Fakta I: dandyadvokaten Henning Sjöström döpte förstås en bok om sina fräckaste fall till Brottstycken.
Fakta II: företagsledaren med ett elastiskt förhållande till sanningen, Refaat El-Sayed, döpte förstås sin egen vitbok till Makten och ärligheten.
Lustigt nog har ingen uppmärksammat det, men i år firar vi ju faktiskt tioårsjubileet av Stig Larssons famösa uttalande om sitt intresse för just knoppade flickbröst.
För er som till äventyrs inte minns: innan Stieg Larsson fanns Stig Larsson. Stieg Larsson arbetade aktivt mot rasism och högerextremism, skrev tre löjligt tjocka sidvändare till kriminalromaner och dog medelålders. För detta fick han folkets kärlek.
Stig Larsson skrev svåra postmodernistiska romaner och dramer med titlar som ”Grötbögen” och ”VD” och påstod sej dessutom ha övernaturliga krafter (en gång kände han på vibbarna i en manushög att Magnus Dahlströms ”Skärbrännaren” var nåt extra). Han lät sej alltid intervjuas i kalsingar i sin etta på Lilla Essingen och blev figuren Sigge Pigg i Arne Ankas kulturmachouniversum. För detta fick han kultursidornas kärlek.
1998 berättade han för tidningen Darling att han helst tog på flickor som kunde varit hans döttrar. Detta blev på den tiden uppmärksammat också i tabloiderna – Jan Guillou kallade honom ”pedofil” vill jag minnas (han kallade ju vid ett annat tillfälle Rikard Wolff för ”pederast”) – och Larsson fick nåt slags ful-gubbe-stämpel.
2008 sitter jag av nån anledning och funderar på detta (det kan vara för att jag ätit en schweizerost) och tänker att det där måste ju ha uppförstorats och överdrivits. Jag går således direkt till källan; jag har så klart alla nummer av tidningen Darling 1997-2001 sparade i en mapp (mellan ”Chaplin 95-98” och ”div. magasin 80-tal”).
Det visar sej att det var lite värre än jag mindes. Stig Larsson tillhör det trötta släktet av män som tror sej vara sympatiska för att de på ett ärligt vis erkänner sej vara osympatiska. Det är de inte. Den påstått sympatiska ärligheten uppväger inte den de facto osympatiska hållningen.
Stig Larsson (vid tillfället fyrtitre): ”Jag tycker i allmänhet att de (unga flickorna) är mer attraktiva. Sexuellt sett. Det finns även äldre tjejer som är attraktiva, men de är sällsynta. Jag har träffat väldigt få tjejer över 25 år som jag tycker är attraktiva. Sen kan jag tycka att tjejer är attraktiva trots att de är väldigt unga, säg runt 13 år. Men det tycker alla män, fast det är bara jag som erkänner det”.
Här sällar sej Stig Larsson till en stolt tradition av gubbsjuka svenska författare: Erik Axel Karlfeldt lät Svarta Rudolf minnas en trettonårig negerprinsessa, Taube sjöng om ”den barnsliga hand” som han kysst. Larsson går ett litet steg längre när han dessutom ska göra mig till medbrottsling.
Den här texten har en fortsättning. Den står att läsa i boken ”Människor som gått till överdrift”. Den finns i handeln från april 2010.
Jag jobbade ett antal år med att göra ett s.k. humorprogram i P3. Det hette Hej domstol! och var bitvis s.k. ”smalt”. Det vill säja att vi pratade om Sven Wollters bakgrund inom KPML(r), Vilgot Sjömans film Tabu samt Somalia.
Jag har efteråt insett hur privilegierade vi var, som fick månadslön och en rikssänd kanal till förfogande i en tid där alla yrkesverksamma humorister åläggs att hitta Minsta Gemensamma Nämnaren.
För varför skämta om perifera och komplicerade ämnen, som kanske rentav kan reta lyssnarens nyfikenhet, när man kan skämta om sånt som alla känner till och därmed bekräfta lyssnarens lättja?
Varför göra det svårt (=utmanande) när man kan göra det lätt (=simpelt)?
Under årens lopp har jag varit inblandad i diverse diskussioner om hur mycket bakgrundsfakta man måste ge publiken. När Hej domstol!-konstellationen gjorde nåt lajvframträdande insisterade en i gruppen på att man inte bara kunde säja ”Horace Engdahl” utan måste säja ”Svenska akademiens ständige sekreterare Horace Engdahl”. Jag blev sur och kontrade på ett mycket barnsligt vis med att gå runt resten av dan och säja ”vill du ha frukten äpple?” och ”nu går jag på rummet toaletten”.
En annan gång har det nästan blivit blodvite när mina kollegor inte tyckte att den nära vänskapliga relationen mellan Björn Skifs och Bengt Palmers är common knowledge. Jag menade väl i min tur att man måste ha levt i en annan galax om man har missat att Palmers varit involverad i allt från Michelangelo till Drömkåken, och att jag bara uppträder för människor i den här galaxen.
Skämtet ändrades att handla om Oldsberg och Björn Hellberg. Vilket jag fortfarande inte tycker är lika roligt.
Jag har genom livet tvingats inse att mina referensramar inte är desamma som andras. Det händer fortfarande att jag i nåt socialt sammanhang kanske skämtar om att Carl Bildts dotter heter Blanceflor – och möts av nästan skrämda blickar: ”Hur vet du det? Hur kan du hålla reda på sånt?”
Som att det är jag som är den konstiga som har lagt nåt på minnet som hela landet faktiskt pratade om för inte mer än sjutton-arton år sen. Som att det är de som inte känner till namnet på utrikesministerns avkomma, och framför allt tycker att det är HELT SJUKT att nån gör det, som är de normala.
Denna attityd hos mej – och denna attityd hos andra – gör att jag aldrig kommer att kunna skriva humor som blir bred. Jag tycker nämligen att det man kallar bred humor är tråkigt.
Det här kan man kalla snobbism och elitism om man vill. Men jag hävdar med bestämdhet att humor bygger på ett överraskningsmoment. Skämtar man bara kring välkända och välbekanta ämnen ur veckans nyhetsflora så blir man som tittare inte överraskad. Man har ju själv stått vid vattenkylaren och chit-chattat om melodifestivaler och Reinfeldt hela veckan.
Den sortens humor kan säkert bli ett slags lägereld som hela svenska folket kan samlas kring för att få bekräftat att de gjort samma analyser som etablerade gagwriters. Men det kan aldrig bli särskilt roligt.
På hjärntrusten bakom program som Hey Baberiba! lär de ha en ”hänga-ut-från-ett-flygplan”-regel om skämt kring kändisar. Man får alltså inte skämta om folk som snittittaren inte skulle känna igen om man såg dem hänga ut från ett flygplan i luften.
Med påföljd att alla skämt handlar om kungafamiljen, Carola och Persbrandt.
Egentligen tycker inte jag min hållning är elitistisk. Jag tror med bestämdhet att folk vet mycket mer än vad de tror. Mannen på gatan, Nisse i Hökarängen och Gittan Bingo känner visst det till Horace Engdahl och Bengt Palmers. Och jag tror att de blir smickrade av att nån gång få utlopp för de kunskaper som de lagrat i medvetandet.
Jag är gammal Fantomen-fantast (”Dragos” för gamla SvD-läsare). Inte att undra på – Fantomen-universat är en nörds/onanists Mekka med sin detaljerade uppsättning myter och gimmickar: stamkrig, piratfiender, fantomenklippor, döskallegrottor, furstendömen, djungelpatruller, appost, Keela-Wees gyllne strand, Den viskande skogen, Djungelolympiaden och urtidsdjuren Hzzzz och Hrrrr.
Vi som läste Fantomen intensivt i mitten av åttitalet minns chefredaktör Ulf Granbergs (pappa till Fredde) flitiga rapportering från Fantomenmusikalen 1985.
Som Sveriges Radio-anställd hade jag tillgång till världens tredje största skivarkiv. Det andra jag övr huvud taget beställde därifrån – efter ”Ulla-Bella-rapp” med Ola Ström – var inspelningen av Fantomen-musikalen.
Det var ungefär så knäppt som jag förväntat mej. En thinktank verkar ha suttit ett par timmar och slöbläddrat i gamla seriemagasin och skissat på snytservetter, och redan dagen därpå lär man ha haft premiär på Scala-teatern. Där spelades den dock hela 95 gånger, inte sällan för utsålda hus. Vilket nog får säjas vara det knäppaste av allt.
Om man inte tycker det är knäppt nog att den där thinktanken främst utgjordes av Peter Emanuel Falck, senare landets störste såpakung.
Och att Johannes Brost och Peter Dalle spelade två amerikanska djungelskurkar – Fitzpatrick och Brodski – som slår sej ihop med den skurkaktige medicinmannen Hot Pot, spelad av Kjell Bergquist i höftskynke.
Detta var alltså innan Dalle gjorde Lorry och blev ett namn som den där särskilt fina sortens komiker, som skriver om relationer och helst sätter upp revyer på Drrramaaaaten.
Det var också innan Kjell Bergquist kunde välja och vraka bland erbjudanden.
Fast allra allra knäppast är förstås att man lät bandarerna – infödingsstammen vid Dödskallegrottan – prata skånska. Guran och hans gäng halvnakna infödingsvildar mässade alltså sina trollformler på skånska. Och inte vilken skånska som helst – utan låssaskånska.
”Vaaaoouur eai Fantaumen idaaau?” lyder en refrängrad. Ska betyda ”Var är Fantomen idag?”
Initiativtagare, kompositör och huvudroll: Urban Wrethagen. Och här ropar alla bloggläsarna i korus: Urban vem? Gott folk, det smärtar mej in i hjärteroten, men jag tror vi hittat min akilleshäl: en gubbe i den svenska nöjeshistorien som jag inte känner till!
En googling gör mig inte mycket klokare, men låter mej i alla fall konstatera att Wrethagen måste ha haft sin konstnärliga och karriärmässiga pik runt 85-86. Det var 1986 han gjorde musik och sjöng huvudrollen i den tecknade filmen Råttis.
Han verkar också ha varit förtjust i tecknat.
Musikalen har aldrig getts ut på cd. Serieäventyret ”Tempelskatten”, med musikallibrettot som bas, tecknades av Kari Leppänen och gick i Fantomen 9/85. Dock utan skånsk fonetik. Djungelskurkarna sjunger inte heller ”Bronx Blues”, Dalles paradnummer från musikalen.
En av dom många saker den här bloggen sysslar med – förutom att hålla sin redaktör borta från familjeförsörjningen – är att samla finurliga memoartitlar.
Nu inhämtar jag från ett gammalt nummer av Kapten Stofil – tveklöst en inspiratör i dessa ohistoriska tider – att Karl Gerhards gamla primadonna Lili Ziedner (hon som just suttit på strandstolen) givetvis kallade sin självbiografi I lögn och ro.
Visserligen ingen anspelning på hennes namn och det hon sysslade med – entrékupletter och sprit – men ändå kongenialt med hennes livsföring.
Tidningen Svenska Mad har en särskild plats i många crazydiggande svenska mäns hjärtan. Retrospektivt är det inte helt begripligt. Bläddrar man i utgåvor från förr är det två ord som dyker upp i huvet: Tamt. Och lamt.
Visst kan man ana att detta har legat helt rätt i tiden: populärkulturparodierna, våldsamheten. Men parodierna är inte särskilt fyndiga (och jag tänker då inte bara på tokkrystade parodititlar som ”Dofter på vitt”, ”Spadarna på Hill Street” och ”Karocky Kid”) och våldsamheten överträffar sällan Kalle Ankas. Tasksparkarna riktas visserligen åt alla håll men träffar aldrig tasken.
Med Lasse O´Månsson som chefredaktör (1962-75) fick visserligen den svenska editionen en mer bisarrt poetisk ton än den amerikanska förlagan – ”Björnarna koagulerar. Älgen är gällen. Göken har ingen ku kvar i kroppen. Vägrar hälsa. Har ägg i mossan. Slänggungorna ömsar släng” – men fortfarande är tonen märkligt mjuk och oförarglig.
Visst, X&Y dödar varann bestialiskt och Don Martins gubbar får plankor i huvet så det säger ”pleinnnnnkkk”. Och man har modet att antyda att Hollywood-blockbusters är gjorda i profitsyfte.
Men på sextiotalet märker man knappast nåt av Vietnam (däremot retas man gärna med hippies), på sjuttiotalet inget av Nixon och på åttiotalet inget av Reagans hämningslösa kamp mot lågavlönade. Inte för att det är ett krav varken på humor eller satir att håna just de politiska makthavarna, men det är påtagligt hur varmhjärtad och trots allt mainstream tidningen känns. Inga referenser är svårare än att en samtida tolvåring är med på fotnoterna.
Det inslag som är mest ofrivilligt mad är Dave Berg. Hans serier är nämligen så mäkta o-mad att man känner att man blir lurad, att det finns en ironi bakom, en satir som är så subtil att man måste läsa mellan rutorna.
Det finns det inte. ”Mad:s Dave Berg tar en flukt på” (”…looks at…”) är själva definitionen på lättviktighet. Realistiska teckningar med vardagsbetraktelser, oftast ur Svensson, Svensson-pappan Roger Kaputniks gubbkonservativa synvinkel (f.ö. ett självporträtt). Det är tonårsdöttrar som kommit hem mycket tidigt istället för väldigt sent och tonårspappor som inte kan skilja flickor från pojkar. Och in på nittitalet har alla utställda jeans.
Dessutom använder Berg genomgående Benny Hill-effekten: i varje slutruta tittar den som får höra den tokiga slutrepliken på läsaren med en fåraktig blick och öppen mun. För att understryka att här, just här och ingen annanstans, var Skämtet. Han kunde också använt ”Häpp!”-skyltar.
Det hjälpte inte att den svenske översättaren försökte hotta till det med crazy personnamn på figurerna. En tonårspojke som vill äta ”djupfryst käk” är inte mindre ointressant för att han heter Örnjulf eller Rolf-Allan.
Givetvis var Dave Berg en av de populäraste tecknarna på tidningen Mad, och fick därför hållas med fem tråkiga strippsidor i varje nummer i tre decennier. Mad:s legendariske amerikanske redaktör William M. Gaines – känd för sin Simon Spies-framtoning och practical jokes á la vin i vattenkylaren – gav honom sin välsignelse fast han nog föredrog Sergio Aragones våldsamma marginalanteckningar och Al Jaffees avsnoppade svar på dumma frågor.
”Välsignelse” var ett medvetet valt ord. Berg var nämligen till råga på allt aktivt religiös. Varje gång han fått ett nytt löfte om löneförhöjning eller pocketutgåva av Gaines, lär han ha sagt: ”God bless you, Bill”.
Och varje gång lär Gaines ha muttrat: ”Go to hell”.
Harry Franzén tillhör samma gäng som Bert Karlsson i Skara, Big Bengt som byggde High Chaparall, Carl P Herslow som initierade Skånepartiet och ytterligare ett gäng rättshaveristiska affärsidkare som gillar vitsar om enfaldiga kärringar och ogillar folk som bryter på icke-svenska språk. En sorts blandning av megalomana imperiebyggare i krimskramsbranschen och klassiska insändarkverulanter.
Han kallas ”Frasse” av sina – påfallande många – vänner. Vi andra kallar honom det invektiv som för tillfället dyker upp i huvet.
Han är ICA-handlare i en by som heter Röstånga och bland annat är känd för att ha hyst Sveriges första sommarland, ett ”Dinoland” med kanske femton skumplastdinosaurier målade i spygrönt samt en marknad där man kan köpa exakta AK4-kopior till små barn.
Han blev rikskänd för att sälja vin i sin ICA-butik (en smutshärd till butiksparodi som bl.a. säljer Thailand-linnen och grått kött). Det renderade honom att medverka i Carl Hamiltons gamla rollspelsprogram Dilemma, där politiker och makthavare fick leka vad dom skulle göra om Sverige t.ex. drabbas av terrorism. Jag såg inte programmet, men gissar att Franzéns svar på alla frågor var: sälja sprit på gatorna och köra ut invandrarna.
För det är lösningen på allt, både för honom och hans kumpaner. Har åldringarna ingen mat? Kör ut invandrarna! Har du en spricka på tunntarmen? Kör ut invandrarna! Har ett gäng brats kört över en iransk korvgubbe med pappas Lexus? Kör ut invandrarna!
Efter att alltså ha krängt fulvin och blivit riksuppmärksammad, har han försökt upprepa succén genom att sälja nikotintuggummin i sin butik. Det var dock inte lika spektakulärt och gav bara en insida i kulturtidskriften Aftonbladet.
För oss som bott inom några mils radie från Franzén var han naturligtvis bekant innan han fick sina femton sekunder i riksmedia. Som ordförande i Centrumdemokraterna har han drivit hjärtefrågor om fri fart på motorvägarna och vatten och bröd åt snattare (det står så i deras partiprogram!) sen sjuttiotalet.
Men få har påpekat hans indirekta roll i filmhistorien. 1970 spelade Hasse Alfredson, Tage Danielsson och pianisten Gunnar Svensson 88-öresrevyn i Skåne. Hasse och Tage tog då in på gästgivargården i Röstånga, där dom bl.a. en gång satt och skrev sin första film Svenska Bilder.
De söktes då upp av Harry Franzén, redan då nåt slags självutnämnd ambassadör för trakten, som ville ha dom med på en guldgrej. Kunde dom riksbekanta humoristerna månne tänka sej att skriva några positiva rader i en broschyr? Franzén höll nämligen på att projektera för ett Turistparadis: Dennisland!
I den natursköna Nackarpsdalen ville han och hans tyska mecenater slänga upp lite betongstatyer av seriefiguren Dennis och sen låta ungar köra ler-gocart och äta picknick i regn och sånt som ungar gillar.
Det är så knäppt att man inser att det måste ha varit på riktigt. Dennis? Alltså Dennis the Menace, busungen som brukar slåss med farbrorn som ibland heter Wilson och ibland Nilsson beroende på om översättaren varit bakfull eller inte. Varför just Dennis? Har han nånsin varit så het? Skulle dom fylla ett naturreservat med avgjutningar av honom? I betong?
Hasseåtage avböjde det heta erbjudandet.
De åkte istället hem till Stockholm och skrev filmen Äppelkriget om hur tyska businessmen samarbetar med korrupta lokalpolitiker om att lusa ner naturen med turistanpassat skräp.
Det här är en av mina favoritbilder alla kategorier.
Vad vi ser är alltså tre nakna män som springer in i en tevestudio. Han som springer först ser ut att ta en ganska vid kurva, så man vill gärna tro att farten är hög. Alla tre har naturligtvis skor och/eller strumpor.
Till höger skymtar vi en glatt leende programledare, bildens enda kvinna. Bakom och mellan kukarna sitter en debattpanel, uteslutande bestående av män, där vissa ser ut som om de just fått dödsbesked om sin mor och särskilt en kille i bakelitbågar, till vänster om hippiens axel, verkar böja sej fram för att få en särskilt noggrann inblick i sprunden. Till höger om den siste Adam verkar en studioman stå och föreviga för sitt privata fotoalbum.
Man vill egentligen inte veta mer utan lämna resten till fantasin. Men ni som kan läsa den infällda bildtexten – bilden är f.ö. hämtad från en av mina favoritböcker: Såg du? TV minns under tjugofem år av Lizette och Allan Schulman (vars söner sen dess har försökt återskapa den här chockeffekten med varierande resultat) – ser att året är 1974 och programmet heter Kvällsöppet.
Och att de tre propellerinnehavarna är journalister från tidningen Lektyr, som då stod ungefär där Slitz och Moore står idag. Fast naturligtvis med hårigare buskar, fler skärgårdsmiljöer och färre kiselimplantat.
Streaking var populärt på sjuttiotalet, i en tid när allt som sprängde tabun var per definition bra. Jag har själv ägnat mej åt den här gamla folksporten – både privat och i public service – och insisterar på att det är ett mycket sympatiskt sätt att busa. Det är tveklöst den som utför pranket som tar den största smällen.
Hade det varit praktiskt möjligt, hade jag velat ha den här bilden på min gravsten.
Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén