blogg • Sida 36 av 103 • kallelind.se

SVT:s lajvsändning.

den 2012-03-31

Min äldste son knarkar SVT Play och jag tittar med ett halvt öga medan jag läser en hyfsat spännande avhandling om ”idébrytningar inom högern och bondepartierna 1918-1934”. Barda är en återkommande favorit. Elvaåringar får ta på sig koger och skinntajts och kliva in i den där fantasytiden då det fanns värdshus och orcher. Det är lågbudget – min gamle folkhögskolepolare, numera stadsteateranställde, Magnus Schmitz dyker upp med olika dialekter i SVT:s hela peruklager – men träffar i åttaårshjärtats tjuröga.

Det som fascinerar mig mest är Karl. Karl, för er som inte tittar på Barda, är programledare och spelledare men också Barda-dramats nyckelperson och Barda-landets öron, ögon och händer. Det är honom elvaåringarna ska hjälpa att hitta olika kartor och kristallkulor, det är honom landet Bardas framtid står och faller med, det är han som rycker in och skickligt svingar sitt tvåhandssvärd och hjälper elvaåringarna ur olika lömska bakhåll.

Karl Ytterberg heter han i verkligheten. Barnen får fantasynamn – Torkel Tvärhand och Oda Orchspejare och Vide Ung och sånt – men Karl har behållit sitt privata. De två gånger jag mött honom i verkligheten har han burit samma läderbrynja som han bär i serien, därtill samma tvåhandssvärd. Nu ska det påpekas att det var i radioochteverelaterade sammanhang, men nånting sa mig att han trivdes i outfiten.

I seriens vinjett svingar Karl sitt tvåhandssvärd med både backhand och forehand och slår det sen ödesmättat med spetsen i marken samtidigt som dramatiska blixtar omger honom. Jag anar ingen som helst självironi. Genren och målgruppen kräver för all del att tas på allvar så att det inte omedelbart blir Fredde Granberg och Markoolio som vikingar, men det är nåt med Karls framtoning som gör mig full i fniss.

En sida av mig beundrar för all del människor som kan säga saker som ”vi måste hålla ihop mot svartalferna!” eller ”ni bär Bardas öde i era händer!” och låta som om han verkligen tror att svartalfer finns. Människor som går in i leken till etthundranittiotusen procent.

En annan sida av mig ser ofrånkomligen humor i att en vuxen karl så himla himla gärna vill imponera på mellanstadieungar.

Guld, rökelse och Myrdal.

Av Kalle Lind

den 2012-03-23

i blogg

Nya Filter berättar att Lasse Diding, den kommunistiske hotellägaren från Varberg som tidigare grundat Jan Myrdalsällskapet och instiktat både Lenin- och Robespierrepriset, har bestämt sig för att förvalta Myrdals jättelika arbetsbibliotek, innehållande såväl mexikansk affischkonst som tysk artonhundratalspornografi.

Lasse Diding brukar man stöta på på Bokmässan. Om inte honom själv så hittar man i alla fall broschyrer för hans tydligen framgångsrika halländska hotell, där badet är prytt med Leninbyster. På nåt vis är det svårt att inte bli lite upplivad av nåt så gränslöst daterat och politiskt inkorrekt.

Samma sak gäller Jan Myrdal. Jag har lite svårt att bli på annat än gott humör av Myrdal. Visst, han har gjort uppåtväggarnauttalanden om de kommunistiska diktatorerna, han har försvarat Khomeinis dödsfatwa mot Rushdie, han har skrivit på ett antihomoäktenskapsupprop tillsammans med Anna Maria Corrazza Bildt. Men just därför – att karln är som en obstinat obsklasstonåring med trippla bokstavsdiagnoser vid fyllda 84 – är det lätt att bli i gasen av honom.

För vi ska komma ihåg att när en, högst eventuell, kommunistisk revolution inträffar i Sverige så är Jan Myrdal den förste som får ett nackskott.

Myrdals grej är ju bångstyrigheten. Tycker du nåt, så kommer Myrdal omedelbart förklara för dig att du har fel. Han kommer också att hänvisa till nåt han läst i en gammal bok som han tillika har i sin ägo, och han kommer att vinna diskussionen genom att påpeka att han skrev om det där redan 1972. Såna har aldrig varit populära i de totalitära samhällen som Myrdal slentrianförsvarar.

Myrdal är mannen som gör vad som faller honom in. En antiauktoritär auktoritet, konsekvent i sin inkonsekvens, lojal endast mot illojaliteten.

Ett halvår efter att hans livskamrat under decennier, Gun Kessle, gått ur tiden, gifter han sig med en trettiofem år yngre mexikanska. Givetvis är han iförd mexikansk folkdräkt. Några år senare skiljer han sig. Givetvis efter att hans fru blivit sur på Henning Mankell efter att denne kallat henne ”ointelligent” i ett mejl till mäster Jan.

På bilden i Filter kan vi också notera att Myrdal vid nästan åttiofem gått och skaffat sig hästsvans. Såna var förbjudna i Enver Hoxhas Albanien, som Myrdal talade så vackert om när det begav sig.

Ett samhälle där alla är Jan Myrdal hade naturligtvis aldrig fungerat. Risken att det nånsin skulle komma en enda person som ens tillnärmelsevis för tankarna till Jan Myrdal är dock försumbar.

Nu flyttas alltså Myrdals bibliotek – hans arbetsliv och därmed liv – till Varberg där det i framtiden kommer att göras tillgängligt för forskare och, hoppas jag, intresserad allmänhet. Jag planerar att ta med mig barnen dit redan i sommar. Under resan upp ska jag förklara för dem varför de bör blir som Jan Myrdal, och varför de absolut inte bör bli som Jan Myrdal.

TILLÄGG: bara några dagar efter att det här inlägget skrevs får jag tips från vännen Fredrik af Trampe att fnurrorna har rätats ut mellan Jan och Andrea. Och inte bara det – de har dessutom börjat pippa så det står härliga till.

Ljus utlånat av Lennart Swahn.

Av Kalle Lind

den 2012-03-22

i blogg

Jag dagdrömmer ofta om att mina söner en dag ska gå igenom mina bokhyllor, haja till vid nån obskyr referens och genast gå och knacka på min kontorsdörr. Jag ska därvid lägga ner mitt arbete, luta mig tillbaka i länsstolen (NOTE TO SELF: skaffa länsstol!), slå eld på min pipa (NOTE TO SELF: lär dig röka pipa!) och säga ”Jag är glad att du frågar, min son. Det är hög tid att du och jag har ett allvarligt samtal om Carl-Uno Sjöblom” (eller vems namn de nu kommer att haja till inför vid läsningen).

Särskilt mycket ser jag fram emot att förklara Joakim Lindengrens serier. Dem ägnade jag en gång mycket tid åt att dechiffrera och det hade varit trevligt om det någon gång finge sin payoff.

Under åttio- och tidigt nittiotal producerade Lindengren i hög takt en handfull album där Krystmarodören och särskilt Svenska småbils- och rusdrycksförbundet var återkommande figurer. Det mer än antyddes att karaktärerna var hämtade ur verkligheten, och med dem en hel värld av åsikter, som oftast gällde ting och varumärken. För att verkligen förstå humorn i serierna var man alltså tvungen att förstå vad Joakim Lindengren tyckte om olika bensinmackar och grillsåser.

Det var nu ofta inte särskilt svårt. Det sas uttryckligen i serierna. Bra (eller ”bizarra”) företeelser: BP, ormfösarmössa med bizarra tryck, bilmodeller från innan 1969, skepparkrans, raka pipor, surkål, isterband, cocktails, rökrock, fez, ”Smoke rings” och brittiska motorcyklar. Dåliga (eller ”obizarra”): loafers, ormfösarmössa utan bizarra tryck, Pumaväskor, Wunderbaum, lightprodukter, japanska motorcyklar, arslesbyxor (utställda byxor), Siewert Öholm, Clabbe af Geijerstam och nya grejer.Sen var det nåt med Caj P:s grillsås också där jag och mina vänner aldrig blev riktigt kloka. Var det bizarrt eller ej? Vi köpte för säkerhets skull varsin flaska men lät dem stå oöppnade. (Det sista är inget skämt. Jag har vänner som under sina intensivaste Lindengrenläsarår vägrade åka med om taxin man beställt var japansk.)

Förutom regnet av varumärken med lätt patinerad aura kryllade serierna av andra, mer eller mindre begripliga, gimmickar. Alla som stånkade använde samma fras: ”Pust … pes …” Folk höll ofta händerna i en märklig töntig hundaktig pose. Ibland dök det upp en liten man med en egendomlig catchphrase: ”Vi geodeter får inte vara rädda för att bära”. Emellanåt förekom också en karaktär med ett stående epitet: ”Brita, det jävla apskaftet”. I intervjuer har jag förstått att det där var referenser till Joakim Lindengrens pappas arbetsplats.

Så det får väl sägas vara ganska smalt.

Samtidigt som serierna alltså garnerades med ett internt referenssystem, var humorn ganska lättfattlig. Väldigt ofta handlade det om bajs. Kombinationen avföring och internhumor lade Lindengren lite i samma fack som de samtida Hassan- och Killinggängen. Den medvetna infantilismen. Den intelligenta dumhumorn. Det träffade mitt gymnasiehjärta med full kraft och kärleken har inte släppt.

Särskilt mycket ser jag fram emot att förklara den här rutan för mina söner:

Tittar man noga är alltså ett av ljusen i kandelabern nersmutsat och ”utlånat av Lennart Swahn”. Vi minns väl alla ryktet om att den verserade och något manierade, men aldrig outade, programledarprofilen Lennart Swahn – tidigt nittiotal fortfarande aktuell genom TV3:s Blåsningen – kommit in på Karolinska med ett stearinljus fastkilat i rektum.

På Bergagymnasiet i Eslöv var det mer än levande. Vissa hävdade stearinljus – oftast preciserat ”Liljeholmens” – medan en falang kunde svära på att det var en gurka – lika ofta preciserat ”Mäster Grön”.

Redan då anade de skeptiska av oss att det där var just ett rykte, men jag minns när jag stötte på den här rutan och insåg att det åtminstone var ett rykte med stor spridning. I en tid innan Flashback kunde den sortens legender alltså spridas från, gissar jag, en stockholmsk skvallervärld till Lindengren i Töreboda och Lind i Eslöv. Idag hade väl nån överambitiös flashbackare dessutom hackat sig in i Karolinskas journaler för att undersöka ryktets giltighet.

Allt detta räknar jag alltså kallt med att mina söner själva söker upp mig för att få svar på. Skulle detta inte ske kommer jag att bli gruvligt besviken.

(Jag ber om ursäkt för att skanningarna lämnar en del i övrigt att önska. Det har troligen nåt med teknik att göra.)

Ett sällan uppmärksammat faktum om kårhusockupationen 1968.

Av Kalle Lind

den 2012-03-16

i blogg

De gamla kämparna från när det begav sig, åren då världen brann och svensk medelklassungdom ständigt hade brandsläckare tillhanda, tänker gärna på de där tre dagarna då Stockholms studenter vägrade att lämna sitt kårhus.

De minns att stämningen var så revolutionsröd/upptrissad att utbildningsminister Palme faktiskt tog sig till kårhuset för att försöka förklara den där UKAS-reformen som var själva startskottet till ockupationen/vägran att gå hem.

De minns också den energi och den kampglöd som präglade Anders Carlberg, sedermera initiativtagare till Fryshuset, när han höll maoistiska anföranden för församlingen och antydde att den där förlängda eftersitsen var startskottet till en svensk folkrepublik.

De minns gärna att de därefter, när revolutionen nästan var ett faktum, drog ut på stan och att en fraktion, ledd av blivande dramatikern Margareta Garpe, tågade iväg för att på motsvarande sätt ockupera Operan, medan ytterligare några gäng skulle ockupera Stadsteatern, Centralen och Konserthuset.

De glömmer dock ofta att en av studenterna som satt där och häckade hette Carl Bildt. Han var ordförande i kårpartiet Opposition -68 och var förstås egentligen motståndare till den civila olydnaden. På andra dagen steg han upp i talarstolen och talade till massorna med den där humorn som Bildt ibland tillskrivs:

Ni talar väldigt mycket om att ni står på marxistisk grund. Men jag skulle vilja veta vem som står på min blåa täckjacka.

Anders Carlberg har dock inte glömt att Bildt därefter försökte få Carlberg avsatt som mötesordförande. Enligt Carlberg blev Bildt ”nedröstad med ungefär 2000 röster mot sju”.

Bildt själv har inte pratat så himla mycket om sin tid som ofrivillig ockupant. Han har ju, till skillnad från andra närvarande, inte behövt rida på framgångar han nästan skördade i sin ungdom. Få av deltagarna i kårhuset då, maj 1968, anade väl att det var killen med täckjackeskämtet som en dag skulle bli landets store rorsman.

För övrigt lär också Ulf Adelsohn ha varit närvarande i kårhuset, liksom Jan Guillou. Så man kan så klart förstå att stämningen blev minnesvärd för de inblandade.

Nere vid Pite älva.

Av Kalle Lind

den 2012-03-14

i blogg

Ronny Eriksson syntes för det mesta i SVT på nittiotalet. Han tillhörde Namnen i Släng dig i brunnen, han gjorde de egna serierna Lid i natt och Bondånger, han var bisittare i Snacka om nyheter och den vänstriga motvikten till Stefan Grudins karikatyr på reaktionär gubbe med Viagrafixering (att det verkligen var en karikatyr har ännu inte bekräftats från centralt håll).

Sen drog Ronny Eriksson sig tillbaka dit han kommit ifrån: Piteå. Där är han skitstor. Det första som möter en på Kallax flygplats är en gigantisk bild av Ronny Eriksson, Bo Kasper och några idrottsmänniskor från bygden.

I Piteå har Ronny Eriksson haft ett band sen 1977: Euskefeurat. Det låg på is – allt ligger på is i Norrbotten – när Eriksson turnerade som ståuppkomiker, men är på banan igen. Med rötter i nån sorts folkprogg, med texter från gränslandet mellan Karl Gerhard och Ola Magnell, med ett tilltal som spänner mellan robertbrobergskt överspända finurligheter och ett naket sentimentalt countryallvar.

Trots att jag är en svuren vän av komiken, i vilken form den än visar sig, är jag mer imponerad av Ronny Erikssons allvar än av hans skämt. Skämten blir lätt av typen ”hur mycket jag än ljuger så ljuger de mer i riksdagen” och ”nu sjukskriver jag mig för att slippa äta lunch med Sven-Otto Littorin på arbetsplatsbesök”. Även om perspektivet alltid är den norrbottniske underdogens, den lille medborgarens, pinnebergarens, så glider det lätt över i lättköpt politikerförakt.

Allvaret, däremot, är genuint. Och allra bäst är kanske Euskefeurats galghumor. Inkännande historier om folk från byn som tufsats till av centralisering och urbanisering och de där krafterna som inte ens sossarna har haft makt över.

”Gode Gud i himmelen” är en nyvorden favorit från Lurv (2007). Tyrone, en lirare i mängden, alldaglig och unik, för ordet i en uppriktig men försiktigt fumlig bön:

Gode Gud i himmelen

Kommer du ihåg mig än

fast det säkert nog kan vara tjugu år sen ungefär?

Sist vi hade nåt ihop

var väl yngsta grabbens dop

och sen dess så har jag inte velat vara till besvär

Han berättar om drömmar som sprack och fruar som stack med pick och pack, på ett språk som blandar snitsigheter med prosaismer:

Mol allen o medioker

fick jag hjälp av Jonny Walker

och tillsammans grävde vi min egen grop

Den begravde jag mig i

med lögn o svek o fylleri

och sen blev det bara skit med alltihop

Jag vet sen gammalt att jag är lättrörd, men gåshuden och rycket i ögonlocken överraskade mig ändå när jag första gången hörde sångens skoningslösa slutkläm …

Gode Gud i himmelen

Idag ska jag till läkaren

men jag lovar dig att göra bot o bättring efteråt

Jag ska följa dina bud

om du käre gode Gud

gör så att de inte hittar nånting på min röntgenplåt

… som konstlöst och sömlöst glider över från djupt mänsklig cancerskräck till precis lika mänskliga vardagsdrömmar:

Om du hör den bön jag ber

ska jag aldrig synda mer

Möjligtvis, kanhända nån gång gå på trav

Då skulle det väl va okej

med ett stalltips ifrån dej

Det vore bra men se det inte som ett krav!

Som ståuppkomiker var/är Ronny Eriksson stabil, trygg, underfundig, men kanske något farbroderlig i sin framtoning. I en tid då även svensk scenhumor fått egg och några droppar syra, kan hans gamla rutiner kännas väl mycket Piteå föredragsförening. Men han är en större textförfattare än komiker, och framför allt mycket intressantare om man i första hand ser honom som Berättare.

Då förtjänar han att nämnas i samma mening som Piraten eller Lars Molin.

Plankad musik.

Av Kalle Lind

den 2012-03-05

i blogg

För tillfället jobbar jag på P4 Radio Malmöhus. Titeln är ”bisittare”. Jag ser mig lite som en blandning av Paul Schaffer och ugglan Helge. Idag diskuterade vi låtplagiat apropå ett par låtar i lördagens Melodifestivalen (det är som sagt P4): Andreas Johnsons bidrag påminner en smula om Suedes ”Beautiful ones” och Christer&Lottas ”Don’t let me down” för tankarna till en låt med samma namn, skriven av ett obskyrt Liverpoolband för dryga fyrtio år sen – vilka vi snart ska återkomma till.

Vi hade en musikvetare med i studion: Thomas Olsson. Det är ofta roligt att plocka in akademiker i såna här diskussioner därför att de gärna svarar på tvärs mot vad folk förväntar sig: på samma vis som ingen språkvetare skulle drista sig till att berätta för folk hur de ska tala och skriva utan intresserar sig för hur språket faktiskt används, så kunde vår musikvetare dementera de flesta föreställningar om vad som är plagiat och ej.

Den spridda föreställningen ”man får stjäla fyra takter från en annan bit, det säger de ingenting om” kunde han så klart avfärda rakt av. Myten har troligen sitt ursprung i, eller blev i alla fall spridd genom, Martin Ljungs ”Rock-Fnykis”-monolog 1958 (tyvärr hittar jag bara andra hälften på nätet).

I själva verket ”får” man stjäla hur många takter som helst, alternativt inga. Det är svårt att ta patent på toner som ligger bredvid varann på ett klaviatur. Det är svårt att bevisa att man uppfunnit ett ljud eller ens en kombination av ljud. För att kunna hävda att något är stulet så måste man kunna påvisa att man själv har uppfunnit nåt. Hur många populärmusikkompositörer kan göra det? Hur många konstmusikkompositörer?

Nu finns det för all del prejudicerande fall där kompositörer faktiskt har fått rätt när de hävdat att andra melodimakare plagierat dem. Ett exempel vi tog upp i programmet:

Neil Innes – även känd som Ron Nasty – var en popmakare i gränslandet psykedelia-parodi, en typisk sextiotalsfigur som blev kompis med Eric Idle från Monty Python. Innes gjorde alla Beatlespastischerna i Beatlesparodibandet ”The Rutles”, som visade sig för världen i diverse mockumentärer, mest känd ”All we need is cash” (1978). Han gjorde det så bra att åtminstone ”Ouch!” (Help!) hamnade på bootlegutgåvor med The Beatles.

Men Innes skrev även andra slags låtar, fortfarande i en komisk tradition. På ”Monty Python – live at Hollywood Bowl” – scenshowen dit Innes kallats in för att underhålla medan pythönerna bytte drag – framför han den finstämda nonsensballaden ”How sweet to be an idiot”. Melodin i den kom senare att påminna alldeles otroligt mycket om den i Oasis ”Whatever”.

Faktum är att melodierna påminde så mycket om varann att Neil Innes framgångsrikt stämde Noel Gallagher och fick loss en vagnslast pund för sveda och värk.

Det tyckte vår musikexpert inte att han var värd. Han hade krävt högre verkshöjd om han hade varit domaren.

Själv tycker jag det roliga i anekdoten är att Oasis, som skyllts för att planka och vara ett andra klassens Beatles, i själva verket plankat Beatles meste pastischmakare. Vilket snarare torde göra dem till ett tredje klassens Beatles.

Rapport från Ersboda.

Av Kalle Lind

den 2012-03-01

i blogg

Minnesgoda läsare kommer ihåg att jag (i förra veckan) fick ett mejl som tipsade om Henning Sjöström-föreställningen i Ersboda Folkets hus. Jag har nu fått ett mejl från samme läsare (Tobias Levander) som tog sig tid att besöka showen. Det tackar vi alla honom för. Levanders mejl in extenso:

Jag kunde förstås inte hålla mig borta, då jag råkade befinna mig i Umeå. Föreställningen var rätt välbesökt. Troligen var jag (36) den yngste i publiken. Den genomsnittlige besökaren var troligen född före 1940, vilket väl kan antyda att denna blogg inte medverkat till att få iväg läsarna till detta evenemang. [Det ska vi i och för sig inte vara så säkra på, skriver man upprepade gånger om Hyland får man räkna med att snittåldern på läsarna kan vara rätt hög, bloggarens anm.]

Föreställningen bjöd på berättelser, musik, sång och även lite dans. De medverkande var en musiker på fiol och ibland gitarr, en lite kraftig och skäggig manlig skådespelare som stod för det bondska och mustiga och en duktig kvinnlig skådespelare som stod för huvuddelen av berättandet. Till skillnad från sin manlige motspelare kunde eller ville hon inte prata bondska, vilket hade den inte oväsentliga fördelen att man kunde förstå allt hon sa utan att ha vuxit upp i inre Västerbottens byar.

Berättelserna kretsade kring människor runt Burträsket (med en avstickare till en ort söder om Krylbo, då den vitt bereste gårdfarihandlaren Necka-Kaln vid ett tillfälle tagit stambanan och försökt sälja varor söderut) vid den tid då det gamla bondesamhället fortfarande levde kvar, men moderniteten gjorde sig påmind även i Västerbotten.

Ramen var ungefär den att gårdfarihandlaren Necka-Kaln (den manlige skådespelaren i väst och plommonstop) på bred bondska inledde olika berättelser, som sedan mer detaljerat berättades av den kvinnliga skådespelaren, med olika avbrott för antingen stämningsskapande fiolspel eller sång till gitarrackompanjemang. Den församlade publiken fick bl a höra om Lars Hansson som trodde han var Messias och blev inlagd på Umedalens sinnessjukhus i Umeå, försöken att flytta huset Albertina över det isbelagda Burträsket, en berättelse som tyvärr drog ut för länge på tiden.

Mest intressant var väl egentligen den avslutande historien (som inte utspelade sig i Burträsk-området) om det äldre paret som kom i konflikt med en hänsynslös gårdsherre och inte såg någon annan utväg än att ta sina liv, en klassisk historia om grym orättvisa. Till besvikelse för den här bloggens läsare ägnades föreställningen inte tid åt de mer mustiga och bisarra berättelser Henning Sjöström nedtecknat och som Kalle redogjort för.

Det närmaste man kom var kanske presentationen av Necka-Kaln som gammal. Han hade bl a hjärtproblem och var ofta tvungen att vila på soffan när han kommit fram till ett hus. Där låg han en stund och tog igen sig. När han var utvilad kom en tarmgasen i form av en rejäl brakfis som fick fönstren att skaka. Då sade Necka- Kaln: ”där släppte trycket på bröstet. Dags att göra affärer!”

Överlag en trevlig och väl genomförd föreställning jag är glad att jag besökte, vissa logiska luckor i historierna till trots (hur kan man misslyckas med att i sitt hem hitta något vassare än en trubbig och rostig såg, om man – som berättelsen säger – samma dag striglat sin rakkniv två gånger?). Som läsare av denna blogg inser jag dock snabbt att Henning Sjöströms berättelser innehåller guld som manusförfattaren helt missade att utnyttja.

Ur arkiven: Min polska julafton.

Av Kalle Lind

den 2012-02-24

i blogg

Jag skriver nuförtiden krönikor i tidningen Faktum, de hemlösas tidning i Göteborg-Malmö.

Ibland när jag sitter och deppar över att jag på 36 år inte har hunnit göra något med mitt liv – jag har aldrig bestigit berg, sprängt casinot i Monte Carlo, korsat kontinenter på motorcykel utan ljuddämpare, slängt teveapparater från hotellrum eller ens varit otrogen med grannfrun – så slår det mig att jag en gång i tiden faktiskt firade jul på ett barnhem i Polen. Och det är det inte alla som har gjort.

Nu var det kanske inte mitt livs mest glamourösa upplevelse, men onekligen originell. Som svensk förknippar man gärna begreppet ”julafton” med myspys och ett överdåd av barrträd, mättade fetter och lösryckta bitar Disneyfilm. På den polska barnhemsmenyn, där det årets övriga 364 dagar stod potatis, stod det på julafton potatis. Dock med ett extra festligt tillbehör: kål.

Jag var medbjuden som julklappsbärare av min dåvarande svärfar, som var medlem i en välgörenhetsorganisation där ett gäng halvkristna fyrtiotalister sörjde för varsitt fadderbarn. På den tiden såg jag mig som en samhällsomstörtande samhällskritiker och samhällsförbättrare, vilket jag främst manifesterade med att bära konstiga byxor och tycka diverse.

Egentligen var jag emot välgörenhet. Jag kallade det ”allmosor” och ”smulor från den rike mannens bord” och andra saker som jag läst i en bok. Jag ansåg att välgörenhet inte skulle vara ett sätt för privilegierade att visa upp sin gränslösa godhet och att fördelningen av våra resurser skulle skötas via skattesedeln.

Det tycker jag för all del fortfarande, men ändå måste det ses som ädlare av individen att ge sina sparpengar till polska barnhemsbarn än att ge dem till polska spritsmugglare. Mina medresenärer faddrarna gjorde i alla fall något praktiskt, samlade in kläder, köpte julklappar, berikade livet för några utsatta barn. Själv ägnade jag mig mest åt att batikfärga mina jeans. Visserligen som en protest mot borgarsamhället, men ändå inte helt konstruktivt.

Med tiden har alltså min inställning fått några fler nyanser. Jag vidhåller dock att det finns olika sätt att ge. Man kan ge för att man vill och man kan ge för att visa hur givmild man är. Man kan ge i skymundan och man kan basunera ut sin godhet med megafon och harskramlor.

En av våra medresenärer på Polenresan hade drag av självgodhet. På färjan över berättade hon, högt och artikulerat, för alla som inte ställt frågan, om hur många dagar hon lagt på att samla in gåvor i grannskapet. Hon berättade inte lika högt att hon hade tid till detta eftersom hon försörjdes av sin man och ändå behövde något att göra.

Däremot berättade hon, på ett inte överdrivet ödmjukt vis, att hon minsann inte bara köpt julklappar till sitt eget fadderbarn. Hon var dessutom så empatisk att hon även hade förbarmat sig över ett annat barn på barnhemmet, trots att det barnet egentligen låg utanför hennes ansvarsområde. Hon lade inlevelsefullt ut texten om hur ”ensam och sorgsen” den lilla pojken var och hur ”stora vackra bruna ögon” han hade.

Vi hoppade till när hennes monolog fick en lite oväntad slutkläm: ”Men jag vet inte vad han heter, så jag skrev ’Brunöga’ på paketet.”

Många år har förflutit sen den där jultrippen till den gråaste delen av Polen, men jag har tänkt på den där lille pojken åtskilliga gånger sen dess. Hans öde har väckt medkänslan också i mig. Inte nog med att han var föräldralös, ensam och sorgsen och inte hade någon svensk fadder. Ovanpå det kom alltså en överklasstant från Sverige och kallade honom ”rövhål” inför hela barnhemmet.

Dags att bege sig till Ersboda!

Av Kalle Lind

den 2012-02-24

i blogg

Det var ett tag sen jag tog mig an vad jag kallar mitt fjärde barn, det vill säga den här bloggen. Av outgrundlig anledning har jag inte så mycket tid över när allt annat – nytt arbete, nytt projekt, relativt nytt barn – är överstökat. Därför värmer det mitt hjärta när läsare hör av sig med just den sortens information som alltid fått mig själv att ticka och som är den här bloggens ryggrad och aorta:

BERÄTTARFÖRESTÄLLNING

En berättarföreställning baserad på Henning Sjöströms skönlitterära karaktärer.

Det här är berättelsen om livet under 30- och 40-talet i byarna kring Burträsket i Västerbotten. Om de människor som levde här, de som inte nämns i historien, men som alla uträttade stordåd i det lilla. Om kampen för att få mat på bordet, för att få behålla de nära och kära och för att ha kvar sin stolthet. I föreställningen träffar vi gårdfarihandlaren Necka-Kaln som gärna slog sig ner i gårdarnas kökssoffor och berättade historier.

Två berättare och en musiker framför på ett personligt och livfullt sätt de vackra, otäcka och spännande berättelserna.

Onsdag 29/2 kl. 19.00
Biljett: 140 kr inkl fika.
Förköp: Ersboda Folkets Hus (Umeå) (090-) 18 00 02

Man vill ju veta: tar de också med Sjöströms historier om hur Hennings kompis ligger med en arabiska (”Safta för fan! Annars tar det eld i dig!”) eller om hur Henning nästan fylledräper sin kompis i en båt? Jag förutsätter att de plockar in den om hur Anselm producerar tarmgas, men den stora frågan är egentligen hur man lyckas komprimera ett så rikt material till en enda berättarföreställning.

Det är en bit mellan Malmö och Ersboda, men om jag bara ignorerar alla förpliktelser så borde det gå. Ses vi där?

(Stort tack, Tobias Levander!)

Ett Frankrike på västkusten.

Av Kalle Lind

den 2012-02-11

i blogg

Finge man någon gång tillgång till den där tidsmaskinen och kunde ställa in den på tid och plats, så hade jag antagligen valt att resa till SR Göteborg i sjuttiotalets slut. Det lär ha varit en, som det heter, dynamisk plats.

I ett hörn av lokalen idel rödglödgade göteborgare: Janne Josefsson, Claes Malmberg, Lennart Pehrsson (senare Debatt och Aktuellt), Lasse Brandeby (innan han blev folklig) och, framför allt, proffsbråkmakaren Frank Gunnarsson.

I ett annat hörn av lokalen: sportchefen ”Loket” Olsson.

Samtalstonen måste ibland ha varit offensiv. På ett gemytligt vis naturligtvis.

Faktum är att särskilt Frank Gunnarsson yrde upp så mycket rök och damm där han drog fram och fick så många prickningar av Radionämnden (femton stycken och ett särskilt skarpt utlåtande från nämnden) att ledningen för lokalradion lyfte ut chefen Bo Carlson, sedan denne framhärdat i att låta Gunnarsson härja. Avsättningen ledde till att personalen protesterade och i förlängningen till ”en relativt långvarig stängning av stationen” (= fyra veckor).

Frank Gunnarsson har alltid fascinerat mig. Mest för att jag, från mitt skånska perspektiv, sett så lite av honom. Jag har känt till honom i alla tider och förstått att han varit nåt i hästväg när det gällt att sprida dynga över det reaktionära Sverige.

Han var med i några minuter i första omgången av Släng dig i brunnen och gjorde mest intryck med att ha ALLA knappar uppknäppta i jeansskjortan. Jag vill minnas att han pratade om hur Televerkets nya telefonomkopplingstjänst gav grönt ljus åt alla otrogna kärringar. Sen var han gäst en gång i Måndagsklubben med Claes Malmberg och Lennie Norman, och då pratade han om hur tråkig Jerry Seinfeld var.

Inget av det lät särskilt radikalt eller samhällsomstörtande i mina öron. Fast han lät förstås arg när han sa det.

Frank Gunnarsson – den gamla klyschan om att alla heter Glenn i Göteborg bör justeras; minst lika många heter Frank – lär fortfarande vara verksam med satiriska krönikor i SR Göteborg. Sin storhetstid hade han dock kring skiftet sjuttio-åttiotal. Då gick hans program Café Apropå, samtidigt som han gjorde morgonradio. Bäggedera lär ha orsakat en och annan indignerad stroke hos den göteborgska redarsocieteten.

I en gammal ETC (11/82) hittar jag en transkription av en av de prickade sketcherna. Det bygger på att några göteborgska kommunalpampar varit på studiebesök i Calcutta. En speaker påar: ”Efter en stadig lunch på Hotell Starvation är det då dags för den första studieresan ut till en av Calcuttas många soptippar” Därefter framträder fyra vid tiden välkända göteborgska kommunpolitiker – Sven Hulterström (S), Stig Gunne (M), Werner Wessberg (C) och kyrkoherden Ebbe Hagard (M) – i dialoger av typen:

– Det var nånna magra satar.
– Hårt svinnade typer.
– Är det inte mat snart?
– HÅLL KÄFTEN HULTERSTRÖM!
– Öh du, har du sett, dom äter inte bara på soptippen, dom bor här också.
– Nämen är du hungrig, lille stackare?
– Är det inte mat snart?
– HÅLL KÄFTEN HULTERSTRÖM!
– Tänk på att vi är gäster här i landet!
– Har du sett sån jävla benget, va?
– Mmm, men du förstår, att du är hungrig, det är inget annat än en fördelningsfråga.

I slutet sammanfattar den moderate kyrkoherden:

Ja, den himmelske fadern har idag uppenbarat att vi moderater grovt underskattat soptipparnas betydelse när det gäller att försörja de arbetslösa skarorna i Göteborg. Låt oss tacka Gud och leda packet till Tagene-tippe istället för till socialbyrån, det skulle spara miljoner.

Och Sven Hulterström (sedermera kommunikationsminister 1985-89 och sossarnas gruppledare i riksdagen) fyller i:

Ja, om dom arbetslösa göteborgarna på samma föredömliga sätt som Calcuttaindierna åt upp stadens sopor skulle ju också de allvarliga sanitära problemen som sophanteringen utgör, lösas.

Som ni anar: det är inte den där rakbladsvassa nålfina försåtliga Oscar Wilde-satiren. Intrycket man får är snarare en påtänd Ricky Bruch i en kristallbutik. Samtidigt läser jag in en vällustig munterhet i rallarsvingarna.

I ETC-artikeln publiceras också några utlåtanden från Radionämnden, där ytterligare några Frank Gunnarsson-signerade radioinslag beskrivs. Radionämnden refererar inslag om ”moderaterna och deras Führer, utedassittaren Gösta ’Vargtand’ Bohman”, om göteborgska privatskolor där mellanstadieungarna talar om strid för ”vårt ariska folk” och högstadieungarna skanderar ”ein Volk – ein Reich – ein Führer”, och inte minst om en kostym som Ulf Adelsohn låtit sy upp av tretton tekoarbetare (”vidareutveckling av lampskärmstillverkningen i Tyskland under tidigt 40-tal”).

Man kan förstå om somligt folk – särskilt sånt folk som röstade blått – tog illa vid sig.

Om det var en rimlig reaktion av Radionämnden att göra ett särskilt skarpt yttrande, eller av radioledningen att ge silkessnöret till den chef som vägrade tysta Frank Gunnarsson, ska jag däremot låta vara osagt. Särskilt inte som Radionämnden använde sin gamla klausul om att inslagen stred ”mot avtalets krav på god underhållning”.

Att det alls har funnits ett statligt reglerat krav på god underhållning känns så här, några decennier senare, inte alldeles vackert. Särskilt som Lennart Hyland fick hålla på i några decennier utan att nånsin befinnas strida mot kravet.