Det här är, har jag förstått, en klassiker. Byggherren och entreprenören Percy Nilsson – idag mest känd för att ha punkterat däcket på en glassbil – möter Sveriges mest potente samtalsledare Göran Skytte i en stramt dekorerad studio i Malmö 1996.
Skytte ler och biter under samma ståtliga mustasch. Hans patenterade sätt att med upprepningar – jag tappade räkningen på hur många gånger han kallade Percy ”ordblind” – trumma in olika sanningar om sina gäster blir parodisk när man börjat lägga märke till den.
Trots att han ger mothugg är det svårt att ta miste på hans beundran inför the self made Percy: ”Hårt arbete, dygnet runt, modet att ringa runt till alla, är det detta som är företagaranda?”. Han frågar försåtligt om Percys strategiska flytt till Bryssel på åttiotalet någon gång fick honom att känna sig som en skattesmitare. När den lagom verbale byggherren börjar öhhhha skyndar sig Skytte att fastslå: ”Percy! Du är inte ensam! Tusentals svenskar flyttade under den tiden!”
Percy – som för övrigt uttalas Per-si och inte Pöööörsy – är påfallande defensiv. Han ler ogärna och väger varje ord tills de knappt betyder nåt längre. Då och då anar man genom urmalmöitiskan hur det måste ha låtit när Percy skaffade sig sina fiender. Man kan ”inte jamsa för då blir det ingen reda med det”. Ibland kanske ”nån kommer i klämme” när Percy har utövat ledarskap. Han har alltid ställt krav på sig själv ”för att BLE nånting”.
Men höjdpunkten – och den egentliga klassikern – är när Percy får välja sketch. Det var ett stående inslag hos Skytte: gästen fick välja en lustifikation ur tevearkivet för att berätta nånting om sig själv. Percy ber om, som Skytte kallar den, ”Efter kaffet vill man ha små läckra damer”. Percy går för enda gången under timmen från seriöst sammanbiten över skälmskt leende till hjärtligt skrattande.
Hasse Alfredsons manschauvinist som hyllar ”en cigarr, ett glas likör och sen amour” är ett inte helt oproblematiskt nummer. Läst rakt av är texten inget annat än en manschauvinistisk hyllning till ”små tuttor med ert fnitter och nojs” och avfärdanden av grupp 8 och kvinnliga chefer: ”Den bästa sorten är ändå den med stora fasta bröst”.
Alfredson gör sin lebeman med sedvanligt gemyt och det hela framfördes för höginkomsttagare på showkrogen Berns. Många av oss nutida Svenska Ord-fantaster har skruvat på oss av den här sången, men kommit fram till att allt är sarkastiskt menat och låtit den passera.
Percy har alldeles uppenbart inte funderat över några eventuella ironiska nivåer alls. Vi förstår att det har varit något av ett paradnummer för Percy i väl förseglade rum med noga utvalt sällskap: ”Jag har försökt ett antal tillfällen att sjunga den här på fester och sådär”, ”i glada vänners lag så sjunger man den igen”. Knappast med fruar närvarande dock: ”Det är väl mer en killbit kanske”. I Percys värld är det en sång om vad ”vi män egentligen menar men inte vågar säg”.
Nu är Skytte för första och enda gången en smula elak mot sin gäst. Han lägger huvudet på sned och ler lika snett när han lägger fram en alternativ tolkning: ”Jag tycker den driver med männen”.
Percy är fullkomligt oförstående när han säger: ”Ja, nu får du ju förklara dig lite”. Skytte förklarar att Hasse Alfredsons figur kanske inte är tänkt som ett ideal utan som en parodi. Percy vill inte lyssna på det örat: ”Jag tycker det här är bra, jag tycker det är en kul låt”. Bakom honom hör vi skramlet när slår fällan igen.
Att det där har suttit som en tagg i Percy sen dess antyds i en aktuell incident. När min vän Kristoffer ”Krisse” Jonzon arrangerade livetalkshow tidigt i höstas lät han, som han brukar, sin gäst Percy Nilsson välja sin guilty pleasure-låt, sången som man skäms för att man gillar. Percy valde omedelbart ”Efter kaffet”. Arton år senare stör det honom fortfarande vad han sa och tyckte i teve 1996.
Lämna ett svar