blogg • Sida 32 av 103 • kallelind.se

De erotiska minoriteterna 8: Gerontofili.

den 2012-08-27

Lars Ullerstam heter alltså en man som för snart femtio år sen skrev en synnerligen liberal och välmenande skrift i ämnet sexuella avvikelser. Det är fascinerande läsning för moderna ögon eftersom debatten sen dess har gått både framåt och bakåt och runt i en ring.

I en och samma mening kan Ullerstam framstå som genomskådande och naiv, vidsynt och inskränkt. Varje gång han kritiserar den kristna sexualmoralen håller jag med, varje gång han föreslår en åtgärd kliar jag mig förbryllat i bakhuvudet .

Mellan styckena om tidelag och sexuell kollektivism (”är man road av gruppsexualitet, så är det svårt att få odla denna böjelse i en välfärdsdemokrati”) tar Ullerstam upp gerontofili, kärlek till åldringar:

Detta särintresse, som kan vara heterosexuellt eller homosexuellt betonat, tycks vara särskilt vanligt bland pubertetsynglingar och brukar försvinna med åren. Naturligtvis sammanhänger det med att könsdriften i dessa år är så stark att vilket sexualobjekt som helst kan duga – det är samma åldersgrupp som praktiserar tidelag. […]

Många personer i min umgängeskrets anser att det är snaskigt att gamla människor har könsumgänge, och att man bör avhålla sig från sådant när man kommit upp i ålder. Har den människovårdande inställningen inte kommit längre bland de unga i dagens Sverige, då ter sig framtiden mörk. De gamla grekerna ansåg inte att det var osmakligt med könsumgänge mellan olika generationer, t.ex. ynglingar och gubbar. […]

Men våra jurister tycker att sådant är så vidrigt att de t.o.m. särlagsstiftar mot detta beteende.

Det sista gissar jag syftar på den lagstiftande gränsen för sexualdebut, som redan 1964 var femton år (dock arton för homosexuella!).

I morgon: troligen den sista delen om denna sen decennier tillbaka inaktuella bok. Då handlar det om sexuallagsstiftningen.

De erotiska minoriteterna 7: Nekrofili.

Av Kalle Lind

den 2012-08-24

i blogg

Ett inte ovanligt önskemål på bordellerna är att beställa en kvinna som är sminkad och utklädd till lik, liggande på en bädd som är flankerad av ljus och blommor. ”Liket” skall sedan under akten förhålla sig viljelöst och apatiskt och får inte röra sig det minsta.

Det är inte alltid alldeles lätt att se vad debattören Lars Ullerstam vill åstadkomma i sin debattskrift De erotiska minoriteterna. Eller rättare sagt: det är alldeles uppenbart att han vill skapa förståelse för de sexuellt avvikande och peka på att de har samma rätt till sitt driftsliv som andra. Men hur han vill att vissa saker ska ordnas rent praktiskt tycker jag ibland att han duckar från att svara på.

Nekrofili till exempel. Ullerstam vill ta bort dårstämpeln från nekrofilerna. Eller åtminstone nyansera bilden: Ullerstams tes är att nekrofili inte behöver vara sjuklig utan bara kan vara en erotisk fixering i mängden. Han har visserligen inga exempel på att människor utan psykiska sjukdomar någonsin har legat med ett lik, men hans tes är att det mycket väl kan vara hur vanligt som helst:

Att säga något om frekvensen av denna böjelse ute i populationen är givetvis vanskligt. I varje fall är det inte orimligt att det går omkring ett stort antal hedervärda personer, som fantiserar om att tillfredsställa sin sexualdrift med hjälp av döda kroppar. Att folk hemlighåller sådana böjelser vid intervjuer av modell Kinsey behöver väl inte särskilt påpekas.

Alltså: det kan vara så att det finns mentalt fullkomligt ostörda nekrofiler, men Ullerstam vet inte, och det gör ingen annan heller. Finns det då nån större poäng att diskutera det hela vidare? Tydligen.

För Ullerstam är det viktigt att tvätta bort abnormitetsstigmat från de eventuellt förekommande helt normala nekrofilerna:

Det är väl troligt att en individ som märker nekrofila böjelser hos sig själv kan ansättas av svåra skuldkänslor för sina böjelsers skull. För att få besked går han sannolikt till den psykiatriska facklitteraturen, ty han vågar inte tala med sin läkare om sin drift. Han får då reda på att han är en ”fara för samhället”, att han är en ”ohyra” och att han bör ”spärras in på dårhus”. Så skriver i varje fall den danske psykologen Poul Thorsen år 1953 (!) i sin bok ”Sexuallivets variationer”. Ingen människa blir hjälpt från sin ångest med sådana invektiv och hotelser.

Okej … Så uppdraget är alltså att ta bort ångesten från nekrofilerna? Gärna för mig, jag kan absolut köpa att det är påfrestande att gå runt och vara nekrofil i ett samhälle som tycker att sexuell fixering vid döden är motbjudande. För Ullerstam är dock boten att vi tar bort själva tabut – slutar bara vi andra att tycka att det är fel att förgripa sig på döda människor så slipper nekrofilerna att känna sig knäppa i huvudet.

Och visst, jag kan försöka vara så vidsynt att jag säger ”var och en blir salig på sin fason” – men hur gör vi i praktiken? Det undviker faktiskt Ullerstam att svara på. Han skriver aldrig uttryckligen att nekrofiler bör få tillgång till våra bårhus. Han avslutar bara sitt korta resonemang om nekrofili med ett kargt konstaterande:

Nekrofilen straffas för brott mot griftefrid om han försöker tillfredsställa sin drift. Bestämmelsen återfinns i den nya brottsbalken.

Jag gissar att Ullerstam tyckte att detta var fel. Jag gissar att ganska många, t.ex. de dödas anhöriga, tyckte att det var rätt.

De erotiska minoriteterna 6: Tidelag.

Av Kalle Lind

den 2012-08-23

i blogg

Könsumgänge med djur, tidelag (zoofili, bestialitet, sodomi) är ett vanligt beteende hos människan och inte bara något som cirkulerar i anekdotfloran kring romerska kejsare och andra historiska personligheter. […]

I USA har [pionjären inom forskningen kring sexualvanor Alfred] Kinsey visat att tidelag är ett vanligt övergångsbeteende bland ynglingar på landet, och 17% av den manliga lantbefolkningen har någon gång upplevt orgasm tillsammans med ett djur. […]

De djur som mest kommer i fråga är kalvar, får, hundar, katter, gäss och hönor. Den vanligaste formen är samlag, därnäst i frekvens kommer att djuret slickar ynglingens penis och analöppning. […]

Att åse tidelag är ett utbrett intresse bland skoptofiler och i vissa storstäder (Kairo) tillhandahåller bordellerna uppvisningar i samlag mellan kvinnor och mulåsnor. […]

Att olika arter kopulerar med varandra är vanligt i djurriket, framför allt kanske hos de högre däggdjuren. Varför skulle då detta beteende anses vara en avart, då det förekommer hos homo sapiens? […]

Den enda radikala boten är uppenbarligen att omge tidelaget med samma principiellt positiva förutsättningar som samlaget mellan man och kvinna.

Säga vad man vill om läkaren och debattören Lars Ullerstam, men han måste onekligen ha varit djärv när han gav sig in i debatten 1964.

De erotiska minoriteterna 5: Saliromani.

Av Kalle Lind

den 2012-08-22

i blogg

Många människor ställer det kravet på könsumgänge att det skall vara någorlunda tilltalande ur estetisk synpunkt. I varje fall får det inte vara alltför osnyggt. Även i kommentarerna till vår sexuallagstiftning och i pläderingarna vid domstolarna framskymtar dylika tankegångar. Detta är ett slag i ansiktet på de individer, för vilka just det oestetiska eller groteska har blivit den fetisch, kring vilken deras sexualdrift kretsar.

Den sant liberale läkaren och debattören Lars Ullerstam ropar till oss från 1964. I en tid när alla andra minoriteter samlade sig och fann sina talare – Timothy Leary (drogromantikerna), Martin Luther King (de snälla svarta), Bobby Seale (de militanta svarta), Bob Dylan (medelklassen) – skulle också ”de erotiska minoriteterna” ha sin självutnämnde talesperson.

Ullerstam listar noggrant olika former av saliromani, lusten till äckel: de som ”kräver att kvinnan skall ha solkiga underkläder på sig under könsakten” (de sexuellt avvikande är alltid män, mestadeles heterosexuella, hos Ullerstam), ”män som tillfredsställer sig sexuellt genom att smutsa ner klänningar”, män som får orgasm av ”anblicken av sorgkanter på kvinnonaglar”, män som ”njuter mest av samlaget under mens, då det ’slaskar’”.

Man förstår att John Waters – sleazeregissören, libertarianen och queergentlemannen – uttalat sig positivt om den svenska bok som gett honom så mycket kunskap.

Som vanligt hos Ullerstam är sympatin med avvikarna hundraprocentig:

En del onanister specialiserar sig på att söka upp ”fula ord” i skönlitterära verk. Vilhelm Moberg har en gång i tiden förtrytsamt kallat dem ”ordsnokar”, men jag kan inte finna annat än att de utnyttjar en legitim metod att skaffa sig sexuell njutning. En författare borde vara tacksam över att kunna bereda medmänniskor denna glädje. […]

En mera utrerad form av saliromani tillgodoses av de kvinnliga gyttjebrottningarna. Tyvärr måste svenskarna kosta på sig dyrbara resor till Hamburg för att få uppleva denna salighet. […]

Våra gamla tivolinummer, skäggiga damen, damen utan underkropp och jättedamen, som hade en speciell adress till den saliromana voyeurismen, har dessvärre offrats på den mondäna prydhetens altare.

Sen skriver Ullerstam plötsligt nåt som gör att den moderne, lojt liberale och försiktigt frigjorde läsaren hajar till. På något vis drar han in homosexualitet i resonemanget, och homosexualitet är den sexuella variation som Ullerstam irriterar sig mest på. Inte för att han har några synpunkter på samkönade relationer, utan för att han tycker att de homosexuella redan har så många lobbygrupper (1964! Då hade homosexualitet varit avkriminaliserad i tjugo år och klassades fortfarande som psykisk sjukdom).

Och jag tror att man ska ha med sig den, i sammanhanget oväntade, åsikten från Ullerstams sida när man tar del av hans resonemang om analstimuli:

Hos vissa individer är trakten kring anus den känsligaste erogena zonen. Detta är enligt min erfarenhet inte så vanligt. En viktig medicinsk undersökning är att sticka in ett finger i ändtarmen. Jag har väl utfört minst ett hundratal sådana undersökningar, men jag kan inte i ett enda fall påminna mig om att jag har sett någon mera påtaglig sexuell reaktion.

Nu är det troligt att omständigheterna kring ett läkarbesök är sådana, att sexuella retningar starkt inhiberas. [Säger du det, Lars?] Därför kan man naturligtvis inte dra några säkra slutsatser om sådana observationer. För lustupplevelsen hos den passive homosexuelle vid analcoitus spelar nog ändå det psykiska momentet, upplevelsen att vara ”penetrerad”, en större roll än det taktila.

Ja, och sen resonerar Ullerstam lite om en kvinnlig vampyr som han hört talas om, som fick utlopp för sin drift att äta människokött ”genom att utföra anilingus (slicka anus) på gubbar”. Det låter lite på honom som att det bara är att ragga upp några kvinnliga vampyrer och så är problemet med alla gubbar som vill bli stjärtslickade löst.

Sen avslutar Ullerstam med ett resonemang som om inte annat får betraktas som intressant (om ”intressant” också kan betyda ”förvirrat”):

Jag skulle vilja råda många impotenta och frigida människor att ta reda på vilken sexualhandling de finner mest motbjudande och sedan som ett experiment försöka åstadkomma denna. Det kan nämligen tänkas, i varje fall tror djuppsykologerna så, att en intensivt avvisande attityd gentemot en handling ingenting annat är än ett försvar mot alltför starka omedvetna böjelser för denna handling. […]

Vi människor bär många slumrande möjligheter inom oss och det är ofta tillfälligheter, som gör att de manifesteras. Varför inte ta saken i egna händer? För dem som vill ha hjälp att på detta sätt konvertera vill jag rekommendera de stora sexuella genierna till läsning – Chorier, de Sade, de la Bretonne, Gide, Genet, Miller och Annakarin Svedberg.

De erotiska minoriteterna 4: Pedofili.

Av Kalle Lind

den 2012-08-21

i blogg

Man känner knappast till någon annan kultur där barnsexualiteten varit lika strängt tabubelagd som hos oss. Hos många folk invigs barnen från första stund i sexuella hemligheter, och man uppmuntrar dessa erotiska lekar. Från Samoaöarna berättar Margaret Mead att mammorna brukade onanera sina pojkar för att deras könsorgan skulle få det rätta formatet. De gamla grekerna ansåg t.o.m. att det var en äldre mans sociala plikt att etablera erotiska kontakter med gossar.

Ja, det är läkare Lars Ullerstam som anropar från 1964 igen. I kapitlet ”Pedofili” i boken De erotiska minoriteterna tar han sig an Det Fulaste Som Finns, och som så ofta har han rätt i sak (det är säkert så att mammor på Samoa dragit sina söner i struten) men fel i argumentationen (det innebär ju inte att det är en bra idé).

Det ska sägas att Ullerstam knappast uppmuntrar pedofili:

Nu får detta inte tolkas så, att jag hävdar att vuxna män utan vidare skall tillåtas att fingra på barns könsorgan. Mitt ärende är att plädera för rimligare proportioner i vår inställning till detta problem.

En inställning som man kanske ändå kan hysa viss respekt för – även pedofilen är en människa und so weiter. Men så börjar då Ullerstam nyansera den gängse bilden av den fula gubben:

Många pedofiler är ytterst saktmodiga och fridsamma människor, som är oförmögna att ens göra en fluga för när. Det uppstår ofta ett innerligt förhållande med upprepade sexuella kontakter. Barnet får slickepinnar och en kroppslig ömhet som det gått miste om hemma.

Det resonemanget tror jag inte ens man kan hitta på Flashback idag.

Ullerstam medger dock utan större invändningar att ”pedofilklientelet innehåller rätt många våldsmän, av vilka en del är mycket svårartade.” Han kan till och med köpa idén att man spärrar in alla pedofiler: ”Det är omöjligt att veta vilka pedofiler som är potentiellt farliga. Därför finns det ingen annan möjlighet än att skära alla över en kam, även om det kan förefalla onödigt grymt ibland.”

Men! Ullerstam vill ändå inte riktigt släppa resonemanget där. Han vill så innerligt gärna nyansera också den bilden:

Jag vill dock peka på en särskild kategori av ’fula gubbar’, de pedofila åldringarna. Om dessa vet man att de praktiskt taget aldrig gör sig skyldiga till våldshandlingar, de uppträder nästan alltid mycket försynt och beskedligt mot barnet. Skulle det inte med lite god vilja gå att humanisera behandlingen av dessa moraliskt vanligen hedervärda personer, så att de slapp sluta sina liv i tragik?

För nånstans vill Ullerstam tillerkänna också pedofiler inte bara ett människovärde, utan också en rätt till sin sexualitet. Han konstaterar dystert – men ändå så gränslöst utopiskt:

Det är ledsamt att man inte kan tillhandahålla sexualobjekt åt pedofilerna, men jag vet inte hur detta skulle gå till rent praktiskt. […] De ’fula gubbarnas’ sexualnöd är ett problem att lösa för morgondagens människosinnade samhälle.

Weisor och oförskämdheter.

Av Kalle Lind

den 2012-08-20

i blogg

I en bok som en gång påbörjades men aldrig blev mer än en ambitiös dummie – Boken om allt – hade vi (= Ola Norén, Valle Westesson och jag) med uppslagsordet ”Weise, Arne”. Jag minns ett mycket elakt, för att inte säga lite onödigt elakt, diagram där man i kurvor kunde se hur Weises mediekåthet stigit i takt med att hans egen kåthet sjunkit. När jag tänker på det så fnissar jag så klart till – humorn låg som så ofta i att det spenderades så löjligt mycket krut på en så oförarglig person – men är kanske också lite glad att det aldrig kom till tryck.

Som avslutning på den lilla uppslagsartikeln – jag tänker så klart inte lämna ut vem som skrev det där, men det var Valle – stod om Weise: ”2002 utkom han, på mångas begäran, med cd:n Minnen, drömmar och lite till”.

Nu finner jag, till min oförställda glädje, att Minnen, drömmar och lite till – Weises förverkligade ungdomsdröm om en cd med sina egna mjuka pianoballader – finns på Spotify. Det är förstås inte så roligt som man hoppats, utan lika menlöst som Samuel Frölers Blunda mig till ljus igen, Peter Stormares Dallerpölsa och småfåglar eller Per Eggers cd med carabetlåtar. Inte så dåligt att det blir kul, inte så bra att man vill lyssna på det.

Men den loja jazzballaden ”Natt i Milano” gör mig ändå på gott humör. Här är det vivören Weise, han som i sina memoarer berättar om sin ungdoms italienska bordelläventyr, som visar upp sig:

Naiv och grön i Milano

En natt på Klubb Moulin Rouge

lånade jag maestrons piano

och försökte mig på en blues

Jag minns en doft av parfymen

Exotisk i främmande land

Jag minns en bar axel och plymen

som lekfullt daskade min hand

Hon sa: ”Il mio nome è Giovanna

Jag arbetar här som dansös”

Sen bad hon att jag skulle stanna

och hon sa det så att jag rös

Vi drack en del bubbel på flaska

Det blev flera flaskor därtill

Med vinet visst kyparen maska’

men jag, jag var alldeles vild

Hon dansade för mig på scenen

och mina pengar var slut

Jag njöt av de störtläckra benen

men sen hon virvlade ut

Jag satt där medan de stängde

Musiken hade gått hem

Jag satt där och kyparna blängde

Gud vad jag hatade dem!

Och som så ofta när äldre män minns sin ungdom så minns också Weise hur den erotiska besattheten slutade i frustration och besvikelse, hur löften aldrig infriades, hur pengabristen ledde till kärleksbrist och hur han än en gång blev blåst på kolan:

Dimma på Piazza Babuino

Palats i glas och betong

Den morgonen i mitt Milano

var jag ensam än en gång

Det är som sagt inte så dåligt att man rodnar. Weise är väl varken nån Caruso eller nån Tom Waits, men han backas upp av folk som vet vilka tangenter man ska trycka på. Texten hänger ihop och jag gillar att han är noga med att rimma även på A-raderna i ABAB-uppställningen.

Det som aldrig upphör att fascinera mig med fenomenet Weise är kontrasten mellan pensionärernas och de ensamma julfirarnas Mys-Arne och den Kåt-Arne han själv så förtvivlat gärna vill visa upp.

P.S. Följetongen om den libetarianska debattboken De erotiska minoriteterna fortsätter snart. Att Arne Weise trängde sig in nånstans mitt i är naturligtvis bara en slump.

De erotiska minoriteterna 3: Exhibitionism.

Av Kalle Lind

den 2012-08-16

i blogg

Jag vill vädja till mina läsare: då ni nästa gång får se en blottare i aktion, betrakta honom då som en medmänniska och inte som en spetälsk! Försök att uppfatta det rörande och patetiska i hans beteende! Framför allt, anmäl honom inte för polisen, sådant kan bara göra skada! Vi bör unna våra medmänniskor den hälsosamma magin i den exhibitionistiska riten.

Lars Ullerstam, mannen bakom den extremt liberala skriften De erotiska minoriteterna (1964), har ett särskilt intresse för blottare (exhibitionister) och tittare (skoptofiler). Han hyser en from förhoppning om att ”inrätta klubbar, där blottarna finge exponera sig”:

Jag har framlagt detta förslag för rättspsykiatrisk expertis, men man ställde sig helt avvisande. Ty, har man sagt, vad som gör blottandet attraktivt är att det är förbjudet, och att det överraskar åskådaren. […]

Kanske kunde ändå sådana klubbar bli till hjälp för somliga exhibitionister. Man kunde med olika anordningar göra situationen så autentisk som möjligt, och åskådarna skulle instrueras att reagera på det sättet, som exhibitionisten önskar, t.ex. med hånfulla tillmälen, avsky, skräck, förakt, överraskning, munterhet, upphetsning etc. Eller man kunde uppföra psykodramer, där gärningsmannen grips av en fingerad polis.

Blottare och tittare för osökt Ullerstam över på två av sina (kanske något överraskande) favoritirritationsobjekt – nudister och RFSU. Nudister/naturister betraktar han som ”en bisarr form av neo-puritanismen”:

Om blottaren inte p.g.a. sin erektion blir utkastad av dessa inverterade puritaner, skulle bagatelliseringen av blottandet, för exhibitionisten det högsta livsvärdet, ha en nedslående verkan. Dessutom skulle han anse det meningslöst att exponera sig inför ett avklätt auditorium.

RFSU – som man ju uppfattar som en oerhört progressiv inrättning på sin tid, bildad genom Elise ”Ottar” Ottesen-Jensens, faktiskt, heroiska kamp för preventivmedel och sexualupplysning – tycker Ullerstam är en bigott organisation, hjälplöst klamrande sig fast vid idén om en ren och heterosexuell kärlek. De handböcker som finns menar han hänger upp sig på ”hur man skall variera kropparnas lägen vid coitus för att få en så effektiv retning av könsorganen som möjligt”:

Men om någon vill veta hur man skall variera tekniken vid t.ex. troilism (tre personer inblandade i könsakten) eller tidelag, då skulle jag bestämt vilja avråda denne från att besöka RFSU. De enda som står till tjänst med sådana upplysningar är franska 1700-talsförfattare.

Inte utan syrlighet sammanfattar Ullerstam sina egna toleranta uppfattningar och RFSU:s pryda:

En rimlig lösning vore, tycker man, att sammanföra exhibitionister med skoptofiler. Många anser förmodligen detta vara en hädisk tanke, och den som försökte genomföra denna förträffliga idé skulle nog snabbt skiljas från människovårdande uppgifter, om han inte rentav blev fängslad för koppleri. Det är nog säkrast att göra som RFSU, råda exhibitionisterna att tänka på sin utbildning och att skaffa sig hobbies.

De erotiska minoriteterna 2: Incest.

Av Kalle Lind

den 2012-08-15

i blogg

Läkaren Lars Ullerstams klassiska – och ökända – debattbok De erotiska minoriteterna (1964) utmärker sig än idag för sina extrema ståndpunkter och gränslösa, för att inte säga naiva, öppenhet. I kapitlet ”Incest” petar han glatt och obekymrat på ett av västvärldens – och förmodligen de flesta andra världars – största tabun:

Enligt min erfarenhet blir sexuella lekar mellan föräldrar och barn (i småbarnsåldern) allt vanligare hos unga barnfamiljer. I varje fall förekommer sådant hos de flesta av mina vänner. Dessa lekar har alla möjliga smeknamn (”tunnelleken”), och jag kan inte förstå annat än att detta är ett sunt och lyckligt förhållande. Tyvärr är jag tvungen att tala om att de föräldrar, som visar barnen denna omsorg, enligt svensk lag gör sig skyldiga till brott, som i svårighetsgrad är jämförliga med dråp och grov misshandel.

Exakt hur tunnelleken – som Ullerstam bara sveper förbi som vore den allom välbekant – går till vågar jag bara gissa. Vid närmare eftertanke vågar jag knappt det. Jag är inte helt säker på att ens det är lagligt.

Ullerstam propagerar lite halvkvädet för ett upphävande av incestförbudet. Den medicinska invändningen – ”att incest skulle medföra en försämring av arvsmassan med degeneration, sjuklighet, idioti och sterilitet som följd” – avvisar han med hänvisning till att det i så fall skulle ”vara mer befogat att kriminalisera könsumgänge med en diabetiker”.

Därefter hänvisar han till en incestundersökning från 1943, där en Inghe Kinberg undersökt hundra fall av kriminell incest mellan 1929 och 1937: ”Inte fullt två tredjedelar utgjordes av fäder, som haft könsumgänge med sina döttrar, resten utgjordes till största delen av manliga systerincestare”.

Av de hundra undersökta fallen tillhörde ”samtliga incestare […] socialt och kulturellt sett ett bottenskikt”:

Medelintelligensen var låg, men dotterincestaren låg signifikant högre än systerincestaren; i gengäld var han också mera neurotisk och disharmonisk och utvecklade sig ofta till en familjetyrann. Intressant är att en femtedel av dotterincestarna och de flesta av systerincestarna var okunniga om att blodskam var brottsligt.

Och visst låter det sen som att Ullerstam – som alltså är liberal på de flesta sätt men vars perspektiv ofrånkomligen är mannens – har all förståelse för vad vi väl ändå måste kalla övergrepp:

Vid brottsdebuten befann sig flertalet av i varje fall dotterincestarna i sexuell nöd, i allmänhet som en följd av att deras fruar helt eller delvis vägrade samlag. Att lösa detta problem på vanligt sätt, dvs. genom otrohet i äktenskapet, tycks ha ställt sig särskilt svårt för detta klientel, delvis till följd av den sociala isoleringen, delvis därför att de ofta var belastade med fysiska och psykiska lyten.

Jag kan läsa det här med illvilliga ögon, men visst ser det ut som om Ullerstam inte ser nåt problem i att döttrar får betala priset för deras fäders byxklåda? Måste döttrar skylla sig själva när deras mödrar hamnar i övergångsåldern?

Han fortsätter sen att understryka att Kinbergs undersökning inte lämnar några klara besked om huruvida fädernas petande på sina döttrar ”destruerar familjerelationer”:

I vissa fall tycks incesten ha medfört att situationen ytterligare förvärrats, i andra fall har den inneburit en lättnad för den sexuellt utsläpade modern. Kinberg beskriver rent älskliga idyller där modern serverar kaffe på sängen, medan fadern och dottern ägnar sig åt masturbation.

Slutsats: incestlagarna är morallagar. Ett upphävande av incestförbudet kommer inte att medföra fler fall av incest, och ”samtliga de fall av incest som samhället kan ha något intresse av att bekämpa kan åtalas som frihetskränkande otukt”.

Imorgon: Ullerstams irritation över RFSU. Det blir roligt.

De erotiska minoriteterna 1: vad nu då?

Av Kalle Lind

den 2012-08-14

i blogg

Jaha, så har man läst sig en bok igen. En sån där gammal sak som flyttar runt på alla föreställningar man har i huvet om Hur Det Var Då. Läkaren Lars Ullerstam (på nätet noterar jag att flera av hans belackare är noga med att understryka ”underläkaren”) släppte 1964 ner en bomb i debatten om sexual- och pornografilagar som fortfarande retar upp folk längs hela höger-vänsterspektrumet. Den hette De erotiska minoriteterna och vädjar till läsarens förståelse för ”de erotiska särlingarna”.

Ullerstam var liberal. Nåt så in i helvete liberal. Han angriper bigotteri, puritanism och kristna sexualneuroser. Det gör han väl för all del rätt i. Problemet uppstår när han hela tiden bortser från att det ofta finns ett offer i andra änden av de sexuella handlingar som riktas mot andra än vuxna och friviliiga. När Ullerstam listar alla – alla! – sexuella avvikelser bredvid varandra – homosexualitet, skoptofili, nekrofili – är han förstås djupt kränkande mot de homosexuella.

Har man lite distans till en snart femtio år gammal debattbok så kan man dock se komik i hans resonemang. Men inte bara: boken är också ett exempel på när någon har så bråttom att, helt legitimt, riva ner en massa blockerande föreställningar att han glömmer effekterna. Mer än en gång kommer jag att tänka på Frances Vestins fantastiska ”Handbok i barnindoktrinering” (1970), som på samma sätt innehåller lika delar insiktsfull analys och vanvettig praktik (mer om den i ”Proggiga barnböcker”).

Låt oss i några inlägg titta närmare på några av Ullerstams utsagor från 1964 och låt oss för ordningens skull börja med förordet. Där presenterar Ullenstam några av bokens ambitioner:

För att häva myten om de ”perversa” njutningarnas låga och tarvliga karaktär skall jag ge några stickprov på de inre upplevelser, som kan förmedlas av ”perversa” handlingar. Ofta ligger dessa på ett sublimt andligt plan. Beteenden som nu kallas sedlighetsförbrytelser kan tillfredsställa samma elementära mänskliga behov som religiösa kulthandlingar.

Trots grymma lagar och trots medmänniskors brist på generositet, har den sexuellt handikappade vissa möjligheter att tillfredsställa sin könsdrift. Jag skall försöka redogöra för de möjligheter som ändå står till buds och de kryphål, som vår sexuallagsstiftning lämnar.

Slutligen hoppas jag att boken skall kunna tillfredsställa olika pornografiska behov.

Det sista är en förhoppning man ser mycket sällan idag, allra minst i debattböcker. Vi ska komma ihåg att detta är innan pornografin frisläpps i Sverige. I Norge har bara några år tidigare författaren Agnar Mykle utkommit med den förmodat pornografiska romanen ”Sången om den röda rubinen”, vilket lett till åtal och kollektiv fördömelse. Ungefär samtidigt som Ullerstam sitter och skriver har censuren stoppat och riksdagen bett att få titta närmare på Vilgot Sjömans långfilm 491. En av riksdagsledamöterna har gett den nyktra beskrivningen:

Ett koncentrat, en intensiv sammanställning av brutalitet och råhet, brott, våld, sadism, perverterad sexualitet, prostitution, våldtäkt, beblandelse med djur, kvalificerad prostitution och brottslig homosexualitet.

”De erotiska minoriteterna” påminner oss om att tiden är i konstant framåtrörelse. Idag känns Ullerstams progressivitet än mer avlägsen än den puritanism han bekämpade. I några kommande inlägg ska vi titta närmare på hur Ullerstam resonerade. Jag kan redan nu hinta om att det är ungefär lika vidsynt som tossigt.

Ur Sverigearkivet.

Av Kalle Lind

den 2012-08-13

i blogg

De hemlösas tidning i Göteborgs- och Öresundsregionen heter Faktum. Jag är glad över att vara krönikör i Malmöupplagan. Nummer #117 som kom i sommarens början hade Sverigetema och pryddes av Malena Ernman i valkyriemundering. För ovanlighetens skull sorterade också min text in under temat.

Jag bläddrar i min skivsamling – jag har fortfarande fler låtar på cd än på spellistor – för att se vilken bild som tecknas av Sverige där. De flesta låtmakare verkar rörande överens: Sverige är inget vidare festligt land att leva i. Svensken är en stel och fyrkantig sälle.

I Hasseåtages revy ”Gula Hund” från 1964 (det ska sägas från början: min skivsamling är inte den hetaste) finns en sketch där jätteensemblen spelar en romsk familj som försöker assimileras. Numret mynnar ut i en vemodig ballad som knytnävssmockar den svenska självgodheten i veka livet:

Ljuva dröm att som en svensk se ut

Att få lära sig att veta hut

Det är en nåd att stilla bedja om:

Att få bli så jävla bra som dom!

Balladen övergår sedan i ”Du gamla, du fria” i zigeunerrytm. Sånt var kontroversiellt 1964. Och i somliga kretsar även nu.

Självtillräckligheten – Sverige som ett land som glänser av sin egen förträfflighet – desarmeras också av Ebba Grön. I låten ”Schweden Schweden” spottar Thåström ur sig etterstinna sarkasmer:

Vilken tur lilla jag har haft, jag känner mig så hedrad

Att få växa upp i ditt sköte är ett privilegium som få har haft

Så tack mor och far, tack mina lärare

och tack alla vi – alla vi som har det så bra!

Refrängen är en fråga ställd i desperation: ”Sverige Sverige fosterland – säg mig, är det verkligen sant?”

Annars är temat ofta den svenska försagdheten och fegheten. Kent kallar Sverige ”en tiger som skäms”, Bob hund beskriver förvirringskänslan i ett land med ”osvensk stämning / konstig stämning” och ”gamla fördomar / nya fördomar”, där sångaren själv står med en ”papperspåse / på mitt huvud”, rädd att se, rädd att synas.

Och så återkommer förstås idén om svenskar som ett särskilt fantasilöst och inrutat folk. Björn Afzelius (kom ihåg: jag har aldrig kallat min musiksmak hipp – alla coola katter och hundar i samlingen räknas som ett olycksfall i arbetet) hävdar att ”byråkraten i min skalle / han får sitt i detta land / sinnligheten den får sitt nån annanstans”.

I övrigt verkar svenskens utmärkande karaktärsdrag vara tungsinnet. I sin stora fresk ”Vintersaga” målar Ted Ström upp ögonblicksbilder från ett kallt land:

Tradarfik i Docksta i motorvägens skugga

En överdos på Skärholmens station

Insnöade vägar nånstans på Österlen

Och fyllan växer till på Mommas krog

Refrängen är lika logisk som eländig: ”Det är då som det stora vemodet rullar in / Och från havet blåser en isande, gråkall vind”. ”Vintersaga” har sjungits in av både Monica Törnell och Jerry Williams, som bägge understryker låtens mollstämning med sång som närmar sig ångestskrin.

Tanken på ett Sverige på väg in i ett angivar-och-övervakningssamhälle återkommer ofta, särskilt på åttiotalet, långt innan dagens FRA- och IPRED-lagar röstats igenom av en gråtande Fredrick Federley. Eddie Meduza (jag är från Eslöv, det är därför) beskriver ett 1984-samhälle på en motorväg till helvetet:

Myndigheterna och datan

kikar i ditt nyckelhål

Slå tillbaks nu innan Satan

bränner friheten på bål

Sverige – vart e’ vi på väg

Sverige – svensken har blivit feg

Sverige, varför stod du och teg?

Det är alltså ingen särskilt munter bild av Svea Rike som tecknas i vis- och poplyriken och man kan bli klassiskt svenskt självmordsbenägen för mindre. Men samtidigt – alla dessa låtar visar också att Sverige är ett land där man faktiskt får ifrågasätta nationen, vägra patriotisk stolthet, skända flaggan, spela nationalsången till utländska rytmer. Så paradoxalt nog gör alla de där låtarna mig ganska nöjd med mitt fosterland.