kallelind.se

Om Kalle Lind och andra gubbar

Tre människor är fler än många relationer.

 

Som vuxen kan man inte låta bli att fundera över hur relationen mellan Magnus, Brasse & Eva egentligen ser ut. Vem ligger egentligen med vem?

Ibland rivaliserar Magnus och Brasse uppenbarligen om Eva på klassiskt 91:an-87:an-Elvira-(eller för att använda en ÄNNU stofilare referens: Jocke, Nicke & Majken)-manér.

Magnus intar då den verserade gentlemannens ridderliga hållning och språkbruk, påminnande om nån övremedelklassfigur med stiff upper lip och trånande rådjursögon i en Hjalmar Söderberg- eller Evelyn Waugh-roman. Naturbarnet Brasse är mer pang på rödbetan. Även om det konkreta målet för svärmeriet inte är av grövre art än pussar, är byxklådan uppenbar innanför manchestern.

Eva är katten som bollar mössen mellan tassarna. Ibland spelar hon ut karlarna mot varann, retas på den förslagna flickans vis, bjuder på en puss här och en där, gör sina egna läppar till målet för en skattjakt. Ibland vill hon ha dom, ibland inte. Ibland vill hon ha Magnus, ibland vill hon ha Brasse. När det är J-dans på Jussis fik dansar hon jazz med Magnus, jitterbugg med Brasse och tar sej sen an båda i en eldig jenka.

Den här relationen kompliceras av att positionerna ibland, utan kommentarer eller förklaringar, förskjuts. Rätt vad det är kallar Brasse in Magnus och Eva på sitt rum för att visa lattjolajban-lådan. Av allt döma bor dom tre nu tillsammans. Visst, på var sitt rum, men dom stora studiomiljöerna redovisar inga dörrar. Tydligen löper dom fritt mellan varandras rum – och sängar.

Uppenbarligen har då det oskyldiga flirtandet övergått i en mognare, modern – på sjuttitalet så omhuldad – storfamilj. Och så långt allt fint; det är tre vuxna människor som har valt ett alternativt leverne, kvinnan verkar jämbördig med männen och bestämmer själv vem hennes pussar ska gå till, trots en del gruff och bråk verkar karlarna vara beredda på att dela lika. Det är i all sin förvirring tolerant och liberalt.

Men så skiftar dom återigen positioner, fortfarande utan nån gränsmarkering. Dom heter fortfarande Magnus, Brasse och Eva, och är fortfarande en rigid paragrafryttare, en illiterat lufs och en tuff brud i sjuttitalsoutfit. Men plötsligt är Eva Mamman, Magnus Pappan – och Brasse Barnet.

Utan att jag hinner hålla för min sons ögon har Magnus och Eva rätt vad det är en vuxenromantisk stund i soffan med Mozart och te, när Brasse stövlar in som det spökrädda barnet som ska hitta sina skridskor på vinden (skridskorna ligger under skidorna). Utan att nån visste hur är dom tydligen en spökhusspegel av en kärnfamilj. Vilket kastar ett slags perverterande återsken på scenen innan, då åtrån mellan Eva och Brasse varit påtaglig.

Och inte blir det enklare av att förhållandet mellan Magnus och Brasse sen tar skepnad av en storebror-lillebrorrelation där Brasse pajar Magnus grejer och läser hans serietidningar (Tarzan – bokstaven är Z).

Eftersom Fem myror-världen i övrigt är kliniskt befriad från andra människor (undantaget Curt, Cajsa och Cissi som bara nämns för att demonstrera C), föreställer man sej tre människor, som hänvisade åt varandra, prövar och förkastar alla traditionella köns- och familjemönster. Eva är oftast den som bestämmer, Magnus klär sej gärna i hatt och förkläde, Brasse gör sej till en primitivare man än han är (hans analfabetism rimmar illa med hans uppenbara verbalitet; med stor sannolikhet intar han rollen som Grottmannen för att locka och snärja Evas uppenbara medelklasskvinna).

Hade serien gjorts idag, hade två tillägg antagligen gjorts. 1) Man hade antagligen tryckt tydligare på den homoerotiska spänningen mellan Magnus och Brasse. 2) Under bokstaven Q hade man haft all anledning att ta upp begreppet ”queer”.

Självupptagna män del 915: Lennart Hyland.

I Arne Weises memoarbok, underligt nog betitlad I blickpunkten (lämpligare titlar: Tre Weise män, Weise VD eller En man som är besatt av hur dålig älskare han är), berättar han om Lennart Hyland.

Hyland – som var den störste, mest framgångsrike, mest dominerande, mest omskrivne programledaren Sverige har haft – kunde inte riktigt acceptera att pojkspolingen Weise skulle ta över lajprogrammet 21 från Il Hyland:

Jag skulle efterträda honom som programledare för ”21”. ”En katastrof!” sa han efter första programmet. Vad annars?

Jag satt i ett sittbadkar utanför Studio 1 inför premiären, visserligen uppbackad av Bosse Billtén, en av våra bästa producenter, och den klurige frågekonstruktören Carro Bergkvist. Men jag undrade varför i herrans namn jag hade åtagit mig detta frivilligt.

Då stacks Expressen anonymt in under badrumsdörren. På förstasidan stod:

HUR SKA WEISE KLARA DETTA EFTER HYLAND?

Apropå Rödluvan. Och en del om porr.


Rödluvan är en saga som tolkats till förbannelse av nestorerna inom sagoforskning, Vladimir Propp, Erich Fromm och Bruno Bettelheim.

De två sista är freudianer ut i fingerspetsarna och ser förstås den röda luvan som en menstruationssymbol, korgen med mat som flickans oskuld och vargen som Förgriparen, mannen. Stenarna som sys in i hans mage blir en kastrationsritual. Exakt vilken funktion mormor fyller är jag inte säker på att jag vill veta.

Men oaktat skitnödiga övertolkningar, så har gubbarna föstås en viss poäng. Det är klart att det finns en sexuell spänning mellan vargen och Rödluvan. Vargen kryper ju ner i mormors säng, kopplingen att äta-att ligga med finns underförstådd i en herrans massa kulturer. Etc.

Därför är det inte så konstigt att Hollywoods mest frispråkiga animatör under the golden days, Tex Avery, gärna återkom till Rödluvan-temat. Vargens sexuella intresse – med underkäke ner till bakfötterna och ögon som biljardbollar – går i de filmerna inte att ta miste på.

Inte heller är det en slump att Martin Scorsese i sin nyinspelning av Cape Fear refererar till Rödluvan och vargen när han bakar in läskiga sexuella spänningar mellan psykopaten, Robert De Niro, och dottern till dennes antagonist, Juliette Lewis. Att de båda står i dekoren till en skoluppsättning av Rödluvan när De Niro låter Lewis suga av hans finger, är naturligtvis inte gripet ur luften.

Det var ju inte så att det bara råkade stå en liten krattig stuga mot en skogsfond där Scorsese och hans team bara liksom råkade vara.

Rödluvan har också figurerat inom den mer ohöljda pornografin. Vill minnas att jag för femton år sen såg annonser för Rödluvan i pornoversion, bredvid vad jag antar är den pornografiska klassikern Snövit och de sju dvärgarna – där de faktiskt lyckades casta sju småväxta män som var beredda att ejakulera framför kameran.

Och i ett av sextitalsporrens viktigaste dokument – antologierna Kärlek 1-14 – finns Annakarin Svedbergs väldigt explicita vuxenversion av barnsagan. ”Kärlek”-böckerna initierades av den seriöse författaren Bengt Anderberg i en tid när porren sågs som progressiv, som ett led i att slita den moderna människan från dom lutheranska banden och bejaka leken, kärleken och otroheten.

Det var på samma tid man kunde hitta annonser för pedofila tidskrifter längst bak i mainstream-porrblaskor och justitieminister Lennart Geijer låg med horor medan han formulerade sexuallagar som skulle vara förmildrande mot incest och pedofili.

I Kärlek-antologierna skrev författare som PC Jersild, Lars Ardelius och Anderz Harning. Anderberg själv bidrog bl.a. med farsnovellen ”När det gick för kyrkoherden”, sedermera skildrad av svensk sexploitionsfilms grand old man Torgny Wickman, med Jarl Borssén som den katolske patern med gäckande morgonribba och Cornelis som småpackad Allan-i-dalen som, lite omotiverat, kommenterade den allt annat än komplicerade intrigen.

Som porr är novellerna mestadels värdelösa eftersom seriösa författare har svårt att se sej själva som producenter av brukskultur – av samma anledning har de svårt att skriva komedier (som man ska skratta åt) och skräck (som man ska bli rädd av) – men som tidsdokument är det fascinerande.

Idén bakom novellsamlingarna var förstås lysande: med så många kulturella alibin bakom pennorna kunde man ju kränga ren porr till medelklassen! Och medelklassen stod bara och väntade på att få tillåtelse.

Rödluvan då? Annakarin Svedberg – som idag för övrigt verkar försörja sig som spågumma – gör vad man får kalla en å ena sidan djärv, å andra sidan bisarr, nytolkning av det klassiska sagomotivet. Bisarr därför att det slutar i en orgie med vargen, Rödluvan och mormor (dvs. samtliga tabun på en gång: pedofili, tidelag, gerontofili, lesbianism, incest, gruppeknald), där jägaren vill vara med samtidigt som han vill döda vargen.

Rödluvan kände jägarens kuk puta hårt innanför hans sträva byxtyg. Hennes hud knottrade sig och håren på fittan reste sig. Bakvägen körde han ett finger i henne. Det smaskade. (sic!)
– Du är kåt, viskade han. Du vill knulla. Och jag har inte dödat vargen!
– Det är härligare att knulla än att döda, viskade Rödluvan och skrevade mot honom.
– Ja, flåsade han.
– Du får inte döda honom. Jag vill inte knulla med en, som vill döda.
– Jag vill knulla. Knulla.
– Inte döda mer?
– Inte döda mer.
– Bara knulla?
– Bara bara knulla. Knulla. Knulla.

Ja, och så där håller det på. Tills jägaren på nytt blir aggressiv och på nytt får lugnas när han känner den manliga konkurrensen från den stora håriga vargen, som så framgångsrikt tar sej an både Rödluvan och mormor. Berättelsen slutar dock lyckligt, i och med att ännu ett tabu kan brytas: den manliga homosexualiteten.

– Satans knullförstörare! skrek Rödluvan. Dig kan man inte lita på!
– Gör vad ni vill med mig! Vad ni vill! Kasta bort mitt gevär – släng det i brunnen! Jag vill aldrig döda mer! – Jag kom för att döda – för att befria er från vargen. Nu blir det ni, som får befria mig från mitt gevär – från mitt dödande. Befria mig från död till knull – kom varg! Min kuk är stor! Kom!
[…]
Så gick hon ut och slängde geväret i brunnen. Jägaren andades ut, tog tag i vargens huvud och pressade ned det mot sina lår. Vargens mun slöt sig om jägarens kuk och jägaren trevade längs vargens kropp. Hans kuk blev stor.
Så blev den stygga jägaren snäll och man hade fest hela natten.

Jag säjer det igen: det var inte bättre förr.

Gamla fina sagor. Eller: det var inte bättre förr.


Robert Darntons Stora kattmassakern är en halvpopulär/ halvakademisk samling historieessäer som ger lite udda perspektiv på den mänskliga historien. Roligast är kapitlet om gamla folksagor.

När man ibland läser Hans & Greta och Rödluvan för sin treåring, slås man av hur blodiga dom är. Jägaren dödar vargen efter att vargen dödat mormor och Rödluvan, och Hans och Greta kastar häxan i ugnen efter att hon tänkt äta dem.

Då är ju ändå dagens sagor kraftigt censurerade.

I en Rödluvan-version från franskt 1700-tal händer följande: först går den lilla flickan till mormor och blir genskjuten av vargen. Sen går vargen hem till mormor, ”tappar hennes blod på en flaska och skär upp hennes kött på en tallrik”, tar på sig hennes nattsärk och kryper till sängs. När flickan sen kommer in i stugan lurar vargen henne att äta upp sin mormor. Därefter ber vargen flickan att krypa upp i sängen bredvid vargen, slänga alla sina kläder på elden och sen krypa ner hos vargen, där vargen våldför sej på henne och äter upp henne.

Snipp snapp snut – så var sagan slut.

Det kom alltså ingen jägare och ingen räddning. Mormor och flickan blir uppätna. Punkt.

Det var ju ett lite råare samhälle förr i världen.

>… den här texten har en fortsättning. Läs mer i succéboken ”Människor det varit synd om”.

Hylands ABC-bok.


Ett av många galna upptåg i Hylands hörna var den ABC-bok man gav ut 1966, där tittarna fick bidra med finurliga tvåradingar till varje bokstav och dåtidens största konstnärer (Olle Olsson Hagalund m.fl.) fick illustrera.

Ett typiskt prestigeprojekt i en tid då Lennart Hyland var gud, gubben i lådan (Carl-Gustaf Lindstedt) hans profet och svenska folket hans mer eller mindre frivilliga apostlar. ”Laj laj laj laj laj” var psalmen och en studio med typiskt modernistiska sextitalstavlor var helgedomen. SVT – eller SR som det fortfarande hette – var en statsmakt större än staten och en teologisk förkunnare större än statskyrkan.

Hylands hörna är ett, med nutida ögon, bisarrt möte mellan det Moderna och det Konservativa. Samtidigt som programmets (outtalade) uppgift var att utgöra den lägereld kring vilket svenska folket skulle värma sej och få bekräftelse på att Sverige var världens bästa, och samtidigt mest modesta, land, gav det konstant plats för tidens progressiva strömningar.

Lennart Hyland var en konservativ sportjournalist från Tranås. Han tyckte det festligaste som fanns var lillgamla barn och folk som bjöd på sej själva genom att sjunga lite illa. Han blev sprallig av tanken på att skicka ut oskyldiga på stan för att komma tillbaka med åtta meter kopparrör, en fingerborg, två potatisar och en man som heter Lindström.

Det program han var mest stolt över att ha initierat, var den religiösa hörnan, där sex miljoner svenskar spenderade sin lördagskväll med att se Lapp-Lisa sjunga frikyrkliga pekoral.

Paradoxalt nog bjöd han in de avantgardistiska konstnärerna Öyvind Fahlström och Carl Fredrik Reuterswärd för att arrangera en ”happening” i studion, komplett med konkretistisk poesi och publikmedverkan.

Och Yngve Gamlin – en av svensk nöjeshistorias mest bombastiska frifräsare och galenpannor – hade fria händer att komma in och såga sönder Hylands skrivbord.

Hylands ABC-bok är en utmärkt representant för den märkliga anda som rådde i Sverige, boostat av världens största tillväxt och av den gyllene mellanväg som gjorde att storindustrin kunde blomstra och staten fördela skattevinsterna.

Här finns en nyfikenhet på allt det nya – uppslagsorden är sånt som ”astronauten”, ”emancipationsdebatten”, ”glesbygd”, ”p-plats” och ”snabbköp” – parad med en ständig skepsis. Särskilt om det var anglosaxiskt.

Under B läser vi så klart om ett märkligt hotfullt fenomen i tiden:

Beatles är en sorts orkester
vars frisör har tagit semester

Notera det reaktionära ifrågasättandet: ”en sorts orkester”. En än mer öppet konservativ hållning hittar vi på D:

Dekolletage är nuförtiden:
sidenkläder – utan siden

Varning: innehåller en mening ”nuförtiden” kan du vara säker på att den är bitter.

Min absoluta favorit finner vi dock på N. Minns att det är sextital, hemmafruarna är på väg att bli färre efter en absolut formtopp på femtitalet (som bl.a. fick Hyland att arrangera en frufridag, då det tokiga skedde att landets karlar fick passa sina egna barn och laga sin egen mat – i en hel dag!), industrin slukar så mycket folk att man till och med måste ta in så suspekta varelser som kvinnfolk och utlänningar.

I den här skrämmande miljön, där inte alla barn hade en mamma som stod vid spisen från svinottan bara för att steka pannkakor och snyta dem, och där inte alla män kunde cykla hem på lunchen och bli utfodrade, detta mardrömssamhälle för en kristdemokrat, var det helt kutym för den statliga svenska televisionen att ge ut en bok med följande vers:

Nyckelbarnet sa till pappan:
Far, jag såg din fru i trappan!

Ett skämt, naturligtvis – symptomatiskt signerat ”Mamma i Vällingby”. Men bakom skämtet ruvar skräckvisionen av ett samhälle där barn inte längre känner igen sina förvärvsarbetande mödrar (däremot identifierar ”nyckelbarnet” – alltså barn som tvingades ha en egen hemnyckel eftersom ingen mamma stod och tog emot dem med öppen famn – sin pappa problemfritt).

Samtidigt – till svenska folkets försvar – ska säjas att andra verser komplicerar bilden. Bokstaven M konstaterar kallt vad vi fortfarande vet utan att riktigt åtgärda:

Maskulinum är ett kön
som har mycket högre lön

Och under U finns en attityd som tillhör det förgångna. Minns att detta var en tid när målet var att 1% av svensk BNP skulle gå till u-hjälp. En ambition som – till opinionens förtret – bara nästan uppfylldes:

U-landshjälp är att försaka
då och då en pepparkaka

Jag hade inte velat leva förr i tiden. Jag blir irriterad när jag tänker på de monopol dåtidens stat tyckte sej ha rätt till. Det var inte bättre förr. Det är bättre nu.

Men historien plägar ständigt ta ett steg bak för varje två steg fram.

Rapport från en föreställning: en kuplett.

Är inte den som recenserar mina egna insatser, varken på scen eller nån annanstans (jfr Sven-Bertils sorg över att inte längre vara en god älskare). Hej livet (och döden)! spelades fyra gånger förra veckan, och många av numren var roliga.

Mest nytänkande var nog det Westesson-signerade numret om dom två obsyra malmökändisarna Tony Kaplan (världens sämste nöjesjournalist, skriver i Kvällsposten) och Britt Bass (Sven Tumbas och Lasse Holmqvists ex, Kaplans nuvarande).

Roligast att göra var Rat Pack-numret ”Minnenas boulevard”, där vi gick igenom vårt åttital: stora politiska händelser (Valle), teveprogram (jag) och hur man en gång fastnade med snoppen i blixtlåset (Ola – obs! påhittat!)

Men störst personligt ögonblick var att få gå ut och möta publiken, sjungande till struttigt Jules Sylvain-plock på piano, om olika halvaktuella fenomen – dvs sjunga en Kuplett.

Numret inleddes med några foton på storbildsduk som visar hur mina scenkollegor sitter på mej när jag ber att få sjunga en kuplett. Sen kom själva sången.

Melodin är den gamla trettitalsschlagern ”Nu ska vi opp, opp, opp”. Texten, för den som undrar, lyder:

Mina kollegor har bönat och bett
tjatat och insisterat
på att jag ska sjunga en liten kuplett
som jag själv formulerat
Skriva kupletter det kräver dock stil!
Och själv är jag helt debil

Ja, jag är dum, dum, dum
dum som ett soffbord i ett vardagrum, rum, rum
Dum, dum, dum
dum som en lutfisk i akvarium, jum, jum
Nya Filmkrönikan e
en själslig utmaning för mej att se, se, se
och så e’
Hans Wiklunds ”krönikor” i Café, fé, fé

Jag tror att Arn är på sant
liksom Wallander och Pellefant
och att irländsk maltwhisky
faktiskt är intressant

Jag är stupid, pid, pid
En gibbon på zoo gjorde mamma gravid, vid, vid
Dum, dum,
så dum att jag tror att Kay Pollack har hajat ett hum, hum, hum

Memoarer med finurliga titlar.

När jag spelade amatörteater i min ungdoms Eslöv hängde ett gäng gamla affischer när man gick uppför trappan till scenen. Det var gamla produktioner med den lokala gruppen Scengångarna, alla syftande på välbekanta förlagor: Här är ditt lik, Moster Olof, Röriga rummet (där jag vill minnas att Johan Glans gjorde en tidig insats f.ö.) – och Yr eunuck åsså en me´ stålar.

Den där sista stirrade jag på många gånger innan poletten trillade ner. Det är ju en helt obegriplig sammansättning av stavelser, utan varken rim eller reson. Till slut förstod jag att titeln syftade på ”Fyra bugg och en Coca-cola”. Jag tyckte varken då eller nu att det var mödan värt att trycka den affischen.

Syftningar och ordlekar förlorar ganska mycket på att vara för långsökta. Paradoxalt nog rankar jag dom riktigt långsökta, svårförstådda, snåriga finurlighetstitlarna högst vad gäller memoarer.

Memoargenren, mer än någon annan litterär genre, jobbar gärna med vitsiga titlar. Jag har just legat några nätter och gnisslat tänderna över Sven-Bertil Taubes koketta ödmjukhet (bl.a. skriver han – apropå att han ju lever med en tjufem år yngre kvinna – att ”jag kan skämmas över att jag inte längre är någon bra älskare”) i boken som givetvis behäftats med titeln Ord och många visor.

Rör man sej i den lätta underhållningssektorn eller idrottsvärlden är en fyndig memoartitel ett krav.

Är man politiker döper man sina hågkomster till Alla rosor ska inte tuktas (Anna-Greta Leijon), Så tänkte jag (Ingvar Carlsson) eller – lite mer otippat – Resan mot Mars (Thage G. Pettersson).

Är man Harry Schein döper man dem till Schein.

Men sysslar man med nöje är man så illa tvungen att krysta fram nån mer eller mindre tydlig koppling mellan känt/halvkänt uttryck och sin egen karriär.

Min personliga femton-i-topplista:

15) Gösta Bernhard: Gösta Bernhards saga. Ett gott och oantastligt hantverk vad gäller titeln. Solklar koppling mellan revykungens namn och Lagerlöf-romanen. Och undrar ni om boken är självgod är svaret ja. Många gamla recensionsklipp med idel lovord, många vändningar av typen ”det blev succé – igen!”

14) Povel Ramel: Följ mej bakåt vägen. Synnerligen självuppskattande som titel såtillvida att den syftar på en gammal Ramel-sång från tidigt 50-tal, ”Följ mej bortåt vägen”, som läsaren således förmodas känna till (vilket jag så klart också gör). Men fullt fungerande som fyndig titel; tydlig koppling till egen sång, grammatiskt okej, begripligt sammanhang.

Att sen uppföljaren förlänades den obegripliga titeln Som om inget hade hänt är en annan historia.

13) Lasse Holmqvist: Här är mitt liv. Hedersomnämnande för att Lasse gjorde det mest självklara och förväntade nån kunde tänka sej. Han tog just den titel som alla av kvinna födda genast skulle föreslå i samma ögonblick dom presenterats för tanken att Lasse Holmqvist skulle skriva ner sina minnen. Han vägrade fundera ett varv till, han följde minsta motståndets lag.

12) Gunnar Nordahl: Guld och gröna planer. Titeln är ungefär lika krystad som den är skrytsam, och tillika antagligen inte särskilt heltäckande (jag har inte läst boken då jag är aktivt ointresserad av idrott).

Visst, karln gjorde sej säkert en hacka, och givetvis beträdde han många fotbollsplaner, men är det verkligen en ädelmetall och ett spelunderlag boken faktiskt handlar om?

11) Lennart Hyland: Hylands album – ett glatt liv i glada bilder. Hör egentligen inte hemma här eftersom titeln är kliniskt ren från finurlighet. Jag envisas med att ta med den för att den trycker på hur desperat Hyland – en alkoholberoende (dock inte alkoholiserad) arbetsnarkoman, känd för sin arrogans mot medarbetare och sin tidigt begynnande gaggighet – ville frambesvärja glädje.

Inte bara hade han en signaturmelodi som bestod av maniskt lallande, inte bara var han en vuxen man som gav ut boken Lek med Hyland och lurade ett helt folk av seriöst arbetande tråkmånsar att utföra dom mest fnoskiga upptåg – han kände dessutom behovet av att TVÅ GÅNGER I EN OCH SAMMA TITEL understryka hur fantastiskt, spralligt, upp-över-öronen-lycklig han var.

Det är nästan lite rörande.

Och naturligtvis patetiskt.

10) Gunilla Pontén: Tyg och otyg. Oantastligt. Den ultimata titeln på en kläddesigners minnen. Sen är det en annan sak att innehållet omöjligt kan leva upp till underhållningsvärdet i titeln.

9) Anders Gernandt: Hästminne. Samma sak där. En hästkommentator minns. Alla andra titlar vore att betrakta som tjänstefel.

8) Björn Eriksson: Björnkramar. Den här är intressantare. Mest för att Björn Eriksson – f.d. polischef och landshövding – så tydligt understryker att även han själv ser sej som en pajas. Frågar man GW Persson m.fl. initierade borde boken f.ö. heta Björntjänster.

7) Bengt Bedrup: Torra fakta. Skrevs efter att Bedrup lagt flaskan på hyllan. En klassiker inom nykter-alkoholist-genren. Hör motivmässigt ihop med

6) Ulf Larsson: Kvartingen som sprängdes. Det är i den Larsson bl.a. berättar om hur han brukade hälla tio liter fulvin i en spann och dricka med slang. Vid ett tillfälle somnade han vid Falcon Crest avsnitt 7 och vaknade vid Falcon Crest avsnitt 9. Vilket alltså innebär att Ulf sovit i exakt två veckor. Vi förutsätter att han fortfarande går och undrar vad som hände i avsnitt 8.

Titeln – syftande på Birger Sjöbergs roman Kvartetten som sprängdes – är intressant av ett par orsaker. Dels för att den poängterar vilken anakronistisk figur Ulf Larsson är: han refererar till tjugotalsskalden Sjöberg och han använder begreppet ”kvarting”. Vilket stämmer väl in på hans kända intressen för Thor Modéen, Casino och att umgås med äldre män.

Sen är det intressant hur man väljer att skriva en historia om sitt livs tragedi – den svåra kampen mot alkoholen och neuroserna – och till varje pris ge den en fiffig titel. Det för oss in på

5) Jörgen Nilsson: En crossad dröm. Den tragiska historien om en lovande motocrossförare som blir förlamad av en svår olycka. Vet inte om den putslustiga titeln understryker eller tar bort tragiken. Gissar på det första.

4) Gösta Krantz: Krantz från glädjevården. Krantz är den äggformade i Casino-gänget, känd från gamla Razzel-sketcher och som Ulf Larssons bäste/ ende vän (de andra övergav honom ju när han hetsbantade).

Titeln associerar till en gammal Albert Engström-anekdot om en fattigvårdsinspektör med namnet Krantz som kommer till en sjukling. När frun säjer till sjuklingen att ”Krantz från fattigvården” kommit, svarar sjuklingen ”ställ den i farstun, jag är inte död än”. Kopplingar till gamla anekdoter ger så klart extra plus i det här sammanhanget. Kombinerat med det inte alls särskilt fyndiga ”glädjevården” skapas en näst intill obegriplig ordsammansättning. Gott jobb, Gösta!

3) Charlie Norman: Musikant med brutet gehör. Nu är vi inne på det riktigt sökta. Vi antar att titeln syftar på Vilhelm Mobergs Soldat med brutet gevär. Men det finns ju INGEN fonetisk likhet mellan ”musikant” och ”soldat”, och så jävla brutet var väl knappast Charlie Normans gehör att det förtjänade en plats i en titel.

2) Bertil Perrolf: Sidor till kaffet. Perrolf var känd för en säjer en sak och det var radioprogrammet Skivor till kaffet, ett program av typen som ingen känt till om det inte vore för radiomonopolet som hindrade andra program från att sändas (det gick ut på att Perrolf gick runt på olika arbetsplatser och gjorde målande beskrivningar av färgerna i fikarummet och lät jobbarna önska låtar – det brukade hinnas med typ tre låtar på en timme). En bok består av sidor.

And put your hands together…

1) Robert Wells: Mitt liv som komphund. Wells är ungefär lika glad för vitsar (minns julshowen Jingle Wells, som jag misstänker enbart kom till stånd för att Robert gillade titeln) som för att låta jobbig musik möta annan jobbig musik där man minst anar – och vill – det.

Och det här är en sån titel som nästan tangerar Yr eunuck åsså en me´ stålar. Okej, jag ser att där finns en koppling till en Lasse Hallström-film, men jag måste fundera en god stund till innan jag ser associationen kompa-kamphund.

Det blir liksom vitskaka på vitskaka som ger ganska exakt samma känsla av övermättnad som en Robert Wells-show.

Grattis till förstaplatsen, Wells! Du förtjänar den!

(Långt) utanför listan: min vän och kollega Valle Westesson brukar ta upp Glenn Hyséns Hyss och allvar med Glenn Hysén – en titel som borde stoppats redan innan den nådde Glenns mun. Främst för att vuxna karlar inte ska prata om sina ”hyss”, men också för att jag vägrar att tro att den innehåller nåt allvar. Och som finurlighet betraktad så har man rätt att kräva lite mer av en göteborgare.

Backstabber!

Nya Galago är ute. En tidning jag läst i snart tjugo år. Jag har samtliga nummer från typ 8 prydligt samlade i mappar. Står det ”anal” på ens visitkort så gör det.

De första numren av tidskriften gavs ut typ 1978. Det första nummer jag har är från 1985. Jag började givetvis inte köpa obskyra artsy-fartsy-serier med flumvänsteristiska undertoner som tioåring. Jag var kanske tretton. Men de gamla numren fick man – långt innan Internet – sitta och leta upp från baklagret längst bak i tidningen, och sen gå till ett postkontor och postgirera i förskott och sen få numren kanske ett halvår senare. Om man alls fick dem, varken Galago eller postverket var några jag skulle anförtro åt barnpassning eller ens soptömning.

Nuförtiden är det kanske inte en högtidsstund omgivet av ett magiskt skimmer, med burkig åttitalspunk på stereon (givetvis tio-femton år för sent) och tre timmars minutiöst bläddrande som gäller. Men tidskriften har sina kvaliteter, och det har varit en ynnest att följa talanger som Daniel Ahlgren, Åsa Grennvall, Anneli Furmark, Mats Jonsson, Henrik Bromander och på sista tiden Sara Granér från första parkett.

Men vad nu! Jag var visserligen förberedd, men det slår mej ändå som ett knytnävsslag i underredet! Liv Strömquist, kollega och ”vän”, breder ut sig på tre sidor om Cornelis famösa natt 1975 med två transvestiter, den som började som en vanlig glad/tragisk spritkväll och slutade med att karln rispade en transa med brödkniv och sen dömdes till fängelse.

Och den något otympliga löpsedeln ”Känd trubadur i knivslagsmål med män som var utklädda till kvinnor”.

(En parentes: Cornelis Vreeswijk råkar ha en särskild plats i mitt hjärta och min bokhylla. Min son heter Cornelis i andranamn. Det är kanske att överpsykologisera, men jag är inte helt säker på att jag haft skägg om det inte vore för Cornelis. Det är över huvud taget den ende offentlige person som jag är på förstanamnsbasis med – jag är t.o.m. mycket noga med att säja ”Plura Jonsson” och ”Bantar-Björn Thoresen” för att ingen ska tro att jag försöker kokettera med att jag känner dem. Cornelis får på mycket goda grunder vara undantaget från en av mitt livs många märkliga principer.)

Det värsta är inte att jag själv bidragit med researchen. Det värsta är inte att Liv antyder att Cornelis var fysiskt motbjudande. Det värsta är det oförlåtliga sakfelet som smugit sig in i serien: Liv påstår att Cornelis hittar på ”Sportiga Marie” samma kväll som han träffar transorna! Alla vet ju att den skrevs tio år tidigare!

Jag ligger chockad och förlamad i fosterställning på golvet. Tungan ringlar sej ner på hakan, kallsvetten går från tårna upp till det flyende hårfästet. Jag är spastisk och paralyserad om vartannat. Jag har en vilopuls på 300 och blod i avföringen. Så här måste Caesar ha känt sej när han såg att Brutus höll i kniven. Jag hoppas att du fick betalt, Liv! Tretti silvermynt!

Nja, jag skojar bara (nåt jag hatar att behöva skriva, men i skrift syns ju inte ens tonfall). Alla ikoner mår bra av att svärtas ner.

Cornelis Vreeswijk var en man med dubbel moralisk bokföring. Som höll vpk kvar i riksdagen genom att följa med partiledare CH Hermansson på valturné och som samtidigt hade ett mycket kluvet förhållande till skatt. Visst, staten kunde kanske få några allmosor, men först sen Cees själv impulsköpt en guldpenna och kanske en motorbåt.

Men det var människan Vreeswijk. I skalden Vreeswijk märks faktiskt ganska lite av den minst sagt tveksamma kvinnosyn som både hans systrar och f.d. fruar vittnar om. Nog sjunger han om horor, men han ger dem verkligen sin sympati (”Sportiga Marie har min sympati, hon är toppen”).

Samma slags sympati som han ger tjyvar, ungdomsbrottslingar, heroinister, alkisar, socialbidragstagare och fångar, samma rätt till respekt och människovärde.

Att han sen med stor sannolikhet inte problematiserade det patriarkat och den könsmaktsordning som håller de prostituerade på botten, och som han själv var en ganska stolt del av, komplicerar så klart bilden.

Däri ligger också en del av mystiken kring denne osannolike folkhjälte. Han var en slugger och en rucklare som ramlade mellan stödspelningar för almarna i Kungsan och krogshower med Ernst-Hugo och Östen Warnerbring, lika desperat beroende av cash som av bekräftelse, lika böjlig i moralen som han var rakryggad i attityden till sitt arbete.

Ett kräk, men ett ömkligt kräk hellre än ett avskyvärt kräk.

Som nog tålte att skrattas åt. Men mera att hedras ändå.

Dean, Klas och jag.

Två vitt skilda saker korsar sej oförhappandes i mina tankegångar: en gammal Billy Wilder-film med Dean Martin och Klas Östergrens roman Gentlemen. Jag blir först lite chockad, sen lite nyfiken och till sist besviken när jag inser att mina konklusioner snarast är en jaha…-upplevelse.

Jag tar dem ändå. Det här är min blogg och min tid.

I Kiss me, stupid spelar Dean Martin Las Vegas-sångaren Dino, inte bara vagt påminnande om utan direkt kalkerad på mediapersonan Dean Martin – a.k.a. Dino. Massor av referenser till den autentiske Dean Martin kastas ut: han ska göra film med Frank Sinatra, Sammy Davis Jr och Joey Bishop, han har sjungit in ”That´s amore” och hans skivomslag är identiska med den riktige Dean Martins.

Vad som gör detta intressant är att filmen a) är gjord så tidigt som 1964, och b) framställer Dean Martin som jävligt osympatisk. Han vill ogenerat ligga med horor och, i brist på dylika, med en annan mans fru. Han är arrogant mot en stackars landsortskompositör som vill visa sina melodier och han behandlar honom som en husa när denne erbjuder honom att sova i hans hem.

I en film från idag är detta inte särskilt uppseendeväckande. Cameos är praxis i filmer som Robert Altmans The Player, Elmore Leonard-filmatiseringarna Get shorty och Be cool, Seinfeld, Entourage, Curb your enthusiasm, Extras – och kanske allra mest i Hej rymden!, där Rico Rönnbäck från Varuhuset spelar Rico Rönnbäck från Varuhuset.

Men för mej har det länge framstått som ett s.k. postmodernt fenomen, ett slags lek med fiktion och verklighet som uppstod nånstans där åttital mötte nittital och som eskalerat sen dess.

Det slår mej när jag nu sitter med en bunte Billy Wilder-dvd:er som jag inte sett förut, att han måste ha varit en pionjär på området. Billy Wilder – inom tankestreck en av de mest innovativa regissörer världen haft, lika flyhänt exakt när han gjorde film noir (Kvinna utan samvete, Sunset boulevard) som screwballkomedi (I hetaste laget, Ungkarlslyan) – började redan på femtitalet balansera på den svärdstunna eggen mellan vår verklighet och den skapade.

Tydligast framstår det så tidigt som i Sunset boulevard (1950). Gloria Swanson – gammal stumfilmslegend – spelar gammal stumfilmslegend. Erich von Stroheim – gammal stumfilmsregissör – spelar hennes betjänt – som också är gammal stumfilmsregissör. Cecil B De Mille – gammal stumfilmsregissör – spelar Cecil B De Mille – gammal stumfilmsregissör.

Dikt och verklighet går in och ut ur varandra, korsrefererar och blinkar ironiskt till varann. Ett grepp som kändes nyskapande och gjorde en sprallig när Curb your enthusiasm drabbade en för några år sen.

För mej var det så fascinerande hur Larry David, skaparen av Seinfeld, spelade Larry David, skaparen av Seinfeld, och insisterade på att spela sej själv som så irriterande gnällig, självupptagen och snål. Han hade möjligheten att framställa sej själv som sympatisk. Han vägrade ta den. Och givetvis gick han till slut ut som vinnaren. Alla respekterar en ärlig man, även om vi kanske inte vill ha honom i vår trappuppgång.

I Kiss me, stupid får vi inledningsvis se den fiktive Dino i en typisk Dean Martin-show i Las Vegas, där han spränger in typiska Dean Martin-one liners i en typiskt smörig Dean Martin-låt. Strax därefter får vi se honom fly från några balettdansöser som han lovat att ligga med. Ett intryck jag inte riktigt kommer ifrån är att även den autentiske Dean Martin gärna föresatte sej att ligga med olika balettdansöser.

Och även om jag kanske har en funktion i hjärnan som säjer mej att allt är fiktion och att man ska betrakta allt kritiskt, så måste den riktige Dean Martin ha varit medveten om att the average Joe nog skulle se Dino-porträttet i filmen som ett dokument av människan Dean Martin.

Nu ska det påpekas att synen på balettdansöser som kåta nippertippor och synen på en riktig man som någon som gärna ligger med horor, är annorlunda i Malmö 2007 och Las Vegas 1964.

Men Dino är ofrånkomligen en slabbedabbe och en glidare i filmen. Med (bl.a) Billy Wilders hjälp byggde Dean Martin upp en offentlig myt om sej själv som fick gälla för sanning. Så kunde han i det privata vara en vanlig man som kanske inte drack gin oavbrutet och som kanske ibland t.o.m. låg med sin egen fru.

Men greppet att låta verkligheten strila in i det påhittade är oavlåtligt fascinerande. Det är i efterhand omöjligt att dekonstruera människan och myten Dino. Okej, jag kan kanske fastslå att den Dino jag ser på filmen är helt påhittad – men var finns då den riktige?

När man okulärbesiktigar fenomenet ser man snart att trådarna så klart går ännu längre tillbaka. Cervantes förekommer som sej själv i romanen Don Quijote från 1600-talet. Dante Alighieri spelar huvudrollen i sin egen Divina Commedia från 1300-talet. Intet nytt under solen.

Samtidigt är det ett grepp som funkar löjligt effektivt på mej. Det öppnar dörren till ytterligare ett dolt rum, gör på en gång det påhittade mer realistiskt och understryker det fiktionaliserade i det vi tror är verkligheten.

I romankonsten är greppet oöverträffat hos Klas Östergren. Gentlemen är Läsupplevelsen för en herrans massa unga män från sjuttitalet till nu, som alla har fångats av detaljrikedomen, vänskapsskildringen, konspirationerna, verklighetslagren och som efter romanen gått runt i den förvirrade tron att de alltid närt ett intresse för boxning, slipsknutar och gamla Söderorginal.

I Gentlemen spelar som bekant den unge författaren Klas Östergren huvudrollen (Gentlemen var hans fjärde roman, utgiven vid 25 års ålder). Han rör sej i ett högst igenkännbart Stockholm, diverse biografiska detaljer angående bostadsadresser är autentiska, nerslagen i svensk nutidshistoria (Hylands hörna, bebop-scenen, Gärdet-festivalen, sossarnas eftergiftspolitik) är tokigt välresearchad. Ändå är ju allt påhittat.

Men trots den vetskapen är man som läsare hela tiden på helspänn. Okej, man köper idén att allt är fiktion, men ingen rök utan eld och givetvis måste det finnas några stänk sanning bakom allt som sker och helt gripet ur luften kan ju ingenting vara.

I uppföljaren Gangsters 25 år senare fortsätter Östergren luras och förvirra. Där har verkligheten trängt ytterligare en bit in i handlingen, i och med att författaren Klas Östergren i boken har skrivit romanen Gentlemen. En bok han i sin nya bok delvis hävdar är sann, delvis osann. Men samtidigt är ju själva det hävdandet osant.

För visst stämmer det att han skrev den där boken, att hundratals läsare under åren kommenterat att han redan i fjärde meningen använder ordet ”lugubert” och att massor av människor förbryllat försökt reda ut vad som är sant och inte – saker som påstås i Gangsters.

Samtidigt påstår Klas Östergren i den senare romanen att även innehållet i den första romanen är sant – dock med den lilla detaljen att de två huvudpersonerna Leo och Henry Morgan i själva verket bara var en (Henry Morgan). I realiteten har givetvis ingen av dem funnits. Eller?

Nja, de har ju antagligen funnits som en skärva av en lirare där, ett fragment av en pajsare där. På samma sätt som alla romanfigurer, undantaget Tolkiens, funnits.

I Stephen Farran-Lees nyutkomna intervjubok Östergren om Östergren bekräftar Östergren ytterligare ett gäng biografiska detaljer angående boken: ja, han har hängt i dom där miljöerna, boxats och varit inblandad i ett projekt om att skriva en modern Röda rummet. Men ju mer man försöker rota fram en kärna av sanning, desto fler blir rökridåerna.

Exakt när kliver den autentiske Klas Östergren över tröskeln till fiktionen? Från början och samtidigt aldrig.

I intervjuerna använder Östergren begreppet ”svindlande epik”. Svindlande i dubbel bemärkelse: man får svindel och blir svindlad.

Jag kommer vidare att associera till dokumentärfilmaren Stefan Jarl, som aldrig har varit rädd för att styra den verklighet han vill visa upp. I Ett anständigt liv – min favorit bland feelbad-filmer, ett mästerverk i genren blod-spy-och-mänsklig-misär – ville han visa hur Skåning slog i sej en horsemacka på T-centralens toalett.

Eftersom de befann sej på Filmhuset och det naturligtvis var lättare att filma där, fick Skåning skjuta upp på deras toalett istället.

Poängen blir densamma: toaletter är en väldigt oglamourös miljö, fultjack är en väldigt torftig hobby, Skåning är och förblir en loser, samhället är lika skyldigt.

Det här är inga originella reflektioner. De är rentav tröttsamma. Dokusåpaboomen – som känns lika avlägsen idag som Falcon Crest – aktualiserade den och gav många frilanstyckare utrymme i spalterna. Men alla frågor dokusåporna väckte – vad är manipulerat och hur? Finns Adam Alsing på riktigt? Finns snubbar som Molle och Meral på riktigt? Har de så konstiga frisyrer och tossiga virkade muslimmössor på riktigt? – har funnits med så länge människor har berättat historier för varann.

Jag har aldrig förstått människor som vill ha fantasi. Sagan om ringen är kanske de tråkigaste böcker jag aldrig orkat läsa klart, inkluderat diverse av Statens offentliga utredningar. Tolkiens ambition att skriva nåt som inte är relaterbart är för mig fullkomligt obegriplig. Han kunde lika gärna skriva med hittepå-bokstäver på ett hittepå-språk. Tomtar, troll och vättar har väl rimligen inget att säga en modern människa?

Men det innebär heller inte att sanningen i sig är hela poängen – eller hela sanningen. För mig är filmen, litteraturen, fiktionen ett sätt att förhöja, koncentrera och förtydliga sanningen, samt ge den det underhållningsvärde den sällan har i praktiken.

Och där fyller onekligen herrar som Wilder och Östergren en funktion.

Begåvade människor jag känner 3: Billie the vision and the dancers

Jag har egentligen gett upp musiken. Det fanns en period när jag läste tidskriften Pop ganska noggrant, taggad av att knäcka dom kryptiska koder som man förstod var insmugna i bildtexter, och ibland fick jag t.o.m. för mej att köpa upp mej på några heta vax att spisa. Ofta blev jag besviken. Den mesta av musiken var bättre i teorin.

Det är egentligen mer fascinerande att ta del av Andres Lokkos panegyriska hyllning till Dexy´s Midnight Runners och försöka förstå hur en virrpanna som Kevin Rowland med lite saxofoner och stomprefränger kunde plantera en så gränslös självtillräcklighet i en liten est från Jakobsberg – än att faktiskt lyssna på Dexy´s. Och då är de ändå ganska bra.

Lyssnar jag på musik idag – och i vårt hem har Klas Klättermus och Majas förskräckliga visor om växter ständigt företräde – är det ofta på en äldre gubbe med gitarr som tolkar en ännu äldre gubbe med luta.

Ett undantag gör jag dock: Billie the vision and the dancers.

Sju udda typer som spelar pop som pop ska låta: spröd, skev, svängig, självutlämnande och helande. Visuellt erinrar dom med sitt köns- och etnicitetsöverskridande om Sly and the Family Stone, som ju blandade män och kvinnor, kaukasier och afroamerikaner. Musikaliskt har jag inte referenser nog att beskriva dem. Det låter väl som det gör när en grupp musikaliska människor bestämmer sej för att förverkliga det en särling hör inne i sitt huvud.

I ett mellansnack en gång berättade sångaren Lars Lindqvist att någon sagt till honom att han lät som ”en bakfull Håkan Hellström”. Han kommenterade själv med nåt dröjande i rösten: ”Och det är väl ganska bra?”

I don’t believe in Jesus Christ and I don’t believe in God.
I don’t believe in anything that makes you wanna save me.
I need a break and I need a vacation.
Take me away from the civilisation.

Igår, den 2 november, hade jag (tillsammans med malmökulturens stöttepelare numero uno, Pelle Holmgren på klanglåda) äran att utgöra deras förband. Iförd vit skjorta och sidenscarf travade jag upp på samma scen som Morrissey en gång stått på, för att försöka överrösta sorlet från hippa popkids som baske mej inte kommit för att lyssna på en skäggig farbror som pratar om Evert Taubes intresse för småfickor – och som dessutom har det dåliga omdömet att stå och sjunga vals på en rockklubb.

Man kunde se skräcken lysa i klubbungarnas ögon; för varje takt jag sjöng i Flickan i Havanna sjönk deras cred med minst tio punkter.

Det var en blandad upplevelse. För Billie the vision gör jag dock vad som helst. Ett band som utstrålar en sån sympatisk blandning av självförtroende och skröpplighet ska stödjas. Ett band som sjunger om ”Jesus park” och ”Nobel square” (Jesusparken och Nobeltorget är några av Malmös mest miserabla platser, välbesökta av blandmissbrukare och ambulanser), om att ”O.D. on NYPD when we´re blue” och om terapeuter som ointresserat försöker lösa livskriser med piller, är mina vänner.

I said ”can somebody set me soul on fire?”
But somebody set my home on fire.
The flames and the smoke laughed right in my face,
the insurance company laughed at me too.
Alanis yes I know what’s ironic,
Alanis yes I do.
Somebody stole my naive kind of lifestyle,
somebody stole what was left to steal.
I need plenty of kisses and a hole bunch of love.

Och stående i ett hoppande och sjungande publikhav avundas jag musikens kraft att förena. Att höra hundratals lirare i lustiga frisyrer i korus sjunga om ens ångest och olyckliga kärlek, måste vara en katharsisupplevelse. Den får man aldrig när man står och gör sej lustig över Arne Weises alkoholproblem. Och det är man väl, handen på hjärtat, inte heller värd.

Och det är dessutom en katharsis som fortplantar sej från scenen och rakt ut i hjärtat på dom som var och en suttit och hängt vid sin egen hifi-anläggning och som ute i vimlet hittar den ena själsfränden efter den andre, som rent fysiskt får uppleva att dom inte är ensamma, att andra har funnit tröst i samma knaggliga engelska och samma till synes triviala betraktelser om en fyllekväll i Oslo som man anar rymmer några essentiella nycklar till förståelse.

I never knew that I could feel so sad.
I never knew that I could feel so bad.
I’m alone and I never experienced this before.
She said ”I’ll call you at midnight”.
She did never call me at midnight.

Billie the vision and the dancers är inga predikanter. Jag får intrycket av att sju vinddrivna existenser har sprungit in i varandra och tillsammans skrivit ett manifest för att besvärja demonerna. Med kostymer som signalerar fest, med dragspel, fiol och congas, med galghumor som fejsar tillvarons svärta, ska jävlarna drivas på porten. Och samtidigt ska ingen få lov att göra dom till lidandets maskotar, några ställföreträdande gråterskor. Då gömmer sej kukfingret i dom färggranna silkesvantarna.

So you want me to bleed for you when my wounds finally started to heal?
So you want me to cry for you when I smile, when my tears just dried?
So you want me to die for you when my will to live never has been stronger?
So you want me to sign for you as long as I can assure you to bleed?

Billie the vision gör det ingen annan vågar. Och dom gör dessutom det dom inte själva vågar. Dom åker ut på fängelseturné i nätstrumpor och för små silverkostymer. Dom berättar i tidningen att deras terapeuter avrått dom. Väl på plats visar gitarristen Gustav Kronkvist nån yrkesmördare moondance-stegen.

Dom berättar om sin frikyrkliga uppväxt och om jesustro som ”smells like an onion fart”. Dom berättar om spelmissbruk och kuksugande i källare, och om lyckan och trösten i en dvd-box. Och dom vägrar att be om ursäkt för att dom finns.

Jennie is dancing on the table.
She’s throwing popcorns at the landlord,
he’s walking outside.
This operation can not fail.
I’m saved by the bell.
Open the window. I inhale.
I’m saved by the bell.
Stay awake with me – I don´t wanna go to sleep.

I gårdagens mellanprat berättade Lasse Lindkvist att hans frikyrkliga mamma inte gillar att han bara skriver om sex. För att blidka henne skrev han en låt med refrängen ”Hallelujah”. När den väl var färdig insåg han att den handlade om hans homoerotiska drömmar om Ola Salo.

I’ve been having some strange dreams lately.
I was going through the park when I saw the singer in the Ark and he said to me:
”I would like to have a son with you,
a brown eyed little boy with red curly hair”.
Hallelujah! Hallelujah!

Och där nånstans, i omöjligheten att förställa sej för nån annans skull, vilar min respekt för gruppen. Visst är det en maskerad, en pose, ett stiliserat uttryck. Visst är vi alla clowner. Men clowner som snubblar när andra kastar pengar på dom och som gör det för att få elitens erkännande –
det finns många som gör konster och krumsprång för dom som har makten och det finns många som fjäskar för smulor från dom härskandes bord
– är bara värda förakt.

Men dom clowner som snubblar för att andra ska slippa snubbla, som snubblar åt oss, för att vi ska inse vår egen skörhet och att vi inte är ensamma, dom som till och med gör snubblandet åtråvärt, attraktivt och vackert, dom som vänder sin egen och vår otillräcklighet till en triumf -är värda respekt.

Gränslös respekt.

You know my sister Susan Lee, she says ’Jesus got a plan for you’.
That he could lead you to the righteous path and one day you will be righteous too.
And now she’s buying stocks in the casino business.
Righteous stocks in the casino business.

So meet us there at the Nobel Square if you want to change the world with us.

Sida 99 av 103

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén