kallelind.se

Om Kalle Lind och andra gubbar

Viktigt! Läsvärt!

Jag är egentligen inte så förtjust i att använda bloggen som citatlager för vitsord och halvdana betyg. Det känns lätt så självgott. Men nu råkade det visst bli så i alla fall. Ibland bara slinter man på tangentbordet.

Komikern Kalle Lind har många järn i elden vare sig det handlar om tv, radio, böcker eller bloggande. Bland hans senare bokalster märks den utmärkta sista delen av ”Människor-trilogin” med titeln Människor som har haft fel (2011). Men frågan är om han denna gång rentav inte överträffat sig själv när han tillsammans med Kringlan Svensson – en annan skicklig diversearbetande ordbrukare – fabulerat ihop en historia om den timide flamugnsskötaren Frank Lindström som söks av både sin arbetsgivare och en köttfärssäljande ICA-handlare. Han försvann nämligen i samma veva som man på hans arbetsplats malde ett onormalt stort parti blandfärs. Det blir rena sängkammarfarsen där sängkammaren med tillhörande dörrslammer bytts ut mot olika lokaliteter i Malmötrakten.

Läsare förtrogna med staden ler igenkännande åt omtalade områden som Möllevångstorget och Norra Grängesbergsgatan medan andra njuter av alla metaforer och spetsfundiga uttryck som när Zlatan kallas för ”slavisk miljonprogramsunge” och mesar för ”sittkissare”. En fullträff!

Recensionen är citerad i sin helhet från BTJ, dvs. Bibliotekstjänst. Och jag menar, är det några som kan böcker så måste det ju vara deras lektörer. De vet ju inte bara i vilken ordning bokstäver kommer, de kan ju också alla de där ”Hce” och ”Apg” och ”Vdn”. Och just det, boken ”Blandfärs” kan man beställa genom att klicka på omslaget här till höger. Eller gå in på en bokhandel, förslagsvis Bokia. Konsumentupplysning, inget annat.

Nittio – och inget annat! – jävla getingfrågor!

Det händer att jag får mejl från läsare. De är alltid läsvärda. För ett stycke tid sen fick jag tips om den här boken.

Mejlaren hette Bertil och jag kan inte se varför inte också ni borde ta del av hans angelägna rader:

Jag hittade denna lilla getingbok på en loppis och tyckte att den var lite småskojig med sitt kuriösa innehåll av såväl ditt som datt om både små och stora frågor. Dock upptäckte jag efter en stunds läsning och till min häpnad att själva boktiteln om getingars eventuella edibilitet var en spörsmål som vare sig tas upp eller besvaras i boken. Någon sådan fråga existerar helt enkelt inte mellan pärmarna, trots att merparten av bokens 200 sidorna pryds av just detta surrande lilla flygfä, i form av en illuster liten krumelur i marginalerna.

Denna titelmässiga getingbrist gav idé och vidare inspiration till att kolla sanningshalten även i boktitelns andra halva, ”Och 101 andra frågor”. Döm om min förvåning när jag efter såväl genomräkning som om- och kontrollräkning kunde konstatera att även detta var såväl bluff som båg, tillika lögn och förbannad dikt!

Boken innehöll blott 90 (nittio) frågor, inte 101, utöver den redan uteblivna getingfrågan. Bokens titel innehåller därmed inte ett enda sant ord! Falsk marknadsföring å det grövsta, IMHO.

Men historien är inte slut ännu. Nyfiken i en strut som man ju är tyckte jag att saken måste kollas upp med Brombergs förlag, vilken förklaring som fanns till att det gått som det gick och varför såväl getingar som frågor saknades i en bok som lovade sådana tämligen runt men höll generande tunt. Det visade sig att det hade Brombergs inte en aning om.

Jag talade per telefon med en dam som jag uppfattade heta Nina Rock, och hon sade sig inte ens känna till bokens existens. Hon hade bara jobbat hos Brombergs i fyra år, och eftersom bokens utgivningsår var två år ännu tidigare så hade hon ingen koll på dessa sakernas tillstånd.

Hon tillstod dock att det var lite märkligt att bokens titelfråga (Finns det något som äter getingar?) inte återfanns bland bokens insidor. Lika märkligt ansåg hon även det faktum vara att undertitelns 101 frågor vid kontroll visat sig vara bara 90.

Någon förklaring kunde hon däremot inte ge av tidigare nämnda skäl (diskrepansen mellan utgivningsår och anställningsår), men lovade att kontrollera saken med någon redaktör som varit med vid den tid det begav sig samt återkomma med besked i ärendet. Någon sådan redaktör fanns inte inne vid mitt frågetillfälle, då bokmässan i Göteborg pågick för fullt och större delen av Brombergs personal fanns där.

Då jag inte hörde något från Brombergs beslöt jag mig efter någon tid att ånyo ta kontakt och höra hur det egentligen låg till med getingboken. Åter fick jag Nina Rock i luren, och hon bad initialt om ursäkt för att hon inte hade återkopplat och hört av sig. Hon kunde nu dock meddela att intet nytt framkommit i ärendet.

Hon hade hört sig för, sade hon, och fått besked om att det inte fanns någon i Brombergs nuvarande personalstat som visste något om de frågor jag undrade över. Ingen visste heller vem som varit ansvarig redaktör för boken, ”det var ju så länge sedan” (sex år) och det var tyvärr heller inte möjligt att kolla upp saken via något arkiv. Sade hon.

Jaha, sade jag. Vad gör vi nu då? undrade jag vidare. Jaaa…, sade Nina Rock, boken är ju utgången och vi har inget ex kvar, så vi får väl försöka leva med den osäkerhet som finns. Det är inte mycket att göra åt. Tablå och ridå. Så går det till i verkligheten, i Sverige, idag (för att tala med salig Kurt Olsson).

Så skrev alltså Bertil till mig. Och för att inte löpa risken att reproducera en lögn lånade jag sagda bok på biblioteket, bläddrade noggrant efter en getingfråga och räknade antalet frågor. Bertil hade förstås rätt. Ärevördiga Brombergs har alltså gett ut en bok där både titel och undertitel är käpprätt åt Häcklefjäll. Jag gissar att detta inte hör till de största problemen i världen just nu, men visst låter det som ett ovanligt slappt redaktörsskap?

The Reine in Spain stays mainly in the plain.

Ibland får jag mejl från läsare som gör mig upprymd och sprallig. Främst förstås för att det tydligen finns mottagare för oss som sitter och toksänder rakt ut i cyberrymden, men även för att de oftast besitter kunskaper som vidgar mitt universum.

Nina B skriver apropå ett gammalt inlägg om den unge Reine Brynolfssons serietecknarkarriär:

Jag har turen att äga några nummer av Jules Verne-magasinet (Tidskrift för Science Fiction & Fantasy), en publikation som bestod av sparsamt illustrerade kvalitetsnoveller inom dessa genrer. Sam J. Lundwall var redaktör. Flera av illustrationerna var det Hans Arnold som stod för, men nästan lika många är gjorda av Reine Brynolfsson. Den tidigaste jag har hittat är från 1972, han kan alltså inte ha varit mer än nitton år när han gjorde den. Bilderna är ofta fina.

Nina skriver vidare om det ärevördiga magasinets övriga innehåll:

Kontaktannonserna i den är desperata. Hela tidskriften är ett rop på hjälp, kan man säga. Den var definitivt före sin tid. 

Här är några exempel på de annonser som trängs mellan novellerna, önskas köpa och ”rymdnotiserna”:

KONTAKT ÖNSKAS

”Jag är 23 år och något à la äventyrare. Är du flicka och kan tänka dig (om vi kommer överens) att flytta till en marockans atlantby på ett halvår – till att börja med? Mycket pengar behövs inte.

Svar till ’Ett intressantare liv’

”Halvgammal, ful, något luggsliten sf-fan – med en mindre summa guld – önskar kontakt med ung (19-24 år), vacker sf-intresserad tjej.

Svar med foto, gärna i rymddräkt, till: ’Rymdskeppare’

”Android önskar någon form av bekantskap med fullt utrustad flicka i 20-årsåldern, som önskar bosätta sig på norra Venus.

Svar med helhudsfotografi till: ’Felfri XB34:6″

Jag har full förståelse för resonemanget i Nina B:s avslutning:

Jag skulle skicka dig ett nummer om jag inte älskade dem lika högt som min Galago-samling.

Vädjan till den upplysta läsekretsen.

Så – 52 festliga riksdagsledamöter korras för fulla muggar, jag och Kringlan Svensson har bestämt oss för att skriva en uppföljare till Blandfärs (och även lagt ner arbetstiteln Tuppjuck sen vi insett att Hans Lindström har gjort en samlingsbok med samma namn), jag har skrivit på kontrakt för SVT om en krimisynopsis och så gör jag morgonradio i P4 Malmöhus måndag-torsdag. Vad fattas då i mitt liv? Jo, ett projekt.

Idag kom titeln 52 fantastiska kommunalpolitiker till mig. Hade man inte velat läsa en sån bok? Efter att man hackat sig igenom 52 festliga riksdagsledamöter och kanske kommit till insikten att det är en fascinerande värld vi lever i? Men hur ska jag kunna skriva en sån bok? Jag har ju inte koll på vad som händer i Svegs och Bergs kommunpolitik?

Det är här ni kommer in. Ge mig din bästa kommunpolitiker! Den med konstigast bakgrund, märkligast motion, storvulnast plan och bisarrast framtoning. Hjälps vi åt med det här så kommer vi gemensamt att fylla en lucka i allas våra bokhyllor.

Med massan på Mässan.

MED MASSAN PÅ MÄSSAN – IMPRESSIONER FRÅN BOK- OCH BIBLIOTEKSMÄSSAN 2012
Vi komma från syd och vi komma från nord
Vi fara mot väst för att kränga vårt ord
Tillsammans med folk som har samma idé
samt drivor av folk som mest vill va med
Här finns böcker i travar som fyller kvarter
Böcker om allt och böcker om mer
Man glor på skribenter som djuren på zoo
Där är Mikael Niemi och där är Jan Guillou
Tranströmer är här
och Lasse Åberg är där
Där är Jonas, där är Mark
Och alla är de kungar ikväll på Hotell Park
Och alla brinner vi för bok och bibliotek naturligtvis
Kultur i stora lastpallar vräks ut till extrapris
De säljer Läckberg per kilo och GW Persson i parti
Jan Myrdal håller föredrag om pornografi
Folk på alla fronter
och bib i varje monter
Det väller folk från alla håll
Lokalen läcker som ett såll
Kön är hundra meter lång
Och det fylls på i varje gång
Att ta sig fram genom smeten
kräver macheten
Där är Lennart Hellsing – herregud vad cool han är!
Tänk om man vore lika ung nu som han är vid nittitre
Och där är Håkan Juholt och där är Tomas Bodström
Kan man vänta sig ett sossebråk med nävar och med blodström?
Livets Ord har visst en monter – mässan ställer inga krav
Jan Myrdal pratar Lenin med en fot i sin grav
Och luften som var kvav är nu ännu mera kvav
Årets tema är Norden – är det nåt man märker av?
Tja, det är varmt så in i Norden och trångt så in i Norden
Och när folket dricker låter det som danska om orden
Där går en liten pojke – får han va själv här vid buffé-en?
Det är Peter Wolodarski – han skriver ledare i D-N
Det är lätt att det blir hett i en lokal som saknar fönster
Där är Jan Guillou igen! Går vi i samma mönster?
Göran Greider kryper fram från den kulvert han visst bott i
I Sveriges frimärksungdoms monter står det män på cirka sjutti
Jag funderar på att gå och se på Persson & Schibbye
Men vi stannar till på vägen i en monter de har bib i
Där är Viveka Lärn i höga rosa skor
Och där är Marcus Birro eller möjligen hans bror
Hur skiljer man dem åt? Jo, den ena är kort
Den andra är kortare – i övrigt samma sort
Berghagen är där – har han också skrivit bok?
Och där är Åsa Linderborg och där är Martin Luuk
Och där är Janne Schaffer med gura och med plektrum
och där är Lars Adaktusson med blompinne i rektum
Den som man stämt träff med är det ingen chans man hittar
Vi går på en diet av jordnötter och snittar
Nu är det svårt att andas
Våra andedräkter blandas
och far runt i en loop
Snart är vi kvävda allihop
Och där är Jan Guillou igen – och igen? – nu blir jag yr!
Nej, det var bara en kulturtant i likadan frisyr
Och nån från TV3 och nån som driver restaurang
Och där är Tommy Körberg och Christer Fuglesang
Och fast det är så stort att ingen hittar överallt
så kryper väggen inåt – ta det lugnt nu! Ta det kallt!
Håll i dej i nåt säkert som är pålitligt med
Till exempel Håkan Juholt där … okej, en dum idé
Trycket är för mycket – alla intryck trycker på
Där är Lena Endre och nu har jag svårt att gå
Där är Carl-Jan Granqvist och nu har jag svårt att stå
Där är Robban Aschberg – herregud som man kan må!
Där är hon från Babel och Jan Myrdal pratar på
Där är Ingvar Carlsson – men så hjälp mig ut här då!
Jag åker aldrig hit mer – sista gången nu, min vän!
Förutom nästa år så klart, då ses vi här igen

Konsumentupplysning/skryt.

En ny Galago har fiskats upp ur brevlådan, som vanligt pendlande mellan genialt och mindre genialt, subversivt och tramsigt, politiskt och personligt, experimentellt och läsbart. På det hela taget känns det som ett ta sig ett friskt och stärkande stålbad. Galago är obseleverna som bångstyrigt kastar tarvliiga lappar på de rakryggade ljumliberala ordningsmännen längst fram.

Men vad nu? Jag bläddrar och bläddrar och på sidan 83 hittar jag ett namn jag känner alltför väl igen: mitt eget. Åhå, ser man på, där är ju en text jag skrivit också. Och bilder som Carl Hedsved ritat. En text som kanske inte rymmer samma uppkäftighet som Sara Hanssons eller Nanna Johanssons snapshots från klassamhället och patriarkatet, men som räcker ett osäkert långfinger mot regeringar som för längesen lämnat in och glömts bort. ”Affärslandet Sverige – våra festligaste politiska skandaler” är rubriken.

Tidningen kommer man över där Bonniermonopolet ännu inte är hundraprocentigt.

Borgkant på tillvaron.

Med risk för att vara konspirationsteoretisk: den obundet oberoende liberala Sydsvenskan har uppenbarligen en bildredaktör som gör vad hen kan för att underminera finansministerns status. Det kan inte vara en slump: än avbildas Borg med powerpointtext i nyllet, än är han fångad just i klimaxögonblicket.

Idag har man hittat en bild där en kamerablixt tuggar i sig av finansministerns kind, vilket så klart får honom att se ovanligt obekväm ut. Jag inser att en fotograf bara har 24 bilder på rullen – 36 om tidningen tycker han ska kostas på – men nog måste han ha framkallat NÅGON bild där inte Borgs samtliga ansiktsmuskler arbetar samtidigt? Hade han bara mörkrumstid så det räckte till ett foto?

Över åkern åker Åkar-Åke.

Svenskt sjuttital var en tid för män med gitarr och munspelsställ som hellre frågade Dylan än sina egna pappor om råd. Pugh var den förste, Lundell blev den störste, Wiehe den bredaste, Kjell Höglund och John Holm finsmakarfavoriter och Lalla Hansson glömdes bort strax efter att han magiskt plockat fram ett munspel ur sin tomma slitna flicka. Frågar ni mig är Ola Magnell den bäste.
Magnell skyr den storvulna romantiken hos Lundell eller knutna näven hos Wiehe. Hans sånger ”vrenskas” och han framstår som introvert, nojig och liten i världen. Ingen svensk lyriker kan ha använt olika varianter av ”neuros” så ofta i sina texter.
Jag är ställd av komplimanger och vacklar av kritik
Jag kånkar kring förgiftad last på vägen
Jag dricker men Gud förlåter mig nog
Det är bara genom dimmor som jag går
Det är alltid dagen efter och nästan alltid lika långt till vår
Och varje liv som släcks av sorg och bitterhet och tvång
ger mig nåt att tänka på och en och annan sång
Men vad som särskilt skiljer Magnell från generationskamraterna är humorn. Ibland en ordvrängarhumor som luktar lika mycket Ramel som Dylan och Lennon. ”Elegi över gårdagens vedermödor i blåbärsskogen med ty åtföljande lumbago” lyder i sin helhet:
Jag plockade lingon och blåbär igår
Jag kröp efter marken ett slag
Så ont som det varit om blåbär i år
det har jag i ryggen idag
Men ännu oftare är det en humor i defensiv desperation, manikerns vildsinta associerande inför galgen och atomkatastrofen:
Över åkern åker Åkar-Åke i en gammal skraltig traktor
I fonden står en jättelik, ja monstruös reaktor
En osäker faktor – en osäker faktor!
Fast du röker psykobraj och fast du super som ett svin
är det inte därför himlen färgas grön och gredelin
De gycklar med vår jord och våra liv, jag lovar och svär
så sant jag är neurotiker och Synnergren en pundig militär
(Stig Synnergren var ÖB 1970 – 78, odödliggjord också genom Gudibrallans ”Sosse”: ”Ännu mera vapen över stock och sten/ Bas för hela skiten är sossen Synnergren”.)
Det truliga struliga underhundsperspektivet och det bräckliga jag som för ordet i låtarna gör Magnell mer till förlorarnas talesman än de segervissas anförare. Det politiska perspektivet finns där genomgående, men det handlar alltid om människans ynklighet inför Makterna och sällan om folkets snara enande:
Rulltrappan rullar – vi plågas av musik som söver
Rulltrappan rullar – de får oss att vilja ha en massa skit vi inte behöver
Rulltrappan rullar – krossa kapitalet!
Vi behöver inga prylar, vi behöver inte skvalet
Men en boning i sig själv måste man ha
I häftet till tribut-cd:n Påtalåtar (med bidrag från Winnerbäck, Sundström och Dregen) skriver Håkan Lahger om Magnells publik en kväll på Big Ben i Stockholm:
Till skillnad mot [Lasse] Tennanders kvinnor i nystrukna blusar som sitter i stearinljusets sken och sippar på ett glas rött utgörs Magnells stammisar av långhåriga killar i cowboyboots, tatuerade nallebjörnar som ser ut att ha gått vilse på väg till en hårdrockskonsert. […]
När ”Rulltrappan” kommer dunkar en kille knytnäven mot sitt bröst, armlänkar och halskedjor skramlar, han sjunger med i avslutningsraderna ”En boning i sig själv måste man ha” och betraktar sin kompis med en öm och samtidigt uppfordrande blick.
Bilden av mannen som kombinerar ett hotfullt yttre med insikten om sin egen skörhet, som blottar sin längtan efter trygghet bland alfahannarna omkring sig, går rakt in i bröstkorgen på en gammal ironiker. Inget får mig mer på fall än folk som nänns slita ut sitt hjärta till allmänt beskådande. Gör de det dessutom till en låt tryfferad med intrikata rim och ordlekar så känner jag hopp för mänskligheten.

Pilgrimstur till Helsingborg.

I fredags slet jag mina barn från dagis, tryckte i dem varsin banan genom tratt och kastade mig sen i bil för att ta mig de sex milen norrut till Helsingborg. Dagen efter hade pjäsversionen av Den enfaldige mördaren – den bästa svenska filmen i världen – premiär på Stadsteaterns stora scen. På fredagsaftonen hölls ett samtal inför publik med Hasse Alfredson själv, Helsingborgssonen, hemstadsprofeten.

Intervjuaren Magnus Ingvarsson, direktör för Hasse & Tage-muséet i Tomelilla, skötte sig oklanderligt. Han la upp bollarna på peggarna så att Alfredson kunde klippa till med väl beprövade anekdoter. Jag inbillade mig – det gjorde nog alla i den överfulla salongen – att han sken upp en smula när han åter hörde skratt studsa mellan teaterväggar och kände publikens välvilja.

Hade jag nu varit femton år yngre hade jag skrivit nåt raljant om att publiken hyllade sina minnen istället för den levande gubbe som satt och drack Ramlösa framför dem. Jag hade mer än antytt att de där stora applåderna som följde även på ett ganska harmlöst uttalande om att Sverige ibland varit ”lite småfegt” var i vördnadsfullaste laget. Jag hade troligen tagit upp det tysta olustiga mummel som uppstod när Alfredson plötsligt berättade samma anekdot som han berättat en kvart tidigare.

Men nu är jag gammal nog att erkänna att jag applåderade lika högt, och inte minst var mitt skratt lika lättat när han tråcklat sig igenom den där anekdotdubletten.

En frågestund med en ikon och en nationalsymbol kan liksom inte vara annat än välvillig. Att på något vis förhålla sig kritiskt eller distanserat är att missförstå sammanhanget.

Vi applåderade inte bara anekdoten om hur Alfredson som statist på Helsingborgs stadsteater kånkat runt på Åke Fridell i ett baktråg, och hur Fridell ett antal år senare gengäldade genom att bära Alfredson ett varv runt rummet, utan alla andra anekdoter och muntrationer och lustifikationer, femtio år av kreativitet och civilkurage, associationsflödet som följt oss från Blommig falukorv till Den enfaldige mördaren, den brunbjörnsbrummande skånskan som signalerar till våra reptilhjärnor att detta är humor, tonfallet som för en del av oss blev själva ingången i komiken.

Ingvarsson avslutade med en hälsning från de femton-tjugotusen besökare han haft i sitt museum – världens minsta museum, världens största Hasse & Tage-museum – och publiken ställde sig upp för slutapplåden. Alfredson tackade med ett kort ”det var snällt sagt” som omedelbart tog loven av högtidligheten. Och sen la lakoniskt till: ”Det händer att jag blir stoppad av folk på stan som ropar ’Hasse’ och det har hittills aldrig hänt att nån av dem vill slå mig på käften”.

Hade den insikten inte redan för längesen drabbat mig, så var det då jag hade kommit på varför jag högaktar den där karln i manchesterkavaj: för att han vägrar sentimentalitet och tillkämpat allvar. Som Taube skaldade om sig själv: ”Någon skall fördriva tråkigheten”. Nu säger jag det rakt ut och utan raljans: ingen har fördrivit tråkigheten runt mig som Hasse Alfredson. Och det är jag honom evigt tacksam för.

Hyland vs Weise 2-0.

Den extremt minnesgode läsaren av denna blogg minns att Arne Weise i sina memoarer, inte utan bitterhet, berättar om hur Lennart Hyland motarbetade honom under deras gemensamma tid på SVT.

När Weise skulle göra lajprogrammet 21, vilket Hyland också ville leda trots att han gjorde Go’morron Sverige från Göteborg, blev Hyland putt över att SVT inte ville låta honom flyga specialchartrat plan mellan inspelningarna och stack därför in en elak tidningsartikel under dörren när Weise satt och badade på SVT. (Det är för mycket konstigheter i föregående mening för att ens börja kommentera dem.)

I sina senaste utgivna hågkomster, Våra 100 år med radio och tv, skrivna ihop med f.d. underhållningschef Lasse Boberg, återkommer Weise till hur Hyland motarbetade honom. Bitterheten har med andra ord inte gett med sig.

När Weise var barn- och ungdomschef på TV1 på sjuttiotalet utspelade sig – om man frågar Weise – följande:

Jag skulle presentera planerna inför gruppens ”programråd”, som bestod av bland andra Lennart Hyland och Åke Falck under ledning av Håkan Unsgaard. Jag hade suttit en hel natt med min redaktionssekreterare och skrivit ner hur vi tänkt oss nästa säsong.

När jag kom till sammanträdet satt Lennart Hyland där ensam.

”Får jag se, får jag se, vad du har för roligt på Barn och ungdom.”

Sedan tog han ett papper i taget och kastade ett öga på dem.

”Skit!”

Han bläddrade bland ytterligare ett par papper.

”Dynga!”

Sedan slängde han hela pappersbunten på golvet. Jag lämnade mötet. Håkan Unsgaard vågade inte bråka med Lennart, utan bad sin sekreterare att samla ihop alla papper och kalla in mig igen.

Sida 30 av 103

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén