Etikett: privata oangelägenheter

Måndagen andra februari hölls Stora blogg-galan i Stockholm. ”En man med ett skägg” var mot alla odds nominerad i kategorin Nöje & kultur. Bokhora vann, vilket säkert var välförtjänt. De litterära gatflickorna gör trots allt en blogg som riktar sej till en något större målgrupp (= folk som läser böcker) än den här bloggen (= folk som hyser nåt slags intresse för Lennart Hyland).

Det enda som grämer mej är att jag inte fick säja den line jag funderade ut på planet: ”Jag är stolt över att äntligen få ge vita nördiga medelklassmän en plats på Internet”.

Mitt högervridna sällskap hade förstås mycket roligt åt att de som uppmärksammade mej och sa nåt uppskattande om den här bloggen var den ene nyliberalen efter den andra. Med såna vänner etcetera.

I övrigt kan säjas att det var kändisglest – Niklas Strömstedt och Robinson-Robban var de enda från den gängse celebritetsnomenklaturan som inte var på den parallellt hållna gay-galan (statements?) – och att den ende namnkunnige bloggare som faktiskt var på plats var Marcus Birro. När alla pristagare gruppfotograferades stod han en halv meter från övriga (statement!).

Det vill säja att varken Gynning, Schulman eller Bildt upplevde sina nomineringar som så viktiga att de behövde slita sej från sina gängse ansvarsfyllda jobb (dvs trams, trams respektive flyga flygplan).

Vi noterade att både Peter Siepen, Viggo Cavling och Helle Klein visserligen var anmälda, men deras namnbrickor låg fortfarande och väntade på dem när prisutdelningen var över. Good old Helle kan dock se sej i armhålan efter sin namnbricka – den finns numera i tryggt förvar i Kalle Linds plånbok.

En annan slutsats man kunde dra var att om man verkligen ville provocera i det här sällskapet så skulle man säja nånting positivt om FRA. Sällan har så många oliktänkande förenats i ett hat mot nåt så abstrakt. Och hade jag nu valt att bära en T-shirt med texten ”FRA är BRA” så hade den ändå bara uppfattats som ironisk.

Galan hölls på Nalen. Men med den brist på historiska perspektiv som nutidsmänniskan besitter, var det så klart ingen som ville prata om Topsy Lindbloms legendariska annonser (”Gata Regerings 74 var adressen”, ”Där allting händer. Och mycket fötter”) från danspalatsets storhetstid på femtiotalet.

Jojo, man är numera Kultuuuurstipendiaaaat.

Hädanefter ska ingen komma och säja att ”varför lägger du så mycket tid och kraft på att skriva om döda gubbar utan att du får nån annan utdelning än att du drar till dej ännu fler nördar än tidigare?”

Hädanefter ska ingen komma och säja ”skaffa dej ett jobb och nej – att läsa Arne Weises memoarer medan du slöglor på Arbetsförmedlingens hemsida är inget jobb”.

Hädanefter ska ingen komma och säja ”kan du hämta grabben på dagis idag för jag har massor att göra på institutionen”.

Från och med nu är detta ingen Privat Blogg. Det är en Professionell Blogg. En Prisbelönt Blogg. En Auktoriserad Blogg.

Jag betackar mej från och med nu från lågstatusläsare. Ska ni läsa En man med ett skägg så vill jag – beordrar jag – att det ska göras med vördnad. Jag vill att ni för varje artikel om Pekka Langer och varje ordkaskad om nåt pyttesmalt populärkulturfenomen ni egentligen inte bryr er om, ska tänka: ”Åhå! Det där var minsann en stipendierad tankegång!”

Exakt vad stipendiet heter har jag faktiskt glömt, men han som skickade pengarna heter Anton och bör vara en trevlig prick.