Med den sinnessjukes monomana envishet fortfar jag mitt rotande bland de tusentals mobilbilder jag tog på de tiotusentals dokument jag sprang på under researcharbetet med den här biografin. Nedan finner vi ett lätt rörande stycke, låt vara perifer, svensk kulturhistoria.

Den tolvårige intervjuaren Niklas är son till skriftställaren, radiomannen och femtiotalsförfattaren Pär. Pär skrev tonvis med texter fram till sin 38-årsdag, då han lämnade jordelivet. Han hängde med Slas och Beppe och Lasse Forssell, for som en skottspole världen runt, uppbar till och från lön från Radiotjänst och var aktivt bidragande till att en jovialisk lundensare med erfarenhet från spex och studenttidningar fick anställning på Radiotjänst 1956.

Lundensaren hette Hans Folke Alfredson och kom till Stockholm för att stanna. Pär Rådström hann han inte samarbeta särskilt mycket med, men han förekommer i en filmad Svenska Ord-sketch: ”Toots and Poots”. Monica Zetterlund hade gjort Hasseåtage uppmärksamma på att Rådström och den belgiske jazzfantomen Toots Thielemans, som vistades i Sverige i sextiotalets början och lirade med Svenska Ord i revyn Hålligång (1963), var påfallande lika. Alltså ifördes de halmhatt och ukulele och fästes på film.

Niklas hann nog inte se särskilt mycket av sin far, men blev med tiden själv författare och dramatiker och allmän kulturell mångsysslare. Han var regiassistent på Hasse Alfredsons största stund som filmregissör, Den enfaldige mördaren (1982), staterar som sig själv i en sekvens från ett förlagsmöte i 1985 års Falsk som vatten (där för övrigt Tage Danielsson gör sitt sista uppdykande i en långfilm), och bildade några år senare den litterära herrklubben Åtta glas ihop med samme Alfredson. Där ingick också Slas, Stig Claesson, fordom hans pappas bästa kompis, med tiden istället hans egen.

Om vänskapen med far och son Rådström har Slas skrivit i en av sina bästa romaner: Om vänskap funnes (1981). Även Niklas har kärleksfullt beskrivit sin relation med pappas bästis i boken Stig. (2011).

Alldeles uppenbart hade redan den unge Niklas ett behov av att förstå var han kom ifrån och var hans för tidigt avlidne far hade sitt hem. Med Kamratpostens hjälp fick han redan som tolvåring en inblick i den värld som varit Pärs. Det är, som sagt, lite rörande.