Om Kalle Lind och andra gubbar

Thore Skogman: ”Var glad i årets stad 1970”

Under en period när Expressens jippokonto var outtömligt utsåg tidningen lite då och då Årets stad. En lagom stor svensk stad fick en utmärkelse, en folkfest och emellanåt en sång.

1968 vann Karlstad och Sven-Ingvars utsågs, fullt logiskt, att hylla staden i melodiform.

1973 vann Eskilstuna och Peter Himmelstrand från Bromma utsågs att göra melodin. Han valde, fullt logiskt, Eskilstunafödda Towa Carson som sin sångpartner.

1970 vann Kalmar. Expressens chefredaktör Per Wrigstad motiverade beslutet:

Kalmar är staden med choklad i, med Tjorven och framför allt med trivseln.

En idog vardag i en sjudande verksamhet. En idealisk fritid i en önskenatur vid skog och hav. På språng via Europas längsta brobygge över till det soliga Öland. På frammarsch som aktivt industricentrum. Föregångskraft som formgivare för de ungas lek och de äldres hemtrygghet. Mönsterskapande inom boendemiljön och med spänst i kulturutvecklingen.

Kalmar, de historiska minnenas stad, som idag skriver en levande historia för vår tid.

Kalmar, staden för folk som vill leva som människor.

Thore Skogman från Västmanland valdes, fullt ologiskt, att göra låten. Han i sin tur valde Solnafödde Ulf Elfving, stockholmaren James ”Herkules Jonsson” Dickson och Pekka Langer från Norrköping, varav ingen heller var någon framträdande sångare, som sina sångpartners. Som melodi valde Skogman ett gammalt örhänge: Jules Sylvains foxtrot ”Får jag låna nyckeln, Ann-Marie?” från 1929.

Konstighetsbarometern visade full orkan och Kalmarborna kliade sig troligen i bakhuvudet i en simultan gest.

Allt detta pratade jag och David Nessle som hastigast om i Snedtänkt #147 om Thore Skogman. För den som vill höra låten i sin helhet finns den här nedanför. Men kom inte och hävda att ni inte blev varnade.

Thore Skogmans Kalmar

Och just som saker till synes inte kunde bli konstigare, springer jag i min research på att även Skogman skrivit en Eskilstunalåt. Som tydligen operettsångaren Per Grundén sjöng in. Allt var kanske inte bättre förr, men absolut märkligare.

Föregående

Topp 5: reservationer i svensk låtlyrik.

Nästa

Strunt är strunt och pöbel är pöbel, om än med gyllne högafflar.

3 kommentarer

  1. Jesper Olsen

    Önskar jag tog din varning på allvar.

  2. Anders Danielsson

    Skogmans Eskilstunalåt hör man här: http://www.youtube.com/watch?v=AcbOSE3KtOc

    , och ämnet är inte bara Eskilstuna utan första versen ägnas åt kommunsammanslagningen 1971:

    "Torshälla och Kafjärden ska va' välkomna
    Husby, Västra Rekarne också
    Sovstäder förvisso, men får inte somna
    Ärla liksom Hällby nu till stacken drar sitt strå"

    Grundén visade att han inte hade tappat sin gamla dialekt genom de rätta lokala uttalen Toschälla och Hussby – att också sjunga Kaefjä'n och Äe'la kan man inte begära av någon.

    Gubben på skivomslaget är Carl Milles Jona som är i färd att bli uppäten av valfisken, och han är inte riktigt slukad ännu utan står nu 47 år ärgigare utanför Klosters kyrka, och det var dessutom roligt att återse loggan med smedslägge-E:t som ingen har velat kännas vid sedan 1977 ungefär.

    Klart bättre än Kalmarlåten!

  3. The HappyHippo

    Vänlig fråga.
    Känns som att Jan Guillou är skapligt genomarbetad nu med avsnittet om Rekordmagazinet. När kommer ett Snedtänkt om Lennart Hyland?
    Borde finnas material för en timme eller två av prat där.

    Ha det gott.

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén