Etikett: politiker

Liberal lyrik.

den 2009-01-26

Jag upplever inte Per Ahlmark som en Guds gåva till mänskligheten. När han för tio-tolv år sen satt hos Skytte och berättade att han ogillar sej själv, tänkte jag att ”det där var första gången du och jag höll med varandra, Per”.

Hasse Alfredson berättar nånstans att han på femtiotalet ingick i redaktionen för ”Vi som vet mest”, ett frågesportprogram för gymnasister. En snubbe i uttagningarna var så femjävligt överlägsen att de tog in honom i redaktionen istället för att låta honom göra förutsägbar slarvsylta av motståndarlagen. Väl i redaktionen skrev han toksvåra frågor som ingen kunde svara på.

Den lillgamle besserwissern hette alltså Per Ahlmark. Han blev sen känd som a) folkpartiledare, b) Bibi Anderssons ligg och c) frilansare i arabhatarbranschen.

På åttitalet drabbades han också av behovet att uttrycka sej i dikt. Som liberalismens svar på Ricky Bruch gav han sig på att formulera världen i abstrakta sentenser. Jag sitter här med diktsamlingarna ”Flykter”, ”Överleva” och ”Visum” framför mej och ett pockande behov av att skriva nåt elakt om dem.

Det är dock inte så enkelt. Ahlmark tycker om det otydliga och svävande – poemen kryllar av ”masker”, ”blanka ansikten”, ”tyngdlösa ögonblick”, ”spegelbilder” och ”hemligheter” – vilket gör honom svåråtkomlig för kritik. Det gör honom också rätt trist.

Ibland – när man har skummat förbi radklustren av ”mörkröda fåglar” och ”loja, glädjelösa rörelser” – bränner det till när Ahlmark blottar sin karga liberala ångest. En dikt heter naturligtvis ”Död”:

En gång såg jag döden
Hennes ansikte var nästan svart
som en negress under min gula filt
tyst kall
efter 25 nembutal

Slutklämmen är lika deprimerande som inledningen:

En gång andades jag döden
En kropp som börjat ruttna
bakom neddragna gardiner
Med hennes ångest kvar i trappan
Med mitt liv kvar – var då?

Även en dikt med den rosaskimrande titeln ”Kärlekssaga” är djupt nerslående: ”tillsammans tusendubblar vi med lätthet våra tyngder” och ”jag hör jag är glömd”. Per ”slänger bort det bästa som jag har” och ”har funnit att ingen bryr sig om mina ord, innehållet i vad jag säger” (vilket man önskar vore sannare än det är).

Och givetvis är Ahlmarks ångest lika värd att tas på allvar som Karin Boyes (som han apostroferar i dikten ”Till Boye” och titeln ”Vapenlös”). Samtidigt är det svårt från min position att inte tänka: men snälla Per, om du inte var så styvnackat övertygad om hur rätt du har och jämt ventilerade detta på olika pissliberala debattsidor, så kanske du hade mått lite bättre?

Hade man varit en tvättäkta satiriker kanske man till och med hade passat på att citera Ahlmark själv, som ju i egenskap av arbetsmarknadsminister gav de friställda Ericsson-arbetarna i Olofström det glada tillropet ”lycka till!”

Nu är man dessvärre alltför blödig för sånt. Jag lider ärligt med den ångestridne Per Ahlmark. Jag önskar dock att han hållit sej till lyriken. Där gör han liksom ingen skada.

Dagens horoskop.

Av Kalle Lind

den 2008-10-31

i blogg

Att försöka sätta sig in i ”Bordellhärvan”/”Geijer-affären” är som att försöka rensa i ett getingbo av sjuttitalsgubbar. ALLA är på något vis inblandade, åtminstone utpekade: justitieminister Lennart Geijer, Fälldin, Sträng, diverse riksdagsmän och -kvinnor, kungens kompisar, Expressen-journalister, teveprogramledare, gallerister, kända gangstrar, polischefer, höga jurister, landshövdingar (utpekade kunder), Hans Holmér, Ebbe Carlsson, Palme (mörkläggare och bortsopare), Guillou, GW Persson, Peter Bratt, Staffan Heimerson, Per Wendel (avslöjare och grävare), Silbersky (bordellmammans advokat), Per Gahrton, Jörn Svensson (riksdagsmän som propsade på en sanningskommission) och t.o.m. Totte Wallin (vårdare på det hem där en av dom minderåriga flickorna var omhändertagen).

Det är en härva med rötter tillbaka till IB-skandalen 73 och trådar framåt till Ebbe-affären 88, en historia med ingredienser som pedofili (ett par av flickorna var under 15, vilket redan på sjuttitalet betraktades som olagligt och -smakligt) och säkerhetspolitik (svenska ministrar delade horor med polska spioner), en rättsröta med effekter in i populärkulturen (jag hävdar att Geijer-affären är den direkta orsaken till att ALLA svenska kriminalhistorier under åttiotalet slutar med att snutarna konstaterar ”men dom stora bovarna får vi aldrig fast”).

Den bisarra historien sträcker sig över flera år och tar ett otal vändningar. Sett från nu är dom festligaste/mest upprörande passagerna följande:

1) Fälldin, som nyvorden statsminister, fick en fråga från en riksdagskvinna som ville ha alla kort på borden gällande (dom polisiärt underbyggda) ryktena om riksdagsmäns spring hos horor. Fälldins berömda kommentar:

Jag kunde på rak arm konstatera en direkt lögn. Jag fann nämligen att mitt eget namn var uppgivet bland de uppgiva kunderna.

Och eftersom Fälldin sa att han var oskyldig så var han det. Där var diskussionen så att säja uttömd. Att gatflickorna påstod annat gjorde inte att man behövde titta närmare på fallet. Fälldin hade ju själv sagt att han inte hade gjort det! Och eftersom han inte hade gjort det så kunde ju heller ingen annan ha gjort det.

Det är ju normalt inte så argumentation fungerar – ”det är så här därför att jag säjer att det är så här!” – men så fullkomlig var alltså maktens arrogans.

2) Peter Bratt på DN var den som offrades. Han var lite för ivrig att publicera diverse uppgifter, och Palme kunde därför dra igång en dementiapparat där han egentligen bara högg på några pyttiga sakfel i Bratts påståenden – Palme hade inte fått en PM från polischefen 1969 utan 1970 etc – men lyckades få Bratt att framstå som mytoman.

DN fick stora skälvan, bad om ursäkt och kompenserade Geijer med ett stipendium för grävande journalistik (med Geijers f.d. närmste man Ebbe Carlsson i fondens ledning).

Och på en presskonferens fick Palme visa upp sin erkända retoriska konst när han kallade grävande journalister – med hälsning till Bratt – ”skabbiga råttor med gula betar och (konstpaus) nakna svansar”.

3) Thage G. Peterson – en av Palmes närmsta män – försöker i sin memoarbok Resan mot Mars få det till att han och Palme ville tysta ner hela saken för att skydda – Fälldin.

Betänk att hela bordellskandalen exploderar strax innan valet 76 – det som Palme kom att förlora och Fälldin att vinna – och att sex gubbar, misstänkta för att gå till samma horor som polska spioner, står på en lista Peterson och Palme fått från polisen.

Betänk sen att fem av dom sex gubbarna tillhör socialdemokratin.

Fråga sen er själva om det verkligen var Fälldins skinn som Thage G så storsint ville skydda.

Fotnot: jag har ingen aning om vem som låg med vem och betalade hur mycket. Sexköp var inte olagligt på sjuttoitalet (Geijer ville för övrigt luckra upp även lagarna om koppleri och pedofili). Dom enda slutsatser jag vågar dra är att trängda maktmänniskor inte alltid handlar vackert.

N som i Narcissism.

Av Kalle Lind

den 2008-10-03

i blogg

Jag förutsätter att Bosse Parneviks gubbileumsshow Gubbröra skördar enorma framgångar bland dem som minns Beppe Wolgers (död 86), Jarl Kulle (död 97), Tage Erlander (död 85), Olof Palme (död 86) och Ingemar Stenmark (senast omskriven 89). Innan jag snurrar in mej alltför mycket i raljanta tonfall måste jag så klart erkänna att jag är en av dom.

Gissningsvis skulle jag pricka de flesta av referenserna på den där showen.

Gissningsvis skulle jag sänka medelåldern med 87 år.

Efter vad jag förstår går showen i hög grad ut på att Parnevik visar videosnuttar på sej själv. Han var som bekant en pionjär gällande videoapparater och skaffade sitt första exemplar redan på sextitalet, i syfte att spela in sej själv från teve. Han har sen dess låtit videofilma varenda enskild föreställning av t.ex. Parneviks Oscarsparty och Parneviks Cirkusparty.

Man skulle kunna kalla Parnevik ”självupptagen”. Troligen är det dock en underdrift.

Gubbröra är långt ifrån första gången som Parnevik sammanfattar sitt liv och sin karriär och sin popularitet. 1993 upplät SVT åtta heltimmar åt P som i Parnevik, en självberömmarorgie torftigt förklädd till frågesport. (Detta för att ohöljt kunna plugga för Parneviks då aktuella show på Cirkus.)

Programmet gick ut på att Parnevik bjöd in två människor som han samarbetat med och två människor han imiterat. Dessa fick sen svara på frågor utifrån Parneviks karriär. Svarade dom rätt på en fråga fick dom ett ”P” – inte som i Poäng, utan som i Parnevik. Vann dom tävlingen fick dom en litografi föreställande Parnevik och ett gäng gubbar han imiterat.

Den som tror att jag överdriver har dessvärre fel.

… den här texten har en fortsättning. Läs och lär i Människor som gått till överdrift.

Känn ingen sorg för mej, Anders Borg.

Av Kalle Lind

den 2008-09-22

i blogg

I Bonniers skånska inkarnation Sydsvenskan skriver man idag om finansminister Borg och hans nya spännande sexiga budgetpropp. I sig inget märkligt med det; det gör gissningsvis alla tidningar idag. Det anmärkningsvärda är hur man valt att illustrera artikeln på framsidan.

Man har valt en bild på Anders Borg där han ser ut som en idiot. Som Ernst-Hugo säjer om sin son i Veberödsmannen: ”En riktig byidiot”.

Det kan man kanske argumentera för att Borg alltid gör, i hästsvans och öronring och andra rockattribut från det tidiga åttiotalet. Men jag är övertygad om att det måste gå att ta bilder av karln där han inte ser ut som om han just upptäckt ett UFO komma svävande i rummet.

Olika associationer flimrar förbi – Berghagen på uppåttjack, clownen Krusty, en man som i fotoögonblicket får en spark på nötterna – men ”idiot” är fortfarande den mest adekvata beskrivningen.

Jag är den siste att försvara något Anders Borg gjort under sin levnadsbana, men här anar jag att någon på Sydsvenskan vill honom ont. Pressfotografer bränner alltid iväg femtio-sextio bilder på ett bräde. Något foto måste ha visat vår finansminister från en vinkel där han inte ser ut som om han poserar bredvid Helt Apropå-gänget.

Bläddrar man framåt i tidningen börjar man tvivla. Kanske är det faktiskt en omöjlighet att få Anders Borg att se normal ut framför kameran? Samtidigt ger konspirationsteoridetektorn starkare utslag än nånsin. Sydsvenskan vill desarmera sin egen allierade – tidningen är så kallat oberoende liberal – och göra honom till driftkucku.

Det är klart att det hade gått att publicera en bild av Anders Borg utan att powerpointen skriver honom på kinden.

Men Sydsvenskan valde inte att göra det. Tvärtom trummade dom bara in budskapet med starkare emfas: Anders Borg är en pajas.

Och samtidigt står en vuxen man som på fullaste allvar kallas Totto bredvid honom utan att texten nämner detta ens i en bisats. Sven-Otto lämnas helt ofredad medan Anders stolt odlade rockerstajl släpas i smutsen.

Jag tror att Anders Borg och Sydsvenskan har nåt otalt. Och hade de det inte innan, så bör de ha det nu.

En man med ett skägg bläddrar i gamla tidningar: ETC 1.

Av Kalle Lind

den 2008-08-27

i blogg

Johan Ehrenberg startade den första varianten av ETC redan 1978 – för övrigt samma år som Galago hostade igång – och efter ett otal inkarnationer och konkurser verkar den fortfarande vara i nåt slags rörelse.

Jag har naturligtvis de flesta exemplaren från 1978-1983 (då den las ner för första gången) sparade i noggrant märkta mappar. Varför har jag det? Jag var ju åtta år när tidningen upphörde? Tja, varför har män bröstvårtor?

När jag nu sitter och bläddrar på måfå mellan numren slår det mej att det knappt finns nån sån här tidning idag; det närmsta är väl Ordfront eller Arena, men ETC är lika mycket en plattform för grafiska formexperiment och rapporter från ett åttitalistiskt krog-Stockholm (samma Stockholm där Olle Ljungströms Reeperbahn, Thåström och Arne Anka rörde sig) som en aktuell vänstertidning.

Gällande feminism och queerteori var tidskriften en pionjär; Johan Ehrenberg klädde redan 1983 ut sej till Jenny och valde att leva som kvinna och presentera det i ett tjockt specialnummer. Vad som naturligtvis var oerhört djärvt och gränssprängande, avfärdades av sin samtid som ett desperat kommersiellt trick.

Bitvis var det en ganska rolig tidning. Och inte bara rolig på vänstervis (dvs. att man säjer taskiga saker om moderater). De publicerade den franske serietecknaren Reiser, mest känd för ”Mannen med dom stora kalsongerna”, ett av hans mer rumsrena verk. Idag känns hans sidor jobbiga och gapiga, men som en motröst i samtidspuritanismen måste de ha känts befriande.

Men även i featurematerialet finns humor. När Simon & Garfunkel kom till Råsunda 1982 valde ETC en vinkel som landets övriga journalister inte valde:

Teorin i artikeln är att om Simon & Garfunkel varit svenskar så hade de varit ullstenare:

Dom är lagom radikala för att inte vara konservativa och dom är lagom konservativa för att inte vara radikala. Precis som dom är lagom rockiga för att inte vara töntiga och lagom töntiga för attint vara rockiga. Med andra ord passar dom för i stort sett alla oavsett vilka värderingar man nu har.

Skillnaden mellan dom och folkpartiet är väl i stort sett bara den att Simon & Garfunkel utövar en betydligt större dragningskraft på människor än vad Ola Ullsten och Rolf Wirtén gör.

Och så intervjuar de några random svenska halmhattar och får teorin bekräftad:

Evert Jansson (att döma av bilden 27, att döma av namnet 72):
Jag lyssnar inte så mycket på skivor nuförtiden men skulle jag sätta på en skulle det nog bli Simon & Garfunkel.

Musse Hellgren (kommentarer överflödiga), folkpartiets kvinnoförbund:
Jag tycker dom är JÄTTEbra. Jag lyssnade på dom senast igår. Det var en halvtimmes program i radion. Musiken är bra för den är inte våldsam rock, utan njutbar musik.

Christer Eirefelt (a.k.a. Folkpartisten med det nästan vanliga namnet):
Vi har några skivor hemma. Jag tycker det är jättefin musik. Just den typen av musik passar mig.

Bonnie Bernström (suck… ibland gör de det för enkelt för oss retstickor):
Dom är ju jättebra! Dom stimulerar ens verklighetsflykt och fantasi, samtidigt har dom ju ett budskap. Det är harmoni i deras musik som gör den skön att lyssna på.

Clintn.

Av Kalle Lind

den 2008-08-24

i blogg

Det här är rutor ur Garry Trudeaus dagspresserie Doonesbury, innan Aaron Sorkin skrev Presidenten och Miss Wade och i synnerhet teveserien West Wing den mest demokratpropagandistiska populärkulturutposten i Staterna.

Sidan visar hur några av Doonesburys – som är en märklig blandning av såpopera, släktsaga och satir – huvudpersoner drömmer om en ny tid för USA, och publicerades i samband med att Clintn (som han ju heter enligt Folke Rydén) tillträdde sin första mandatperiod 1993.

Det första som slår en när man läser den är att den inte är särskilt rolig. Nu är detta satir, en typ av humor som har som sitt privilegium att den inte måste vara rolig, så det är inget konstigt. Det anmärkningsvärda är den okritiska förhållningen till makten.

Som synes sätter karaktärerna stora förhoppningar till den saxspelande Arkansas-politruken. Det gjorde också Garry Trudeau. Och det intressanta är att han inte hymlar med det.

I Sverige tar ingen kulturarbetare partipolitisk ställning. Wille Crafoord slog för all del sista spiken i sin trovärdighetskista när han satt och bartrubadurplinkade på moderaternas senaste valvaka, månaderna efter att han försökt blåsa liv i en havererad karriär genom att komma ut som gammal mobbare i nån kvällstidning.

Men annars får man nog gå tillbaka till 1968 års valrörelse, då Hasse Alfredson poserade på såsseaffischer och Tage Danielsson skrev den socialdemokratiska valuppmaningen Ur en soffliggares dagbok, för att hitta några tydliga svenska motsvarigheter. Och så Sven Wollters medverkan i KPML(r):s valrevy 1979 förstås.

Visst, partierna har sen dess värvat artister till sina valrörelser (Wille Crafoord uppträdde t.ex. för Vänsterpartiet i samband med valet 2002), men en svensk kulturarbetare som med ena handen på hjärtat säjer ”jag tror på Jan Björklund” eller ”jag ska inga gudar hava jämte Maud Olofsson”, vet att hans trovärdighetskapital kommer att urholkas.

Och kom nu inte dragandes med att La Camilla första maj-talade för några år sen; jag pratar om ett ogenerat försvar för ett partiprogram och en partiledare, inte allmänt hållna och till intet förpliktigande solidaritetsfloskler.

Utan att vara nämnvärt insatt i ämnet, uppfattar jag den amerikanska traditionen som annorlunda. En bok som Al Frankens ”Lögner och de lögnaktiga lögnarna som sprider dem” (på svenska 2003), som otaliga svenska vänsterintellektuella kastade sej lystet över trots att parodifigurer som Rush Limbagh och Bill O´Reilly och Ann Coulter har noll och intet med en svensk verklighet att göra, är bitvis ett osminkat försvar för vartenda steg och mått Clintn vidtog under sin mandatperiod.

Och då är Franken – liksom Trudeau – satiriker. En av stöttepelarna i Saturday Night Live från dess begynnelse. Satiriker ska, enligt svenska och europeiska normer, ha alla ryggar fria och inga vänner.

Trots att Franken borde veta lika väl som nån annan att en presidents rörelseyta är extremt begränsad av lobbygrupper, finansiärer, senat, domstolar, delstatligt självbestämmande och gud vet vad, försvarar han allt – ALLT – Clintn gjorde under sin tid vid makten. ALLA beslut Clintn fattade var goda.

Det är heller ingen hemlighet att Martin Sheens presidentkaraktär i West Wing var ett idolporträtt av Clintn. En Clintn utan libidot och några andra motbjudande sidor (förutom att han ibland kallas ”nörd” av sina medarbetare). Och att Obama i sin tur mer eller mindre byggt sin offentliga persona på Aaron Sorkins idealiserade demokratpatriark.

Det är svårt att föreställa sej en svensk teveserie med en partiledare som Martin Sheen: intellektuell, Nobelpristagare (och då har vi faktiskt haft Nobelpristagare i vår partiledarkår – Bertil Ohlin), ärlig, rakryggad, pragmatisk men aldrig tummande på dom goda idealen.

I teveserien Kungamordet stod Reine Brynolfsson och Kenneth Mildoff för mer typiska svenska politikerporträtt: antingen känslokall psykopat eller verklighetsfrånvänd gammal sprattelgubbe. Kanske mer överensstämmande med verkligheten än Martin Sheen, men samtidigt så mycket fegare i sin förutsägbarhet.

Jag säger inte att denna amerikanska tradition att helhjärtat omfamna ett av de två högeralternativen är så särskilt positiv. Men det är intressant att det där över huvud taget går att ta partipolitisk ställning och bibehålla intellektuell och konstnärlig status.

Med såna vänner …

Av Kalle Lind

den 2008-08-13

i blogg

En besynnerlig sak har skett. Kanske det konstigaste sen Carl Bildt satt i teve och påstod att han kunde relatera till Jack. ”En man med en skägg” har blivit länkad av – Folkpartiet! I Nacka!

Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera detta. Jag har ju inte mycket till övers för partier som nån gång värvat Lasse Berghagen som valrörelseunderhållning. Hur är kutymen här? Förväntas jag länka tillbaka? Skriva nåt uppskattande om den där halmhattsdriven dom hade på sextitalet? Påpeka det bisarra i att Per Gahrton och Per Ahlmark var medlemmar i partiet samtidigt?

Jag är helt konfys. Måste jag nu pennfajtas med Mauricio Rojas?

Scen omsider.

Av Kalle Lind

den 2008-07-31

i blogg

Bonniers skånska utskott, Sydsvenskan, har under sommaren haft en artikelserie av den där typen som triggar igång saker hos anala frimärkssamlare till populärkulturkonsumenter: Scensommar – kulturskribenter resonerar kring sin favoritscen på film.

Trots att jag försökte mejlsmörja Sydsvenskans kulturchef genom att smyga in låttitlar från hans ungdoms popband, Beagle, rapporterades kvoten vara fylld. Som tur är blir Internet aldrig fyllt. Så här ser det ut när jag försöker skriva kultursidesanpassat:

Julafton 1983. Johansson vid spaningsroteln firar jul med sin ex-fru, deras gemensamma son, hennes nye man och färska kärleksbarn. Kalle Anka skickar ett syntetiskt gråkallt ljus över den udda familjen. Johansson har fått ett par bruna strumpor av sin före detta. Ingen annan än Bengt Feldreich har nåt att säja. Förgäves försöker Johansson smörja sonen med en gammal tungvrickarramsa. Sonen är betydligt mer intresserad av den enerverande hackspetten på djungelfotograferingen.

Det är svensk vardagsrealism av en art som blivit standard i svenska snutskildringar. I Bo Widerbergs ”Mannen från Mallorca” (1984) känns den fortfarande som en välkommen – om än smärtsam – inblick i den vardag den trötte spårhunden Johansson (Tomas von Brömssen) undviker. Det är ett privat elände i rakt nedstigande led från Martin Becks magsår. Med smutstvättsstapeln som växte sej en meter högre för varje Wallanderbok blev det en trött kliché.

”Mannen från Mallorca” är en svensk film noir med utgångspunkt i Leif GW Perssons debutroman ”Grisfesten”, som byggde på prostitutionshärvan runt justitieminister Lennart Geijer. Det är en film som lågmält berättar om smutsiga konspirationer på högsta maktnivå, och som metodiskt gör realismen till sitt byggmaterial.

Bo Widerberg var en intuitiv regissör som lämnade ett spår av anekdoter där han drog fram. Hellre arbetande med maggropen än hjärnan som kompass blandade han friskt magplask och saltomortaler. ”Mannen från Mallorca” var hans comeback efter åtta års bortovaro betingad av arbetet med kostymfilmen ”Victoria”, ett projekt han borde dömt ut från början.

Efterarbetet till ”Victoria” hade gnisslat från dag ett, särskilt samarbetet med den tyske filmproducenten som trettio år tidigare varit i cementbranschen och därför fick finna sej i Widerbergs officiella tillmälen ”cementfabrikör” och ”asfaltkokare”. Under år hade Widerberg och producenten – rent fysiskt – slitit filmen mellan sej och skjutit premiären på framtiden (från 78 till 79 till 87). Fejden tog sej direkt bisarra uttryck när Widerberg smugglade filmrullarna ur Västtyskland sen producenten förstört hans film med ”dödseko” på ljudbandet och ”goebbelska förtexter”.

För en gångs skull förstod Widerberg vad som var bäst för honom. Efter det dödbakade kostymspektaklet kastade han sej raklång in i stockholmskt gråslask och ett vardagsformat som bättre passade hans rastlöshet. Inga krinolinklänningar och solljus strilande genom omsorgsfulla håruppsättningar – nu kunde han istället hetsa upp von Brömssen på tricken till Akalla för lite spontanfilmning. Att filmrullarna inte var med spelade i sammanhanget inget roll: ”Filma ändå!” står så här i efterhand som ett widerbergskt credo.

Med GW Persson-romanen som inspiratör snarare än karta fogade han scen till scen av lika spontana som knivskarpa vardagsdetaljer, uppblandad med romanens lika exakta snut- och rövarjargong (chefen för mordroteln – Ernst Günther – kallar spaningsroteln ”aphuset” och de resultathungriga spanarna ”målkåta” när dessa i jakten på justitieministern – ”JM” – ”sätter ett frimärke” på ett ”lyxluder”).

För att berätta det osannolika – och sannolikt sanna – krävs att man håller sej hårt i verkligheten. ”Mannen från Mallorca” är nerdrösslad med samtidsmarkörer: i spaningsbilen käftar Johansson och Jarnebring (Sven Wollter) om huruvida de ska stödja det ”internationella monopolkapitalet” McDonalds eller äta ”PLO-käk”.

Jarnebring hänvisar till konsumenttest i Råd & rön, justitieministern tittar på Tecknade pärlor för vuxna (SVT:s slumpvist utspridda Tex Avery-program under åttitalet) och alkisen Olsson håller långa utläggningar om Ingo vs Eddie Machen och München-OS 74. Postrånet avbryts av ett luciatåg från närmsta dagis och krimmaren Rundberg (Tommy Johnsson) har en pärmgömma för Renat.

Och så då det där julfirandet, som dyker upp från ingenstans i handlingen och träffar som en spark i mellangärdet. Tomas von Brömssen sitter med ytterrock på i soffan och katapultkastar sej upp när han hör det befriande tutandet från Jarnebrings bil på garageuppfarten: saved by the bell. Bort vardag med Föredettor och Nya Män, välkommen muggkaffe och distanserande kikare där man kan betrakta världen istället för att ta del av den. Johansson närmast skriker ”nej” när exfrun pliktskyldigast vill bjuda in Jarnebring på glögg.

Men så rör sej den sexårige sonen – dessvärre Johan Widerbergs främsta insats på filmduken hittills – sidledes ut ur rummet. Med blicken fortfarande naglad vid julparaden hämtar han en dagismålad ljuslykta till fadern. Stolt placerar Johansson den på handskfacket i spaningsbilen, som ett bokstavligt ljus i mörkret. Jarnebring – som vet allt om kollegans depression utan att de nånsin pratat om den – berömmer livligt lyktan. Och i ett replikskifte till synes rensat från alla känsloyttringar, får hela spåret kring Johanssons skilsmässa sin bittra final:

Jarnebring: Fick du strumpor också?
Johansson: Ja. Nylon.

”Mannen från Mallorca” har alla de ingredienser som utmärkte film noir-genren i det uppgivna amerikanska fyrtitalet: korruptionen, våldet, dialogen, cynismen. Dessutom är den På Riktigt.

Att den sen skapade en olycklig trend i alla svenska polisfilmer och teveserier efter den – att ständigt låta protagonisten formulera sensmoralen ”de höga herrarna kommer vi aldrig åt” – kan vi knappast lasta Widerberg för. Han hade omdömet att ringa in sin film med en subtilare ironi än så.

Rånaren ovan spelas för övrigt av Rico Rönnbäck, för den lilla massan kanske mest känd för rollen som Rico Rönnbäck i Hej rymden.

Allt värt att veta om Ulf Adelsohn.

Av Kalle Lind

den 2008-01-09

i blogg

Har läst det mesta ur gamle högerledaren Adelsohns Ulf Adelsohn. Partiledare. Dagbok 1981-1986 (en titel som inte kvalificerar sej under rubriken finurliga memoartitlar).

Det mest spännande i sammandrag:

På sidan 17 berättar han att han har en vän som heter Patte (Fredell).

På sidan 79 berättar han att han har en vän som heter Pille (Olin).

På sidan 91 berättar han att har en väninna som heter Kisse (efternamn okänt).

På samma sida antyder han också att han skällt ut en ”käring” på stan som ställt för närgångna frågor om hans hälsa och hans glasögon.

Detta hände 2 oktober 1982. Nån som minns mer? Nån som rentav känner käringen? Exakt vad frågade hon om glasögonen som gjorde Adelsohn upprörd? Var dioptriantalet känsligt? Antydde hon att han har brytningsfel? Alla tips emottages tacksamt.

I övrigt kan man nog leva utan just den här boken