör sej förmögenhet
på att sälja vatten och luft
Andra tjänar pengar på bostadsbrist
Det strider mot sunt förnuft

Jag måste göra er köpkåta besvikna med att detta nog är ett ganska rart vax. Å andra sidan tror jag inte att ni går miste om nåt. Sånger som innehåller ordet ”bostadsbrist” är sällan omistliga.

(Tack till Pelle Sten för bilden av omslaget.)

Högerhittar del 3: William Freestyle.

På omslaget till sin enda LP Sverige” (1982) poserar William Freestyle i Bobby Ewing-frisyr, högtidsdräkt och en ganska skabbig golden retriever.

Han lär ha varit DJ (nånstans har jag snappat upp att han är polare med Rob’n’Raz, vilket gör dessa osannolika gammelbockar ännu osannolikare) och verkade i den av Gud glömda genren ”kverulantpop” eller ”missnöjesmuzak”.

William Freestyle (troligtvis artistnamn) tillhör de artister som inte har nån direkt sångröst. Han kompenserar detta med att istället deklamera sina texter och låta refrängerna sjungas av en kör med bl.a. Sten Nilsson från Sten & Stanley.

Musikaliskt bygger det på kända melodier som någon verkar framföra på elorgel, och som William satt nya gnälliga texter till. Som i ”Nu släckas åter ljusen i min lilla stad”:

Vi tog en promenad genom vår ungdoms stad
Han ville passera våra gamla ställen
där vi förr alltid möttes på kvällen
och försökte fånga lite av våra skratt
som ekat här mången uppsluppen natt

Detta f.ö. framfört med den minst uppsluppna röst som kan tänkas (= ofrivillig humor). Annars handlar låten förstås om att allt fint är borta och allt nytt fult:

Och Grand, vår fina bio,
har stått tom sen 69
Hanssons butik har skylten kvar på taket
Han stängde när centralorten öppnade supermarket

William kommenterar i princip allt i det svenska åttitalssamhället, och kommer till en genomgående slutsats: det var bättre förr.

Strömmens stränder är fulla av ränder
som inte hör dit
En del är döda änder
men det mesta är människoskit

William Freestyle varierar ju så klart ämnet lite. Låten ”Massmedia-love” handlar om att massmedia är dåligt, låten ”Fårfarmaren” om att jordbrukspolitiken är dålig, låten Bröllopsmässa om att kvinnorörelsen är dålig – medan låten ”Sverige” handlar om att allt är dåligt.


Skriven efter Donna Fargos ”United States of America” och odödliggjord genom sleazefarfar Eddie Meduza är ”Sverige” Freestyles mest kända verk. I det lämnas verkligen ingen osedd; det finns tammefan inte en sak i såssarnas förbannade Sverige som inte är åt helvete:

Jag tackar alla punkare och alkoholister så att min fru och mina barn
slapp gå ensamma på stan
Min mormor och morfar tackar för nygammal vals
och att de slapp gå ut alls
Jag tackar massmedia för att de gör livet rikare
och får mej att förstå
att knarkungar, rånare, advokater och skattesmitare
har det så svårt så

Jag tackar för alla ungdomars fria uppfostran utan stränga vanor
De gör så roliga mönster på stolarna i våra tunnelbanor
Och fängelsevården som förbättras och befrias från strapatser
så att vi slapp att bygga fler daghemsplatser

Så såg alltså Sverige – ”med fåglar som snarkar och midsommarjäntor som knarkar” – ut 1982. Idag gissar jag att William Freestyle nostalgiskt tittar tillbaka på 1982, tiden före det förhatliga Internet och allt annat otäckt nytt som kommit sen dess.

Högerhittar del 2: Etik.

1991 var det riksdagsval. I konkurrens med Ian och han som släppte väder, som ju gjorde den klatschiga vallåten ”Häng me´” med fotbollskörer och Paul Paljett och rimmet ”vi kämpar och slåss/ för vi har drag här inunder vår galoss”, hakade KDS på.

De hade inte tillgång till Mariann-studion i Skara, men väl trubaduren Tomas Hagenfors hemmastudio. Ljudet blev inte så bra, men å andra sidan väldigt syntetiskt.

Vem är då Tomas Hagenfors, undrar vän av ordning. Tack vare den fantastiska uppfinningen Internet är svaret bara ett klick iväg:

Tomas Hagenfors är en artist som startade 1975.
Tomas Hagenfors spelar traditionell.

Betyder den sista meningen att Hagenfors egentligen är modernist, men låtsas att han är traditionell? Eller är ”traditionell” ett instrument?

På nätet förstår vi också att Tomas ofta lirar tillsammans med familjen:

Att höra familjen Hagenfors brukar vara en trevlig upplevelse för både stora och små. De vill dela med sig av sin kristna tro och blandar allvarsord med lek och en stor portion spontanitet. Detta brukar vara ett lyckat recept.

Vi får också se hur Tomas ser ut:

Tomas Hagenfors kommer alltså ur den frikyrka som skapat kristdemokratin och som Göran Hägglund försöker skaka av sig i ett desperat försök att framstå som en modern man. 1991 var det fortfarande en självklarhet att låta en frimicklare med hemmastudio – vilket de flesta inom frikyrkan verkar ha – göra valets soundtrack.

En EP blev det, fyra låtar som troligen gav Alf Svensson och hans muntra abortmotståndare den sista skjutsen över fyraprocentsgränsen. ”Etik” är bäst. Hagenfors tecknar med några snabba streck en skiss över de gångna decennierna:

1968 var ett märkligt år
Det var då studenter ockuperade sin kår

(Det var ju inte riktigt kåren som ockuperades, det var väl snarare kåren som ockuperade sitt hus, men vi förstår vad Hagenfors menar. En eloge för att han lät bli att rimma på ”långt hår”.)

Uti Europa hördes krav på revolution
Allting gick i rött – Gud var bara en illusion

Och vi ropade:
Länge leve Mao Tse-Tung och Lenin!
Klass mot klass – krossa kapitalet!

(Här har Tomas f.ö. lagt in syntheffekten för ”glaskross” – mycket illusoriskt!)

Vi behöver inte nån etik!
Ge oss bara dialektik!

Sjuttitalet kom och vi fick nya perspektiv
Inga hårda regler skulle styra våra liv
Flummigheten ledde fram till hasch och heroin
Drogmissbruket växte till en fruktansvärd lavin

Och vi ropade:
All you need is love ocn flower power!
Kärleken är fri och tillhör alla!

(Ska man vara noga så är ju hippiekulturen ett typiskt sextiotalsfenomen, men återigen förstår vi poängen. För att illustrera den här strofen har Tomas f.ö. lagt in några syntetiska sitarslingor.)

Vi behöver inte nån etik
Ge oss bara fri erotik!

Åttitalet handlade om klipp och egoism,
gymping och finansvalpar och materialism
Visserligen vaknade vi upp för vår miljö
men hotades vårt välstånd fick intresset hellre dö

Och vi ropade:
Satsa på dej själv! Kom och ta för dej!
Bevara Sverige svenskt och fler poliser!

(Här har Tomas så klart lagt in effekten polissiren.)

Jag behöver inte nån etik
Bara jag blir tillräckligt rik

Orkar ni sluttampen? Det är min personliga favorit:

Nittitalets människor har inga säkra svar
Inga fler visioner, knappast några drömmar kvar
Rikedom i överflöd inger inte någon tröst
Själen är förtorkad och vi dövar hjärtats röst

Och nu hörs:
Finns det någon mening med att leva?
Tjänar det nåt till att tala sanning?
Vi behöver lära oss etik
Inte bara tom retorik
Vi behöver lära oss etik
Inte bara kylig logik
Vi behöver lära oss etik
Inte bara mer statistik
Vi behöver lära oss etik
Inte bara flummig mystik

Med denna finstämda trudelutt förtäljer Tomas Hagenfors oss två saker: 1) han har väldigt höga tankar om Alf Svensson, 2) han äger ett rimlexikon.

Låtar som av naturliga skäl aldrig blivit hittar del 1: Vi skyddsombud kräver vetorätt.


Fria Proteatern glöms ofta bort när proggens historia ska skrivas. De var långt ifrån den gren av musikrörelsen som idag känns hippare än nånsin, flummarna, expressionisterna, de som experimenterade med taktbyten och cannabis. De var inte riktigt lika knäppt sekteristiska som Knutna Nävar.

De var förvisso in i helvete röda och revolutionära. Innan de blev Fria Proteatern var de en popgrupp och några Dramaten-anställda som for till Norrbotten och gjorde en pjäs om de olidliga arbetsförhållandena vid de statliga järnverken. Gruppen hette NJA-teatern, pjäsen NJA-gruppen och det blev ett jävla liv när den gick i teve. Det blev också en barnbok och ”Balladen om Olsson”, där gruppen tog parti för en arbetare som knivöverföll ingenjörn.

Mest kända bland de medverkande var Tomas ”Tintin” Bolme och Stig ”H:son-Larsson” Engström. Anders Linder från Ville, Valle & Viktor var också med inledningsvis.

Greppet att göra pjäser från arbetsplatser finslipades av husförfattarna Carsten Palmaer och Gunnar ”Dr Gormander” Ohrlander. ”Typerna & draken” skildrar bråken mellan Bonniers (”draken”) och grafikernas fackklubb (”typerna”). Grafikerna hade en av de mest hårdföra fackklubbarna, ledd av den stridbare SKP:aren Sture Ring och initiativet till pjäsen kom från facket självt.

Pjäsen går igenom nittonhundratalets strejkhistoria med svartfötter hit och arbetsmiljö dit.

”Bonnieroperan” – ett revyartat nummer i föreställningen – är proggen när den som är roligast, djupt kända spydigheter levererade med i alla fall nån rudimentär form av finess:

Vi är en liten familj
med ganska blygsamma vanor
Vi lever enkelt och anspråkslöst
fast vår familj har anor

Varför ska mänskan jämt
efter guld och ära sträva?
Vi är nöjda med det lilla vi har
Det viktiga är inte att äga

Fast kanske en liten fabrik
i allra största enkelhet

”Bonnieroperan” framfördes av några av gruppens framträdande män. Mia Benson, jämte Bolmes fru Elisabeth Nordkvist den mest profilerade kvinnan, fick sjunga Bonnieroperans antites med den talande titeln ”Vi skyddsombud kräver vetorätt”. En sång lika tråkig som den låter, lika torrt redovisande, lika förnumstigt pedagogisk:

Vi skyddsombud kräver vetorätt
så vi kan stoppa en farlig process
eller förhindra en olycka
som händer på grund av stress

Vi kräver lagar som skyddar oss
mot gas, gift, smygande död
Lagen ska skydda våra liv
och vara oss till stöd

Man sitter som en gisslan
i en skyddskommitté
och kräver förbättringar år efter år
som möts av förstående min
men de gör ändå ingenting
innan en olycka händer

Bolaget vägrar att skydda oss
Därför ska vi tvinga dem dit
Lagen ska vara ett skydd för oss
och inte för deras profit

Notera att budskapet i sticket är så viktigt att det inte ens behöver rimma.

Fria Proteatern är på en gång det bästa – engagemanget, lidelsen, humorn – och det sämsta – testuggandet, självtillräckligheten och, är jag rädd, manschauvinismen – med det vi kallar proggen. De är värda att bevaras för eftervärlden, inte bara för sin lysande Vysotskij-föreställning som nu tydligen tas upp igen för lyckliga stockholmsbor.

Men just ”Vi skyddsombud kräver vetorätt” kan ni glömma i samma sekund ni scrollat er härifrån.

Sida 2 av 3

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén