Om Kalle Lind och andra gubbar

Snusk.

Jag och Kringlan Svensson har skrivit en roman. Den heter Blandfärs och är förhoppningsvis väldans rolig. Den kommer ut i maj och genomgår just nu en sista rejäl redigering.

En diskussion har då väckts angående det där med snusket. Ni vet, runda ord, fula ord, grova ord, ord som ”storkukad” och ”runkrum”. Är de roliga och nödvändiga eller stör de och försämrar? Skrämmer de rentav bort en del av en potentiell publik? Har äldre människor svårare för grovheter än yngre? Och om de har det, hur hänger det ihop med att ord som ”kuk”, ”fitta” och ”knulla” är flera hundra år gamla och rimligen har använts hela tiden sen de skapades? Blir man vid en viss ålder plötsligt pryd?

Själv är jag kluven, liksom jag är kluven i alla andra frågor. Å ena sidan stör hyckleri mig: familjer samlas gladeligen framför Beck för att sörpla slush puppies och se spädbarn sprängas i luften, men samtidigt blir folk upprörda över att man kallar en fitta för en fitta.

I detta nu laddar tusentals svenskar ner porr – skulle man ställa frågan är det ingen.

Alla ståuppare vet att man kan ha hur blått material som helst och orera om kuk och fitta – så länge man benämner det kisspinne och framstjärt. Så fort folk blir påminda om vad de skrattar åt, tenderar de att sluta.

Viss tveksamhet fanns över att återpublicera förlossningsbilderna från sjuttiotalets sexualupplysningsböcker i min Proggiga barnböcker– det som passerade i barnböcker på sjuttiotalet skulle alltså vara för magstarkt i faktaböcker på tiotalet.

Jag kan inte se det som ett framsteg.

Å andra sidan strävar man ju efter den största komiska – okej, låt mig vara pretentiös: konstnärliga – effekten. ”Kisspinne” kan ju faktiskt vara roligare än ”kuk”.

På den legendariska lp:n Folklår sjunger Bengt Sändh och Finn Zetterholm gamla fula visor, diktade och trakterade i drängkammare och på logement men också i de gemensamma sovrummen. Visan ”Jag åkte till storstaden Mora” utgår från Taubes ”När jag var en ung caballero” med omkvädet ”för kärlek och solsken och sång – pling plong” och är väl varken Folklårs eller Taubes intelligentaste text. Finn Zetterholm sjunger en text om en yrkeskvinna som han möter i Mora och som frågar om han vill titta på en centralt placerad kroppsöppning etc. Texten är mycket explicit. Ingen behöver tveka om vad sångaren stannade i porten och gjorde sedan hemåt han lunkade.

Sändh och Zetterholm plockade de flesta av sina visor från ”Fula visboken”, en antologi med folklig diktning, redigerad av folklivsforskaren Bengt af Klintberg, visforskaren Christina Mattsson och författaren (och pornografipionjären) Bengt Anderberg. Där är texten faktiskt en annan. Det vill säga alla ord är identiska – utom rimorden:

Jag åkte till storstaden Mora
och träffade stans största – flicka.
Hon fråga om jag ville titta
på hennes förtjusande – våning.
Hon bjöd mig på kaffe och tå’ta
och vi blev så helvetes – mätta.
Sen bjöd hon på päron och hummer
och jag tog ett stort saftigt – päron.
På kvällen när hemåt jag lunka’
jag stanna i porten och – rökte.
Det är väl fortfarande inte världens största skrattfest, men onekligen ökar humorhalten när snusket får stanna i det outsagda. När det blir jag och inte visan som är sexualfixerad.

Kan man av detta dra slutsatsen att det alltid är roligare om man inte löper linan ut och duckar för de förfärliga underlivsorden? Nja. I nittiotalets humorserie Pentagon (med Lindström, Herngren, Haag, Djanaieff etc) visades en skylt i en butik: ”Vi straffknullar alla snattare med grovt salt”. Där skapar kontrasten mellan den kundtillvända inställsamma butiksmiljön och den raktpåsakiga jargongen själva humorn.

Man kan kanske sammanfatta det med att det är roligare med kuk på kyrkkaffet än i sängkammaren. Humor bygger, oavsett vilka premisser Robert Gustafsson jobbar efter, på överraskning.

När ni en dag i maj 2012 alltså läser romanen Blandfärs och här och var snubblar över nåt ord som inte lärs ut i söndagsskolan, betänk då att det är noga övervägt och processat. Likaså alla de gånger ni inte gör det.

Föregående

En sak som kanske hade varit rolig i radio.

Nästa

En man som döpte sig efter en krydda.

10 kommentarer

  1. David

    Be inte om ursäkt för fan!

    Du känner säkert redan till detta exempel från ”Den svenska skaldekonstens fader” (George Stiernhielm [1598 – 1672]), men det tål att återkomma till. Det här är ett både fyndigt, en smula plumpt, kanske till och med intelligent och definitivt roligt sätt att kommentera en viktig aktuell politisk händelse (på 1600-talet…):

    http://sv.wikisource.org/wiki/Konung_Ludviks_br%C3%B6llopsskrift_i_Frankrike

    (Verket skrevs som en kommentar till det nyligen ingångna äktenskapet mellan Frankrikes kung Ludvig XIV (Solkungen) och den spanska prinsessan Maria Teresia, vilket man menade skulle markera slutet på den mycket långt utdragna konflikten mellan de båda länderna.)

  2. David

    Be inte om ursäkt för fan!

    Du känner säkert redan till detta exempel från ”Den svenska skaldekonstens fader” (George Stiernhielm [1598 – 1672]), men det tål att återkomma till. Det här är ett både fyndigt, en smula plumpt, kanske till och med intelligent och definitivt roligt sätt att kommentera en viktig aktuell politisk händelse (på 1600-talet…):

    http://sv.wikisource.org/wiki/Konung_Ludviks_br%C3%B6llopsskrift_i_Frankrike

    (Verket skrevs som en kommentar till det nyligen ingångna äktenskapet mellan Frankrikes kung Ludvig XIV (Solkungen) och den spanska prinsessan Maria Teresia, vilket man menade skulle markera slutet på den mycket långt utdragna konflikten mellan de båda länderna.)

  3. Ördög

    Det är vällovligt att sprida kännedom om Stiernhielms dikt på fler forum. Själv måste jag dock beklaga att den ständigt tycks bli förvanskad. Det sista ordet i andra strofens första rad återges hela tiden som ”råder”.

    Bengt af Klintberg (han igen!) har inte bara gett ut förnämliga samlingar av fula visor, folksägner och trollformler. Han har också författat ypperliga essäer. Framför allt vill jag tipsa om samlingen ”Kuttrasju” från 1997. Titelessän är en studie över de fula ordens etymologi, i vilken också Stiernhielms dikt citeras. af Klintberg lägger fram övertygande argument för att ”råder” är en felstavning för ”räder”. ”Räder” var en gammal benämning på könslem, i synnerhet hos djur, och förekom även i formerna ”rär” och ”räl”. Ingen av de här varianterna torde längre vara i bruk, men adjektivet ”rälig”, som har samma ursprung, är väl inte helt okänt i dagens skånska.

    Vidare så har – enligt af Klintberg – ett ord fallit bort i diktens tredje rad. Enligt honom är den korrekta lydelsen ”Drottningens mus bör VI ock ära”, vilket ju även låter begripligare i våra öron.

    Jag kommer att tänka på hur de gamla imperativformerna i ”Arbetets söner” i våra dagar ständigt missförstås, så att uppmaningen ”kämpen med glödande känslor och mod” förvandlas till en kämpe som stod emot guldkalven (hur gjorde han då?) Det åligger alla vänner av svensk klassisk poesi att ge den korrigerade versionen av Stiernhielms dikt ökad spridning, och därigenom förebygga en kulturskandal.

  4. Gustav

    Ang. fula ord är det väl oftast inte orden i sig, utan sammanhanget de uttalas i, som skapar det roliga. Exemplet från Pentagon ovan funkar, liksom en skämtteckning av HKH Drottningen som skriker ”Küken!”.

    Sammansättningar med könsord funkar också. Kattfitta är ju en otroligt mycket roligare svordom än bara fitta.

    And now for something completely different: Kalle, jag hoppas du läst dagens Under strecket i SvD? Om inte, gör det!

    http://www.svd.se/kultur/understrecket/smaskigt-for-barn-foll-inte-alla-pa-lappen_6540377.svd

  5. kalebass

    Hej du !
    Det här med runda ord och hyckleriet.
    Tänkte bara infoga det här med dubbelmoralen vad gäller
    filmer, dokumentärer osv. Främst från USA; man ”suddar”
    könsdelarna inte bara på vuxna, utan även på små barnrumpor!
    Samtidigt som närbilder på våld bara blir allt värre.
    Frikyrkan, ja. Titta gärna in på min sida vad jag anser om dom.
    För övrigt, jag återkommer om det är okej…

  6. Kalle Lind

    Ördög och David: tack för info. Det ringde bara vaga klockor gällande detta storstilade poem, så jag blev mycket glad att påminnas.

    Gustav: tack för tips. Det kom väldigt lägligt eftersom jag just funderar över intervjuobjekt till en eventuell dokumentärfilm på temat proggbarnkultur.

    Kalle Bass (släkt med Britt?): det är helt okej.

  7. kalebass

    Vem fan är Britt ?
    Tack!

  8. Kalle Lind

    Kalebass: tsss. Dagens ungdom. Vet inte vem Britt Bass är. Sven Tumbas gamla flamma, som plockades fram av Lasse Holmqvist till Tumbaprogrammet av Här är ditt liv och strax blev Lasse Holmqvists flamma. I redaktionen för Här är ditt liv jobbade för övrigt en ökänd nöjesjournalist från Malmö, som efter Lasse Holmqvists död blev Britt Bass flamma. Exakt vad Britt Bass själv gjort är mer oklart.

  9. kalebass

    sorry, tiden går…
    Dagens ungdom ? Tack för den !
    Jag är 60+ are, och då börjar minnet bara
    hålla kvar det väsentliga.
    Såg faktiskt lite på reprisen här om dagen,
    men la av…intresset för Tumba är inte sådär
    överväldigande. Men Britt Bass var tydligen
    nåt att bita i…

  10. Ördög

    Lägg även märke till att visan ”Rullan går på Bomans vind” i Fula visboken har blivit ”Rullan går på G. Bohmans vind” i Sändhs och Zetterholms insjungning! Det var en tid då politiken oblygt användes för att göra fula visor ännu fulare …

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén