Jag gav den nyutkomna Hans Alfredson-biografin underrubriken ”En sån där farbror som ritar och berättar”. Det är ett citat från hans mor, som såg sin kreative men kanske inte så administrativt lagde telning och gissade att han nog skulle bli en sån där farbror som ritar och berättar när han väl blev stor. Hon fick rätt, åtminstone gällande att han blev en farbror som ritade och berättade, oklart dock om han någonsin blev stor.
Just ritandet kändes angeläget att lyfta fram. Hans Alfredsons bildsinne kan inte nog understrykas eller överskattas som en komponent i Svenska Ord-universumet. Det gäller dels alla illustrationer han gjorde till sina böcker och skivomslag, dels alla kostymer, dekorer och scenbilder han gjorde till egna – och stundom andras – scenföreställningar (han gjorde alla djurdräkter till Tages och Lars Johan Werles djuropera Animalen, till exempel).
Det gäller förstås också hans filmer, fyllda med anslående tablåer: Stellan Skarsgård följd av tre änglar med gyllene pistolbälten (Den enfaldige mördaren), Gösta Ekmans huvud uppstickande ur en tjärn (Ägget är löst), Alfredson själv som den godmodige Kolavippen med svarta sorgstenar på flakmoppen (Jim och piraterna Blom).
Och så de där scenografiska och bildmässiga detaljerna som kryddar alla Svenska Ord-produktioner: tåget som avgår på tvären i Picassos äventyr, den kissande jätten eller den gummibandsdrivna cykeln i Äppelkriget, den exakta avbilden av scenrummet som är målat på ridån i Fröken Fleggmans mustasch, som gör att ridån går upp och blottar … ett likadant scenrum.
Jag ville tryffera boken med hans illustrationer. Det fanns inte hur mycket plats som helst. Här kommer några illustrationer som inte kom med:
Från studenttidningen Lundagård, som han redigerade vårterminen 1956.
Skiss till Varför är det så ont om Q?, klassisk barnbok, från början skriven som Dramatenpjäs.
Också ur Lundagård.
Även denna ur Lundagård. Skämtet något oklart.
Jan Johannesson
Min hustru jobbade på ’Lille Ronny’. Hon jobbade som påkläderska. Då fick jag sällskap av hennes kompis och även han den store Hans Alfredsson. Han var lite lågmäld, men trevlig. Han bjöd upp till sång bakom scenen där jag också fick följa med. Sedan signerade han mitt exemplar av presentationen av verket vi hade sett. Ärligt talat så var ju inte ’Lille Ronny’ så bra så att den kvalar in bland de filmer och verk man tidigare har sett under sin uppväxt. Men det stora var att just få sitta bredvid honom.
Heliokles
Sou är ett historiskt namn på ett litet franskt småmynt, typ femöring på svenska. Den franske clocharden tycker att givaren är snål och kan behålla sin futtiga sou. Ett ord som då – om man översätter meningen till svenska – uttalas som dialektordet för sugga på svenska.
Med detta sagt är teckningen kanske inte ett rättvisande exempel på verkshöjden hos Hasses skämt. 🙂