Etikett: taubes Sida 1 av 2

Topp 5: reservationer i svensk låtlyrik.

den 2018-02-01

Schlager och pop utmärker sig, om vi tillåter oss en grov generalisering, för att vara grovt generaliserande. Man är upp över sina öron förälskad i någon, man är kär och galen, man är reservationslös och inställd på maxreglage.

Det finns dock ett och annat undantag, där librettisten petat in ett men, ett kanske, ett typ. Här är en subjektiv lista:

5) Sång: ”Högt över havet” (1987)

Text och musik: Lasse Holm

Artist: Arja Saijonmaa

Reservation: ”Det måste va’ kärlek/Ja, eventuellt!”

Efter att närmast ha slagit knut på sig själv i jakten på nya kärleksmetaforer – här pratas om telepati och telegrafi och plus och minus och zoner och SOS – förvånar Lasse Holm med att avslutningsvis ifrågasätta om det överhuvudtaget är kärlek han beskriver. Vid närmare eftertanke är det kanske något helt annat som sångjaget upplever. Oklart vad, men levande charader – högaktuellt via Gäster med gester när sången tillkom – kan vara inblandade.

4) ”Möte i monsunen” (1935)

Text, musik och artist: Evert Taube

Reservation: ”Konsulinnan bjöd på te och jam och pratade en stund/Hon var det sötaste jag dittills hade sett”

Först berättar sångjaget i fyra verser om hur han träffar Fritiof Andersson, sen berättar Fritiof i tolv verser om hur han skjutit gorillor, gift sig med en piratdotter, blivit hard up i Kina och rånad i Shanghai samt drivit i land på Camarin på Malabar. Sen berättar jaget i två verser om hur Fritiof åker iväg igen.

I sin informationstäta berättelse hinner Fritiof också träffa (den autentiske) svenske konsuln, kapten Fredrik Adelborg. Och denne är alltså gift med den kvinna vars söthet är den mest anslående den kräsne Fritiof tagit del av – dittills.

Det är uppenbarligen angeläget för Fritiof att förstaplaceringen icke må ristas i sten. Närsomhelst kan det dyka upp någon nymfett som kan peta ner konsulinnan från listan.

Vi kan dock notera att mäster Taube på senare insjungningar sjunger ”nånsin hade sett”. Så av allt att döma bestämde sig Fritiof på äldre dar.

3) Sång: ”Sång om syrsor” (1962)

Text: Gösta ”Flips” Rybrant

Musik: Jules Sylvain

Artist: Zarah Leander

Reservation: ”Våren kom med grönt/Allt var ganska skönt/åtminstone på vissa ställen”

Den enormt flitige textförfattaren Rybrant skrev texten till ett av Zarahs senare örhängen, en sång som är hundra procent bitter och hundra procent ljuv. Ett åldrat jag minns en ungdoms förälskelse och texten är pepprad med utsagor som genast tas tillbaka eller problematiseras. Redan öppningsversen uttrycker tvehågsenhet: ”Jag kan inte längre höra syrsor/Det är trist/Men det är en överkomlig brist”.

2) Sång: ”Det börjar verka kärlek, banne mej!”

Text och musik: Peter Himmelstrand

Artist: Claes-Göran Hederström

Reservation: ”Det mesta pekar på/att jag är kär och så/Men för all del/Jag kan ha fel”

Himmelstrand var kanske den mest krasse schlagerlyriker vårt arma fosterland har mött, aldrig helt övertygad om att det här var den rätte och att kärleken är så värst himlastormande egentligen. Tillsammans med sin hustru Kerstin Aulén sjöng han in en sång där de beskriver sitt äktenskap. Refräng: ”Det sa prästen ingenting om den där gången/Hade han det hade jag nog sagt nej”.

1968 års vinnare i schlager-SM, ”Det börjar verka kärlek, banne mej”, var en av hans genombrottslåtar och där visade han upp hela sitt register för en stor publik. Typiska Himmelstrandstrademarks är vardagsjargong (snyftare, grabbarna, banne mej), djärva rim (pang-pang/dang-dang) och så den där vanan att inte vara riktigt säker. Kärleken är inte, den börjar verka. Och det kan faktiskt vara en helt felaktig bedömning.

1) Sång: ”Tänker nästan jämt på dej”

Svensk text, artist: Alf Robertson

Originalsång: ”You were always on my mind”

Alf Robertson hade sett livet i brunögat och gjorde regelbundet av med sina intjänade hit- och turnépengar på fruntimmer och spånken och generöst leverne och ogenomtänkta impulser. Han såg gärna sina löften mer som rekommendationer, men trodde nog sig själv varenda gång han utlovade evig kärlek. Han formulerar det själv i sin kantigt varsamma tolkning av ”Always on my mind”: ”Jag tog lite lätt på löften/såna där om lust och nöd”.

Lika romantisk som luttrad – som gjord för att svenskifiera countryn. Det gjorde han genom att totalt omfamna det mänskligt halvdana, kantstötta, vinddrivna, men alltid värdiga. ”Always on my mind” – skriven för Brenda Lee, mest känd med Elvis och Pet Shop Boys – är en psalm för de ångerköpta, de som kommer på lite för sent att de kanske skulle ha betett sig lite bättre. Alf ångrar sig lika mycket som nånsin Elvis, men han lägger in ett litet förbehåll: ”Jag tänker nästan jämt på dej”. Inte riktigt hela tiden, det finns trots allt andra damer också att tänka på, och så var det visst nån fest nästa vecka, och så behöver ju katterna ha käk, men nästan. Kanske inte varje timme, men väl varje vecka.

Och nu invänder den prosaiskt lagde att Alf förstås behövde det där ”nästan” för meterns skull. Då känner ni inte Alf som jag gör. Alf petade alltid in en force majeure-klausul bland det finstilta. Ingen skulle komma och säga att han lovat nåt som han bara nästan lovat.

Trille och Cees.

Av Kalle Lind

den 2017-01-08

i blogg

På de där lagom uppmuntrande de-som-dog-2016-listorna som poppade upp vid årsskiftet noterades Trille. Henne pratade vi alldeles för lite om 2016. Kanske överskuggas hennes livsverk av Bowie, Prince, Cohen och George Michael – men det kan ändå vara värt att nämna.

I likhet med de flesta danska stjärnor kunde hon röra sig fullkomligt anonymt på gatorna i Sverige. I Danmark var hon välbekant åtminstone på 1970-talet, i synnerhet efter att hon 1970 framträdde på bästa tevesändningstid med sången ”Ham Gud”, även känd som ”Øjet”. Den handlar om kristen sexualmoral. Ni som förstår danska förstår kanske också varför den ansågs stötande:

Jeg går hjem med ham jeg kender
og jeg glemmer mors instrukser
Det er ham der siger: kys mig!
Det er mig der siger: sluk så!
men når jeg knapper op
og lægger maven mod hans bukser
så lurer der et øje i det høje:
ham gud
Han er eddermame svær at få smidt ud
Han fik aldrig
selv sat ild på sin cigar
for han ordned’ jo
Maria pr. vikar.

Framförandet ledde till moralpanik i det påstått frigjorda Danmark. Justitieministern Knud Thestrup från Det Konservative Folkeparti hittade en gammal blasfemiparagraf i sin lagbok och beslöt att väcka åtal mot sången. Som svarande stod hela Danmarks Radio. Radiobolaget och sången friades, men moralens väktare ansåg förstås att botten var nådd och att domedagen aldrig varit närmare.

Trille verkade i ungefär samma folkmusikgenre som Joan Baez eller Joni Mitchell där eller Turid här. Hon översatte en del av materialet från den svenska Sånger om kvinnor-lp:n och hade åtminstone en minor hit med ”Hej søster!”. Hon kom därför att förknippas med de danska rödstrumporna, som hon säkert sympatiserade med men inte riktigt tillhörde.

När jag börjar gräva i Trilles öde trillar jag plötsligt över något som höjer pulsen och får armhåren att resa sig: det visar sig att hon spelat in en singel med Cornelis! Jag råkar vara ganska intresserad av Cornelis göranden och låtanden. Jag har döpt en son efter honom, hållit tal på hans minnesdag, tvingat familjen till IJmuiden på pilgrimsresa, skrivit en bok om honom och letat upp hans gamla adresser i Köpenhamn och Vismarlöv. Jag har för fasen köpt hans cd på holländska! Men jag har aldrig vetat att han spelade in Taube-låtarna ”Rosa på bal” och ”Tango i Nizza” ihop med en danska.

”Tango i Nizza” råkar vara en av mina favorittaubar, i synnerhet i Jakob Hellmans version på EMI-spektaklet Taube! (som kom i kölvattnet av succén med Cornelis-spektaklet Den flygande holländaren). ”Rosa på bal” tycker jag kanske bättre om i sin parodiversion, ”Ramel på bal”, som Povel skrev men Taube vägrade sjunga in.

Det spelar nu inte så stor roll vad jag eventuellt tycker – det som får cylindrarna att tända här är att man kan viga en osunt stor del av sitt liv åt en gubbe och fortfarande springa på nya fascinerande fakta. Mig ovetande spelade alltså en holländare och en danska in en tyskättlings sång om en svensk och en argentinska som möts på Rivieran.

Singeln verkar ha spelats in i Danmark 1973 eller 1974, under en även med Cornelis-mått mätt stökig period av hans liv. Det är inte säkert att han själv kom ihåg den efteråt. Men versionerna är helt okej och finns i det nya digitala tidevarvet mer tillgängliga än någonsin.

Säg minns du mig än, Don Fritiof Andersson?

Av Kalle Lind

den 2012-04-06

i blogg

Mina tre stackars söner har alla nattats till sin fars falskklingande Taubetolkningar. Repertoaren har långsamt förändrats under åren. För Tripp sjöng jag helst ”Så länge skutan kan gå”, för mellanbocken ”Balladen om briggen Blue Bird av Hull” och för Tjatte sjunger jag ”Tango i Nizza”. I det sista fallet kan det vara en omedveten hyllning till pojken i fråga – han heter Fritiof i andranamn, just efter sångkaraktären.

”Tango i Nizza” (först publicerad 1938) är uppföljaren till den betydligt mer kända ”Fritiof och Carmencita” (1937). Jag lärde känna den via Jakob Hellman, som gjorde lysande tolkningar av bägge på EMI:s svulstiga ”Taube”, dubbel-cd:n som gjordes i kölvattnet efter Cornelishyllningen ”Den flygande holländaren”. Den gav ny fräschör också åt den sönderspelade ”Fritiof och Carmencita”. Plötsligt blev jag på riktigt intresserad av den där flirten i Samborombon.

”Tango i Nizza” förhåller sig till ”Fritiof och Carmencita” som Klas Östergrens Gangsters förhåller sig till Gentlemen. Det vill säga att det inte bara är en fortsättning utan också en dekonstruktion.

I ”Gangsters” får vi veta att Henry och Leo, bröderna Morgan som Klas Östergren delar lägenhet med i ”Gentlemen”, i själva verket bara var Henry (och då ska vi ha i huvudet att även Henry Morgan är påhittad av författaren Klas Östergren).

I ”Tango i Nizza” får vi veta att ”friarn med miljoner” från ”Fritiof och Carmencita” – ”det var bara skämt” (och då ska vi ha i huvudet att både Fritiof, Carmencita och friaren är påhittade av Taube).

Genom ”Tango i Nizza” fylls också en massa konturer i. I ”Fritiof och Carmencita” framstår den äventyrlige Fritiofs invit om att stanna i Samborombon och bli butiksbiträde som en stundens ingivelse, den sortens nyck som man lätt får när man dansar skrev mot skrev. I ”Tango i Nizza” förstår vi att det varit fråga om äkta, och ömsesidiga, känslor.

Argentinska Carmencita lyckas, via Paris, ”på något vis” hitta svenske Fritiof på Rivieran och förkunnar att ”mitt hjärta, Fritiof, är din jungfruliga mark”. Fritiof kontrar med ”ni, den enda flicka som jag hållit kär”.

Värt att notera är att Carmencita understryker att det bara är hennes hjärta som är oskuld. Övriga kroppsdelar lämnar hon okommenterade. Vad gäller Fritiof är det mycket som indikerar att han inte sparat sin blomma.

Dels vet vi att han sov över hos en kreolska i Buenos Aires, vilket slutade med ”dråp av en neger”. Dels vet vi att, antingen innan han träffade Carmencita 1932 eller i mellantiden, han också har vandrat ”glad och naken” i Arkadien och stött på tre frimodiga och likaledes nakna amerikanskor, varav en har ”glättig min” och de andra ”jazzade på ängen och sjöng ’Oh, happy days are here again!’”

Låt oss anta att detta menage à quatre inte var alldeles oskyldigt.

Genom ”Tango i Nizza” får vi också veta ett gäng detaljer om den där tangon i Samborombon: Carmencita var bara sjutton år, hennes pappa motsatte sig relationen (”han kommer väl igen / men det blir inte den!”) och Fritiofs häst hette Marón. Det sista gissar jag dock att han enbart hette för att kunna rimma på ”Andersson” och ”Samborombon”.

Jag retade mig när jag läste Gangsters. Hela den värld som Östergren så minutiöst och levande byggt upp i sin första, med rätta legendariska, roman, valde han att rasera i uppföljaren tjugofem år senare. Jag inser att han är författaren och får lov att göra vad han vill med sina påhitt, men likväl gjorde det ont i hjärtat när han själv så osentimentalt slog sönder sina karaktärer och historier.

Det smärtade att sen läsa om Gentlemen, hela tiden med mantrat ”allt är en bluff!” ringande i bakhuvudet.

Gangsters var en utmärkt roman. Romantikern i mig önskar dock att den aldrig blivit skriven.

Med ”Tango i Nizza” känner jag tvärtom. Den gjuter nytt liv i den där sången om dragspel, fiol och mandolin som man sjöng på mellanstadiet, adderar en erotik som jag aldrig hört tidigare, lägger på nya lager av passion.

Exemplen visar tydligt att Taube och Östergren kom från två olika generationer. Taube återvände till sina karaktärer för att han inte stod ut med tanken på nåt annat än ett happy end. Östergren återvände till sina för att det störde honom att folk inte tillräckligt uppmärksammat undergångsstämningen i Gentlemen.

Fritiof och Carmencita-visorna skrevs innan andra världskriget, i en tid när idyllen fortfarande gick att tro på om man blundade med ena ögat. Romanerna om Henry Morgan skrevs i ett postmodernt tidevarv, när varken idyller eller ideologier var pålitliga, och när ett happy end blivit en förljugen illusion.

Allt detta försöker jag på något vis förklara för min ettåring medan jag gungar honom. Han verkar inte bry sig ett dugg. Däremot verkar han uppskatta tangorytmen. Hopplös romantiker, tänker jag avundsjukt.

På tuben.

Av Kalle Lind

den 2011-09-24

i blogg

Under sommaren medverkade jag som gubben i lådan i programmet Sommarkväll. Jag for runt lite hit och dit i landet och besökte platser som haft betydelse för diverse svenska sommarvisor. Vissa platser – Malö – var givna, andra platser – Kalix – betydligt mer instraffade eftersom redaktionen önskade att jag täckte in hela landet (jag tyckte att vad fan, åker jag till Dalarna så har jag väl med Norrland?).

Reaktionerna blev väl överlag som jag förväntade mig: inga. På sina håll väckte inslagen dock reaktioner av en styrka som förvånade mig: Anders Björkman i Expressen tyckte att jag skulle skämmas, en Wikipediauppdaterare ansåg mig stå för programmets dåliga och substanslösa inslag. Själv har jag svårt att förstå varför några harmlösa reflektioner om gamla skalder skulle tvinga mig in i skamvrån, men på direkt anmodan från en auktoritet har jag naturligtvis ägnat de senaste månaderna åt intensiv skam.

Nu finns de i alla fall på Youtube. Så får var och en avgöra exakt vilken skamnivå jag bör lägga mig på.

Tauppe-5 i politisk inkorrekthet: plats 1.

Av Kalle Lind

den 2011-07-25

i blogg

Ja, ni som kan aldrig så lite Taube har naturligtvis redan gissat förstaplatsen. Den är svår att gå förbi. Berättelsen om mannen som fick tre barn i olika kulörer.

Många av Taubes visor återberättar vad olika män som Taube mött runt världen sagt till Taube. Det är Charlie Barr som berättar om stenkol och koks i ”Eldarevalsen”, det är John Loffgren som berättar om Australiens bördiga mark i ”Himlajord”. I ”Balladen om Gustaf Blom från Borås” är det, föga förvånande, Gustaf Blom från Borås som för ordet. Det är alltså honom och inte Taube man ska klandra för de något förlegade rasbiologiska teorierna som förs fram i sången. (Taube kan man däremot klandra för det bara halvbra rimmet ”matros” och ”Mönsterås”.)

Gustaf Blom har, likt Taubes övriga personage, fört ett äventyrligt liv. I San Pedro berättar han för sångens jag om hur han tagit sig från New York till Melbourne och vidare till Queensland, där han ”förlorade en halv miljon blott för en kvinnas skull”. Kvinnan är från Fidji Island och föder Gustaf Blom tre pojkar: ”två nästan svarta barn” och en som ”månntro, var vit”. Blom lämnar fidjiskan utan att förklara varför och jäktar vidare till San Fransisco. Utan att behöva förklara närmare tar han med sig sin vita avkomma dit.

Så kommer då den berömda vers där Gustaf Blom överraskas av att hudfärg och ambition tydligen inte matchar varandra:

Där har jag nu min business, jag har ett slakteri

Butiken ville jag att pojken skulle stå uti

Men han sov alla dagar och söp varenda natt

Hans hud var vit, hans ögon blå – men själen den var svart

Och lika perplex förefaller Gustaf Blom vara över de svarta sönernas strävsamhet:

Nu sitter han i Sing-Sing, utmärglad som ett lik,

och själv går jag och sörjer i min blodiga butik

Men mina svarta pojkar från Fidji, kära bror,

de plöjer Söderhavet blå och hedrar far och mor

Nu ska det så klart påpekas att sensmoralen i visan är att hudfärg faktiskt inte styr våra karaktärer. När det skrevs var det troligen en inopportun, eller åtminstone inte alldeles självklar, åsikt (visan publicerades 1936, samma år som Franklin D. Roosevelt vägrade skaka hand med den amerikanske OS-medaljören Jesse Owens för att inte reta upp de älskvärda rasisterna i amerikanska södern samt, kanske, för att hedra de olympiska spelens högt ärade värd).

Icke desto mindre är det en sensmoral som i vår tid, den upplysta tiden, förnuftets, toleransens, sansens och Anders Behring Breiviks era, låter något fördomsfull:

Jag tänker på den tiden – jag längtar hem till dem

De är ju nästan svarta men de har ett lyckligt hem

En skiftning i kulören, det gör väl ingenting!

Nej, hellre snälla svarta barn än vita i Sing-Sing!

Tauppe-5 i politisk inkorrekthet: plats 2.

Av Kalle Lind

den 2011-07-25

i blogg

Fritiof Andersson är en rask och käck och mångsidig man: ”charmör, sjöman och cowboy, musiker, artist”. Han har blivit hard up i Kina, rånad i Shanghai, suttit hos pirater uti pant, gift sig med dotteren till mördaren Tu Wai, skjutit en gorilla med skepparens karbin, dansat tango i Samborombon, dansat tango i Nizza, dansat det ena där, dansat det andra där, kurtiserat, konverserat, blivit akterseglad, bott i en råkall lya på Södermalm samt slagit ihjäl en mörkhyad gentleman och suttit på kåken för dådet.

Det är en av de första gångerna vi träffar Fritiof som historien om dråpet berättas. Visan heter ”Fritiof Andersson” och tolkas sällan nuförtiden. Det kan bero på att den långa berättande texten och den entoniga melodin inte känns relevanta 2011, men det motsägs av att Håkan Hellström sjöng ”Möte i monsunen” när han gästade Sven-Bertil Taube på Grönan häromsistens. Snarare är det så att ”Fritiof Andersson” innehåller ord och tonfall som lätt skulle göra folk illa till mods 2011.

Redan Evert Taubes egen presentation av visan tävlar i Sverigedemokraternas favoritgrenar: kvinnoskräck och rasförakt. Taube må vara ursäktad av sin tid och sin kontext. Vad Jimmie Åkesson har för ursäkter står skrivet i stjärnorna.

Havet, om än aldrig så skönt att skåda, döljer under en ofta leende yta mången risk för en sjöman. Kvinnan är – så länge hon befinner sig på land – i det stycket lik böljan blå. Visan handlar därom, samt om två negrer och en polis.

I visan hamnar den frejdige och muntre karlakarlen Fritiof i klorna på en lömsk och förförisk kreolska – ”akten er, I sjömän, för kreolskorna de små!” – på Paséo de Colón i Buenos Aires. Han tar henne i famn, ty – ”så gör en sjöman när han går i land”. Detta skulle han naturligtvis inte ha gjort: när han vaknar upp på morgonen har skeppet gått och själv sitter han inlåst under kreolskans krog:

Där satt han i mörkret uti en källare

och undra var han lagt sin portmonnä

Men luckan uti golvet den öppnades till slut

och Fritiof Andersson fick komma ut

Där stod två långa negrer och Fritiof frågade:

Var innerst i helsikotan är min portmonnä?

De skakade på huvena och ville draga kniv

Då tänkte han: ”Här blir ett tidsfördriv!”

En påfallande käck och rask reaktion på ett hot om våld, får man säga. Varken käckheten eller raskheten tonas ner när sen Fritiof dunkar ihjäl den ene:

Och knivarna de blänkte, men Andersson han slog

den ene mitt i skallen så han hickade och dog

Då kommer en polis och han säger: ”Det är nog!”

”Ja”, svarte Andersson, ”det slaget tog!”

Alltjämt lika käck och rask förs Fritiof sen till sinkabirum, alltmedan kreolskan kan fortsätta sitt dunkla värv att locka sjömän i fällor:

I dörren till ett hus där man hör musik och sång

står flickan från Paséo de Colón

Den gode Taube lämnade inte sin stackars sjömanshjälte i det argentinska fängelset; visan fick en sequel i ”Jag är fri, jag har sonat”. Där får vi veta hur det gick för vår inte längre lika käcke och raske sjöman. Ett visst mått av ruelse har nu trängt in i framställningen. Ordvalen sticker dock lika mycket i ögonen på den politiskt korrekte nutidssvensken:

Jag är fri, jag har sonat det gräsliga brott

som i dråp av en neger bestod

Jag vill glömma den förfärliga tid som förgått

sen den dag då polisen mig tog

Intet hat, ingen harm i mitt hjärta jag bär

fast jag lidit i dagar och år

Jag var ung, jag var fri, jag var full, jag var kär

och då vet man hur illa det går

Det är naturligtvis storsint av Fritiof att inte hysa nån harm sen han själv knockat ihjäl en stackars neger. Och vi har väl alla råkat göra likadant, på den tiden vi var unga och fria och hade några stänkare innanför västen.

”Jag är fri, jag är sonat” är ett av de stora numren på den annars påfallande lama ”Cornelis sjunger Taube”. Cornelis gjorde sin tolkning 1969. Inte heller på Mäster Cees tid var det någon som reagerade på rader som ”där kreolskan stal hyran jag ut hade fått / och där negern fördärvad jag slog”. Eller jo, det var det antagligen, den rymmer onekligen ett visst mått av våld och dramatik, men det där famösa n-ordet fick ingen att höja på ögonbrynen.

En Taubetolkare idag hade troligen fått dra till med rader som ”som i dråp av en afroamerikan bestod” eller ”där en man vars etnicitet jag finner ointressant bestod”. Och det går ju dåligt in på metern. ”Jag är fri, jag har sonat” är med andra ord ingen visa som kommer att fortsätta spridas på SVT-sanktionerade skansallsånger. Där drar de gränsen vid sexköpet i ”Flickan i Havanna” och gubbkättjan i ”Calle Schewens vals”.

Tauppe-5 i politisk inkorrekthet: plats 3.

Av Kalle Lind

den 2011-07-15

i blogg

Man ska komma ihåg när man närläser Evert Taubes texter och hittar citat och ordval som inte rimmar med det officiella paradigmet 2011, att det ofta är citat lagda i olika sjömäns och livsnjutares munnar. Det var alltså inte tvungetvis Evert Taube själv som tyckte det ena eller det andra om kvinnor och svarta. Det var olika gubbar som Evert Taube tyckte var värda varsin visa.

Och även om det ibland är lätt att förväxla återkommande figurer som Fritiof Andersson och Rönnerdahl med herr nationalskalden själv, så är det ju inte självbiografiskt. Hoppas jag. Tror jag. Förutsätter jag.

I ”Tatuerarevalsen” är det en Andersson, som vi kan gissa heter Fritiof, som för ordet. Som så ofta annars hos Taube utspelas det hela på dansbanan. Andersson är tatuerare i Bahia men har av okänd anledning tagit sig till Saltsjökvarn, där han uppenbarligen fördriver tiden med kurtis. Sången utgörs alltså av en danskonversation, eller rättare sagt av Anderssons del av konversationen. Damen i fråga får inga repliker utan verkar mest lyssna till Anderssons associativa pladder.

Andersson hoppar mellan ämnena: lite smicker (”Va’ ni klär i den där klänningen ni bär!”), lite väder (”Ja, det är ingen kyla ikväll, det kan jag hålla med!”), lite jobbsnack (”drakar och ormar kring armar och ben / sol, stjärnor, tron, hoppet, och kärleken”), lite lägesstatus (”ganska mycke folk på banan ikväll / trevlig och bra musik / fastän antik!”) – och lite gammalt hederligt rashat.

Borta i Bahia

– Hej! Sjung faderia! –

var det bara negrer och skräll och skrik

En konversation som kanske fortfarande funkar på dansbanorna i Sjöbo, men som hade skrämt bort de flesta unga damer i urban medelklassmiljö. Inte för att de nödvändigtvis tycker illa om rasfördomar, utan för att de vet att det förväntas av dem att göra det.

Tauppe-5 i politiskt inkorrekthet: plats 4.

Av Kalle Lind

den 2011-07-15

i blogg

Evert Taube levde i en annan tid än vi. Vissa – till exempel Taube själv – skulle säga en bättre tid. Andra – till exempel de där Timbropajsarna som skrivit en bok om att det inte fanns nån mozzarella på sjuttiotalet och att allt därför är bättre nu – skulle säga en sämre. Sanningen ligger antagligen någonstans i mitten. I backspegeln ter sig Taubes tid hursomhelst som lite mer spännande, lite mer färgstark, lite mer lustfylld – vilket beror betydligt mer på Taube än på tiden som sådan.

Hos Taube märker man i detaljerna att tid har förflutit och paradigmer skiftats. Taubes arvtagare idag skulle troligen inte peta in så mycket uppenbar gubbsjuka i sina texter. Många av dem hade säkert velat, men nya samhällsnormer hade hindrat dem. I ”Calle Schewens vals” – visan som i princip ensam definierat Den Svenska Sommaren och bestämt att dragspel och Kronbrännvin hör juninatten till – sjunger visans ålderstigna jag (”farfar jag är”) för den unga nymfetten med vilken han trär en dans:

Min älva, du dansar så lyssnande tyst

och tänker att karlar är troll

Den skälver, din barnsliga hand, som jag kysst

och valsen förklingar i moll

Eftersom Taube var en gentlemannakavaljer så låter vi det passera. Trettiotusen barn och pensionärer gastar med i allsången vid apburarna. Det gör de så klart rätt i. Det är en fantastisk visa och den generationsöverskridande åtrån är, om inte hedervärd, så säkert alltjämt aktuell.

Men vi ska nog ha klart för oss att Taube hade fulare avsikter än det höviska språket ensamt uttrycker. I ”Vals i Furusund” är han – maskerad till Rönnerdahl – ute och dansar/raggar i Stockholms skärgård:

På Balltorps restaurang där var bal

Dit styrde jag min kos

Jag fick en blick – jag gjorde mitt val:

”Godafton, min roslagsros!”

Så dyker Calle Schewen – ”den gamle Roslags-Pan!” – upp i storyn och förklarar för Rönnerdahl att denne är ute i ogjort väder. Om det är för att Calle vill skydda den stackars rosen eller för att han vill ha henne för sig själv framgår inte, men ingen av hållningarna är särskilt accepterad 2011:

Och Calle Schewen dansar ut

och snurrar runt med mej

och säger: ”Rönnerdahl, vet hut!

Den blomman plockar du ej!”

Så löd alltså samtalstonen på Mäster Taubes tid. Det var alltså inte fråga om några faktiska försök, men det berodde alltså mer på andra gubbars beskyddarinstinkter än på något annat.

Den freudianska dubbeltydigheten i namnet på restaurangen tror jag dock är oavsiktlig.

Tauppe-5 i politisk inkorrekthet: plats 5.

Av Kalle Lind

den 2011-07-14

i blogg

Min sjuåring och jag är inne i en häftig Taube-period, givetvis extra aktualiserad efter Sven-Bertils jubileumsshow på Grönan som vi såg två dagar i rad. Far och son Taubes status är i högsta grad berättigad, även om jag kanske tycker det är en större bedrift att skriva låtarna än att sjunga dem. Evert Taube var en påfallande mångsidig visdiktare, som inte bara med Calle Schewen och Sjösala vals skapade den svenska sommaren (med hjälp på traven av SMHI), utan gav oss sjömansballader, innerlig kärlekslyrik och en förförisk doft av Den Stora Världen utanför: Pampas, Panama, Nizza, Ligurien.

Som medelklassfar med politisk korrekta ambitioner kan man dock få vissa problem när man 2011 försöker förklara för en synnerligen vaken skolpojke vad di däringa visorna egentligen handlar om. Man sluddrar förbi de förbjudna orden, hoppar över centrala verser och berättar att förr i världen var gubbsjuka bara charmigt.

I en ny serie inlägg här på bloggen – och den här gången lovar jag att avsluta vad jag påbörjat – kommer vi m.a.o. att lista de tveksammaste inslagen i Mäster Taubes produktion. Och då hoppar vi ändå över horlyriken i ”Flickan i Havanna”, som finns utförligt behandlad annorstädes.

Och på plats 5 hittar vi sålunda ”Invitation till Guatemala”, inte något av Taubes kändaste verk men ganska typiskt i sin uppbyggnad: ett samtal mellan karl och kvinna under dans (jfr ”Fritiof och Carmencita”, ”Rosa på bal”, ”Dans på Sunnanö”) där karln är före detta svensk sjöman som så småningom blivit selfmade man i varmt land (jfr John Löfgren i ”Himlajord”).

I ”Invitation till Guatemala” är det Fredrik ”Don Frederico” Leonardin som övertalar Hildur Larzon att flytta till hans rancho i Mellanamerika där han kan förläna henne en häst, kalkoner, grisar och många får. Hildur Larzon har dock ett problem – en son – men don Frederico är storsint och vägrar se problemet i att plocka upp fallfrukten. Tvärtom: ”Jag vill gå hem, raka av mig skägget, bli ung och nygift och fosterfar!”

Var hittar vi då det politiskt känsliga? Jo, redan i första versen och i Fredrik Leonardins själva orsak att baxa fröken Larzon hela vägen över världshavet:

Jag har en ranco i Guatemala

om fröken Larsson vill flytta dit

Där har jag kaffe, miljoner bönor,

men ingen kvinna tillräckligt vit

Jag säger inte att det var fel av Don Frederico – eller Evert Taube – att resonera så när det begav sig. Jag säger bara att det nog inte hade passerat obemärkt om nån fått för sig att säga så högt 2011. Vilket väl i så fall är fullt rimligt.

En man med ett skägg presenterar stolt: En annan man med ett skägg! (Som skriver om en tredje man med skägg!)

Av Kalle Lind

den 2010-11-26

i blogg

Det är med vördnad jag för första gången någonsin presenterar en gästpenna på denna blogg. Jag har valt honom med omsorg: mannen som en gång gav oss Häpnadsväktarna och Fönster mot tegelväggen, Werner, Preben och Jöns (med parhästarna Werner, Preben respektive Jöns). Jag talar förstås om – och här är det lämpligt med en standing ovation – Åke Cato).

Häromsistens nedkom jag med en ny skrift med den klatschiga titeln Hej bröder – lyssna nu till min historia! Personligt om Cornelis sångvärld. Strax efter förlossningen var bokens illustratör Jimmy Wallin uppe hos Cato, vars flitigt nyttjade dator har sin boplats i centrala Malmö, i ett helt annat ärende. Ärendet var för övrigt Karl-Alfred – to be continued.

Samtalet de båda emellan kom dock delvis att kretsa kring en annan kedjerökande gammal sjöman, vars kostintag dock inte främst bestod av spenat: Cornelis Vreeswijk. Cato fick min bok av Wallin och tackade troligen artigt enär han är en väluppfostrad man.

Det ena ledde till det andra, och det andra är alltså liktydigt med nedanstående vandring nerför Catos Minnens Boulevard.

Jag vet inte om Cornelis Vreswijk var snäll, men han hade snälla ögon.

Det är dom jag saknar när jag tittar på bilder av Hans-Erik Dyvik Husby som spelar titelrollen i filmen Cornelis. Visst är Husvik porträttlik, men han saknar sin rollgestalts ögon.

Cornelis var förstås en del i det Stockholm där jag tillbringade närmare trettio år. Som nöjesjournalist, först på Expressen och sen på Aftonbladet (i likhet med Gösta Ekman i en känd sketch kunde jag aldrig bestämma mig) träffade jag Cornelis flera gånger och gjorde mer eller mindre framgångsrika och läsvärda intervjuer med honom.

Och eftersom han var en man som insåg vikten av att göra ett gott intryck i media var han förstås alltid lika vänlig och tillmötesgående.

Jag kände aldrig Cornelis personligen (vem gjorde förresten det?) men i början av åttiotalet kom våra vägar att korsas, bokstavligt talat eftersom vi bodde på samma ö, Storholmen, i Stockholms allra innersta skärgård: ön ligger bara ett par hundra båtmeter från Lidingölandet.

Då hade han strax innan gift sig med sångerskan Anita Strandell, en dam jag kände sen tidigare. Tillsammans med Diana Nunez och Inger Öst hade Anita startat en sånggrupp som jag och min dåvarande samarbetspartner Björn Barlach hade döpt till Tre Damer.

Denna väna och synnerligen välljudande damtrio förekom här och där i nöjesvärlden, men blev väl aldrig någon av de stora grupperna. Inte förrän någon – det skulle inte förvåna mig om det var den driftiga och företagsamma Anita – föreslog att Cornelis och Tre Damer skulle göra en krogshow tillsammans.

De medverkande beslöt att snacka ihop sig med Björn och mig och tillsammans företog vi en arbetsresa till Åland. Det var kanske inget särskilt lyckat val med tanke på Cornelis grava alkoholism, och sjöturen blev mer stormig än självaste Ålands jäsande hav, men resan gav resultat och Björn och jag började skriva texter.

Det var inte så mycket texter som behövdes för det mesta som skulle framföras var av naturliga skäl författat av Cornelis. Men vi fick ihop några lysande texter för konstellationen på scenen. Detta kan jag säga utan att förfalla till skryt och skräpp, för det var mest Barlach som skrev.

Showen som hade premiär på Bacchi Wapen i Gamla stan blev synnerligen lyckad. Bland annat framförde de fyras gäng Dansen på Sunnanö av Evert Taube.

Vad ser ni då, herr Rönnerdahl, kanske min nya kjol? sjöng flickorna.

Ja den och kanske något mer, sjöng Cornelis och fortsatte: Ta hit en bra fiol!

Det fanns en sådan i kompbandet, trakterad av en polsk invandrare vid namn Kajtek Wojciechowski (han var för övrigt under några år gift med Diana Nunez). Kajtek var djupt musikaliskt bildad och utbildad på musikkonservatoriet i Warszawa. Damerna fäste en blomsterkrans på violinistens änne och sjöng: Där går en dans på Sunnanö till Rönnerdahls fiol.

Inte ett öga var torrt i lokalen…

Föreställningen bandades och har sänts flera gånger i tv. Anita har sagt mig att showen på Bacchi är det hon är mest stolt över i sin karriär och jag är böjd att säga detsamma. Jag skrev inte så mycket, men jag kom med en del idéer som förverkligades på scenen.

Anita kämpade länge för att hålla ihop äktenskapet med Cornelis, men spritdjävulen var en alltför svår rival och efter många tappra försök var sångmön och sångaren tvungna att ge upp och gå skilda vägar.

Men fru Vreeswijk har väl förvaltat sin exmakes texter och har gjort flera turnéer i hans anda.

Som sagt, på Storholmen stötte vi på varandra då och då, Cornelis och jag, men mest höll han till på de blånande fjärdarna. Inte med metspö i nån liten grönmålad eka, om det nu var det ni trodde; ack nej, herr poeten hade, så socialist han var, försett sig med ett jättelikt schabrak till motorbåt i flera våningar och med betydande antal dånande hästar i motorn.

Över huvud taget tror jag inte att poeten i så värst hög grad levde upp till sin roll som samhällsförbättrare och De Arbetande Massornas Hjälte. Han hade ett mycket gott öga till lyxprylar av alla de slag.

Men för fan, så mycket stålar som han diktat och sjungit ihop tycker jag det var honom väl unt att få leva lite loppan.

Och snäll var, det tror jag i alla fall. Innerst inne.

Han hade i alla fall snälla ögon.

EPILOG: Under ett av mina sista år i Stockholm träffade jag Cornelis på en uteservering vid Odenplan. Det var en tragisk upplevelse. Sjukdomen hade brutit ner honom och den tidigare frodige och frustande trubaduren var nu bara en så kallad skugga av sitt forna jag, en liten mager och i förtid åldrad gubbe. 1987 dog han, men hans poesi lever som aldrig tillförne.