Under våren har jag alltså arbetat med boken 52 festliga riksdagsledamöter, som lyfter fram ett antal människor och incidenter från maktens epicentrum då och nu. Urvalet har gjorts efter diverse spontana principer: inte för många centerpartister, åtminstone några kvinnor, helst någon som folk känner till. Av skäl som jag inte riktigt kommer ihåg nu föll Odd Engström bort.
Han kom från sossetjänstemännen, kanslihushögern, Feldts pojkar, var som hastigast finansminister och vice statsminister under Ingvar Carlsson, och vände sig sen till sin gamle skolkamrat Jan Stenbeck som gav honom styrelseuppdrag inom Kinnevikkoncernen och smak för att spela pajas. 
Eftersom Engström hade rötterna i Värmland och eftersom alla värmlänningar tydligen känner varann kom han i kontakt med skådespelaren Solveig Ternström – som själv skulle bli både centerpartist och sosse med tiden – och fick ännu fler möjligheter att stå framför kameran.
Ternström hade skrivit en teveserie, Morsarvet (1993), en mustig värmländsk skröna om släktgräl och antinazism under andra världskriget. Engström fick rollen som Dollarn, en i ett gäng av värmländskt mustiga gubbar, där en annan (den värmländskt mustige Fröding, döpt efter den mustige värmländske poeten) spelades av poeten – och riksdagsledamoten! – Bengt Berg.
Personkemin mellan Solveig Ternström och Odd Engström var tydligen så lyckad att de så småningom slog sina påsar ihop för ett annat teveprojekt – och det är egentligen här den riktiga humorn börjar. Teveserien Framtidståget fick i DN omdömet: ”Så här dålig kan bara inte en underhållningstimme år 1995 i Kanal 1 vara”.
Jag beställde förstås ner ett avsnitt, och kunde för första gången i livet ge en DN-skribent rätt. Det var nåt av det konstigaste jag sett, som om ett gäng kreativa människor utan spärrar och omdöme låst in sig i en thinktank, gjort en brainstorm, kladdat ner en mindmap och sen använt den som manus.
Programmet vilar på tre tematiska ben: framtid, tåg och Värmland. Studion ska föreställa tågstationen i Åmotfors, där Johan Rabaeus är stins och Gunilla Åkesson en resenär. Åkesson: ”Jag har tappat kärleken!” Rabaeus: ”Kärlek? Då får jag rekommendera vår hittegodsavdelning!” Sen följer en jääääättelång drömsekvens där ett gäng Kulturamaelever fått experimentera hejvilt med chromakeyeffekter och där Åkesson förgäves letar efter sin älskade. Inslaget har poetiska ambitioner. Tror jag.
Ute på rälsen sitter sen Odd Engström – som utgör infobiten i denna infotainment – och samtalar med en ”framtidskvinna” (dvs en flicka). Lite senare intervjuar han också den kvinnliga vd:n på Skultuna Mässing om uppbrott och framtid och de vältrar sig tillsammans i klyschor: ”Vi är lite för upptagna av att vi mår för bra”, ”den som tror att den sitter säkert kommer att ha problem”, ”det här är toppen – men jag skulle säga att det är toppen av ett isberg”.
Nu klipper vi plötsligt till Solveig Ternström och den värmländskt mustige Stig Torstensson (känd som kåte Börje i Svenska hjärtan). De har klätt ut sig till gamla rallare och vill, tillsammans med sångaren i Lill-Ingmars (som är från det mustiga Värmland), åka dressin ”västerut! Mot framtiden!”
Hänger ni med? Det är ni i så fall ensamma om.
Ternström gör nu en intervju med SJ:s generaldirektör Stig Larsson, som får smaka rallarspecialiteten nävgröt och berätta om sitt förhållande till tåg (”Har man släkt som arbetat på järnvägen så har man sitt hjärta där” – ett resonemang som lätt slås sönder om man överför resonemanget till att ha släkt som suttit på kåken eller i koncentrationsläger).
Under tiden springer Torstensson runt i SJ:s ledningscentral och visar svartvita filmklipp i en kamera (”man måste ju kunna se bak för att kunna se fram” – återigen ett av alla påståenden som inte tål att närgranskas). Sigge Fürst och Edvard Persson besjunger romantiskt tågets tjusning och man funderar febrilt på vad ”Framtidståget” egentligen försöker säga till en. Att det är härligt att åka tåg? Tyckte nån att den tesen räckte att bygga en lördagsunderhållning kring?
Nu klipper vi hursomhelst tillbaka till studion (av min beskrivning kan man få intrycket att det går undan – det gör det inte). Doris & Biggan – en mustigt värmländsk humorduo som jobbar efter principen ”pratar vi bara på tillräckligt länge så blir det nog roligt så småningom” – gör nävgröt på skrädmjöl och håller armarna i en lustig ställning. I bakgrunden rör sig statisttanter i gamla torparkläder och ser mycket frågande ut.
Jarl Borssén dyker upp och pratar poetiskt om lingon medan han lagar ”Jarls empatidessert”: lingon, källvatten, tålamod.
Monica Z:s kusin Greta Olsson, också hon i bondmorekläder, sjunger Cole Porter och Gershwin, ackompanjerad av ett band ifört stinsuniformer. Jag gissar att programmet försöker säga oss att den felande länken mellan Värmland, tåg och framtiden är jazz. Hursomhelst blir jag inte särskilt övertygad.
Klipp till gubbar på ljugarbänk utanför stationen som drar värmländskt mustiga historier om fröntimmer – inte allt går att förstå utanför Värmlandsgränsen. Faktiskt lyckades jag inte de
chiffrera några poänger alls, men gubbarna skrattade åtminstone.
Tillbaka till studion, där några amatörskådespelare gör en vansinneslång sketch om kärlek mellan en kvinnlig passagerare och en manlig konduktör i en tågkupé. Ett skämt om att passageraren inte kan vara ”nypåstigen” eftersom hennes man dog för fjorton år sen bakas ut några minuter för länge.
Sen klipp tillbaka till de mustiga värmlandsgubbarna på ljugarbänken, som inte talar tydligare nu. Sen tar det hela slut. Fast ännu återstod fem program.
Hela denna redogörelse utelämnade jag alltså i den kommande boken 52 festliga riksdagsledamöter. Så här i efterhand begriper jag inte varför.
Så – 52 festliga riksdagsledamöter korras för fulla muggar, jag och Kringlan Svensson har bestämt oss för att skriva en uppföljare till Blandfärs (och även lagt ner arbetstiteln Tuppjuck sen vi insett att Hans Lindström har gjort en samlingsbok med samma namn), jag har skrivit på kontrakt för SVT om en krimisynopsis och så gör jag morgonradio i P4 Malmöhus måndag-torsdag. Vad fattas då i mitt liv? Jo, ett projekt.
En ny Galago har fiskats upp ur brevlådan, som vanligt pendlande mellan genialt och mindre genialt, subversivt och tramsigt, politiskt och personligt, experimentellt och läsbart. På det hela taget känns det som ett ta sig ett friskt och stärkande stålbad. Galago är obseleverna som bångstyrigt kastar tarvliiga lappar på de rakryggade ljumliberala ordningsmännen längst fram.
Med risk för att vara konspirationsteoretisk: den obundet oberoende liberala Sydsvenskan har uppenbarligen en bildredaktör som gör vad hen kan för att underminera finansministerns status. Det kan inte vara en slump: än avbildas Borg med powerpointtext i nyllet, än är han fångad just i klimaxögonblicket.
Han för två fingrar över hennes kön, först mycket lätt, långsamt, sen hårdare och snabbare, han sitter över henne med ryggen mot hennes ansikte, vilar på knän och smalben medan han tänker på ”Dr Mabuses testamente” därför att det dämpar hans egen upphetsning, hon öppnar sig just där hon kräver att han ska hålla sitt långfinger som han rör i en snabb cirkel runt clitoris.
Ja, alla kastade sig väl över Moderaternas gamle partisekreterare Lars Tobissons 550 sidor tjocka redogörelse för sin livsgärning när den kom härom året. Jag ska villigt erkänna att jag bara skummat, men tycker mig ändå finna att det gamla djungelordspråket ”När
Tobisson berättar vill man gärna göra något annat” äger sin riktighet.
