blogg • Sida 26 av 103 • kallelind.se

Republiken Sverige …

den 2013-05-04

… var titeln på en liten debattbok, författad av bland annat Aftonbladets gamle chefredaktör Gunnar Fredriksson. Den kom ut 1967, bara några år efter att Ingvar Carlsson m.fl. skrivit den republikanska debattskriften Författningsreform – nytt alternativ, Vilhelm Moberg förklarat att Därför är jag republikan och Herbert Tingsten på DN:s ledarsida kungjort hur förlegat och odemokratiskt det monarkistiska statsskicket var.

På sextiotalet var den sittande kungen Gustav VI Adolf gammal som gatan och kronprinsen Carl Gustaf ung och tämligen oförstörd. Många var de sossar och liberaler som tyckte tiden var mogen att införa den där republiken som det tjatats om i decennier. Om allt gick som beräknat skulle nämligen gammkungen hinna dö innan kronprinsen var myndig – ett mer lysande tillfälle att tömma slottet och ändra lite i grundlagarna hade väl aldrig funnits.

Nu blev det som bekant inte så. Erlander och Palme tyckte inte att det var värt striden – de bestämde ju ändå över det viktiga. Men det hade kunnat bli så. Om detta kom jag att berätta när Sydsvenskan bad mig att skriva en kontrafaktisk historieskildring.

Frågar ni mig blev texten tarvligare mot sossarna än mot kungahuset. Ändå räknar jag kallt med att fler rojalister än sossar kommer att höra av sig till Sydsvenskan-redaktionen.

Så att ingen missar: den handlar om Che Guevara!

Av Kalle Lind

den 2013-05-03

i blogg

För längesen skrev jag en bloggpost om personkultsballaden, en påfallande rik genre inom den politiska proggen. Jag nämnde då Victor Jara, Joe Hill, Ho Chi Minh, Mao Zedong och Josef Stalin bland dem som apostroferats i allvarliga sånger med många naturmetaforer, och gjorde noteringen att Che Guevara påfallande sällan besjungits.

Det påståendet har jag fått äta upp. Givetvis besjöngs – och besjungs – Che av de revolutionsromantiska. Han är ju en tacksam ikon med sitt hipsterskägg och sitt lättrimmade smeknamn, dessutom är han lätt att känna igen från armbandsur och t-shirtar.Danska Röde Mor gjorde till exempel den dramatiska visan med det mycket träffande namnet ”Che Guevara”. Texten har pedagogiska ambitioner: när visan är slut ska ingen kunna gå därifrån utan att ha hört namnet Che Guevara (tack Mikael Borg för tips).

Röde Mor var dansk proggs epicentrum, inte bara bandet Röde Mor rockcirkus utan också bildkollektivet Röde Mor grafikgruppe. I cirkusen ingick bland annat Henrik Strube, som deltog i svenska ANC-galan eftersom han förmodligen kände Mikael Wiehe, och i bildgruppen Dea Trier Mörch, vars träsnitt omedelbart slungar mig tillbaka till en tid i Polarn & Pyret och snickarbyxor. Bokomslag, affischer, flygblad – överallt i det sena sjuttiotalets Lund syntes Dea Trier Mörchs karakteristiska knivdrag.

Det fanns fler Trier i gruppen: Jacob, Troels och Lars. Särskilt gitarristen Lars, som inte ska förväxlas med en neurotisk regissörsnamne med tillagt adelsprefix, spelade flitigt med Cornelis under dennes sejourer i Köpenhamn.

Men om vi lägger danskarna åt sidan, så finns det förstås en betydligt större Che-hit, skapad som sig bör av de tacksamma kubanerna och spridd över världen via västerlänningar som visste kubanernas bästa. ”Hasta Siempre” har odödliggjorts av gamla kämpar som Joan Baez, Wolf Biermann, Buena Vista social club, tusen sinom tusen pårökta studenter på efterfest på Smålands nation och i synnerhet Sven Wollter. Wollter sjöng in den på platta så sent som 2009 (?). Texten har enstaka drag av pekoral:

I vinden hör jag dig svara:

”Jag är här och ska förbliva!”

Din kärlek kan ingen fördriva

Comandante Che Guevara

Och Cornelis ”A Cuba” – i original av Victor Jara – nämnde jag faktiskt redan i den ovan omnämnda bloggposten. Che besjöngs alltså av Victor Jara, som i sin tur besjungits av Cornelis och Mikael Wiehe. Det enda rimliga är förstås att Che Guevara, den dagen han stiger upp ur graven, skriver en hyllningslåt till Mikael Wiehe med många tvärflöjter i.

Min ungdoms alla studsande pillesnoppar.

Av Kalle Lind

den 2013-05-02

i blogg

Ett av mina starkaste teveminnen – och därför minnen alla kategorier – är ett avsnitt av Rikets kultur från, troligen, 1988. Sune Nordgren var programledare, temat var antagligen satir. Ett reportage handlade om Teater Sputnik, en ung arg revolutionär teatergrupp som utmanade publikens smak och tänjde på gränserna och på andra sätt inspirerade till klyschor.

Minnena är fragmentariska men kristallklara. En bakåtslickad konferencier berättar om någon som ”krupit upp i sin egen fitta och försvann”. Ett par simulerar de uttråkades samlag, dvs. hon målar naglarna och ringer en kompis medan han bläddrar i en Kalle Anka-pocket. Och i vad jag uppfattade som ett slutnummer dansade två karlar med nakna underliv ut i publiken, sjungande den medryckande ”om alla knullar med alla så måste ju alla knulla med nån”.

Teater Sputnik har då och då korsat mitt huvud sen dess, men jag har aldrig stött på deras namn i några nutida sammanhang. I en gammal Galago från åttiotalets mitt framgår att gruppen underhållit på nån Galagofest och att det dessutom var till dem som Joakim Pirinen skrev pjäsversionen av Socker-Conny och sedermera Familjen Bra. Sputnik bör alltså ha hört till åttiotalets fascinerande Stockholmssubkultur som var så liten att allt – Imperiet, Galago, Teater Galeasen, gaytidningen Reporter, Alexandersson-De Geer, Bistro Bohem, Reeperbahn, ETC – mer eller mindre delade toalett.

I ett nummer av Magazin April – den både subkulturella och subversiva tidskrift som Mats och Unni Drougge började ge ut från Buus gamla skola utanför Hörby – från 1988 finns en intervju med Teater Sputnik. För att ni ska förstå sammanhanget: omslaget till numret pryds av Lädernunnans Jonas Almqvist, Anna-Lena Bergelin (senare Brundin) pratar om Nancy & Carina, Kjartan Slettemark berättar om sitt konstnärliga värv, Nixon-reklambilder och pudelperformance, Johan Johanssons tillfälliga projekt John Lenin ägnas en tramsintervju, en större reportagesektion handlar om svenska myndigheters tvångsomhändertagande av barn och på redaktionell plats hånas kulturvänstern – ”den som på ett museum (hahaha!) i Danmark nyss inlett tjugoårsjubiléet av sextioåttarevolten. Borde det inte ha varit tjugo år sen de firade sextioåtta?”

Där finns också en rapport från Rolling Sputnik Revue -88, troligen samma föreställning som Rikets kultur visade highlights ifrån. Nummer refereras:

Sjöbobonden förklarar för sin dotter varför utlänningar är så äckliga. Han visar arslet för henne. ”Vi har alla ett brunt öga, men vi visar inte det.” Grevinnan Ramel håller inte med, hon hyser invandrare på sitt slott. Hon äääälskar eldiga invandrare.

I intervjun berättas en anekdot om hur Sputnik buats ut på Stockholmsstudenternas Nobeleftersläckning och hur studenterna kastat sockerbitar på dem:

– Vi hann aldrig visa kuken, berättar Sputnik. De drog ner ridån. Och nu får vi nog aldrig ett nytt tillfälle. Vi skulle fan dragit ridån åt sidan och stuckit fram våra snoppar ändå.

2013 ter det sig kanske bara puerilt och effektsökande, men för mig som trettonåring öppnades en glipa till en annan värld, en värld som man knappast hade tillgång till i en småstad med ett bibliotek och SVT som enda vägar in i det utmanande och utlevande. 1988 hade inte ens Lorry, som ganska mycket flyttade fram gränserna för vad tevehumor kunde innehålla, börjat gå. Och vi villaungar hade inte TV3, där Teater Sputnik annars säkert hade kunnat vara välkomna.

På nåt vis utgör Teater Sputnik en milstolpe i min kulturella utveckling, trots att jag bara sett ett tevereportage en gång och långt senare hittade ett baknummer av ett magasin. Ändå verkar de knappt ha lämnat några spår utanför min värld. På nätet kan jag dra slutsatsen att gruppen lade ner när alla medlemmar skaffade barn i slutet på åttiotalet, att det var ett amatörgäng och att både Lena Endre och Gunilla Röör – som ju bägge senare var med just i Lorry – vid olika tillfällen var med i ensemblen.

Ändå borde deras credo vara väl så aktuellt som nånsin:

Vår lägsta ambitionsnivå är den gamla klyschan ”det ska vara roligt att vara revolutionär”. Man behöver inte vara asket. Man kan ha balla kläder och gå på balla diskotek, man kan ha balla politiska diskussioner eller man kan ha balla kläder på balla politiska diskotek. Det är konstigt, men ju smartare en snubbe är desto tråkigare är han.

Brev från parallellkolonin.

Av Kalle Lind

den 2013-04-23

i blogg

Vi Cornelisafficiniados talar ofta tyst om ”Hönan Agda” och ”Brev från kolonien”. Inte desto mindre säger de en del om den hantverksskicklighet Cornelis Vreeswijk på väldigt kort tid arbetade sig till. ”Hönan Agda” lär ha snickrats ihop under ett wc-besök efter att någon medmusikant berättat snuskisen om den nakna hönan i turnébussen, och ”Brev från kolonien” påstod han själv att han totat ihop på ”mindre än en halvtimme” i Socialinstitutets källare, där han fortfarande studerade i sextiotalets begynnelse.

Då ska vi komma ihåg att kolonivisan är en översättning. Originalet är amerikanskt: ”Hello Muddah, hello Faddah” gjordes av komikern och programledaren Allan Sherman. Melodin är för övrigt operakompositören Amilcare Ponchiellis.

Att Cornelis gärna tog sig friheter med sina översättningar blir tydligt inte bara när man läser Shermans originaltext, utan också den svenska översättning som bonnjazzsångaren Hasse Burman lanserade nästan samtidigt med Cornelis:

SHERMAN:

Hello Muddah, hello Faddah!

Here I am at Camp Grenada

Camp is very entertaining

and they say we’ll have some fun if it stops raining

BURMAN:

Hallå pappa, hallå mamma!

Tack för brevet – det kom fram ja

Här på lägret slår vi knutar

Det blir säkert mera kul när regnet slutar

SHERMAN:

Now I don’t want this should scare ya

But my bunkmate has malaria

You remember Jeffrey Hardy?

They’re about to organize a searching party

BURMAN:

Jag vill inte skrämma opp mor

men min kompis tycks ha koppor

Och en han smet han från vår allsång

så nu så måste alla ut på skallgång

SHERMAN:

All the counselors hate the waiters

And the lake has alligators

And the head coach wants no sissies

So he reads to us from something called ”Ulysses”

BURMAN:

Jag blev biten utav knotten

borti kärret utan botten

Och sånt som serier ledarn hatar

Han läser högt ur nåt som heter ”Fritjofs saga”

SHERMAN:

Wait a minute, it stopped hailing!

Guys are swimming, guys are sailing,

playing baseball, gee that’s better!

Muddah, Fadduh, please disregard this letter!

BURMAN:

Nä vad nurå? Regnet slutar!

Alla grabbar ut och kutar

Och jag har lovat spöa Östen

Hej så länge, skriver snart, vi ses till hösten

Texten som Hasse Burman sjunger och som den flitige textleverantören Björn Lindroth skrev ligger tätt intill originalet. Cornelis gjorde istället precis vad han ville med upplägget. I princip behöll han ju bara brevformen, koloni/lägertemat och de djärva rimmen (Cornelis rimmar ”kolonien” på ”i en … stor barack” och ”tog hand” på ”skogsbrand”).

Shermans/Burmans pojke är naivt troskyldig och beklagar sig över tillvaron för att få bli hemskickad. Cornelis pojke är ligist: ”När man äter dem blir man en jättekul typ”, ”Jag har spelat bort vartenda dugg på tärning”, ”Nu ska vi ut och bränna grannbaracken”.

Sherman/Burman rör sig i en realistisk lägermiljö. Cornelis blåser upp proportionerna: Tage har en fickkniv i magen, lägerungarna gör sitt eget brännvin, killen i överslafen är sängvätare.

Hasse Burman-låten hittade jag via en av mina informanter, Jan-Erik Nilsson. Den är från 1965. Cornelis insjungning av ”Brev från kolonien” kom också på platta 1965. Uppenbarligen kunde de leva sida vid sida då.

I ett parallellt universum hade Burman fått den stora hiten. Han hade rentav fått vad Cornelis fick: en evergreen, en låt som sjungs och roar femtio år senare. Nu blev det istället en av Cornelis Vreeswijks stora succéer – och en av de låtar han själv och vi geeks haft störst problem med.

Ordet var orättvisa, sa Bill. Ord och inga orättvisor, sa Bull.

Här bju’r man på Bjurman.

Av Kalle Lind

den 2013-04-17

i blogg

I tidningen Kapten Stofil 33 (a.k.a. Hans Arnold-numret) finns en notis saxad från Aftonbladet 1968. Den handlar om 54-åriga änkefru Ruth Bjurman som, trots sin så kallat höga ålder, var sekreterare i och grundare av popgruppen Slam Creepers fanclub. Ruth Bjurman drev tydligen en tobaksaffär i Falun och hade en tjugoårig son som lärt känna popbandet från näraliggande Vansbro. Det ena hade gett det andra och plötsligt hade Slam Creepers till och med ägnat henne en lp: Dedicated to Sweet Ruth.

I Aftonbladet/Kapten Stofil-artikeln citeras fru Bjurman med en fråga som med säkerhet var mer tankeväckande då än nu: ”Varför skulle bara tonåringar tycka om pop?” (Idag hade samma fråga ställts utan ”bara”.)

Ja, vad som hände med Slam Creepers vet vi alla: sångaren kom att göra musikalen Spök, långfilmen Strul och cd-samlingen Skifs, resten av bandet gick väl troligen tillbaka till sågverket.

Men frågan som väcks hos mig är istället: kan denna Ruth Bjurman ha nånting med Aftonbladets rockskribent och New York-korre Per Bjurman att göra? Så himla långt är det inte mellan Ruths Falun och Pers Borlänge. Per Bjurman är född 1967 och skulle i princip kunna vara Ruths barnbarn, dock har han brodern Ola, född 1962, vilket skulle betyda att Ruths son fick barn vid fjorton års ålder. Men även Ola Bjurman har vigt sitt liv åt rock och blues – han har gett ut ett antal plattor i eget namn – så det känns inte orimligt att det skulle finnas en släkt av rockmasar och blueskullor.

Det här är förstås bara som jag spekulerar. Något ska man fylla sin tid med.

De är inte kloka, de där Romare.

Av Kalle Lind

den 2013-04-16

i blogg

Det händer att man läser böcker om gammal tevehistoria, och det händer att man stöter på namn som inledningsvis inte säger en nånting, men som får alltmer färg och form och struktur ju fler böcker man plöjer. Ett sådant namn är Kristian Romare – troligen ringer inte särskilt många klockor hos genomsnittssvensken, troligen några fler hos genomsnittsbloggläsaren. (Och ja, jag har letat en bild utan att hitta någon. Har ni någon liggande så mejla.)

Kristian Romare beskrivs i standardverket Finrummet och lekstugan (Dag Nordmark, 1999) som en som ”snart skulle göra sig känd som en av företagets mest kulturradikala medarbetare”. Han var en av eldsjälarna bakom teveprogrammet Multikonst, som inte bara refererade konst utan också, likt en tidnings kultursida, ville föra upp frågor på agendan.

I programmets mest berömda inslag (1967) höll konstnären Clas Engström ett föredrag kring sin hustru Pye Engströms (vi kommenterar inte namnet Pye, det är att göra för lättköpta poänger) skulpturserie ”Lek för vuxna” (ja, det är knullstatyer). Föredraget innehöll diverse ”runda ord”, som på nåt vis blev ännu rundare av att Per Oscarsson syntes i publiken när Clas Engström höll föredraget.

Denna historiska incident – då ”kuk”, ”fitta” och ”knulla” sades för första gången i svensk public service – ledde till krismöte på Sveriges radios ledning:

Styrelsens ordförande, landshövdning Per Eckerberg, utfärdade en allvarlig varning för det ökade självsvåldet, en företeelse som enligt hans mening hade lång traditon inom Sveriges Radio, och pläderade för hårdare styrning av enskilda programarbetare. Radiochefen hade inget att invända. Tvärtom gjorde han klart att nu var dags att statuera exempel.

Jag vet inte hur väl radiochef Olof Rydbeck lyckades med sitt uppsåt. Producenten och programledaren Kristian Romare lät i alla fall inte sin kulturradikalism falna. Fortfarande enligt Finrummet och lekstugan ville han inte använda televisionen ”som ett indoktrineringsinstrument för en borgerlig konstuppfattning”. Julafton 1974, för den som tyckte granen var borgerlig, hade därför hans programserie Folkets historia i bild premiär.

Så beskrivs Romare i en bok som vinnlägger sig om att vara neutral i omdömena. Carl Johan De Geer, själv konstnär och kulturradikal (väl? Redde Åsa Linderborg och Björn Wiman egentligen ut vad ordet betyder i sin debatt härom året?), passade på att göra en Romare-parodi så fort han fick chansen – i den så kallade barnserien Tårtan (1973):

En natt sover Frasse över på bageriet och gör en tårta som han kallar för Livets Mening. Frasse förklarar sitt konstverk: Marsipancitronen och vetekransen står för kampen mellan surt och sött i tillvaron och Livets Mening är en kub av ren mandelmassa. Det avsnittet är en parodi på Kristian Romares konstprogram som fanns på 60-talet och i början av 70-talet i TV. Sedan gör Janos en mer summarisk förklaring när Inez Svensson ska köpa den och säger ”Den går att äta”. (Cristel Nyqvist: Om Tårtan och andra verk av Håkan Alexandersson och Carl Johan De Geer, 1997.)

Även om CJDG inte säger det uttryckligen i det citatet så har han andats det mellan raderna i andra sammanhang: Romares program var något pretentiösa, för att inte säga högtravande, för att inte säga pinnrövade.

Bilden av en gammal Sveriges Radio-arbetare kompletteras till slut av Nils Petter Sundgren, public service liberala alibi under sjuttiotalets vänsterår:

Intelligentast och giftigast av de röda jesuiterna var John Sune Carlsson, tråkigast Kristian Romare, en lundensisk konstkritiker som bedövade meningsmotståndare med en malande progressiv jargong. Jag tror att han medvetet gick in för att trötta ut meningsmotståndare till dess de somnade, varpå det blev möjligt för honom att få igenom de mest befängda förslag. […]

Jag har inte så god karaktär att jag avstår från att berätta en Romare-historia som jag hörde när TV2 fyrtioårsjubilerade i slutet av 2009. Under ett uppdrag utanför Stockholm bad Romare filmteamet komma in i hans rum för en meditationsstund innan det var dags att gå till sängs. När teamet kom in i hans rum hade Romare tänt levande ljus framför ett porträtt av Lenin. (Nils Petter Sundgren: Inte bara bio, 2010.)

O du store, Thore! Nu får det va nog, man, Skogman!

Av Kalle Lind

den 2013-04-15

i blogg

Fortfarande när jag var knodd var Thore Skogman (1931-2007) ett skällsord som finkulturella föräldrar drog till med, ungefär som vi i dagens medelklass skrämmer våra barn med Stefan & Krister. Skogman var hambo och dragspel, rajdajdajdaj och nonsens, hembrygd och glesbygd.

En andllig, och tandlig, kamrat till honom – Povel Ramel – fick betydligt mer kredd för sina ”inge-långe-linge-längtan-längtan” och ”allaballahubbadinkandinkan” och ”zoom! bäng! gloschamadosch!”, troligen för att Povel onekligen stod med ett ben på Östermalm och ett annat i New Orleans. Alltmedan Skogman hukade för juniregnet under en vind gran i Västmanland.

Jag har försökt reda ut vad som finns hos Skogman att fascineras av i en liten film, men sammanfattar det så här: för att han gjorde musik av allt. För att han inte kunde höra ett ord eller ett namn utan att omedelbart börja rimma på det och tre minuter senare ha en färdigstimmad schottis redo att framföras.

På lp:n Jag sjunger på svenska gör han adepten Peter Himmelstrands trudelutt ”Jag mötte mitt öde i Stöde”, skriven enligt ett mycket skogmanskt resonemang: ”Just det, öde rimmar ju på Stöde, då borde man ju smidigt kunna svänga ihop en visa om man bara har tillgång till en atlas!” Mycket riktigt:

Jag mötte mitt öde i Stöde

och fick första pussen på Slussen

Du fick mitt namn i Söderhamn

och vi satte bo i Örebro

Själv beskrev Skogman processen när en låt kom till honom som en ”Knäpp i skallen” i låten med samma namn. Det är lätt att tro honom. 1243 stimmade låtar lär vara svenskt rekord.

Det mesta i Skogmans produktion är förstås oförargligt, det var ju bland annat det som provocerade hos en upplyst kulturklass. Det är för det mesta svårt att avgöra om Skogman över huvud taget tycker nåt: finns det nåt som liknar en åsikt är den förmodligen där för rimmets skull.

Men på en punkt finns en sån konsekvens hos Skogman att jag faktiskt vill påstå att det också finns ett djupare engagemang, en ärligt känd uppfattning: allting tyder på att den gemytlige Skogman aldrig kom överens med militärväsendet.

Det märks i hitten ”Tre dar i buren” – från 1963 års film med samma namn – som inleds med ett påfallande frankt statement:

Jag gillar inte alls det militära

för det är mycket värre än man tror

Det är så mycket som man har att lära

Igår så sa jag hej åt en major

så det blev tre dar i buren!

Det märks likafullt i ”Lucka 4 på 5:e kompanit”, där Skogman räknar upp fenomen efter fenomen inom det svenska värnpliktssystemet som retar honom (”befälet skrek”, fältmanövrar, ”vi marschade” etc):

Man hämtade sina kläder

uti ett trångt förråd

För stor eller för liten

blev på kroppen varje tråd […]

Så sen när kompaniet

blev uppställt på parad

då var det nästan så man trodde

att man var på maskerad

Och det märks kanske allra tydligast i sången om ”Soldat Pettersson”, vars satir mot militär fåfänga och inofficiell befordringsgång för tankarna till Jaroslav Hasek eller Joseph Heller (om man är på det överspända humöret):

Pettersson var en förträfflig soldat

Så stolt och kavat / ja, en riktig soldat

Bjöd överstens dotter på middag med bal

och sedan så blev han korpral

Pettersson kliver sen upp till sergeant, löjtnant, kapten och major genom att ”han krusade för överstens tant”, ”till överstens svärmor han skicka en slant”, ”en dag gav han överstens hund ett par ben” och ”han skickade blommor till överstens mor”. Slutklämmen hade kunnat vara riktigt smärtsam om det inte vore för den muntra musikaliska kontexten:

Med överstens fru han försökte bli vän

så nu är han menig igen

Jag rekommenderar inte Thore Skogman till vem som helst. Den hemmabrända Skogman-cd jag själv brukar spela har av sin kunnige kompilatör Jan-Erik Nilsson fått den träffande titeln ”En massiv överdos Thore Skogman”. Och då innehåller den bara fyrtiosju spår. 1196 Skogmanalster återstår.

Men vill man ägna några minuter åt att skåda rakt in i ett aldrig vilande hjärnmaskineri så kan man gott lyssna in sig på ”Plättlaggen” eller ”Tom-peng-pung och Tji-ko-sing”.

Vilse i Croneman.

Av Kalle Lind

den 2013-04-08

i blogg

Det kan låta som att jag är besatt av DN:s Johan Croneman, och det är jag väl i någon mån också. Det stör mig en smula att någon som konstant är så dåligt påläst har nån som helst status som krönikör.

Genom en (icke nätpublicerad) artikel av Croneman fick jag veta att svensk barn-och-kulturforsknings osäkrade revolver Margareta Rönnberg nedkommit med boken Vänstervridna? Pedagogiska? Av högre kvalitet? (min anmälan av boken finns här). Cronemans artikel innehöll diverse förbryllande sakfel, bland annat kände han uppenbarligen inte till den tredje omgången av Ville, Valle & Viktor från 1977 (vilket visar att man inte ska förlita sig på Wikipedia). En petitess så klart, särskilt som Croneman inte skrev nåt ofördelaktigt om just de tre figurerna.

Lite knepigare blir det när Croneman rakt av kalkerar Rönnbergs icke källredovisade påstående att Jonas Gardell gjort sig lustig på Staffan Westerbergs bekostnad. Rönnberg är direkt anklagande mot Gardell. Croneman står, inte olik vare sig Bill eller Bull, precis bakom och upprepar hennes anklagelser. Låt oss jämföra påståendena och verkligheten.

Det är riktigt att det skojades friskt om Staffan Westerberg på nittiotalet. Jag minns tydligt det första skämt jag själv såg på temat: John Eje Thelin i första omgången av Släng dig i brunnen (1990) gjorde en dialog mellan dockorna Fickan (Thelins bröstficka) och Armsvanen (Thelins arm, formad som en svan) som tävlade i att vara läskiga på ett ångestframkallande sätt.

Det var roligt. Man måste förstås få skoja om någon med ett så tydligt uttryck som Westerberg, inte minst som hans barnprogram faktiskt var genuint läskiga för många. De flesta skämt var, som skämt plägar vara, oförargliga.

Men naturligtvis gick det för långt när den lojt utslungade frasen ”det är ditt fel, Staffan Westerberg” (vilket brukar tillskrivas en tältflagga på Hultsfredsfestivalen 1998) upphöjes till nån sorts allmän sanning och Staffan Westerberg slog både Hitler och Stalin i en omröstning om världshistoriens värsta människa (uppgiften hämtad från Ingegerd Rydins fackbok Barnens röster, för övrigt vällustigt sönderstrimlad för sina lösa påståenden av Margareta Rönnberg i hennes bok).

Och i det sammanhanget steg Jonas Gardell faktiskt fram och försvarade Staffan Westerberg. Först i föreställningen På besök i mellanmjölkens land (1995), där scenografin inspirerats av Vilse i pannkakan och Westerberg själv medverkade på band (”Hej hej alla lillstrumpor! Finns här några otäcka barn vars barndom jag kan förstöra?”):

Det var inte Staffan Westerberg som förstörde vår barndom. Det var Staffan Götestam. Om ni inte minns Staffan Götestam så är det för att han är så hemsk att ni förträngt honom. Men det var Staffan Götestam som spelade Jonatan Lejonhjärta i filmen Bröderna Lejonhjärta. I pottfrisyr och blå kalsonger. Han såg ut som en transvestit. Han var så hemsk att när han slogs med draken på slutet ropade alla barnen i biografsalongen: ”Heja Katla! Heja Katla!”

Och i 2001 års Ett ufo gör entré, romanuppföljaren till En komikers uppväxt, är Gardell ännu tydligare:

Först av allt vill jag bara ha sagt: Staffan Westerberg förstörde inte vår barndom.

Han är helt oskyldig. På hela min generations vägnar vill jag be om ursäkt för det lidande vi åsamkat honom genom orättfärdiga anklagelser.

De som skränar elakheter om honom är bara dumma fyllskallar och riktigt usla ståupp-komiker.

Staffan Westerberg förstörde naturligtvis ingens barndom. En barndom förstörs av helt andra saker. Den sabbas av hemska föräldrar, av morsar som super och farsor som knullar en. Det är mycket värre än ”Vilse i pannkakan” kan jag försäkra.

Tydligt och klart och enkelt för alla att inhämta på bibliotek. Undermålig research av Margareta Rönnberg, vars ständiga polemik med alla andra barnkulturforskare annars bygger på att hon är lite mer påläst än de. Och i Cronemans fall ett slött slukande av ett slängigt påstående.

Så. Då vet ni. Vad som skaver i mig nu är att jag själv har publicerat en uppgift, starkt påminnande om Margareta Rönnbergs påstående, utan att ha dubbelkollat saken. Det handlade då om att socialförsäkringsminister Ulf Kristersson lär ha sagt i TV4 att han var rädd för Vilse i pannkakan (Kristersson var tolv år när programmet gick så har han sagt det var han ju en jävla mes som barn).

Bekännelse: jag har aldrig själv hört Kristersson säga detta. Jag fick uppgiften av en barnboksförfattare jag träffade en gång. Jag skäms för att inte ha dubbelkollat den.

Jag tänker förstås inte säga var den här dåligt faktakollade uppgiften finns att läsa. Men det är nånstans i den här boken.

Proggiga barnprogram.

Av Kalle Lind

den 2013-04-02

i blogg

Det började med att Johan Croneman skrev en överentusiastisk text om barn- och kulturforskaren Margareta Rönnbergs bok Vänstervridna? Pedagogiska? Av högre kvalitet? 70-talets barnteveprogram och barnfilmer kontra dagens. Av någon anledning var Cronemans text bara ute och vände på nätet samma dag den publicerades i DN. Det kan bero på att den innehöll en handfull rena sakfel och missuppfattningar, men jag vet inte när det stoppade en text senast.

Jag blev hursomhelst lite förvånad, dels över att Croneman alls kan uttrycka glädje, dels över att han fått så många uppgifter om bakfoten. Jag gick således till källan och läste Rönnbergs bok i sin helhet, något jag betvivlar att Croneman gjort, eftersom den ettrigt polemiska Rönnberg ägnar en del plats i bokens sista del åt att ifrågasätta – Johan Croneman.

Mina reflektioner utifrån Rönnbergs bok – och i någon mån Cronemans text – finns i dagens Sydsvenskan.

En arton år försenad rapport.

Av Kalle Lind

den 2013-03-14

i blogg

För första gången i livet har jag läst en av Jan Guillous Hamiltonromaner, för säkerhets skull den sista av de tio ursprungliga (En medborgare höjd över varje misstanke, 1995). Att jag inte gjort det tidigare är inte så underligt som det kan verka; hur förtjust jag än är i svensk efterkrigshistoria, populärlitteratur och manlig självhävdelse så har jag en bakgrund som motvallskärring.

Under min gymnasietid var de vita omslagen med militära medaljer på de enda böcker som stod hemma hos vänner och vänners storebröder, möjligen jämte Körkortsboken och konfirmationsbibeln. Jag insisterade på att läsa nåt annat.

Det som förvånar mig när jag nu läser är inte att jag bitvis är road; där Guillou brister i personteckningar, rapphet, spänning, inlevelse och inre trovärdighet vinner han i satir, sarkasm och ironi. Jag förutsätter också att han vet vad han pratar om när han berättar vilka sopor och sopprötter Säpo är – hittills är det ingen som har stält sig upp och övertygande argumenterat för att Guillou har fel i sak och att Säpo egentligen inte är arabfientligt.

Det som förvånar mig är däremot att detta sålde. Att det sålde så in i helvete. Att det sålde så att Guillou kunde knalla upp med manusbuntarna till de anställda på Norstedts och säga ”här kommer jag med era löner!” Att det sålde så att fyra böcker i serien under en period täckte de fyra förstaplatserna på bokförsäljningstoppen.

I sina memoarer, som jag inte har tillgängliga just nu, beskriver Guillou en Hamiltonroman i dessa ungefärliga ordalag: först kommer en spektakulär våldshandling, sen kommer några hundra sidor politik och till sist en shoot out. Det låter som en patenterad guillousk förenkling, men är en ytterst korrekt analys: i just det här fallet tar den där våldshandlingen (mordet på Hamiltons mamma) trettiotre sidor i anspråk, politiken femundrafyrtiofem och shoot outen inga alls eftersom den ersatts av en fängelseflykt avklarad på tre rader.

Att jag roas är väl en sak. Jag tycker på allvar att det är spännande med chefsturerna på Dagens eko, som tar mycket mer plats i romanen än några våldsamheter. Jag har rätt bra koll på Thomas Hempel, Lisa Söderberg och Staffan Heimerson – autentiska radiojournalister som är inskrivna i handlingen – och fnissar försynt åt guillouska angrepp på moderna chefer som gillar möten och ledord och inte vet ett jota om journalistik.

Men förklaringen till de våldsamma försäljningsframgångarna brukar vara Killarna Som Egentligen Inte Läser: bassarna på luckan, fotbollslirarna, plitarna, snutarna. Orkade de verkligen igenom kompakta textmassor om Olle Wästbergs oduglighet som Expressenredaktör, om Ingvar Carlssons benägenhet att könskvotera och om rysk juridik? Var de med på alla tungan-i-kinden-kommentarerna om Guillous meningsmotståndare i offentligheten, som ligger utspridda som konfetti över boksidorna?

Visst, här och var får man en oerhört detaljerad beskrivning av ett skjutvapen eller en grodmansdräkt. Var grabbarna Grus så svältfödda på text att de stod ut med pedagogiska förklaringar av hur Umeås studentkår är organiserad för att få de där ynka styckena vapenexercis? Eller var det det omdiskuterade Übermensch-idealet, de närmast pornografiska beskrivningarna av Hamiltons vältränade magmuskler, som satte igång saliverandet inte bara hos Guillou utan också hos hans läsare?

Jag förstår ärligt talat inte hur det blev så här. Visst, vapenvård och spionjakt i all ära – Guillou lägger faktiskt mycket mer tid på långa dialogpartier där folk argumenterar för att man inte ska jaga kurder bara för att de är kurder än vad han gör på nåt som tillnärmelsevis liknar spänningsmoment. Hur kunde fem miljoner böcker skeppas iväg på de grunderna?

Det gör mig verkligen ingenting – tvärtom delar jag de flesta av Guillous värderingar, om än inte just beundrandet av magmuskulatur – men det förvånar mig. Storligen och ärligen.