Egen loge. Inget konstigt. Jag är van. Nånstans måste jag ju ställa alla mina beauty boxes.
En av Danmarks största konstnärer, Peter Madsen, utkom förra året med den avslutande volymen i Valhall-serien. Det borde ha stått på löpsedlar. Kultursidor borde ha avsatt artikelserier. Babel borde ha ställt Bob Hansson åt sidan och ställa all programtid till förfogande. Rapport, Aktuellt, Agenda, Sportspegeln, Go’kväll, Hundkoll – alla borde de ha riktat blickarna mot Landet Rödkorv.
Det gjorde de inte. Den enda tidskrift mej veterligt som uppmärksammat saken är Bild & Bubbla. Och det är väl knappast nån högoddsare att de skulle skriva om serier.
Valhall är, enkelt uttryckt, en nordisk Asterix. Asterix är en fransk nationalsymbol som prytt omslagen på alla tunga tidskrifter och namngav Frankrikes första rymdsatellit (sedermera skickade europeiska rymdprogrammet upp en tung rackare i rymden, som följaktligen fick namnet Obelix).
I Norden är vi gärna snålare mot konstnärer som inte har konstanta magbesvär och gör film om folk som skär sej i slidan med glas. Det pratas ibland om kungliga avundsjukor och Jantelagar. Vi som inte är lika svaga för floskler pratar kanske hellre om en brist på förståelse. Det gäller inte minst serier. Som ju fortfarande betraktas som ett barnfenomen om de inte är svartvita och/eller feministiska.
Första albumet Vargen är lös (översättaren hade uppenbarligen tullat på gammeldansken eftersom det handlar om Fenrisulven) fick jag som sexåring. Föga anade jag då att det bara var första kapitlet i en trettiårsberättelse. I femton album, fram till 2009 (Völvans syner), har Peter Madsen och hans författare tagit sej an flertalet kända nordiska gudasagor.
Det är inga skolbokstorra redogörelser för myterna. Det är verk på egna ben. Med Tors människotjänare Tjalve och Röskva i förgrunden, har serien byggt upp ett persongalleri som täcker de flesta mänskliga och gudomliga facetter. Det handlar om ondska, godhet, dumhet, fåfänga, makt, maktmissbruk och – vilket borde komplicera bilden av en utpräglad barnserie – kåthet.
För det handlar ju om gamla vikingasagor. Vikingar kände ingen kristen prydhet. Listige Loke förklär sej i lopphamn när han ska stjäla kärleksgudinnan Frejas Brisingasmycke:
Och i förd hästhamn kåtar han upp jättehästen Svadilfare:
De grovhuggna runristade eddorna fördjupas, kompliceras, färgsätts. Inga ämnen censureras. Mitt i serietidningsvåldet dyker riktig smärta upp, när krigsguden Tyr konfronteras med sin jättepappa och gamla misshandelstrauman aktualiseras:
Allting kompliceras. Ljusets gud, den hulde Balder, är rättrådig. Inihelvete rättrådig. Han hjälper sin blinde broder Höder genom att ta ifrån honom hans självkänsla. Godhet bor granne med självgodhet.
Vi pratar på intet vis Nordman och ännu mindre Ultima Thule här. Det här är vikingarockens antites: smart och komplex istället för enögd och enfaldig.
Valhall dekonstruerar myterna med tungan i kinden och lyfter också fram det högst mänskliga hos förfädernas gudar – fordomdags var gudarna mänskliga, med Jesus blev plötsligt en människa gudomlig. Tor är för all del urstark, men fåfäng och trögtänkt. Oden är lat och kåt. Frej är mest kåt. Människoflickan Röskva är den enda med både hjärta och hjärna.
Till skillnad från den katolskt misogyna Asterix – där tjejer är nåt otäckt och obehagligt som stör den fina homoerotiska äventyrslustan och längtar efter Lutetias flärd – understryker Valhall att bakom varje stor hjältegud står en underordnad gudinna.
En gång i tiden dubbade TV3 Simpsons. Det var ju tecknat! Det handlade ju om barn! Alltså var det en serie för dagisungar. Den sortens dagisungar som uppskattar kärnkraftsskämt och referenser till bebop och Scorsese, ska tilläggas.
Valhall är, liksom Simpsons, ett verk med många nivåer. Min sexåring skrattar högt när bärsärkarna dänger varann i huvet. Jag fnissar sofistikerat när Loke efter Ragnarök möter missionärerna Ansgar och Poppo:
Jag fnissar lite mindre sofistikerat när jag kan identifiera Rowlf och Animal och nästan hela Electric Mayhem i orkestern på jättebröllopet:
Mest uppskattar jag det Asterix-anakronistiska. Inte för att det rent generellt är så himla finurligt när det dyker upp en telefon på vikingatiden, utan för det osökta mötet mellan de gamla myternas klichéer och de moderna, populärkulturella, myternas klichéer. Tydligast framstår det i albumet Skaldemjöden, där Oden fungerar som en Sam Spade eller Philip Marlowe med voice over-textplattor och nerdragna persienner.
I Valhall blir Hugin och Munin till Bill och Bull eller Pigge och Gnidde:
Och den guldälskande jätten Trym tar sej på von Anka-vis ett pengabad och sparar på sin först intjänade peng:
I komiken drar man ett påstående till sin spets. Den fege Bifrostvakten Heimdall är resultatet av Odens kärleksmöte med nio systrar. I konsekvensens namn hjälpskriker Heimdall:
Det är inte de där detaljerna i sig som gör Valhall genial. Det är snarare mötet mellan det välbekanta och det personliga, det komiska och det dramatiska, det våldsamma och det inkännande, de stora myterna och de små människorna, den lekfulla texten och den snygga bilden.
Jag tycker, kort sagt, att det här är bra. Hade jag varit en sån som kunnat dra ordvitsar och stå för dem hade jag sagt asbra.
Det här är ett klassiskt skivomslag. Någon tyckte någon gång att det var en utmärkt idé att illustrera Cornelis varsamma uppdatering av Taube-katalogen med en naken trubadur i fören på Vispråmen Storken. Kanske syftar bilden på insjungningen av Taubes ”Nudistpolka”. Kanske ska det signalera skärgård och natur och sånt där som Taube gillade. Kanske var det bara ett sätt att säja ”hej! Det är 1969 och vi är så satans frigjorda!”
På den tiden skrämde det hursomhelst inte bort några skivköpare. Plattan sålde som penicillin efter Bokmässan. Taube tackade en gång Vreeswijk ”för vänligheten” på gemensamma stamkrogen Den Gyldene Freden. Tio år senare hade herr C dock en malande känsla i kroppen att Mäster Taube faktiskt aldrig lyssnade på skivan och att det i så fall kanske berodde på den där hudmassan. Herr C sa sej till och med ångra bildvalet.
Själv sitter jag i detta nu och korrläser ett bokmanus om den där holländaren som jag engagerat mej osunt mycket i. På omslagets framsida sitter, som sej bör, en bild av holländaren himself. På omslagets baksida tyckte jag, i all ödmjukhet, att det skulle passa utmärkt med en bild av bokens författare. Följaktligen lurade jag min fotograferande förläggare längst ut i Sibbarps småbåtshamn för att göra en parafras.
Detta, vill jag understryka, har inget med exhibitionism eller narcissism att göra. Det är en allusion och det är något mycket fint.
Bonniers Malmö-Lund-bilaga, Sydsvenskan, rapporterar om ett gammalt Rune Andréasson-manus som först nu tecknats upp och publicerats av Bamseredaktionen. Det handlar, lika oväntat som logiskt, om en flicka som blir lapplisa för att försörja sina småsyskon och om hur popsångaren Uggel-Guggel skriver en smädespopdänga – för att strax därpå få se sina barn påkörda när trafikkaos uppstår.
Ja, vi minns väl alla den subtila, karlgerhardskt finurliga satirvisan ”Pf”, signerad Magnus Uggla:
Det verkar va ett krav för att
bli parkeringsvakt:
taskig feja, liten och tjock och
kroniskt människoförakt
Hon ska älska att skriva ut böter,
hålla hårt på lagen,
va’ stolt för sin fina licens
Och vad det gäller hennes charmiga sätt
kan man tro att hon ständigt har mens
Inte minst refrängen är sådär utsökt fiffig, raffinerat spetsfundig i rakt nedstigande led från Jonathan Swift och Oscar Wilde:
I drömmen kör jag på
alla blåklädda pissfitter
En sur blir mör när hon hamnar bland
bensin, plåt och glassplitter
En får andningsnöd, en hjärtattack
när dom landar upp på huven
och förstör min lack
Jag kan förstå att Rune Andréasson blev indignerad när han hörde den där käcka visan för sisådär tjugoett år sen. Som den moralist han var tyckte han antagligen att lapplisorna är nödvändiga för att hålla Mercedesarna borta från invalidparkeringarna. Rune Andréasson drog sej aldrig för att behandla ämnen som upprörde honom i fabelserier. På kuppen blev han rik, älskad och bespottad – en meningsfull livsgärning om ni frågar mej.
För egen del tycker jag dock att det är trist att inte den svenske artist som oftast och mest liderligt häcklat parkeringsvakter fick sin seriemotsvarighet. Jag tänker naturligtvis på Bengt Sändh:
Fru Svensson har fått värkar och ropar på sin man
som blir nervös och galen och springer allt han kan
att hämta deras bil och få in sin lilla fru
Mot Uppsala går färden, man far som ett jehu
Han hjälper frun på BB in för tiden den är knapp
På bilen sätter lapplisan en felparkeringslapp
På frågor svarar Lisa med en förnumstig min:
”Jag gjorde blott mitt jobb och jag följer det på rutin”
(”På rutinens brant”)
Uti en film som TV visa
där strippade en parkeringslisa
Protester hörde man nästa dag
ifrån lapplisornas lag […]
Dina lappar vill vi slippa
Ta ett heltidsjobb som strippa!
Lappar vill jag inte se
men en strippa gör succé!
(”Visa till Lisa”)
Det retar mig att den gode Rune inte retade sig på den gode Bengt. Jag hade mer än gärna sett Bamse-figurer som Bengt Sländha. Alternativt Bengt Sähl.
TILLÄGG: min vän Martin Kristenson upplyser mig – och alla andra intresserade – i ett mejl att den tevevisade film Sändh syftar på i sin låt från 1972, naturligtvis är den italienska trashdokumentären Sweden – heaven and hell (visad i svensk TV december 1971). Anteckna noga, barn.
All heder åt clownen Manne och textildrottningen Gunila Axén, men av syskonen af Klintberg är det nog Bengt jag främst kan relatera till. Inte så mycket för att han fuskat med fluxus-poesi som för hans stora intresse för folkkultur (vilket vi alla vet är akademiska för ”snusk”).
På lediga stunder ligger jag själv ibland och bläddrar i diverse samlingar med folkligt traderade visor och ramsor.
Det som slår mej varje gång är hur folklig folkkulturen är. Under artonhundratalets nationalromantik var det ju på modet att gräva i allmogens sånger och sagor – bröderna Grimm, Richard Dybeck, Artur Hazelius – men det var en idealiserad allmoges idealiserade kultur man grävde fram. Man såg på folket som små obefläckade dilamm som tindrande gick och trallade om månar och dagg. (Mer om af Klintberg och artonhundratalets skönandar här.)
Det gjorde så klart folket emellanåt. Folket trallade väl om det de såg omkring sig. Ibland – särskilt på nätterna – såg de så klart månen och ibland – särskilt sommarmorgnar – såg de så klart daggen. Ännu oftare såg de sprit och skit och barnmisshandel.
Därav folkliga visor av typen:
Dä sitter en fågel i pärenaträ
Han sjonger e vacker vise
”Kära mor, ge barna mat
å möcke pisk utå rise”
Så sjöng alltså folkets fåglar på förr-i-tiden. Och jag gissar att folket inte såg nån annan råd än att prygla sina barn, när nu en fågel så tydligt uppmanat dem.
Nuförtiden är väl våld främst nåt som finns på dvd och i länder med mörkhyade människor, men fordom var våld vardag även här, i Sverige. Det kanske inte var så kul för den som utsattes, men förr var det heller inte meningen att man skulle ha så himla kul hela tiden.
Mycket tyder också på att misshandel på förr-i-tiden var nåt fint, kärleksfullt och inte minst uppbyggligt. Därav följande glada julvisa:
Ja, nu ä julen slut
Nu har ja dansat ut
å ingen fästman har jag heller
Men stryk de har ja fått
å de har gjort mej gott
och mera får jag innan kvällen
Man anar en humor här i botten. Inte humor som i ”kul-för-att-det-är-absurt” utan som i ”kul-för-att-det-är-sant” eller ”kul-för-att-det-är-tragiskt”, det vill säja det som numera heter ”ironi” och alltså inte skapades av Andres Lokko 1992.
Förutom av våld präglas många av dåtidens ramsor av en sorts illusionslöshet. Livet var helt enkelt inte så jädra festligt alltid, och det var heller ingen som dristade sej till att tro det. En halländsk ramsa gör en exposé över en drängparvels uppväxt:
Ett två – lärde gå
Tre fyra – lärde krypa
Fem sex – plocka gäss
Sju åtta – slog ut potta
Nie tie – slipa lie
Elva tolv – sopa golv
Tretton fjorton – satt i lorten
Femton sexton – vattna hästen
Sjutton arton – gick på gatan
Nitton tjugo – slog bonden i huvet
Man hycklade helt enkelt inte förr. En småbarnsramsa från Jämtland lyder sålunda:
Dure, dure, dockan min
I skogen vilja vi skjuta
Jag skall köpa pistolerna
och jag vill lära dig skjuta
Alla fåglar och alla djur
de skola falla i backen
och jag skall köpa dig en långhårig hund
och han skall bita dem i nacken
I Västergötland satte man å andra sidan pilten på knäet och ramsade glatt:
Gubben och gumman skulle köra vall
Gumman hon ville inte mota
Gubben tog gumman, slog’na mot en tall
så talla for upp med rota
”Tack ska du ha
för du slog mig så bra
Nu ska jag mota
i alla mina dar
och gå du vall, gamla Broka”
(Den sista uppmaningen till ”Broka”, gissningsvis en ko, känns något instraffad för nödrimmets skull.)
Så nog verkar våld ha genomsyrat gårdagens samhälle. Men kom ihåg – man slogs renhårigt!
(Källa: Fredrik Ströms Svenska visor, ramsor och folkrim 1968.)
… och gjorde mej utomordentligt glad. Och, ska tillstås, lite lite förvirrad.
Tjena Kalle! Jag gillar dina böcker och tycker att du är verkar vara en skön snubbe. Jag och min polare XXX startar en kolmila nu på måndag (typ den 12 okt).
Vi har ingen vidare erfarenhet, det har säkert inte du heller men det vore najs om du kom förbi.
Förutom bra käk å ett gott glas sprit får du garanterad spänning i ev. gasexplosion, pågående älgjakt runtomkring, ev skogsbrand mm. Vi kan hämta på stationen i Sala.
Milan pågår i 6 dagar eller tills den e färdig.
Ring om du kommer förbi! XXX XXXXX
Hälsningar XXXX
(Obs! Vi tillhör de goda)
Svar: jag hoppas det är okej att jag lägger ut vår korrespondens här, men jag vill därigenom inspirera de många ungdomar som läser den här bloggen och som ägnar sin fritid åt icke-uppbyggliga tidsfördriv att följa ert exempel. Inom den närmaste tiden kommer jag dessvärre inte att ha vägarna förbi Sala, som jag inte riktigt vet var det ligger och som jag aldrig har haft vägarna förbi tidigare, men jag vill naturligtvis ha fortlöpande rapporter från arbetets framskridande. Kanske inte för många, men några eller typ två rapporter tar jag gärna emot. Lycka till!
Det gamla pop-och-livsstil-och-allt-sånt-magasinet Darling publicerade 1997 en intervju som inte lämnat mej nån riktig ro sen dess. Den handlar om ”Björn”. ”Björn” bestämde sej för att hålla plågan stången och ladda upp för ett präktigt nyårsfyrverkeri på millennienatten.
Det handlade alltså om en väntetid på nästan tre år! Tre år av självspäkelse! Tre år av kalla avrivningar! Tre år av bakbundna händer!
Jag har ofta – osunt ofta – undrat hur det gick. Intervjun gjordes i början av 1997. Höll han kyskhetslöftet? Tänkte han mycket på fotboll? Och om han nu lyckades låta bli att klia när det kliade – hur blev finalen? Pompa och ståt och champagneregn? Eller fyra sekunder innan det kilade i flanellen? Klimax eller antiklimax? Explosion eller implosion? Inväntade han tolvslaget? Vill man inte fira in det med sina vänner? Fick de vara med?
Är det nån som har insidesinformation i ärendet mottas den tacksamt.
Det har varit sån häringa bokmässa. Inget särskilt hände. Jag antastade Finn Zetterholm. Olle Ljungström uppträdde på Nya Upplagans två kvadratmeter. Kultureliten var där, bland annat Bengt Alsterlind. Jag åkte hiss med före detta kulturminister Jan-Erik Wikström och tyckte nog han blängde väldigt argt på mej. Jag blev intervjuad av Magnus Uggla. Bengt Westerberg såg sammanbiten ut. Henning Mankell har nog bantat (afrikansk diet?). Johan Hakelius ser ännu knäppare ut IRL. Jag pratade Sjöwall & Wahlöö med Fredrik Lindström (rättare: han pratade Sjöwall & Wahlöö med mej). Jag pratade Asta Gustafsson a.k.a. Sveriges Glistrup med Martin Kristenson. Jag pratade SVT:s oräddhet och ryggrad med Aron Flam. Bankomaten stal mitt kort så jag fick övergå till naturavaluta och byta in mina egna böcker mot andras. Jag såg Göran Greider tre gånger och fnissade till varje gång. Jag såg inte Björn Ranelid. Jag lovade att ge en bok till Rolf Classon på Kartago, sen berättade min förläggare att han fått den av honom för flera månader sen. Björn Hellberg satt på exakt samma ställe varje gång jag passerade under tre dagar. Vi ägnade en kvart åt att försöka få en hiss att stanna på rätt våning, när den gjorde det så var vi i fel torn. Jag blev påmind om att jag var i Göteborg när Anders Lönnbro stod utanför mässhallen och skramlade med en Ship to Gaza-bössa.
Och just det, sen ställde jag mej helt spontant i den position jag finner mest naturlig:
Varför jag står med en pingvin på huvet? Tja, jag önskar att svaret var: för att jag är en så spontan och crazy kille som gärna bjuder på mig själv. Men nu handlade det istället om ett av de största filmlitterära reklampriserna i norra Europa.
Proggiga barnböcker uppmärksammas här och var i etablerad media. Mest fascinerad har jag blivit av att bli uppringd av ICA-Kuriren, magasinet Tara och SKTF-journalen (typ). Och glad förstås. Gissar att jag kommer att känna mej väldigt hemma mellan hudkrämerna i Tara.
Mest förvånad har jag blivit över att boken gick att använda som ett pro-alliansiskt argument på själva valdagen. Det var inte riktigt tanken, ska understrykas. Min mor Såssen mejlade mej 07:05 på valdagen och upplyste om att jag nämndes på Svenskans ledarsida. Uttrycket ”stolt men inte nöjd” fick helt nya dimensioner.
Mest glad har jag blivit över Sydsvenskans recension. Inte för att den är positiv, vilket jag på ärkenarcissistens vis tolkar det som att den är. Jämte ”dålig” finns inget ointressantare omdöme än ”bra”. Glädjen kom av att läsa en recension av nåt man gjort och, som vore det första gången, slås av insikten: ”Just det, det är SÅ jag menar!”
(Jag har förstått genom att ögna igenom Marcus Birros twitter att det inte betraktas som självgott att länka till en massa lovord om sej själv. Tycker ni att detta var ett osedvanligt självförhärligande inlägg så skyll på Birro. Som kompensation lägger jag in en missprydande bild av mej själv.)
Jag medverkade i ett morgonprogram på SVT i morse. Det blev en lustig historia. Redaktionen tyckte liksom inte det räckte med att en snubbe skrivit en matig bok med massor av saftiga bilder och fascinerande detaljer; för att fylla ut de tolv minuterna krävdes också att man kallade in en av dem vars böcker dissekeras i Proggiga barnböcker.
Sven Wernström heter han och det var naturligtvis stort för mej att få träffa honom IRL. Backstage pratade vi mest om Citronilerna – den cittragrupp han har tillsammans med övriga Norrköpingscelebriteter (dvs. John Pohlman och Ragnar Dahlberg) – allt för att jag skulle distrahera honom så att han inte kunde läsa vad jag skrivit om honom i boken (och för att jag så klart, på riktigt, var intresserad).
Men som intervju blev det kanske hackigt. Wernström var enligt egen utsago halvdöv, vilket betydde trekvartsdöv. Varken han eller programledaren hade läst min bok. Samtalet blev en vinglande svindlande färd längs kullriga vägar med många stickspår.
Har man tretton minuter då man ändå bara planerat att stirra in i en tom vägg finns inslaget här.