blogg • Sida 37 av 103 • kallelind.se

Holt ruten.

den 2012-02-02

I En man med ett skäggs serie ”Kalle Lind utnyttjar sin föräldraledighet till att se om gammalt SVT-mög” har turen kommit till Anna Holt. Tre serier om denna tuffmjuka spanare gjordes under nittiotalet: Den vite riddaren (som är en science fiction-satir), Anna Holt – polis (som utspelas innan Den vite riddaren fast att den gjordes efter) och Anna Holt (som bara hjälpligt hänger ihop med de två första).

Manus skrevs av Guillou och GW. Fast inte om man tittar noga i eftertexterna till den tredje serien, då bara GW står som författare. Och tittar man riktigt noga så finns det också x antal manusbearbetare, så misstanke föreligger att herrar Jan och Leif inte orkade plita ner vartenda ord själva. De hade säkert en massa annat att göra också.

Efter genomtittning av samtliga 21 avsnitt infinner sig ett antal reflektioner/frågor:

1) Vi rör oss i vanlig ordning i Guillou-GW-universat. Figurer från GW:s romanvärld – kommissarie Jarnebring, spanarna Berg och Borg – möter figurer från Guillous romanvärld – Säpos Stålhandske, den slemme reportern Per Wennström, den orubblige reportern Erik Ponti, den populistiske politikern Erik Gyttorp – och alla möter de så klart Guillou och GW, som sitter på Caféet och levererar salta kommentarer om de ”pederaster, lite narkomaner, småtjuvar, minst en väderflicka och två blivande programledare på ZTV” omkring dem.

Jag gillar verkligen tanken med en sammanhållen fiktiv värld, som ju dessutom får ständig påhälsning från den riktiga världen. Lite oväntat är Jan Guillou Sveriges meste Stan Lee eller Kevin Smith, även om han själv säkert hellre hade tyckt om att jämföras med Balzac.

Problemet är att det på teve blir inkonsekvent. Skådespelare byts ut huller om buller. Den Jarnebring som vi lärt känna som Sven Wollter i Mannen från Mallorca, Profitörerna och I lagens namn; ser nu plötsligt ut som H:son-Larsson i Göta kanal. I Anna Holt – polis möter vi Peter Andersson som korrupt snut, i Anna Holt möter vi Peter Andersson som en annan korrupt snut. I de tidiga avsnitten av Anna Holt spelar Staffan Göthe Kvällspressens Per Wennström, i det sista dyker plötsligt Gert Fylking upp i samma roll. Nu jobbar han plötsligt på en tevekanal. Bengt Blomgren spelar sammanlagt tre olika kluriga äldre gentlemän som på olika vis griper in i handlingen.

En del knas uppstår i ambitionen att binda ihop Anna Holt – polis med Den vite riddaren, som alltså gjordes tidigare men ligger efter i kronologin. Det sista avsnittet av Anna Holt – polis utspelas i princip parallellt med det första av Den vite riddaren, vilket gör att märkligheter uppstår när man ser dem i kronologisk ordning: plötsligt har Anna Holts bästa spanarkollega Carina Olsson (Görel Crona) upplösts i en blå rök under ett toalettbesök, plötsligt har Jarnebring degraderats från att vara spaningsledare till vanlig spanare, plötsligt har Anna Holts relation med den gifte Daniel Kipchoge gått från att vara polishusets mesta snackis till att vara helt okänd för alla.

Och ännu mer halvdant blir det när man sen gjorde ännu en serie som utspelas efter Den vite riddaren. Teamet bakom den tredje serien tänkte antagligen att ingen skulle minnas nånting från de serier som gått några år tidigare, och skaffade därför Anna Holt en ny och mycket sämre lägenhet, bytte ut Görel Crona mot Catherine Hansson och glömde bort alla de relationer som finns runt Anna Holt i den första serien (ex-mannen, mamman, pappan, bästa väninnan Sanna).

Den stora frågan blir då alltså: finns det verkligen inga andra skådisar i Sverige än Peter Andersson och Bengt Blomgren? Och vad i rimlighetens namn gjorde att Görel Crona var upptagen när sista serien skulle göras?

2) I Den vite riddaren dyker alltså Ekot-reportern Erik Ponti upp, känd från böcker som Det stora avslöjandet, Ondskan och Coq Rouge-dekalogin, jägare och lebeman, f.d. aktivist i Palestinarörelsen, känd för sin omutlighet och heder. Här antas han av Säpo vara hjärnan bakom de väl utförda politikermord som utgör storyn och har en sexuell relation med Finlands utrikesminister.

Den stora frågan blir då alltså: eftersom Erik Ponti alldeles uppenbart bygger på Jan Guillou – kan då inte skildringen av honom beskrivas som ”självgod”?

3) Särskilt den första serien (i kronologin!), Anna Holt – polis, handlar påfallande mycket om mänskliga relationer. Anna Holt är frånskild, bråkar med sin f.d. man (Persbrandt), pratar fiskpinnar med sin son, har spända relationer till sina föräldrar, har en bästa väninna, pratar förtroligt med Görel Crona i bilen, inleder ett passionerat prassel med Kelly Tainton, har en sån där typisk tjejkväll med väninnorna då de dricker vin, fnissar och plötsligt börjar dansa.

Den stora frågan blir då: var det Guillou eller GW som helst skrev de relationella bitarna? Vem av dem kunde veta så exakt hur det går till när tre vuxna väninnor träffas och spontandansar hemma?

Svar på frågorna lämnas lämpligen i kommentarsfälten. Råkar du hette Jan Sverre Lucien Henri eller Leif Gustav Willy betraktas svaren som särskilt intressanta.

Ett inlägg om gammal porr.

Av Kalle Lind

den 2012-02-01

i blogg

På diverse avvägar har jag kommit över en pdf av ett gammalt pornografiskt magasin, Berth Milton seniors tidiga PRIVATE (sedermera tog hans son Berth Milton jr över porrimperiet Private Media Group och blev en av Sveriges trettio rikaste människor). Magasinet är troligen från sextiotalets slut – inga årtal finns i själva trycksaken.

Det är ett fascinerande stycke läsning. Framför allt för det genomskinliga försöket att legitimera tidningen genom att hänvisa till läkare och psykologer och medvetet rida på den våg av sexualmoralsifrågasättande som gick genom Norden under sextiotalet. I en ledare som slår knut på sig själv i sina försök att låta seriös skriver någon (gissningsvis Berth Milton Sr själv):

På något sätt vill vi försöka besvara alla de förfrågningar som kommit oss till del från så många av PRIVATEs köpare. Vi vill inte påstå att frågorna äro lätta att besvara. Tvärtom. Utan överrespekt för titlar är det bara att konstatera i hur hög grad alla de brev vi läst, avsända från de mest skilda orter i Sverige och runt om i Europa, äro skrivna av intellektuella kapaciteér. Lärare, läkare, jurister, arkitekter, konstnärer, företagsledare o.s.v., som regelbundet läser PRIVATE. Det gläder oss. PRIVATE fyller en uppgift. Superlativer som, frimodig, ärlig, emanciperad, förekommer ofta i breven.

Sen följer en utvikning om hur vetenskapen en gång trodde att de tidiga tågens hastigheter (30-0 km/h) skulle vara farliga för resenärernas ögon. Kopplingen till porr är inte helt självklar, men andemeningen är väl att folk ofta hade fel förr i världen, och därför också hade fel när de ogillade porr:

Det finns också nutida sansade kloka och erfarna män och kvinnor som utan att tveka äro helt övertygade om att en vidgad visualerotisk horisont skadar, förleder och fördärvar. Vem? Hur? När? Förunderligt är att en rad behov äro helt reklamlegala och i legiokretsar nonchockaccepterade. Ät NNs soppa och få ert dagliga vitaminbehov, drick NNs öl och må gott, rök NNs cigarretter i pausen, det stimulerar, prova NNs Wisky och relaxa. Allt illustrerat på det mest aptitretande sätt. Tydligen accepterat.

Vem kan i det läget med fog representera ett flertal (vilket) och avgöra vad fria och intellektuellt receptiva människor önskar se och stimuleras av inför den mest genomgripande och allmänt förekommande av alla drifter. Läkare och psykologer, med vetskap om och förståelse för sedan generationer tabubelagda problem, kommer utan tvivel att i harmonibefrämjande syfte alltmer receptera och rekommendera idéer som PRIVATE redan nu förfäktar.

PRIVATE anno 1960-tal var alltså frimodig, ärlig och emanciperad, enligt dess utgivare. För att ytterligare göra skriften rumsren intervjuas kompositören Bo Nilsson, vid tillfället aktuell med musiken till teveserien Hemsöborna, som tydligen också har en bakgrund i typografin:

I min egenskap av typograf beundrar jag det vackra färgtrycket och detta i förening med den intelligenta och psykologiskt riktiga uppläggningen av både tidningen och modellerna tilltalade mig oerhört.

Nilsson sammanfattar sina intryck: ”detaljerad, aptitlig och riktig”.

Hur ser då denna tidning, i princip rekommenderad av läkare och psykologer, ut? Tja, det är en massa gynekologbilder. Med bildtexter som ”jag är upplagd, är du?” Novellen ”Nordens Mona-Lisa” har lite litterära ambitioner, även om jag inte kan säga att författaren lever upp till dem:

Under tystnad lät hon mina händers upphetsning sköta den tyngda fingerspetsvandringen utefter hennes vita kropp. […] Hennes sötma och min stora, blodröda vinstock möts på halva vägen, girigt sög hon med sitt pulserande sköte på min glödande lem.

Vi hittar också ett par limerickar som inte heller riktigt motsvarar den bild av en frimodig, ärlig och emanciperad produkt som målas upp på ledarplats:

Man kan aldrig förlora
sa en flicka från Nora
Om man tänker att,
liksom jag varje natt,
det är bättre att fnaska än hora.

En fru som kom sent hem om kvällen,
sa till mannen, en hygglig och snäll en.
Du ska veta att,
jag haft roligt i natt,
blivit pippad på tre olika ställen

Visst finns här ett glapp nånstans mellan teori och praktik? Visst håller inte riktigt Berth Milthon seniors tidning det som Berth Milthon seniors programförklaring utlovar? Och visst känns inte de där limerickarna aptitligare bara för att redaktionen har fått många brev från läkare?

(Tack till Martin Kristenson och Pidde Andersson. Jag läser naturligtvis inte såna här tidskrifter själv. Som den pryde man jag är valde jag f.ö. tidningens minst detaljerade bild som illustration åt bloggposten.)

Jan-och-Skytteklubben.

Av Kalle Lind

den 2012-01-29

i blogg

För länge sen var Göran Skytte en arrogant, stöddig och självupptagen journalist med radikala förtecken. Sen la han radikalismen på hyllan och slutade vara journalist.

Som skribent var han mångordig och tryfferade sina texter med långa utvikningar om sin egen ångest eller sin egen bokhylla och inte alltid gick det att se vad dessa utvikningar hade med ämnet för texten att göra. Ibland kunde man ha överseende med det, eftersom utvikningarna gärna var intressantare än huvudämnet.

I ETC 2/1982 skriver Skytte om sitt handlande med aktier, fortfarande med kritisk och självironisk blick, under rubriken ”ETC Fifflarskola”. Några år senare hade han, delvis för sina uppdragsgivares pengar, spekulerat ihop en så god portfölj att den kritiska blicken helt försvunnit från aktieskildringarna.

Skyttes skildring av hur han säljer av aktier dagen efter inköpet för att kunna dra av förlusten, för att sen omedelbart köpa tillbaka samma aktier, är naturligtvis intressant. Ännu intressantare är den långa, och för handlingen relativt ovidkommande, redogörelsen för hur han super ihop med tre gamla maoister (ja, Skytte skriver om sig själv i tredje person):

Det blev en fest i kräftans vänkrets där de inbjudna killarna mätte kuk. Guillou och Skytte och Myrdal och Gormander. Det började med att Guillou ger Skytte i uppdrag att hämta kräftor på Östermalmshallen. Sex kilo svenska kräftor à 195: – kronor [sic!] kilot. Guillou antyder därmed att han har en lång och tjock kuk.

Skytte tar sig till Östermalmshallen och ställer sig i kön bakom en person han känner från näringslivet, koncernchefen Bengt Haak på Skånska Cementgjuteriet. Skytte förstår nu att det föreligger risk att han måste lägga upp 1.200 kronor på disken för att lösa ut Guillous kräftor. Skytte inser också att han troligen inte kommer att få tillbaka dessa pengar, när det väl blir fest och snaps och prat så passar det sig inte att kräva var och en på betalning.

Skytte beslutar sig dock för att hålla god min, han bestämmer sig för att lägga upp 1.200 och sedan inte andas mer om saken. Skytte visar därmed inför sig själv att också han har en stor kuk. Därtill räknar han med att även Guillou kommer att uppmärksamma detta förhållande.

Skyttes plan spricker emellertid omedelbart. När han fått kräftorna och börjar rota efter American Express-kortet så säger den där Stockholms-knodden bakom disken som för övrigt ser ut som en bög i likhet med alla andra Stockholms-knoddar att kräftorna går på redaktör Guillous konto. Skytte inser då att Guillou har en kuk som är mycket längre och tjockare än han någonsin kunnat föreställa sig.

Så samlas då alla till fest i den djupa Upplandsskogen. Självklart har vi inte några hattar och mångubbar, men vi har Myrdal och han är en fullkomligt magnifik uppenbarelse, han talar oavbrutet och han talar så högt att ingen annan kan höras, man känner sig som på ett torgmöte, han talar om Afghanistan (med sakkunnig betoning på andra stavelsen) och han talar om Aksel Larsen i Danmark och Deladier i Frankrike, han skall tillbringa hösten i Kina och vintern i Cannes, han näpser bokförlag och han dinerar med Buster von Platen och han har en oerhört lång och oerhört fet kuk som han oavbrutet lägger upp för allmänt beskådande på bordet mitt bland kräftorna. Vi andra sitter förstummade.

Och så är det då Gormander. Jag fattar omedelbart sympati för honom. Han verkar vara en alldeles vanlig kille, fast ovanligt begåvad. På något sätt söt och rar. Han sitter där vid min högra sida och han pillar och han sörplar och så vänder han upp sin spetsiga näsa och säger med alldeles oskuldsfulla ögon att det här är ovanligt goda kräftor och att Guillou måste lagt ner mycket jobb på att koka om dem.

Det blir då pinsamt tyst vid bordet. Alla förstår att denne stackars Gormander tror att det handlar om turkiska kräftor. För 27 kronor kilot. Sådana som man plockar upp ur ett frysfack på Konsum och tvingas koka om för att festen inte skall bli skandal. Naturligtvis är det ingen som med en min låtsas om att man fäster minsta lilla vikt vid hans uttalande. Det är som om ingen ens hört det. Man låter det passera. Men alla vet dock hur det ligger till. Han har en mycket liten snopp. En sådan där liten vit vattensnopp.

Allting går att sälja med mördande reklam.

Av Kalle Lind

den 2012-01-27

i blogg

Halvimponerade föräldrar.

Av Kalle Lind

den 2012-01-24

i blogg

Jag for på semester för en tids sen och satte då i mig Kjell ”Kee Marcello” Lövboms hedonistiska levnadssaga Rockstjärnan som Gud glömde. Jag är lutheran. Kee Marcello unnar jag mig bara på semestern; nu är jag hemma i gråslasket och läser Thage G. Petersons memoarer.

Bland Kjells/Kees hundratals anekdoter om snöiga näsor och giriga managers och Ian Hauglands långa förhud (21 kapsyler!) och kvinnor som behärskar den ädla konsten undervattensfellatio, är det en som får särskilt fäste i mig. Kee försöker regelbundet förklara för sina socialdemokratiska västerbottniska föräldrar vilket lyckat liv han lever, och de är glada så länge han mår bra. Han redogör för USA-turnéer och möten med Lemmy och Bono och mamman nickar och säger ”vad bra, Kjell”.

En enda gång märker han att mamman blir ärligt imponerad. Det är när hon förstår att Kee känner Nisse Landgren.

Det påminner mig om en föregivet självbiografisk Åsa Grennvall-serie. Seriens Åsa försöker berätta för sin pappa att hon har gett ut si och så många album, fått si och så många stipendier, fått si och så positiva recensioner. Pappan sitter ointresserat kallsinnig. När Åsa i en bisats råkar nämna att hon via Svenska Serieakademien har träffat Arne Hegerfors bror (Sture, akademiens president) tänder pappan på alla åtta: ”Det var som fan! Känner du Arne Hegerfors bror?”

Det påminner mig för övrigt också om en passage i Jan Guillous memoarer. Guillou träffar Pierre Schori – kabinettssekreterare med ett imponerande internationellt kontaktnät – på krogen för att få lite insiderinfo från verklighetens Peter Sorman. Efteråt visar Schoris livvakter för absolut enda gången nåt som liknar beundran: ”Känner du Jan Guillou?” Schori svarar: ”Självklart.”

Då hade de där livvakterna antagligen också sett sitt skyddsobjekt i samröre med diverse utrikesministrar, premiärministrar, statsministrar och diktatorer. Ingen av dem hade dock skrivit om en agent som hette Röd Tupp.

Det påminner mig dessutom om en historia ur verkligheten som en skådespelare berättade för mig en gång. Han erkände att han hade ett visst bekräftelsebehov och antydde att det berodde på att hans föräldrar aldrig riktigt noterat att han fanns.

En gång tävlade han och en kollega om vem som hade mest ointresserade föräldrar. De spelade huvudrollerna i samma pjäs. Efter premiärföreställningen träffade de respektive föräldrapar.

Min skådespelarbekant räknade kallt med att vinna tävlingen när han berättade för kollegan att hans föräldrar på frågan ”vad tyckte ni?” hade svarat ”mm”. Kollegan replikerade: ”Då vann jag. Mina sa: ’Har du bilnycklarna?'”

Avdelningen Omslag jag inte riktigt begriper.

Av Kalle Lind

den 2012-01-19

i blogg

Ja, alla kastade sig väl över Moderaternas gamle partisekreterare Lars Tobissons 550 sidor tjocka redogörelse för sin livsgärning när den kom härom året. Jag ska villigt erkänna att jag bara skummat, men tycker mig ändå finna att det gamla djungelordspråket ”När Tobisson berättar vill man gärna göra något annat” äger sin riktighet.

Det mest spektakulära är väl egentligen det där omslaget. Vi har avhandlat ett par udda omslag här på bloggen tidigare, men det här är trots allt mer förbryllande. Av alla bilder som någonsin tagits på Lars Tobisson – varför väljer han just det?

Jag har som sagt bara skummat, men finner inget i innehållet som ger en vink om bildvalet. På sidan 13 berättar han visserligen om sin förlossning, som delvis fick utföras med tång, vilket medförde att han genom livet gick med en vit fläck i nacken i sitt annars mörka hår. Är det den han pekar på? Utgör nackens vita fläck nån sorts symboliskt ledmotiv i Tobissons liv och levnadssaga?

Någon annan rimlig förklaring finner jag inte, men visst, jag erkänner villigt att jag fick panik när jag nådde rubriken ”Riksbanksreform” och var tvungen att skumma det kapitlet ännu snabbare. Kanske ges någon tydligare hint om omslagsvalet där. Annars är väl den mest plausibla gissningen att Tobisson tillstår vad vänstern alltid anat: att han är den felande länken.

Fredagsstämning i riksdagshuset.

Av Kalle Lind

den 2012-01-18

i blogg

Arbetet med den kommande kioskvältaren 100 festliga riksdagsledamöter har inletts. Under researcharbetet trillar jag över nedanstående meningsutbyte ett antal riksdagsledamöter emellan. Det hölls på vad man då för tiden kallade ”elektronisk post” (ep) och hade sitt ursprung i att

a) KDS-ledamot Marta Okoutsoglou (som jag f.ö. inte hittar vid en snabbsökning på nätet och eventuellt kan vara ett falsarium) hade fått fel överrock med sig från Ingenjörsvetenskapsakademien och b) KDS-ledamot Tuve Skånberg något tidigare försökt yrka avdrag på en frack som han burit på en kungamiddag.

Denna bitvis underliga, bitvis mycket underliga diskussion utspelade sig 8-11 december 1992 och bevarades till eftervärlden av Ny Demokratis John Bouvin (tack för din insats för demokratin, John!):

08 dec 1992 14.40
Från Marta Okoutsoglou (KDS):
Du som tog fel överrock på IVA härom kvällen. Den var min. Din hänger kvar på IVA. Din rock var en svart Melka med blått foder. I fickan fanns en riksdagskasse, ett par bruna handskar och en nyckelknippa med text LKAB på brickan. Min rock var en svart Melka med blått foder. I fickan fanns ett par svart handskar och en nyckel till mitt rum på riksdagen. Hör av dig.

09 dec 1992 10.31
Från Bengt Silfverstrand (S)
Nej jag har inte tagit någon svart rock med blått foder. Äger överhuvudtaget inte någon dylik tingest. Den enda KDS-mantel på villovägar jag hört talas om är en begagnad frack buren på kungamiddag, och för vilken yrkats avdrag med 3.480 kronor i deklarationen. Skattemyndigheten nobbade dock dylik framställning med motiveringen att endast avdrag för skyddskläder kunde beviljas. Vilken njugghet!

09 dec 1992 11.47
Från Annika Åhnberg (S)
Jag begriper ingenting av allt detta med rockar, men den som saknar rock kan väl höra med Lars Werner, han hade en gång tre överrockar.

09 dec 1992 12.35
Från Hugo Hegeland (M)
Eftersom jag är varken rocklös, fracklös eller svarslös är mitt besked: Jag förstår att någon annan än jag lagt beslag på annans rock då mina kläder är mina.

09 dec 1992 15.06
Från Lennart Fridén (M)
Humor behöver vi mera av – men på rätt ställe. Någon har blivit av med (fått bytt) sin rock med – om jag minns rätt – bl.a. nycklar /Sådana skall man aldrig ha i obevakade ytterrocksfickor!/ och efterlyst den via ep. Vårt fina hjälpmedel ep skall vi inte belasta med ”skräp” – sånt finns det andra fora för…. Jag undrar om div. lustigkurrar skulle vara lika glada om det var deras rockar och 38 nycklar m.m. som försvunnit?!! Jag hoppas att rockbytarna nu funnit varandra.

09 dec 1992 21.34
Från Gullan Lindblad (M)
Icke heller jag begriper något om denna förlorade rock. I somras gick det ett program på TV som hette ”Vita rockar och svarta papper” men det var en helt annan sak. Sjäv äger jag icke någon svart rock.

10 dec 1992 00.29
Från Christer Lindblom (FP)
Vad klockan än har varit under dagen har det dykt upp meddelanden om den mystiska rocken. Det börjar likna rockaround-the-clock!

10 dec 1992 07.26
Från Hugo Hegeland (M)
Hugo Hegeland har också förlorat en rock i riksdagshuset och fått överta en sämre rock, men ändå inte kunnat låta bli att le åt den nu pågående efterlysningsprocessen. Den slutar sannolikt först i ett djupt svart hål, samtidigt som konstateras kan att utöver några få lustigkurrar i riksdagen finns det fler tråkmånsar.

10 dec 1992 15.09
Från Bengt Silfverstrand (S)
Nej med snälle herr Fridén, inte skall han väl blir purken för att ledamöter över partigränserna känner medkänsla med kollegers förlust(els)er. Enligt förljudanden har den försvunna rocken med det blåa fodret nu återfunnits välbehållen och med ovittjat fickinnehåll. Däremot råder fortfarande ovisshet om den svarta KDS-frackens vidare öden.

I stunder av kris – för frackinnehavare – såväl som för andra bjuder vi gärna på ett ord på vägen:

Svarta frack (mel. Svarta tupp…)
Svarta frack, bättre begagnad,
blott en rynka nere vid sätet.
Svarta frack på rea inhandlad
Buren stolt inför majestätet.
Men när den svarta fracken drogs av
från skatten av Skåneprelaten
blev den helt plötsligt ett väckelsefall
för skattmasen och så för staten.
Var finns (sens)moralen?
Att inte få avdrag för frack och kostnad i valen.
Frid över staten,
förbarme er över den folkvalde Skåneprelaten.
Mr Rimfrost

10 dec 1992 19.37
Från Tuve Skånberg (KDS)
Dyra kollegor,
Jag ber om tillgift att jag missbrukar er uppmärksamhet, men ert
sinne för heder och ära ger mig måhända rätt att ta till orda.
Riddar (S)ilfverstrand af LO-borgen har nu trenne gånger med sin
vassa käpp stuckit mig för mitt misslyckade avdrag av en frack vid
kungamiddagen. Led vid sin instängdhet i LO-borgen har han velat
driva gäck med mig, en medskånsk gråbroder, och missunnat mig
min nya dräkt. Eller är det kanhända min frihet riddar
(S)ilfverstrand avundas, där han framlever sina dagar instängd i
den dystra LO-borgen? Då kanske en liten visa kan muntra den
kittslige riddaren?

En liten visa om frihet
(mel.: Vem kan segla…)
Vem kan leva förutan frack,
vem kan avvara avdrag?
Vem kan gästa på kungens slott
utan att riskera sitt omval?
Jag kan visst leva förutan frack,
och jag kan avvara avdrag!
Och jag kan gästa på kungens slott
utan att riskera mitt omval.
Herr (S)ilfverstrand äger ju ingen frack
– så han kan väl avvara avdrag.
Men han kan ej gästa på kungens slott
utan att riskera sitt omval!

God Jul, Bengt Silfverstrand. Och minns på julafton skaldens ord: ”Nidvisenattens köld är hård….” Måtte din dystra borg upplysas av glädjens ljus!

10 dec 1992 20.30
Från Bengt Silfverstrand (S)
Broder Tuve!
Liten tuve stjälper ofta stort lass!

10 dec 1992 21.13
Från Bengt Silfverstrand (S)
Ode till KDS!
Du har tappat din frack och din själ ljus och klar,
Guds barn i politiska livet.
Så sitter du där med en rumpa så bar,
och allt heligt du övergivit.
Båd vård
nadsbidrag och herr Einhorns modell,
allt är borta, tillspillogivet.
Tänk efter fort, förrn vi föser dig bort.
Guds barn i politiska livet
Mr Rimfrost

11 dec 1992 02.11
Från Maud Ekendahl (M)
Jag är inte den som sänder EP hur som helst, men nu får det vara ett slut på riksdagsmännens trams. God Jul och Gott Nytt År. Tänk om massmedia fick information vad ni män!!! håller på med. Det är urlöjligt!!
Maud Ekendal

11 dec 1992 02.21

Från Maud Ekendahl (M)
Sluta NU alla med detta! Kom ihåg att Ni var och en representerar
Vårt land!
Maud Ekendahl

Från Birgitta Hambraeus (C)
11 dec 1992 10.11
Tack Maud! Birgitta Hambraeus.

Från Wiggo Komstedt (M)
11 dec 1992 13.58
Till Riksdagsledamöterna
”Lustigkurrarna” firar tidig julafton i ”burken”. Vi är faktiskt ett antal ledamöter som har annat att syssla med än att tvingas vara med i Era jullekar. Så inför fortsättningen – för det blir väl en sådan – ta reda på vilka som vill vara med Er och leka och låt oss andra slippa. Vi som är här för våra väljares skull.
Julhälsningar
Wiggo Komstedt

Från Bengt Silfverstrand (S)
11 dec 1992 15.35
Julen är vänlighetens och omtankens högtid. Därför måste jag ändå få kvittera herr Komstedts vänliga julhälsning. Här kommer den.

Vinterfrost
Vilken prakt naturen skänker
ögat i sin vinterskrud.
Busken som av glitter blänker,
lik en översnöad brud.
Rimfrost är det dock som sprider
denna prakt i bistra tider.
Så jag tänker, så jag drömmer
ensam vid mitt diktarbord.
Medan gråa dimman tömmer
regn och glopp å hemmets jord.
Snö tycks knappast vara inne.
Skalden har dock frost i sinne!
God Jul önskar
Mr. Rimfrost

11 dec 1992 23.58
Från Charlotte Cederschiöld (M)
Nu har det gått för långt. Om inte hr Silfverstrand omedelbart slutar stjäla andras tid samt missbruka EP:n måste vi som har annat att göra se till att spärra datorn för inkommande meddelanden från hr Silfverstrand och en del andra. De som deltagit i detta missbruk arbetar hårt på sin inkompetensförklaring. Tala om oral inkontinens eller logoré! Jag säger inget om att söka sin rock en gång, men detta! Sluta nu – annars får detta trams tråkiga konsekvenser!
Charlotte Cederschiöld

Tack så hjärtligt för massagen!

Av Kalle Lind

den 2012-01-17

i blogg

En av målsättningarna med den här bloggen är att ta Hasseåtage tillbaka från fyrtiotalisterna. Jag har marinerat mig själv i Svenska Ord sen alldeles för unga år och har aldrig kunnat ta till mig åldermännens mantran om Hasseåtages ”finess” och ”finurlighet” och ”genuina värme”. Det finns för all del finessrika finurliga genuint varma inslag i deras produktion, men när man ställer dem mot en yngre generations skojare och påstår att komiker idag bara står och skriker könsord, vilket Hasseåtage minsann aldrig skulle nedlåta sig till, så rycker det i reclaimtarmen hos en annan.

Att påstå att Hasseåtage bara sysslade med hjärtevarma politiska korrektheter är att förminska dem.

De senaste veckorna har jag gått och gnolat på ”Elektricitetsvisan”, kupletten som från början lanserades av diverse bondkomiker när nittonhundratalet var ungt (”Allt går ju med elektricitet / Elektriskt de’ ä nåt könstigt med det”) och som ingick i 88-öresrevyn (1970). Refrängen var densamma men Hasseåtage hade skrivit ”några rykande aktuella verser” om ”elransoneringen som tog slut för ett bra tag sen”.

Redan i den första versen öppnar Tage Danielsson dörren till en värld ganska långt från det finessrika och finurliga (den genuina värmen kan man till nöds hitta):

I mörkret traktorn man ger melass

och häller olja på kvigan

D’e lika vanskligt att gå på dass

som att skilja kärringen från pigan

Okej gammeltackor – förklara för mig exakt var finessrikedomen ligger. Jag är ärligt nyfiken för själv har jag svårt att hitta den bland dialekterna, kroppsoset och det muntra nuppandet.

Den sista versen funderade jag mycket på som barn. Tage Danielsson hävdar själv i sin insjungning att den är placerad sist ”för den är nämligen roligast”. Som liten förstod jag aldrig vad det var som var så infernaliskt festligt:

Man nu ej längre kan rakad bli

med en kontakt i en elvägg

Min apparat går på batteri

men alla andra har helskägg

Jag raka’ farfar i förgår natt

När jag var klar med mustaschen

ur mörkret utropar farmor glatt:

”Åh tack så hjärtligt för massagen!”

Jag har egentligen svårt att föreställa mig ett mindre finessrikt scenario än att en vuxen karl står i mörkret och underredsbehandlnar sin farmor med en rakapparat. Man kan möjligen framhålla att det faktum att själva situationen är något dunkel – som barn lyckades jag aldrig uttolka händelseförloppet och min mor vägrade att hjälpa mig – gör det hela mer finurligt än om farmor hade utropat ”Åh vad skönt det var på fittan!”. Det hade ju inte heller rimmat och rim hjälper alltid till att öka finurligheten.

Men i övrigt kan jag faktiskt inte se finessen hur mycket jag än letar.

Man kan tycka att Hasseåtage var roligare än Hasse Brontén. Man kan tycka att Svenska Ord hade mer att säga om sin samtid än Sean Banan. Men att det skulle ha rört sig om mer sofistikerade skämt för en kräsnare publik finns det alldeles för många undantag för att slå fast som en regel.

Kursiv i taket.

Av Kalle Lind

den 2012-01-15

i blogg

Det här är kanske inte en bok som alla läst. Den kom 1991 och handlar om Ray Adams, flickidol i sextiotals-Sverige åren innan gitarrpopen slog igenom på allvar. Det är Ray Adams på bilden. Han ser ut lite som om Jan Rippe fått en son med någon av Jan Rippes revykaraktärer.

Ingmar Norlén har skrivit boken. För honom har jag den största respekt efter att en gång ha sträckläst hans bok om Johnny Bode. Johnny Bodes levnadsöde var dock något intressantare än Ray Adams – och kanske intressantare än alla andra levnadsöden – och den här boken får mig kanske inte att ticka på samma sätt.

Ray Adams verkar ha varit snäll. Han var sjöman i ungdomsåren. Han investerade sina poppengar i en tvättinrättning. Han har varit engagerad i Sveriges Pensionärers Intresseparti. Han köpte en gång ett mögelhus i Uddevalla. Han var norrman och hette egentligen Ragnar Asbjörnsen.

Den enda gången jag egentligen studsar till under läsningen rör det inte en biografisk detalj, utan en typografisk. På gamla dar (Adams dog 2003) drabbades Adams av en otrevlig åkomma. Norlén skriver:

”Dessutom drabbades Ragnar av cancer i tjocktarmen, vilket ledde till att han sedan dess bär påse på magen.”

Det är den där kursiveringen jag inte riktigt begriper. Hur ska den tolkas?

Kursivering rekommenderas ibland när man för in ord och uttryck från andra språk (”Micke Dubois humor utmärktes inte alltid av fingerspitzgefühl”) eller som är fackbenämningar/hittepåord (”Steffo Törnquist kallar sig njutningsapostel”). Jag kan till äventyrs gå med på att ”påse på magen” kan ses som ett specialistbegrepp (även om jag gissar att våra gastrologister hellre använder nåt latinskt), men inte är det så speciellt att det skulle vara svårbegripligt för människor utan fem och ett halvt års utbildning?

Min korrläsare hävdar alltid att man ska kursivera alla ord som inte står i SAOL. Nu har jag för all del ingen SAOL tillgänglig, men visst borde både ”påse”, ”på” och ”mage” stå med där? ”Mage” står troligen i obestämd form, men om alla ord som inte är i grundform ska kursiveras borde ju meningen ha skrivits ”Dessutom drabbades Ragnar av cancer i tjocktarmen, vilket ledde till att han sedan dess bär påse på magen”.

Somliga använder också kursiv för titlar på t.ex. böcker. Men inte tvingade väl tjocktarmscancern Ray Adams att bära runt på en bok med titeln ”påse på magen”? Någon sådan bok verkar inte finnas. När jag slår in ”påse på magen” på Lunds universitetsbiblioteks sökmotor får jag bara träffarna ”Livskraft: att leva med stomi” och, av dunkel anledning, ”Sikelej, sa kamelen – sång- och danslekar från hela världen”.

Kursiv kan också användas för emfas, när man t.ex. vill skapa någon form av skräckstämning (”och när jag öppnade dörren mitt i natten så stod jag plötsligt öga mot öga med Rikard Wolff”). Så kan för all del fallet vara här; tanken på att behöva bära min avföring externt skrämmer i alla fall mig. Men samtidigt känns det närmast som en förolämpning gentemot Adams om hans biograf Norlén vill få läsarna att rysa av obehag inför hans ofrivilliga påbyggnad.

Varför dessa tre ord understrukits i Ray Adams-biografin förblir således en gåta. Eller ett mysterium. Eller ett frågetecken.

Moderna anekdoter.

Av Kalle Lind

den 2012-01-04

i blogg

I Per-Erik Lindorms översikt Svensk humor under 100 år i text och bild – del 3 (1955, tryckt 1973) hittar vi kapitlet ”Moderna anekdoter”. Där finner vi följande lustifikationer:

Ulla har varit stygg, och hennes fader har ansett sig tvungen att ge henne smäll. När han på eftermiddagen återvänder från kontoret, hör han Ullas iskallt hövliga röst: ”Mamma, din man har kommit.”

Lärarinnan:

– Varför slog ni judepojken så förskräckligt, han hade ju inte gjort något ont?

– Det var ju judarna, som korsfäste Jesus.

– Ja, det kan nog vara riktigt, men det är så länge sedan.

– Men vi fick inte reda på det förrän i går.

En swingpjatt kommer Avenyen fram i Göteborg och möter en Kålle. Kålle stannar och bara tittar.

Pjatten är van vid blickar, men inte van vid att folk stannar och tittar så som Kålle gör, när han verkligen vill ögna någon …

– Va’ glor’u på va?

– Vet ente än, ja’ ska hem å se efter i naturlära.

Vad lär vi oss då av detta? Troligen att man ska vara aktsam med att använda ordet ”modern” i skrifter som också kommer att läsas i framtiden.