Om Kalle Lind och andra gubbar

Den bästa (eller nja, topp-tio i alla fall) anekdoten (eller kanske inte bästa, utan mest fascinerande) ur Nils Petters memoarer.


Nils Petter Sundgrens memoarer är som väntat: lojt tillbakalutat betraktande med anglosaxisk esprit, som vore de berättade ur mungipan, genomsyrade av en elegans som nästan hela vägen lyckas dölja självgodheten. Som det anstår en gammal Månadsjournalenkolumnist, helt enkelt.

Egentligen är Nils Petter inte självgod så mycket som han är självnöjd. Han har levt ett bra liv, fyllt av det han älskar mest, film, tennis och söta flickor i Cannes, och han verkar nöjd med alla beslut han fattat och alla sammanhang han vistats i. De roligaste kapitlen skildrar TV2:s sjuttital, där Nils Petter beskriver sej som the voice of reason i en hög av självutnämnda diktaturkramande makthungriga världsförbättrare utan sinne eller talang för konst och/eller underhållning.

Den borne liberalen Nils Petter har aldrig gett sej in i polemik – annat än om nöden krävt det, då han naturligtvis varit vältalig och resonabel, nota bene – utan med ett roat leende suttit vid sidan av och skakat lätt på huvudet. Han återger skadeglatt rykten om hur den gamle konstkritikern Kristian Romare byggt ett Lenin-altare eller hur till och med tevecheferna på fyllan kommit ihop sej om vems bakgrund som var proletärast eller hur några unga producenter lämnat in programförslaget ”Knulla med TV2”. Själv har han så klart alltid varit trygg i sin milda liberalism à la övre medelklass.

Jag kommer på mej själv med att betrakta Nils Petter som Nils Petter betraktar omvärlden: med en avmätt tolerans, en attityd av ”jaja, whatever makes you happy”. Det är omöjligt att inte gilla karln, särskilt som han för det mesta har rätt. Hans syn på kultur är fördomsfri – minns att det var han som köpte in de Åsa-Nissefilmer som Harry Schein tidigt sjuttital radionämndsanmälde för att de bröt mot kravet på god underhållning – utan att vara populistisk. Han gillade Bergman och Truffaut men lät sej också fascineras av Jarl Borssén som eregerad kyrkoherde.

Som folkbildande public service-man av den gamla sorten arrangerade han också pedagogiska filmstudioserier i SVT, där han visade franskt trettital eller kinesisk samtid. Fascinerande är storyn om när han beslöt att visa Paul Morriseys Andy Warhol’s Flesh (Warhol var egentligen bara ”producent”, vilket i praktiken betydde att han satte sitt namn intill filmtiteln). Flesh är som bekant en lätt provocerande berättelse om en snubbe som säljer kopiösa mängder sex för att finansiera sin frus flickväns abort:

Någon hade hört att Flesh var grovt osedlig och nu kallades till krismöte med (TV-chef Nils-Erik) Baehrendtz och hela den övriga SVT-toppen. Upphetsade chefsansikten lyste eldröda i biomörkret när Warhols nakne favorit Joe D’Alessandro blev avsugen på vita duken. En av Baehrendtz kvinnliga torpeder, känd för sin sipphet, lämnade hastigt lokalen med tydliga tecken på illamående.

Det hela leder enligt Nils Petter till ett par tevehistoriskt unika beslut: filmen fick visas 1) ”först efter att den häftigaste avsugningen klippts bort”, 2) en timme efter att den ordinare tablån var avslutad och hallåan önskat godnatt, det vill säja efter sexti minuter myrornas krig. Plussat med att presstjänsten noggrant varnat svenska folket för filmens skadeverkningar, blev det – surprise, suprise – ”för den sena timmen sensationellt höga publiksiffror”. Nils Petter ställer diagnos på spektaklet: ”allmän moralisk skidnödighet”.

Och visst, här ligger ju bollen på peggen färdig att slås till. Upplägget är som gjort för några syrligheter om mediemonopol och maktmissbruk och moralpanik. Men filmen visades. Och sågs. Idag visar ingen tevekanal obskyra arthousefilmer om sexuella gränssprängningar.

NOT: som en eftergift till Johan Croneman innehåller inlägget inga som helst referenser till Nils Petter Sundgrens exceptionellt höga ålder.

Föregående

De åtta intressantaste citaten från de 23 första sidorna av ”Tusen och en natt”.

Nästa

Det kom mejl.

5 kommentarer

  1. Kalle Lind

    Annik: nej, inga kommentarer. Man måste inte hålla på och kommentera allt. Herregud, det är en titel på en memoarbok, det är väl inget att hålla på och ödsla tid och trycksvärta (eller vad det nu heter i cyberrymden) på?

  2. tompa

    Följde med stort intresse de två hyllningsprogrammen om Nils-Petter i SvT i veckan. Att N-P själv varit med och gjort programmen var en hallstämpel så god som någon.
    Den enda invändning man kan ha är att han verkar helt ha missat den massiva italienska filmvågen. Vilket är en bedrift i sig om man sett 12.000 filmer. Scola, Visconti, Pasolini, Antonioni, de Sica, Fellini och Taviani-bröderna verkar ha gått nästan spårlöst förbi.
    Men, som sagt, man kan inte låta bli att gilla karln.

  3. annik

    va? ingen kommentar på titeln?

  4. Petter B på Rostorp

    På den tiden jag fuskade (i ordets allra mest intensiva betydelse) som filmrecensent så hände det minst två gånger att jag satt helt ensam i SFs förvisningssalong i Münchenbryggeriet tillsammans med Nils-Petter. Bara han, jag, filmen och ett lätt raspande av kulspetspennor mörkret. Han var ju minst sagt Elitserien mot division sju, men ändå ytterst trevlig och (såklart, onödigt att påpeka) korrekt mot mig. Som sagt. Lätt att gilla.

  5. bjorn

    Nils Petters kommentar i filmkrönikan när han skulle recensera filmen ”ingen kan älska som vi” och i förhandsmaterialet pussas huvudpersonerna (Scurupco och Hellberg) och innan de hunnit få av sig kläderna slutar klippet.

    NP: och mer än så här får ni inte se, kanske för att filmen sponsras av sparbanken , så snålas det in både på det ena och det andra.

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén