Om Kalle Lind och andra gubbar

Etikett: lustigheter Sida 2 av 3

Avdelningen Oväntade Bildtexter: Svensk filmografi 1970-79 – det blå materialet.

Som tidigare utlovats: här kommer alltså de bildtexter ur Svensk filmografi som kommenterar sjuttitalets lite vuxnare filmer. Bilderna kommer kanske att väcka anstöt hos de frikyrkliga läsarna, men betänk att bildtexterna hade blivit än konstigare utan.

Kom också ihåg att detta är kommentarer hämtade ur en synnerligen seriös skrift, i övrigt bara fullspäckad med uppgifter om A-foto, filmlängd och kritikreferat. Det gör det lustiga lite lustigare.

Mera ur Kärlekens språk (Torgny Wickman, 1970).

Det bästa ur Kärlekens språk-filmerna (Torgny Wickman igen, 1973).

Inkräktarna (Torgny Wickman igen!, 1974).

Jorden runt med Fanny Hill (Mac Ahlberg, 1975).

Justine och Juliette (Bert Torn alias Mac Ahlberg 1975 – och ja, det är den Harry Reems).

Den k— familjen (Heinz Arlach, 1976).

Veckända i Stockholm (Ann Mari Berglund, 1976).

Ta mej i dalen (Torgny ”Sjukt produktiv” Wickman igen, 1977).

Kärleksön (Joseph Sarno, mannen bakom Fäbodjäntan, f.ö. nyss avliden, 1978).

Monas hemliga sexdrömmar (Charles Kaufman – nej, inte han med Adaptation – 1979.)

Ja, så ser de ut. Som synes en salig blandning av medvetna lustigheter (veckändan, det bästa) och mer neutrala beskrivningar som onekligen skänker en smula humor åt sammanhanget (tvagning, Harry Reems slaknande) samt rena obegripligheter (vad är det som ska fattas? Jag fattar inte!)

Hursomhaver: så här råkar nu filmerna ha sett ut och så här råkar nu Svensk filmografi-redaktionen ha valt att kommentera dem. Jag, Kalle Lind, tar så klart avstånd från alla sorters pornografi och dylika vederstyggligheter och kan inte lastas för att den här bloggposten ser ut som den gör.

Avdelningen Oavsiktliga Skräckomslag.


Akta er barn annars kommer farbror Ulf och tar er! Äter ni inte upp er gröt så kommer han och berättar om det där kollektivet han hade i början på sjuttiotalet! Pass på, var snälla och raska för annars spelar han HELA ”Connemara” med full symfoniorkester!

Kamelbollar.

Jaha, så kliver vi in i en sån där period med s.k. ”arbete” igen. Det ska göras radio och skrivas bok och filas på treatment och varas pappaledig. Just för stunden finns ingen tid för djuplodande analyser av Jacob Dahlins tonade glasögon eller konflikten mellan bröderna Per-Evert och Sven-Bertil eller ens nån trevlig gammal Katie Rolfsen-anekdot.

Ni får nöja er med en bild på det här godiset:

”Rena öken”, som Robban Broberg hade sagt.

”Tja, inte så puckelryggigt”, som Arne Hegerfors hade replikerat.

Göteborgsfrågequiz!

2005 uppträdde Hej domstol!-gänget, varav jag var typ en fjärdedel, på P3:s humorfestival i min favoritstad Göteborg. För att demonstrera vår kärlek till Sveriges framstjärt satte vi ihop en special-frågequiz (det ska heta så! Kan det heta ”cd-skiva” kan det heta ”fråge-quiz!”).

Här kommer frågorna för er som glömt denna fyra år gamla engångsgrej:

Fråga 1: Göteborg är gothens stad. Varför är Henrik Berggren alltid så mörk runt ögonen?
1) han har sovit jättedåligt hela natten
x) han har jättemycket kajal
2) de andra grabbarna i Broder Daniel har skojat med honom och låtit honom titta i en kikare med sotade kanter

Fråga 2: Göteborg är modets stad. Vilken sorts byxor är populärast bland Göteborgs ungdomar?
1) äppelknyckarbyxor
x) puffbyxor
2) cowboybyxor – s.k. jeans

Fråga 3: Göteborg är sportens stad. Vilka av följande ord är smeknamn på olika fotbollslag från Göteborg?
1) Änglarna, Makrillarna, Blåvitt
x) Brommapojkarna, Guif, Kroppskultur
2) Neutronreaktionerna, Cancermetastaserna, Riksdagens högtidliga öppnande

Fråga 4: Göteborg är evenemangens stad. Vad är Oldsbeach?
1) en lagerlokal på vägen mot Mölndal med några kubikmeter grus och några värmelampor
x) Sveriges Miami
2) en något krystad ordvits

Fråga 5: Göteborg är humorns stad. Vilket är Hagge Geigerts födelsenamn?
1) Hagge Haggspett
x) Hagbard barbaren
2) Harry Johansson

Fråga 6: Göteborg är popens stad. Vilken av följande poplåtar från Göteborg klättrade högst på listorna?
1) ”Sången om Stalin” med Knutna Nävar
x) ”Knö dej in” med Sten-Åke Cederhök och Sonya Hedenbratt
2) ”Jag vill ha en synth, farsan” med Knut Agnred

Svaren för den som missade några lektioner i skolan:

Fråga 1: svar X. Extrasvaret ”hans pappa låg med en panda” diskvalificerades.

Fråga 2: svar 2. Jeans a.k.a. cowboybyxor, företrädesvis blå arbetsbyxor i denimtyg är mycket populära i Göteborg. T.ex. vid Vasaplatsen eller på Hisingen.

Fråga 3: svar 1. Brommapojkarna, Guif och Kroppskultur är helt seriösa namn på existerande svenska idrottsföreningar. Neutronreaktionerna, Cancermetastaserna och Riksdagens högtidliga öppnande var de namnförslag jag själv la fram när jag var med och bildade ett korplag. (Mycket kort karriär ska tilläggas.)

Fråga 4: alla tre! Oldsbeach är, som alla göteborgare vet, ett av Ingvar Oldsbergs sju underverk. På vägen till Mölndal ligger alltså en gammal lagerlokal där Oldsberg nästan på pricken lyckats skapa ett svenskt Miami. Förutom alligatorerna då. Och de rika pensionärerna. Och havet. Och solen. Den riktiga solen alltså. Och framför allt Don Johnson.

Fråga 5: svar 2. Joakim Geigerts födelsenamn är för övrigt Joakim Geigert.

Fråga 6: svar 2. Ty så fantastisk är världen att Knut Agnred i punkfrilla kan knassjunga sej in på Svensktoppen. Knutna Nävar testades aldrig. Sten-Åke och Sonya föll på att man dåförtiden inte kom in på Svensktoppen om man sjöng på annat språk än svenska.

Neuroproktologen.

Det är sommar. Jag arbetar. Jag gör radio. Jag skriver en bok. Jag har två barn. Jag har fan inte tid med några djupsinnigheter. Idag får ni det här istället, klippt ur min fiancés psykologtidning:

Uppgiften gäller att hitta det roliga namnet. Och nej, Anderson är inte särskilt kul även om det bara stavas med ett s.

Skitsamma, gamla teveprogram som gamla teveprogram.

Jag vet inget om den här tidskriften:

Jag gissar att den ser som sin uppgift att upplysa folk om ungefär vilken säsong av Friends som just nu repriseras på Femman. Måhända inget antikt hjältekall, men ett uppsåt betydligt godare än Jack Uppskärarens.

Det är givetvis inte mycket att bråka om, men ändå rätt symptomatiskt, att de på omslaget påstår följande:

Teveserien som Per Myrberg-bilden är hämtad ifrån, och som också är den som repriseras på SVT, heter som bekant inte Hemsöborna. Den heter Hedebyborna. Den är skriven av Sven Delblanc och inte av August Strindberg och även om båda var gubbar med lustig ansiktsbehåring så var de olika gubbar med olika slags ansiktsbehåring. Det är skillnad på pipskägg och fjolliga mustascher.

För ett modernt öga är det ungefär samma slags serie – jag tror genrebeteckningen är ”den typ av tevedramatik som Peter Harryson gillar” (dels för att han var med och därmed får pröjs när den repriseras, dels för att han är gammal och därmed automatiskt sörjer ”teveteater”) – men det är faktiskt inte samma serie.

Den ena handlar om folk förr i tiden i ett litet samhälle och har Allan Edwall i huvudrollen. Den andra handlar om folk förr i tiden i ett litet samhälle och har Per Myrberg i huvudrollen. För åttiotalister är det ingen skillnad: gubbe som gubbe, tråkigt som tråkigt, brist på textremsor som brist på textremsor. För mig finns det en liten betydelsebärande skillnad i bokstavskombinationerna ”deby” och ”msö”.

Och skulle jag nu faktiskt köpa en tidning för att få veta att det inte är nåt på teve idag heller, så vill jag väl ändå veta att det är rätt program jag inte tänker se.

Rapport från TV4.


Steffo?

En man med ett skägg goes stage.

Kontraktet är i princip undertecknat. I höst transmuteras bloggen och går från abstrakt html till väldigt konkret ömps (”överviktig man på scen”). Utrustad med ett piratkopierat bildarkiv, en fjärrkontroll, en försupen barpianist och en parodi på stämband tänker Kalle Lind prata, sjunga och pratsjunga (”rappa” på tonårssvenska) om varför döda och glömda gubbar betyder så sjukligt mycket för honom.

Tänkta, ännu inte riktigt skrivna (eller genomtänkta) nummer:

”Det var en Lennart från Tranås” (limerick; tänkta rim ”Sopranos” och ”självspelande pianos”)
”Fuchs De Geer Bergenstråhle Ekman” (tungvrickarsång om Marie-Louises förhållande till efternamn)
”Det var löständerna, Bibbi!” (gospel om Pekka Langers sluddrande)
”Fri-Wollter” (progginspirerad akrobatik)
”Röktobak och damm (du-di-du-di-damm)” (blues om Roffe Wickströms frukost)
”Musik! Mani! Musimani! Musimanisk musikmaskin! Mumma!” a.k.a. ”Robert Broberg-låten”
”Herrgårdhsost och ebbenthaler” (HIV-vitsar)

23 oktober, Victoriateatern Malmö.

En Bellmanhistoria.

I senaste numret av Populär Historia citeras ur ett samtida vittnesmål om Carl Michael Bellmans sista (beskrivna) föreställning 1794. Skalden sägs ha gett ett förvirrat intryck – tankarna går till Per Oscarsson – och förefallit apatisk. Han inledde lite odramaturgiskt med att sjunga en mycket sorglig visa om Gustav III:s ryska krig, som fick publiken att falla i gråt över stupade män och en död monark.

Efter en stund kom någon på den briljanta idén att hälla i Bellman brännvin, varpå han snart sprallade upp sig och började härma diverse blåsinstrument och hojta slumpmässiga fraser på tyska som i the good old days. Publiken? Såg de patetiken i en slagen man? Såg de att kruset var en krycka och att Bellman bokstavligen sjöng på sista versen? Nej för håken – de skrattade ”mer än de orkade”.

Det som fascinerar mig mest är dock att ögonvittnet beskriver Bellmans ”besynnerliga” klädsel: svartgrönrandig frack, gula strumpor och ansiktspuder. Och visst, jag hade hellre blivit påsatt av min grannes schäfer än visat mig offentligt i något så bisarrt, och visst luktar det skenande galenskap och Peter Siepen om vartannat. Men rimligen såg killen som kallade Bellmans paltor besynnerliga själv ut ungefär så här:

Och då kan man ju fundera på om det kom från rätt arsle.

Korrekturläsaren från helvetet.

Jag håller på att slutkorra min kommande bok Människor det varit synd om så jag känner till svårigheterna. Det är knepigare än vad man vill tro att fånga upp vartenda förlupet citattecken, varenda tveksam syftning och varje stackars horunge. Hylands grabb växlar mellan att vara tolv och fjorton i samma text, Mats Knutson på Aktuellt heter stundvis Knutsson, Britt-Marie Mattsson på GP heter stundvis Mattson. Etc.

Därför känns det skönt att se att det finns de som super ännu mer kål. På mitt lokala Coop lockar följande skylt till köp:

Det är roligt på så många sätt. Det mest anslående är förstås rubriken, där man i sann Aftonbladet-anda tror att trilogi hänger ihop med biologi, och samtidigt inte tror att Arn hänger ihop med själva trilogin. Om man nu är så gräsligt osäker på om två ord som hänger ihop verkligen hänger ihop, ska det då vara så förbannat svårt att läsa ordet högt för sej själv? ”Arn-trilogi” utgör ett sammanhang, ”Arn triologi” är två hitte-på-substantiv utslängda på pappret på måfå.

Ännu roligare blir det förstås när man ser att de lyckats tappa hela två bokstäver i meningen under (förutsatt att det verkligen inte är fråga om ett ”presentsken” som får triologin att skimra).

Fyra fel i två meningar, varav en inte ens är en mening, tänker man hånfullt och medelklassbesserwissrigt – tills man kommer på att triologin utgörs av FYRA böcker! Touché! Femetta! Världsklass!

Jag har inte haft roligt på ett så nedlåtande sätt sen jag såg ”Sucken” Sauks direkt-på-vhs-film Gunnar Govin.

Sida 2 av 3

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén