Om Kalle Lind och andra gubbar

Etikett: tanter Sida 4 av 5

Kalsingar och lyxporr.

1976 gav den inte helt obekante Ulf Lundell ut den inte helt obekanta boken Jack. Den har alltid setts som en självbiografisk bok. Jack Råstedt var Ulf Lundell. Jonny var hans polare, fotografen Joakim Strömholm. Och Marre Bottin, som Jack ligger mycket passionerat med i bokens tredje del, var den inte helt obekanta journalisten Maria-Pia Boëthius.

(Det är alltså hennes månadsrening Jack/Ulf smakar på efter att han kastat hennes tampong på golvet ”och det smakade järn och kvinna”.)

Det spelar ingen roll om man vet att Lundell givetvis hittade på grejor, gjorde Jack till en kaxigare kille än Ulf, lät sin kompis ”Harald” dö i en rulltrappa för att göra en dramaturgisk poäng etc. För samtiden var det naturligtvis än intressantare, när man fortfarande kunde gå ner till Vickan och spotta den livs levande Bart.

Intressant är det därför att läsa Boëthius Svensson, Svensson (1979) som är ett romansvar på Jack. Boëthius har gett sitt alter ego namnet Marre Bottin, och i bokens första del ligger hon mycket passionerat med Jack Råstedt.

Det är så många metanivåer och parallellvärldar att man drabbas av nåt slags spegelsalssvindel. En av Boëthius poänger i boken är att understryka att Lundells porträtt av henne inte är biografiskt. Ändå kan jag inte låta bli att läsa hennes porträtt av honom som biografiskt.

Jag är helt övertygad om att det är Lundell himself – han som kastade Rolex på åttitalet, blev religiös på nittitalet och låg med tjugoåringar hela tiden – som beskrivs:

Han hade flyttat hem till Ängeln och mig med sina extrakalsonger och en bunt Private lyxporrblaskor i en Domuskasse.

När vi var hemma och vattnade blommor hos mina bortresta föräldrar tog Jack revansch. Han ville absolut knulla på min pappas ståtliga skrivbord. Jag ställde roat upp. Jack tycktes njuta med hopknipna ögon. Han skändade borgerligheten, trodde han.

Det kan låta bittert, men det är det inte. Det är ett väldigt uppriktigt porträtt av en förälskelse som fascinerat henne. I boken läser Marre Jacks bokmanus – boken heter, för att förvirra ytterligare, ”Jack” – och ser ett porträtt av sig själv som är skevt och orättvist och fullt av osanna detaljer. Jack pallar förstås inte vara i närheten när hon läser, och han har sett till att redan lämna in manus till förlaget.

– Den här bruden var jag tvungen att göra så här för flytet i boken. Det är inte du.
– Hur ska jag veta det? Du hatar ju den där tjejen.
– Men jag hatar inte dej. Så då är det inte du. Eller hur?

I det verkliga livet blev Jack som sagt en succé, och Stockholms hippiesocietet var ganska snart på det klara med vem som var vem. Det framkommer också i Svensson, Svensson:

– Klippte du faktiskt naglarna för att kunna tillfredsställa honom bättre?
– Jag har då aldrig märkt att du har fotsvett. Har du det?
– Hur känns det att få sitt liv utställt i 60-talets generationsroman?
– Brukar du verkligen knulla när du har mens?
– Jag tycker om dig i alla fall. Jag brukar försvara dig på krogen mot människor som aldrig har träffat dig.

Som romanförfattare undviker Boëthius att gå i hämndfällan. Hennes porträtt av Jack Råstedt är komplext och tämligen respektfullt – särskilt med tanke på vad hon själv råkat ut för. Men gissningsvis ryckte det ändå lite i Boëthius hämndtarm när hon knackade ner historien om sitt och Ulfs/Jacks uppbrott:

– Jag vill älska, hörde jag mig själv säga.
– Men jag har gonorré, sa Jack och flinade.
– Om du har gonorré vill jag också ha gonorré, sa jag.
– Skyll dig själv, sa Jack. Men han började smeka mig hårt. Och ur bakfickan plockade han fram ett oöppnat paket Svart Mamba. Den sluge fan, hann jag tänka. Han hade i alla fall räknat med det här.

Men i slutändan är det trots allt sej själv som Boëthius – och Lundell på sitt håll – främst lämnar ut:

Svarta Mamban hjälpte inte. Jag fick den där tjejens äckliga gonorré. Jag hade en gammal penicillinkur kvar som jag käkade upp i överdoser. Det sved i skötet. Jag hade en känsla av att det var rätt åt mig.

Män är från Skagen, kvinnor från vettet.


Marie Kröyer var sexton år yngre än maken P.S. Till skillnad från honom utestängdes hon från tidens konstskolor. I likhet med de flesta borgerskapskvinnor som klipptes av från arbetsliv och geniförklaranden, utvecklade hon snart diverse neuroser. ”Neurasteni”, nervklenhet, var modediagnosen för dagen.

Hon träffade Hugo Alfvén – en flintskallig tonsättare som samlade kvinnliga erövringar som troféer – på Sicilien och förälskade sej i honom. Passionen blev en berömd tragedi för alla inblandade: sprätten Alfvén gjorde naturligtvis inte Marie lyckligare, hemma i Skagen var PS sjuklig (i syfilis, ska tilläggas) och dessutom bröts kontakten mellan Marie och hennes dotter.

Det är en komplex historia med mängder av lager. Den har ganska mycket att säja om tidens syn på kön och konstnärskap. Det är en historia utan vinnare, utan hjältar, utan uttjänta termer som ”ont” och ”gott”.

Därför är det intressant att se hur en av parets levnadstecknare, danske Knud Voss, så ogenerat tar parti i den komplicerade relationen:

Marie var på många sätt en svår kvinna som skulle ha gett mången äkta man gråa hår. Hon hade ingen blick för allt det vackra i Köpenhamn. [—]

Frid fick väl Kröyer egentligen först efter det att Marie hade lämnat honom för kompositören Hugo Alfvén. Och det är tveksamt hur mycket frid han fick ens då, med tanke på att han ända till sin död led svårt efter saknaden av Marie. [—]

Mycket talar för att hon bara var måttligt förälskad i honom, om ens det, och förälskelsen varade knappast länge efter förlovningstiden. För henne kretsade förhålladet mest kring henne själv, vilket samtidigt inte hindrade att berömda män för jämnan skulle bekräfta hennes skönhet för henne. [—]

I sitt förhållande till män var Marie – som kvinnor så ofta är – en gåtfull paradox.

Visst får man en känsla av att Knud Voss själv blivit lämnad av nån ond kvinna som inte förstod att uppskatta hans långa föreläsningar om olika viktiga saker han kan?

Proggiga barnböcker 28: ”Nian”.


Siv Widerberg
var lika flitig som Sven Wernström när det gällde att sprida det socialistiska evangeliet. Båda engagerade sej också gärna i skolfrågan och skrev ett gäng makalöst osexiga böcker om saken.

Wernström snuddar vid ämnet i Mordet på Lillan, där bokens huvudpersoner gör ett skolarbete om nedläggningen av en fri teatergrupp. Han gjorde också ”Spelet om plugget” (med riktigt bisarr fortsättning här), som i regi av Suzanne Osten lärde sextitalets nior att bilda elevråd och titta på det kinesiska föredömet.

Widerberg skrev en hel serie om en klass – Klass 6D, Sverige, Världen, Klass 6D som tårtbitar, Klass 7 a, Klass 8 a och b – där ”Nian” från 1980 utgör le grande finale.

Det är ungefär så tråkigt som man kan föreställa sej att en skildring av en högstadieklass på sjuttitalet kan vara. Den dramatiska motorn utgörs dels av hotet om en radikal lärarvikaries uppsägning, dels av hotet om att en tonårsflicka på glid ska få anpassad studiegång.

Men den riktigt heta handlingstråden kretsar kring ett grupparbete om socialgrupper:

Det gick som ett sus genom klassen
då ”socialgrupps-gruppen”
la fram sitt arbete till sist.
Det visade sej ju utan tvekan
att Veikko hade haft rätt i
vad han hade kastat fram om
att hur man önskade skolan
hade med ens uppväxt och
klasstillhörighet (socialgrupp) att göra.

Som alltid när äldre ska beskriva kids så blir tonträffen sådär. Främst för att Widerberg tillskriver högstadieungarna en medvetenhet, en kreativitet och framför allt en kampglädje, som jag har väldigt svårt att koppla till nån verklighet jag har upplevt. På mitt högstadium fördes inga ideologiska resonemang.

Gissningsvis är boken tänkt som en samtidsrapport, men jag kan inte riktigt se framför mej vem som skulle läsa den. Ungarna visste väl redan hur det såg ut i skolan, och hade nog bara blivit förbryllade om dom till äventyrs ramlat över Widerbergs beskrivning.

Dock är det arkeologiska värdet odiskutabelt. Genom dessa påfallande välbläddrade bibliotekssidor (teori: bibliotekarierna mutade alla som lånade Siv Widerberg med ett Lucky Luke-album) kan jag läsa ut ett och annat om sjutti- och det tidiga åttitalet. Inte om hur det stod till i skolorna, men väl i huvet på en progglady.

Proggiga barnböcker del 27: Gräddvargen.


Det här är en ”barntillåten pjäs om koloniala attityder”. Rollistan ser ut som följer:

GRÄDDVARGEN
FOLKET (2-20 personer)
MDODINGO – senare kallad LILLA GRÄDDVARGEN

Det vill säga att den kan spelas på fyra-tjugotvå personer. Gissningsvis kan tjugo pers ge en bättre illusion av Afrikas samlade befolkning än två.

Figuren Gräddvargen, iförd vit lammskinnsmössa, representerar den moderna västvärlden. Han dyker upp i Afrika, där folket odlar ris och maniok och i talkör ropar ”MANIOK! MANIOK!”. Gräddvargen inför på nolltid kapitalism och bankar ner en svensk flagga på afrikanernas mark.

GRÄDDVARGEN: Detta är tecknet på att jag upptäckt ert land.

FOLKET: Men vi bor ju här…

GRÄDDVARGEN: Ja, ni bor här, men jag har UPPTÄCKT landet som ni bor i. Jag far omkring i hela världen och slår mig ner i land efter land. Detta kallas för att UPPTÄCKA. På det sättet har jag fått vänner över hela jordklotet. Ska vi inte fira att jag har kommit just till ert land?

Och på imperialistens vis tvingar han afrikanerna att ändra sin urgamla folkvisa ”Jorden är härlig” till ”Härlig är jorden”. Sen börjar han försåtligt roffa åt sej av afrikanernas mark, ris, guld och arbetskraft i utbyte mot krimskrams.

Han lurar på stackars Mdodingo ett stycke tyg på avbetalning. Och så kommer då avbetalningstillfället:

GRÄDDVARGEN: Men varför har du ingenting med dig? Det står ju på lappen här att du ska betala med ris och bananer.

MDODINGO: Det kom inget regn i år heller. [—]

GRÄDDVARGEN: Det var mycket tråkigt. Men du ska inte vara ledsen för det. Jag vill nämligen inte ha några saker längre. Jag vill ha någonting annat i stället.

MDODINGO: Men jag har ju ingenting.

GRÄDDVARGEN: Det har du visst. Jag vill ha – DIG.

MDODINGO (ryggar tillbaka): Mig?

GRÄDDVARGEN: Det finns mycket pengar i dig.

MDODINGO: Pengar? Det har jag inte märkt.

GRÄDDVARGEN: Kom fram ska jag visa (känner på den skuldsattes muskler, synar hans tänder etc.) Det var inte illa. Kanske lite undernärd, men ganska frisk ändå. Du börjar arbeta för mig förstås. Du arbetar för mig och sen får du lön av mig och med dom pengara kan betala mig vad du är skyldig. Begrips?

Så blir Mdodingo Lilla Gräddvargen, överlöparen, förrädaren, som vänder sej mot sina egna forna kamrater.

LILLA GRÄDDVARGEN: Bara din skyldiga min säger tydligt att du höll på med något förbjudet. Och du där. Håll tyst!

FOLKET: Jag har väl ingenting sagt.

LILLA GRÄDDVARGEN: Nej, men du TÄNKTE säga!

Men Afrikas befolkning inser att de blivit lurade och gör revolution. De rycker åt sej den käpp Gräddvargen viftat med genom föreställningen och skanderar ”Gräddvargen – skitpropp”, ”Gräddvargen – knaspotta” och ”Käppen åt folket!”

Gräddvargen och hans lakej flyr och folket stämmer upp i ”Jorden är härlig”.

Som satir och allegori betraktad är ”Gräddvargen” inte alldeles oäven. Konstigt vore väl f.ö. annars; författaren Göran Palm var en av 68-rörelsens litterära chefsideologer (av extremvänstern visserligen misstänkliggjord eftersom hans ”En orättvis betraktelse” gavs ut på det borgerliga Bonniers) och sedermera landets störste sverigeskildrare – åtminstone på blankvers.

Och Siv Widerberg har vi rapporterat om tidigare.

Som barnpjäs däremot är dramat mer tveksamt. Mest för att det måste tett sej svårbegripligt för telningarna. Och då syftar jag inte bara på allegorin över en kolonialism som de rimligen var knapphändigt insatta i – det måste ha precis lika obegripligt varför Afrikas befolkning – två personer – stod och vrålade ”MANIOK!” i talkör.

Kickes sextioårsdag.


Jag vet att festtraktörerna och livsförgyllarna Ulf & Kicke inte är så heta (längre), men min avsikt är att få dem att bli det. Jag gissar att Ulf & Kicke inte misstycker.

När Kicke fyllde sexti uppvaktades han (och Ulf) nere på Rivieran av dom nära vännerna, Drraamaaaten-skådisarna Anita Wall (mest känd som Elisabeth Lerwacht i Rederiet) och Jan-Olof Strandberg (mest känd som den buttre majoren i Goda grannar).

Wall och Strandberg – bägge f.ö. också mottagare av Ulf&Kickes Förgyll-din-dag-stipendium – höll då ett mycket festligt tal.

Att det är festligt kan man bland annat förstå av ljudupptagningen (som finns på kulturtidskriften Aftonbladets hemsida), där vad man först tror är en groda med andnöd visar sej vara Kickes (eller Ulfs) kluckande.

Nedan en transkription av hela talet (jo, jag har annat att göra, men kunde inte låta bli):

Anita: Icke sa Nicke!

Jan-Olof: Nä, Uffe sa Kicke!

Anita: Vad sa då Icke?

Jan-Olof: Kicke!

Anita: Jaha – Kicke sa icke?

Jan-Olof: Nä – Kicke sa Uffe!

Anita: Ja, Uffe sa Kicke!

Jan-Olof: Ja, men varför då då?

Anita: Dom är ju två

Jan-Olof: Ja – Kicke och Uffe!

Anita: Är Kicke den tuffe?

Jan-Olof: Ja – Ulf är den tyngste

Anita: Och Kicke den yngste?

Jan-Olof: Ja – och Kicke är sexig!

Anita: Nä, Kicke är sexti!

Jan-Olof: Och Uffe den äldre?

Anita: Ja, nästan föräldre!

Jan-Olof: Och Kicke den unge?

Båda: Ja – nu vilja vi sjunge!

SJUNG OM FRANSYSKOR, FARSER OCH VIN
AMBASSADÖRER I EAU-DE-VIEE-VIEE-VIEE
ÄN KLAPPAR HJÄRTAN MED FRANSKA SLAG
DENNA JUBLANDE SEXTIOÅRSDAG!
INGA STORMAR ÄN I VÅRA SINNEN BO
KICKE ÄR VÅR VÄN OCH VI HANS LÖFTEN TRO!
VI FÖRSKINGRAR HANS HUND DENNA STUND!
DÄR DE HÄRLIGA VÄNNERNA BO
DÄR DE BÄSTA AV KÄNSLORNA GRO!

Ni som förstår varför AB tyckte detta var värt att lägga ut på nätet, får gärna höra av er. Jag är ärligt nyfiken.

Öppet brev till Elisabeth Tarras-Wahlberg.

Kära Elisabeth,

som du kanske vet har jag tidigare uppfattat ditt liv och ditt f.d. ämbete som hovnarr som lika meningsfullt som mjäll. Jag har ju länge haft svårt att para ihop idén om att låta statschefstiteln i en demokrati ärvas av en skara inavlade grilljannar med idén om rättvisa, modernitet och intelligens.

Jag har nu läst din intervjubok med prinsessan Lilian, Mitt liv med prins Bertil, den du har skrivit ihop med Omar Magnegård.

Jag är ledsen, Elisabeth, men jag blir inte omvänd.

Visst anstränger du dig för att få Lilian att verka som en glad lax, men det enda som verkligen gör mig en pyttesmula fascinerad är hur ni med målarfärg och en stöttande planka har lyckats få prinsessan att se nästan levande ut på flera av bilderna.

Om du undrar vilken av alla prinsessans anekdoter jag upplever som allra skinntorrast, kommer svaret nedan:

Jag är mycket för att skoja. Och jag gillar practical jokes. En gång i Vita huset lurade jag president Ronald Reagan med en flaska tomatjuice som inte var någon tomatjuice (utan någon annan sorts rödfärgad vätska). Han skrattade gott och frågade om han fick behålla flaskan. Det fick han. Ronald Reagan hade glimten i ögat.

Ärligt talat, Elisabeth: jag vet att du tycker det är en historisk händelse som borde rendera höjt apanage varenda gång en kunglighet klämmer en fistel – men det där var ju inte särskilt roligt. Kunde du åtminstone inte ställt följdfrågan till prinsessan vad det var för ”annan sorts rödfärgad vätska”? Hade inte historien blivit något pyttelitet uns roligare om vi åtminstone fick höra vilken vätska tanten höll upp? Och varför frågade Reagan om han fick behålla vätskan? Hölls middagen i Vita huset så var det väl redan hans vätska? Var det det som var det roliga, Bettan? Att Lilian erbjöd Reagan hans egen röda vätska?

Om du någon gång tvivlar på att du vigt ditt liv åt en ädel sak, Betsy, så kan du nå mej via den här bloggen. Jag förklarar gärna för dej att tvivlet är korrekt.

Auf Wienerschnitzel,
Kalle Lind

Tillägg gällande finurliga memoartitlar del 2.

En av dom många saker den här bloggen sysslar med – förutom att hålla sin redaktör borta från familjeförsörjningen – är att samla finurliga memoartitlar.

Nu inhämtar jag från ett gammalt nummer av Kapten Stofil – tveklöst en inspiratör i dessa ohistoriska tider – att Karl Gerhards gamla primadonna Lili Ziedner (hon som just suttit på strandstolen) givetvis kallade sin självbiografi I lögn och ro.

Visserligen ingen anspelning på hennes namn och det hon sysslade med – entrékupletter och sprit – men ändå kongenialt med hennes livsföring.

Zpritenh.

När man har som hobby och jobb att läsa om gubbars minnen om vad gubbar en gång gjort och andra gubbar en gång sagt, slår det en gång på gång hur mycket folk söp förr i världen.

Och det är inte bara inom kategorin Riksalkisar – Cornelis, Thor Modéen, Pekka Langer, Monica Z – och kategorin Officiella Smygalkisar – Lennart Hyland – det dracks på ett sätt som faktiskt förvånar mej.

Zarah Leander tutade i sej som en vettvilling. Det berättar Ulf Ekelund i sina i övrigt gränslöst tråkiga levnadsteckningar.

Jag antar att vi alla minns Ekelund, nåt slags ordförande för Friidrottsorganisationen (eller vad det rimligen kan heta) som bl.a. arrangerade friidrotts-VM i Göteborg 1995 och fick en del skandaler på halsen. (Vill du läsa mer om Ekelunds osedvanligt svettiga 1995? Köp Människor det varit synd om!)

Ulf Ekelund var en udda fågel i idrottsvärlden. Han var verserad, pratade flytande franska, pratade flytande svenska, bar kostymer i sidensammet, var god vän med Georg Rydeberg och Hjördis Pettersson och delade en underbar östermalmsvåning med sin älskare. Det var ganska långt mellan honom och schablonbilden av en svensk idrottspotentat med bandyportfölj med renat och leverpastejmacka och stora LP-skivor under armarna på de tajta banlonskjortorna. Han var s.a.s. mer Ulf & Kicke än Lars-Tommy.

Och på nåt vis blir jag inte förvånad när det visar sej att Ekelund på sjuttitalet umgicks flitigt med en av landets få verkliga divor: Zarah Leander.

Bögar gillar – med all rätt – Zarah Leander (Lennart Swahn satt som ett barn i en gottaffär mellan Leander och Birgit Nilsson i en ofta repriserad stjärnskräll).

Zarah Leander gillade – med all rätt – bögar.

Jag antar att de delade ett slags utanförskap. Och givetvis ett intresse för män.

Leanders karl hette Arne Hülphers och kallades av Zarah ständigt för ”Hülphers!!!” Han var också hennes ackompanjatör. Och hennes fyllebroder.

Enligt Ekelund hade han en gång Zarah och Hülphers som gäster på en större middag. Det serverades vin. Zarah råmade genast på vodka. Ekelund beställde in två sexor till henne och Hülphers. Zarah hojtade: ”Idiot, vi vill ju ha en flaska!”

Och så tömde Zarah och Hülphers flaskan med gemensamma krafter. Därefter sa Zarah: ”Kom nu Arne så går vi hem och tar en sup”.

Zarah drack över huvud taget vodka som ryssar: alltid. För att inte göra så stor sak av det – en lika trolig orsak: för att göra så stor sak som möjligt av det – bad hon ständigt sina uppassare om ”vatten”. Om uppassaren – som kunde vara Ekelund – ibland kanske tyckte att Zarah druckit väl tappert, blandade han ut glasen med vatten. Zarah replikerade genast: ”Jag vill ha riktigt vatten!”

Sen berättar Ekelund för övrigt väldigt utförligt om sin sexuella debut. Det är inte lika intressant.

På templenas torg.

Ett av mina största professionella ögonblick var när jag – på Hej domstols lajvsända avslutningsgala – fick påa Dan Hylander med att ”här kommer en livs levande gammal hippie”.

Dan Hylander var – believe it or not – hur stor som helst under de där vanvettiga tio åren då den gud jag därför aldrig trott på lät mej växa upp och som populärt går under begreppet åttitalet. Han och hans dåvarande fru Py Bäckman turnerade runt med ett niomannaband och gjorde fyratimmarskonserter där de sjöng sina orimmade låtar om änglar, sjakaler och Katalonien. Helst iförda bandana.

En riktigt bra dag tog Hylander på sej fyra livremmar och lät sej omslagsplåtas.

Som störst var nog Py och Dan i samband med ANC-galan 1986, då den udda legeringen Wiehe-Ledin drog ihop vad som lite välvilligt kallades ”den svenska rockeliten” (bl.a. Jerry Williams, Tommy Körberg och Anne-Lie Rydé) för att stötta den sydafrikanska befrielserörelsen.

Det var då Hylander tog på sej en Ulla Jones-kavaj i guldgrön folie och sjöng sin och Pys översättning av Lennon-Onos ”Happy Xmas/War is over”.

Jag antar att Dan och Py vid tillfället såg sej som Sveriges Lennon-Ono.

Oss emellan: det var de inte.

Galan gick av stapeln 29 och 30 november. Översättningen gjordes 26 november. Det förklarar att Py sjunger sin egen text med fusklapp på galan. Det förklarar också varför texten inte känns riktigt processad, eller över huvud taget genomtänkt:

Så julen är här nu
fast ingenting hänt
Ett år har förflutit
och ett nytt ska bli fött

Vadå ingenting hänt? Förutsätter julen att nåt måste hända? Och nånting hände väl även mellan julen 85 och 86? Vad menar människorna? Och förresten – hur svårt är det att rimma på ”hänt”? Tänt. Sänt. Musikalen Rent. Abstinent. Ord som kan verka irrelevanta i texten, men handen på hjärtat inte mer än dom som redan står där.

Men julen är här nu
där glömska och sömn
kan köpas och säljas
på templenas torg

Hittar av olika anledningar inte ordet ”templena” i SAOL.

God jul till alla
Ett nytt år är här
och kanske en ny tid
om bara vi vill

Ska lite snabbt skjuta in att inte heller ”här” är ett helt omöjligt ord att rimma på. Alternativa slutrader kan vara ”på ett ungefär” eller ”så lyssna och lär” eller ”för vår militär” eller ”med haricot verts”.

Hösten har sjungit
och klockor har ringt
att julen bär minnen
om kärlek och tro

Här måste man ju skylla på den begränsade tiden för korrläsning. Det här är ju i princip sammanhangslöst. Min teori är att Dan och Py översatte versen på varsitt håll och sen drog lott om vilka rader som skulle ingå. Slumpen är inte alltid den bästa regissören.

Låt julen förkunna
att striden är slut
och att frihet har funnits
åt varje kvinna och man

Är ni familjära med melodin kan ni sjunga den sista raden och snabbt konstatera att den inte fungerar. Alltså inte ens rytmiskt.

Att mänskor är mänskor
med samma behov
Över språk, över färger
blir kunskap en bro

Ni märker säkert själva att det fortfarande inte finns nåt fungerande sammanhang åt fraserna. De berättar lite förstrött att mänskor är mänskor (på samma vis som skalbaggar är skalbaggar) med samma behov (som vem då?).

Okej, jag fattar ju vad de menar, men känner verkligen att de hade vunnit på att låta texten vila några dagar och sen skriva om den, alternativt låta någon annan skriva om den, alternativt glömma bort den och ägna sej åt nåt annat.

Jaja. Det är lätt att vara raljant. Om tjugo år sitter väl nån f.d. aspergerunge och gör sej rolig över mina gamla bloggformuleringar. Men just nu är det i alla fall intressant att konstatera att det fanns en tid när ingen reagerade på en total avsaknad av rim och sammanhang. En avsaknad som med facit i hand inte kompenserades av foliekavajer.

Fallet med Sjöwall, Wahlöö och dom cylindriska bröstvårtorna.

Vi har tidigare varit inne på Sjöwall-Wahlöös faiblesse för osannolika namn. I en kommentar påmindes också om författarparets patologiska fixering vid bröstvårtor. Faktum är att väldigt få kvinnor passerar revy genom de tio romanerna – varken fruar eller mördade nymfomaner – utan att författarna påpekar hur deras nipplor är formade.

Polis Fredrik Melander har till exempel en fru som vi – sammanlagt – får veta följande om:

Hans fru var en snål, ful och grovt byggd kvinna, en och åttiotre lång med platta fötter och stora hängbröst. Hon var fem år yngre än han och hette Saga. Han tyckte att hon var mycket vacker och hade tyckt så i något mer än tjugotvå år. I själva verket hade hon inte förändrats nämnvärt under denna tid, nu som då vägde hon åttiotvå kilo naken och hade fyrtiofyra i skonummer och hennes bröstvårtor var fortfarande små och skära och cylindriska som radergummit på en ny blyertspenna (Brandbilen som försvann).

Andra bröstvårtor, dvs. andra kvinnor, som kommenteras är ”stora mörka”, ”stora och ljusröda och cylindriska, som landfasta sjömärken”, ”stora ljusbruna”, ”små och blekbruna” respektive ”stora och styva och mörkbruna”.

Men givetvis beskrivs kvinnor inte bara utifrån sina bröstvårtor (det vore ju direkt chauvinistiskt) – också utseendet i övrigt lämnas stort utrymme. Förutom bröstvårtor och vårtgårdar finns en lätt perverterad hang-up på ”det fuktiga mörkbruna hårfältet kring könsorganen” (Mannen på balkongen), men det är också så att kvinnors utseende påfallande ofta värderas och graderas av de allvetande författarna.

Således får vi ta del av objektiva fakta som att Melanders fru alltså är ”förbluffande ful och storväxt”, att av två kvinnliga fastighetsvärdar ser den ena ”ut att vara en verklig drake” medan den andra ”var klumpig och ful och finnig och såg enbart hunsad ut” och att en tjugofemårig lapplisa ”framgångsrikt lyckats försämra ett redan ofördelaktigt utseende med hjälp av läppstift och pancake”.

Ibland kan kanske dessa bedömningar ligga i sinnet på Kollberg eller Beck, men lika ofta kan åsikten endast härledas till författarna. De redovisar med illa dold förtjusning att de som träffat den antipatiske byråchefen Malms ”äkta hälft sa att hon var konstant sur och retlig och dessutom ful” (Terroristerna) – som för att ytterligare förstärka Malms dåliga sidor: han är inte bara kåt på terrorkommandon och helikoptrar, utan dessutom gift med en pissruska.

Denna föraktfulla ton hänger ofta samman med en också i övrigt föraktfull ton mot samhället och dess representanter. Särskilt gärna låter författarna sina gestalter ha åsikter om överklasskvinnors och horors utseende. I Polis, polis, potatismos är den mördade direktör Viktor Palmgrens änka, i den sympatiskt skildrade malmöpolisen Per Månssons ögon, ”en levande modedocka, någonting ungt att hänga dyrbara och för vanliga människor oanvändbara kreationer på”.

Även om här döljer sig ett författarnas missnöje med den attityd från Palmgrens sida som säger att ”en fru, som väcker allmän beundran, [ingår] i rekvisitan”, så kan de inte låta bli att framhålla att änkan ifråga, som är gammal fotomodell, faktiskt inte är snygg. Hon är liksom snygg på ett överklassvis, som den per definition godhjärtade arbetarpågen Månsson står ovanför.

Den andre skånska polisen vi lär känna, Herrgott Nöjd i Anderslöv, är evig ungkarl efter att i sin ungdom ha varit förlovad med ”en köttätande växt” (Polismördaren). Han får också vid två tillfällen – med författarnas goda minne – kommentera den på sjuttitalet aktualiserade kvinnofrågan (ett fenomen som annars berörs påfallande lite med tanke på hur mycket Sjöwall-Wahlöös sjuttitalsproduktion är en provkarta på aktuella vänsterfrågor).

I Polismördaren förtäljer han att han ”har läst en del böcker och artiklar och sånt angående kvinnodebatten, men det mesta är tjafs. Det som inte är skitprat är så självklart att till och med en hottentott kan skulle begripa det. Likalönsprincipen och könsdiskrimineringen till exempel.”

I Terroristerna frågar han Beck, kanhända retsamt, kanhända oroligt, om Becks flickvän Rhea Nielsen är rödstrumpa, och får det lugnande svaret: ”Det tror jag inte. [—] Fast ibland har hon röda strumpor. På sej alltså.”

Som dom ärkekommunistiska ärkemoralister dom var, var Per Wahlöö och Maj Sjöwall mitt i alltihop fanatiska pornografimotståndare.

I Polis, polis, potatismos berättas att Stockholm är en plats ”där samvetslösa ockrare fullt legalt kunde göra enorma profiter på pornografi i dess mest snuskiga och vederstyggliga former.” I Det slutna rummet påpekas att ”pornografi i alla upptänkliga former kunde tack vare en besynnerligt välvillig lagstiftning fullt legalt framställas och inhandlas i obegränsade mängder i Sverige.”

Och de var inte bara motståndare till pornografin som fenomen; de hyste också en påtaglig avsky mot de inblandade modellerna.

I Brandbilen som försvann anas ett äckel över de kvinnor som figurerar inom genren; ett uppslag i en herrtidning visar ”en kolorerad helsidesbild föreställande en grisskär dam med väldiga, feta bröst och väl använt rakat könsorgan, som hon inbjudande öppnade med två fingrar mot betraktaren”.

Så inga tyckte sämre om porren än Sjöwall-Wahlöö. Förutom innehållet, formuleringarna och kvinnosynen, vände de ryggen mot hela den föraktliga pornografin.

Sida 4 av 5

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén