kallelind.se

Om Kalle Lind och andra gubbar

Etikett: barnkultur Sida 2 av 11

Det sista inlägget nånsin om ett antal män med degiga lösnäsor.

Av

den 2013-10-16

i blogg

Jag håller på att gå igenom gamla bloggtexter. Dels för att det retat mig hur fult bilderna förhåller sig till texten när bloggverktygen bytts ut, dels för att jag tänkte norpa lite av mig själv till kommande boken Sverige för idioter.

Det är ett ganska digert arbete att läsa igenom dryga tusentalet texter. Tydligen har jag tyckt mig ha ganska mycket att säga om böcker, filmer och tidskrifter som nog egentligen hade hoppats på att få vila i frid.

En av de företeelser som jag återkommit till med den sinnessjukes monomana envishet är De Geer-Alexandersson-producerade Tårtan, ett barnprogram från 1972 som nånstans definierade mig trots att jag inte ens var påtänkt när det skickades ut i etern första gången.

Och trots att jag skrivit om den gång på gång har jag aldrig citerat följande utsaga från Krister Broberg (Frasse, Doktor Krall, privatdetektiven Kant):

Vi hade någon form av kontroverser och demonstrerade. Vi gick runt bakbordet i nån sorts protestmarsch, framför allt mot manusbristen. Samtidigt var det inte särskilt allvarligt. Vi hade roligt också, men vi vågade inte stå för det så därför tog vi pseudonymer. Jag hittade på det där med att jag skulle heta Allan Fröding.

[Jan Lööf – Janos – kallade sig Åke Zickus. Mats G. Bengtsson – Hilding – kallade sig Bengt Padda. Bloggarens anm.]

Sedan fanns det ett avsnitt som hette ”Mjölstraffet” och som är mycket märkligt. Det är en homosexscen där jag fick ett straff, antagligen för att jag ätit deg. Jag lägger upp röven på bakbordet, så häller de mjöl över baken medan de slår med en brödkavel. Så säger Janos ”Känns det gött?” Det censurerades nog bort. Håkan och Carl Johan insåg väl att det inte gick att visa vare sig för barn eller vuxna.
(Cristel Nyqvist: Om Tårtan och andra verk av Håkan Alexandersson och Carl Johan De Geer, 1997.)

Det där avsnittet tillhör den svenska smalkulturens heliga graaler. För varje nytt dvd-släpp går ryktet att ”Mjölstraffet” den här gången ska ingå i extramaterialet. Veterligt har det aldrig gjort det. Jag har träffat människor som säger att de har sett det där avsnittet. När man frågar vidare heter det strax att det inte är de själva som gjort det utan en nära vän. Som till slut visar sig vara en kompis som har hört Carl Johan De Geer berätta om det på ett föredrag.

Så med det sättet att räkna har jag också sett det där avsnittet. Flera gånger.

Tant Mård.

Av

den 2013-10-15

i blogg


Det här är verkligen inget särskilt spännande inlägg. Jag har hittat den här boken bara, där Maud ”Tant Mård” Husberg berättar en saga om Chico. Maud Husberg var tevehallåa på sextiotalet och förvandlades då och då till sagotanten Tant Mård.

Det var ingen banbrytande insats. Marionettdockan Andy Pandy, hakgubbarna Humle och Dumle, Anita Lindman och marionettdockan Televinken gjorde större intryck på de första tevegenerationerna. Innan dess fanns Efraim Alexander, som Sven Jerring skrev om och lät framträda i sitt Barnens brevlåda. Barnens brevlåda blev världens längsta radioserie någonsin, detta trots att ingenting tyder på att Jerring hade minsta intresse för barn. Däremot för sin egen röst.

I Ingegerd Rydins översiktsverk om barnprogram i Sveriges radio 1925-1999, Barnens röster, nämns inte ens Tant Mård.

Den enda anledningen att jag alls tar upp Tant Mård är att jag ganska nyss förstod att hon funnits. Och vetskapen om hennes existens ger en helt ny dimension åt Skäggets tredje & sista fräckisar, en snuskbok från 1968 som till exempel ger oss följande lilla skämtbit till livs:

Framför en korvkiosk (Kioskenkorva) i Helsingfors står en gubbe. Nästan tandlös – sånär som på en gadd i bottenvåningen. Han har köpt en korv och har mäkta besvär med att bita däri.
Ett par tonårsflickor står och fnissar åt detta. Gubben blir stött, säger åt dem att de borde gå hem och lägga sig och:
– Såna småjäntor som ni borde inte vara ute och ränna. Ni har väl inte fått hår på Tant Mård än.
– Jodå, svarar ena flickan. Nog har vi såpass att det räcker till en tandborste åt herrn.

Vi kan också notera att en annan skojighet ur samma skrift även den väljer att alludera på vid tiden aktuella barnprogram:

Fritz Teodor hälsar på sin gode vän Olle Persson i Storträsk. Kaskarna blir många och det blir sent. Gästfriheten är större än utrymmet, så Fritz blir bjuden att övernatta i den äkta sängen, mellan Olle och hans hustru Viola.
Morgonen därpå frågar Fritz Olle om han kan lita på Viola.
– Det är ingen fara, sa Olle. Vi har varit gifta i så många år och hon har aldrig varit mig otrogen.
– Det var konstigt, men hon låg faktiskt och höll i min televink hela natten, avslöjade Fritz.
– Nä, där har du fel, sa Olle. Det var jag. Om det är nån som jag inte litar på så är det du.

Nej, baske mig att de gör såna barnböcker nuförtiden! (Del 177)

Av

den 2013-10-14

i blogg

Einar Nerman, bror till den Ture som drev antinazistiska tidskriften Trots allt! under kriget och skrev ”Den vackraste visan om kärleken”, var främst känd som illustratör. En osedvanligt driven och framgångsrik sådan, som hängde med De Stora och porträtterade dem med till synes enkla och pregnanta penndrag.
nerman shawnerman rolf
Mest känt blev hans porträtt av sonen Tom.
nerman solstickan
Han illustrerade också barnböcker. Och det är där rubriken på det här inlägget kommer in i bilden. Eller om det är bilden som kommer in i rubriken.

Astrid och vänsterhanden.

Av

den 2013-08-28

i blogg

Till den spridda bilden av hela Sveriges Astrid hör idén om en klok gumma med direktkontakt med Barnen och Fantasin och Den Gamla Tiden, en trollpacka som satt hukad över Legendernas Brunn och skvätte upp sagor på marken med sina kupade händer, arbetande på instinkt och infall. Samma föreställning har funnits om Selma Lagerlöf.

Den måste nog korrigeras en smula. Astrid Lindgren hade säkert ett rymligare minne än de flesta, och stod väl på så vis i närmare förbindelse med sin barndom än många. Men hon var också en enmansfabrik för textproduktion som kunde skriva på uppdrag, på spekulation och på rutin. Filmmanus och pjäsmanus och seriemanus efter egna böcker handlade om att leverera till deadline och inte om att låta sig träffas av slumpvisa snilleblixtar. I ett brev till producenten Olle Nordemar inför den första Pippi-satsningen är hon väl medveten om att filmen behöver en musikalisk ”hit” (det fick den också – den finurliga texten lyder bl.a. ”tjolahej tjolahopp tjolahoppsansa”).

Pippi i Humlegården
En lätt bisarr Astrid Lindgren-trycksak heter Pippi Långstrump i Humlegården och är resultatet av en beställning och en kvarts rutinmässigt fabulerande. Den skrevs alldeles uppenbart inför ett Barnens dag-firande, en idag utdöd företeelse som en gång tillkommit på diverse prinsessors initiativ och som syftade till att samla in pengar till menlösa barn och, bara som en ren bieffekt, kasta lite strålglans över deras välgörare.

Där Pippi-böckerna i övrigt utspelas i ett tids- och rumsobestämt universum, ”den lilla, lilla staden”, en sorts Elsa Beskow-municipalsamhälle med reminiscenser från tiotalets Vimmerby, placeras den här berättelsen rakt in i sin samtid. Pippi, Tommy och Annika beger sig till Stockholm, bygger en kopia av Villa Villekulla i Humlegården, får bannor av en man från arbetsmarknadskommissionen och buntar ihop en skara Humlanligister till polismästare Ros förtjusning.

Vid tiden gick Humlegården under benämningen ”Kexburken” på grund av alla rån och väskryckningar (en kexburk är som bekant full av rån). Krocken mellan Pippivärldens förhöjda och naiviserade tonfall och en ganska krass verklighet blir märklig. Astrid Lindgren berättar om busarna:

De satte genast igång med sitt vanliga lilla kvällsnöje, som bestod i att rycka mötande farbröder i mustascherna och slita handväskan från ensamma damer och dela ut danska skallar till höger och vänster.

Inspirerad av kvällstidningar och kobojsarfilmer gör Astrid Lindgren sin Pippi till en vigilante:

– Ett ögonblick, sa Pippi. Kan jag få fråga dig en sak, innan du sätter dig upp på min häst?

– Vad då? sa Rusken.

– Jo, jag undrar bara var du helst vill begravas, här i Humlegården direkt eller nån annanstans?

Sen knockar Pippi Rusken. ”När han vaknade, låg han i gräset nedanför Floras kulle tillsammans med alla de andra busarna.” Rusken önskar att han vore lika stark som Karl-Alfred. Busen Knasper replikerar: ”Gosse, emot den jäntan har Karl-Alfred inte skuggan av en chans.”

Det är en text som helt bryter mot alla överenskommelser som Lindgren gjort med publiken tidigare. Plötsligt rör sig Pippi i en namngiven reell värld, träffar den autentiske polismästaren Erik Ros (som förhoppningsvis inte var lika förtjust i ensamma hämnare i verkligheten), slår busar så de tuppar av och deltar i välgörenhetsjippon. Man får nästan intrycket av att någon annan än Lindgren har hållit i pennan. Stilbrottet är lika drastiskt som i de Fantomenäventyr från åttiotalet där Fantomen reste i tiden.

Till Astrid Lindgrens försvar så skrevs hela historien till en tillfällighetsutgåva inför Barnens dag 1949. Rabén & Sjögren gav ut denna ”bortglömda pärla” helt okommenterad 2000, då Lindgren fortfarande var i livet men kanske inte orkade kämpa för sin författarheder.

Vilse i Croneman.

Av

den 2013-04-08

i blogg

Det kan låta som att jag är besatt av DN:s Johan Croneman, och det är jag väl i någon mån också. Det stör mig en smula att någon som konstant är så dåligt påläst har nån som helst status som krönikör.

Genom en (icke nätpublicerad) artikel av Croneman fick jag veta att svensk barn-och-kulturforsknings osäkrade revolver Margareta Rönnberg nedkommit med boken Vänstervridna? Pedagogiska? Av högre kvalitet? (min anmälan av boken finns här). Cronemans artikel innehöll diverse förbryllande sakfel, bland annat kände han uppenbarligen inte till den tredje omgången av Ville, Valle & Viktor från 1977 (vilket visar att man inte ska förlita sig på Wikipedia). En petitess så klart, särskilt som Croneman inte skrev nåt ofördelaktigt om just de tre figurerna.

Lite knepigare blir det när Croneman rakt av kalkerar Rönnbergs icke källredovisade påstående att Jonas Gardell gjort sig lustig på Staffan Westerbergs bekostnad. Rönnberg är direkt anklagande mot Gardell. Croneman står, inte olik vare sig Bill eller Bull, precis bakom och upprepar hennes anklagelser. Låt oss jämföra påståendena och verkligheten.

Det är riktigt att det skojades friskt om Staffan Westerberg på nittiotalet. Jag minns tydligt det första skämt jag själv såg på temat: John Eje Thelin i första omgången av Släng dig i brunnen (1990) gjorde en dialog mellan dockorna Fickan (Thelins bröstficka) och Armsvanen (Thelins arm, formad som en svan) som tävlade i att vara läskiga på ett ångestframkallande sätt.

Det var roligt. Man måste förstås få skoja om någon med ett så tydligt uttryck som Westerberg, inte minst som hans barnprogram faktiskt var genuint läskiga för många. De flesta skämt var, som skämt plägar vara, oförargliga.

Men naturligtvis gick det för långt när den lojt utslungade frasen ”det är ditt fel, Staffan Westerberg” (vilket brukar tillskrivas en tältflagga på Hultsfredsfestivalen 1998) upphöjes till nån sorts allmän sanning och Staffan Westerberg slog både Hitler och Stalin i en omröstning om världshistoriens värsta människa (uppgiften hämtad från Ingegerd Rydins fackbok Barnens röster, för övrigt vällustigt sönderstrimlad för sina lösa påståenden av Margareta Rönnberg i hennes bok).

Och i det sammanhanget steg Jonas Gardell faktiskt fram och försvarade Staffan Westerberg. Först i föreställningen På besök i mellanmjölkens land (1995), där scenografin inspirerats av Vilse i pannkakan och Westerberg själv medverkade på band (”Hej hej alla lillstrumpor! Finns här några otäcka barn vars barndom jag kan förstöra?”):

Det var inte Staffan Westerberg som förstörde vår barndom. Det var Staffan Götestam. Om ni inte minns Staffan Götestam så är det för att han är så hemsk att ni förträngt honom. Men det var Staffan Götestam som spelade Jonatan Lejonhjärta i filmen Bröderna Lejonhjärta. I pottfrisyr och blå kalsonger. Han såg ut som en transvestit. Han var så hemsk att när han slogs med draken på slutet ropade alla barnen i biografsalongen: ”Heja Katla! Heja Katla!”

Och i 2001 års Ett ufo gör entré, romanuppföljaren till En komikers uppväxt, är Gardell ännu tydligare:

Först av allt vill jag bara ha sagt: Staffan Westerberg förstörde inte vår barndom.

Han är helt oskyldig. På hela min generations vägnar vill jag be om ursäkt för det lidande vi åsamkat honom genom orättfärdiga anklagelser.

De som skränar elakheter om honom är bara dumma fyllskallar och riktigt usla ståupp-komiker.

Staffan Westerberg förstörde naturligtvis ingens barndom. En barndom förstörs av helt andra saker. Den sabbas av hemska föräldrar, av morsar som super och farsor som knullar en. Det är mycket värre än ”Vilse i pannkakan” kan jag försäkra.

Tydligt och klart och enkelt för alla att inhämta på bibliotek. Undermålig research av Margareta Rönnberg, vars ständiga polemik med alla andra barnkulturforskare annars bygger på att hon är lite mer påläst än de. Och i Cronemans fall ett slött slukande av ett slängigt påstående.

Så. Då vet ni. Vad som skaver i mig nu är att jag själv har publicerat en uppgift, starkt påminnande om Margareta Rönnbergs påstående, utan att ha dubbelkollat saken. Det handlade då om att socialförsäkringsminister Ulf Kristersson lär ha sagt i TV4 att han var rädd för Vilse i pannkakan (Kristersson var tolv år när programmet gick så har han sagt det var han ju en jävla mes som barn).

Bekännelse: jag har aldrig själv hört Kristersson säga detta. Jag fick uppgiften av en barnboksförfattare jag träffade en gång. Jag skäms för att inte ha dubbelkollat den.

Jag tänker förstås inte säga var den här dåligt faktakollade uppgiften finns att läsa. Men det är nånstans i den här boken.

Oproggiga barnböcker: Fred Y. och den farlige dr Snook (1968).

Av

den 2013-02-21

i blogg

När Nils-Olof Franzén inte skrev de lågmält underfundiga böckerna om den sluge redaktör Agaton Sax, skrev han biografier om Mozart och Molière. Han skrev också den mest uttalat anti-kommunistiska ungdomsbok – undantaget sorgligt framlidne riksdagsledamoten Johnny Munkhammars (M) spänningsroman Skuggan och det mystiska dokumentet (2011), som skildrar hur en typ elvaåring hjälper sin kompis farbror att avvärja ett statligt övertagande av farbroderns fabrik i öststaten Mordurien – som jag hittat på svenska språket.

Och så var han ju chef för ljudradion i sjutton års tid (1956-1973).

Fred Y. och den farlige dr Snook från märkesåret 1968 är ingen särskilt spännande bok, vilket kan vara en av orsakerna till att den knappt existerar i litteraturhistorieskrivningen. Spänningsmomenten blir aldrig särskilt spännande: tolvårige Tommy kidnappas och övermannar sin kidnappare och springer genom en skog och ringer till sin mamma på tre-fyra sidor och hjärtat hinner liksom aldrig klättra upp i halsgropen.

Intressantare är då den politiska retoriken. Franzén skriver från samma lidelsefulla pro-demokratiska liberala ståndpunkt som Herbert Tingsten eller Per Ahlmark eller Vilhelm Moberg, om än med avsevärt mindre gester. I ett land, som kan vara Sverige, är det val om bara några dagar när en man mördas, till synes av en fotbollshuligan.

Det visar sig då att huliganen är en anhängare av den populistiske doktor Snooks pöbelparti, och den mördade en tidningsförsäljare som vägrat saluföra doktor Snooks lögnaktiga blaska Sanningen.

Den andre titelpersonen, Fred Y., är redaktör på tidningen Morgon-Nyheterna. Han har ett samtal med grannpojken som utmärks mer av sin ideologiska tydlighet än sin naturlighet:

– Doktor Snook vill att alla tidningar ska skriva bara det som passar honom och hans regering – om han kom till makten, vill säga – men något så ruskigt ska vi väl inte behöva tänka oss. Därför skriker han att tdiningarna ljuger, att dom lurar folket, att dom är köpta av förtryckare och så vidare.

– Fy farao, vad ruskigt! Men varför är han så arg just på tidningarna? Är det därför att dom flesta tidningar är emot honom?

– Det kan man säga. Men inte bara därför. Utan också därför att tidningarna – många tidningar som får skriva vad dom vill – och som diskuterar och ofta grälar med varandra – alla dessa tidningar är en så viktig del av allt det som vi tycker att vårt samhälle ska ha och ska vara: ett samhälle där var och en får säga vad han vill – utan att kränka andra, förstås – och där man får tro vad man vill, får rösta fritt, får välja vilka riksdagsmän man tycker bäst tar vara på ens egna intressen, och vara klädd som man vill, se ut i håret som man vill …

Ingen ska alltså ta ifrån protagonisten hans patos. Även författaren är tydlig med vad han tycker:

Doktor Snook och hans parti uppskattade detta system, som kunde ge dem möjligheter att komma till makten. Men skillnaden mellan detta parti och de andra var så stor som någon skillnad kan vara. Alla partier ville komma till makten, det vill säga få in så många representanter i riksdagen, att de kunde regera och vinna omröstningarna.

Men de kunde aldrig tänka sej att försöka krossa de andra partierna, eftersom de alla ansåg att folket självt hela tiden skulle bestämma vilket eller vilka partier som skulle regera fram till nästa val, två år senare, då folket på nytt skulle få säga sin mening och, kanske, välja en ny regering.

Läsupplevelsen i Fred Y. och den farlige doktor Snook ligger knappast i språket eller storyn. Det intressanta är att den framstår som så ensam. I en politisk tid, där inte minst barn- och ungdomslitteraturen politiserades, stod den på en ensam ideologisk hylla. Doktor Snook kan lika gärna vara nazist eller fascist – han representerar ett totalitärt tänkande – men 1968 var Brezjnev och Walter Ulbricht och Gustáv Husák aktuellare än Hitler och Mussolini.

Mycket proggbarnlitteratur är för all del anti-auktoritär och anarkistisk, men om den nån gång tar upp De Stora Ideologierna så är den i bästa fall knäpptyst om öststatskommunismen. Den kommunism som praktiserades i Kina, på Kuba och i Nordvietnam placerar den in nånstans på en skala mellan helt okej till det bästa som hänt människan.

Tråkigt dock att så viktiga påminnelser fick en så språkligt ointressant och förströdd form som i Fred Y. och den farlige doktor Snook. Samme man som gav oss de knastertorrt prilliga slapstickromanerna om Agaton Sax fick nåt missklädsamt salvelsefullt i tonfallet när De Viktiga Frågorna skulle avhandlas.

Vilket är mänskligt men gäspigt.

Debattdebatt.

Av

den 2012-11-28

i blogg

Jag blev idag på eftermiddagen uppringd av en synnerligen trevlig kvinna på teveprogrammet Debatt. Jag förutsätter att hon ringde för att ragga deltagare till programmet. De skulle imorgon debattera det faktum att Stina Wirsén har dragit tillbaka sin kontroversiella barnboksfigur Lilla Hjärtat. Hon visste att jag skrivit en bok om politisk barnlitteratur, Proggiga barnböcker, och ville veta vad jag tyckte i det här ämnet.

Frågan är till sin natur komplex. Jag tycker naturligtvis att det är beklagligt om barnboksförfattare blir ängsliga att alls ta i känsliga frågor; Viveka Lärn gick häromåret ut och berättade att hennes lektörer strukit en passage där några italienska gubbar satt på ett torg och rökte. Hade Astrid Lindgren idag porträtterat Madickens granne farbror Nilsson så hade somliga förläggare säkert velat byta ut brännvinet mot kalasmust.

Barn ska inte skyddas från verkligheten – däremot bör de kanske skyddas från kränkningar. Och är det så att människor känner sig kränkta av Lilla Hjärtat-figuren och upplever den som en kolonialistisk karikatyr, så är det inte jag – en vit europeisk man – som ska säga åt dem att lägga och slappna av.

Jag vägrar att tro att Stina Wirsén – vars Vem?-böcker tillhör mitt dagliga litteraturintag, låt vara något ofrivilligt – nånsin tänkt en enda rasistisk tanke. Icke desto mindre kan även hon, omedvetet, vara med och sprida en nedärvd föreställning.

Men samtidigt: jag har förstås ingen rätt att säga åt den fria konstnären Stina Wirsén vad hon ska göra. Känner hon själv att hon sårat människor som hon inte vill såra så gör hon naturligtvis rätt i att dra tillbaka figuren. Känner hon sig däremot hotad och medvetet missförstådd så är det tråkigt om hon tvingats göra avkall på sin integritet.

”Så du vill varken säga bu eller bä?” sa kvinnan i luren, och jag tyckte mig ana besvikelse i rösten.

”Nja, jag vill säga både bu och bä”, sa jag.

”Då ringer jag vidare.”

Hade jag eventuellt fördomar om att Debatt är mer intresserat av att göra underhållning av människor som gapar än att faktiskt problematisera en fråga, så tvingades jag inte omvärdera mig just den här gången.

Editherat.

Av

den 2012-10-28

i blogg

Edith Unnerstad hörde för några decennier sen till de självklara komponenterna i en svensk barnkanon. Böckerna om den excentriska familjen Pip-Larsson – där Kastrullresan var först och troligen bäst – televiserades senast 1998, men jag är inte säker på att barnpubliken längre kände till originalet.

En gång lär Unnerstad ha varit Astrid Lindgrens främsta rival på förlaget Rabén & Sjögren. Konkurrensen lär ha varit så påtaglig att de båda ytterst ogärna befann sig i samma rum. Unnerstad var svensk barnlitteraturs Pepsi cola. Eller Hasse Ekman. Eller kanske Betamax: det väl så kvalitativa formatet som fick dra sig tillbaka för gott när VHS-industrin bara växte och växte.

Att Astrid Lindgrens stjärna bara kommit att fortsätta stiga är väl inte att undra på, men frågan varför Unnerstads slocknat är mer komplex. Hon hade ju också en illustratör som ritade nästan identitskt med Ilon Wikland! Och hade ett ännu lustigare namn!

Kanske är skälet så krasst att tiden sprungit ifrån Unnerstad. Hennes texter är inte längre begripliga för det uppväxande släktet. Eller det uppväxta. Dagens föräldrar kan inte förklara för sina barn vad i hela fridens namn orden betyder. Eller rättare sagt: vad de betyder förstår vi kanske, men vad de har i texten att göra är knepigare att redogöra för.

Gör det goda godare.

Av

den 2012-06-15

i blogg

När jag gjorde förarbetet till min bok Proggiga barnböcker trodde jag att jag skulle visa upp Jan Lööfs album Felix och det stora upproret. Huvudpersonen Felix är trots allt med i en revolution nånstans i Latinamerika, ledd av (den oskyldige) skurken Herman, vars likheter med Castro omöjligen kan vara en slump.

När jag så läste om det insåg jag att detta knappast kan placeras i facket ”politiskt, pedagogiskt, pekpinnigt”, som var min utvidgade definition av begreppet ”proggigt” (ibland med tillägget ”pornografiskt”).

Visst, det är klart att en revolution är en politisk aktion, och nånstans tar Lööf förstås upprorsmakarnas parti, men Jan Lööf är i vanlig ordning alldeles för ironisk, referenstät och, fan, låt oss ta den akademiska tjuren vid hornen, postmodernistisk för att snällt stå stilla i den didaktiska fållan.

Låt oss ta det från början: Lööf tecknade Felix i dagsstrippsform mellan 1967 och 1972. Enligt sig själv visste han sällan vart ett äventyr skulle barka när han drog de första pennstrecken, och jag är böjd att tro honom. De dramaturger jag har träffat skulle få dåndimpen om de fått i uppdrag att anpassa Felixäventyren efter gängse dramaturgiska mallar. Äventyren böljar hit och dit utan tydlig riktning, kastar närsomhelst in nya förutsättningar, tar märkliga omvägar, slutar när tecknaren tröttnat snarare än när alla frågetecken är uträtade.

Det här är naturligtvis också tjusningen. Lööf tecknade på i övertygelsen att det hela nån gång skulle få sin naturliga upplösning. Med alla dörrar i huvet vidöppna lät han hela sin pojkrumsreferensvärld stiga in så fort storyn behövde piffas upp.

I de sammanlagt elva äventyr som Lööf orkade teckna möter Felix varulvar i Transsylvanien, en trött och överviktig Farsan i Afrika (hans son dejtar f.ö. Angela Davis och leder en medborgarrättskamp), andar i Orienten, kobojsare i Vilda västern, doktor Mabuse, sjörövare, en vampyr-Fantomen, den vita elefanten Bobby Dick, eremiter i forna Hellas, grottmän, robotbetjänter, kriminella cirkusartister och mer än en galen vetenskapsman.

I början av sjuttiotalet medverkade Lööf också i rollen som Janos i Alexandersson/De Geers barnserie ”Tårtan”. Carl Johan De Geer berättar gärna om Tårtan-kollektivets ambition att skapa ”den skämtfria humorn”. Det bör ha passat Lööf som hand i handske. När jag läser Felix för min åttaåring sitter han med munnen på vid gavel och låter sig tjusas av de storslagna äventyren, medan jag fnissar åt den självklarhet med vilken seriens figurer bygger en fungerande oceanseglare av en trasig eka och en gammal veteranbil.

All humor ligger under ytan, presenterad med stenansikte, tunga i kind och stel överläpp.

Och detta ska man förstås ha med sig också när man läser det lätt 1968-färgade Felix och det stora upproret. Äventyret börjar när Felix hittar sin vän Vildmannen på en gangsterboss förbrytarskola.
Gangsterbossen vill värva Felix till skolan: ”Du skulle bli en utmärkt svindlare och bedragare. Mina andra elever har utseendet emot sig i den branschen”. De andra eleverna ser naturligtvis ut som Paul Munis Al Caponefigur i 1932 års Scarface.

Från gangsterskolan tar vi oss snart till ett fritagande medelst ubåt från en fängelseö. Gangsterbossens kusin Herman har begärt kulsprutor och stridsflygplan av bossen, och hastigt och lustigt flyttar handlingen till San Fernando där ett uppror planeras (fast innan dess har Felix och gangstrarna varit på rymmen i en mekanisk apa, hjälpta av Felix robotkompis Robert).

San Fernando styrs – förstås – av en korrupt USA-ägd diktator, men den faktiska makten ligger – förstås – hos den brutale polischefen Conrad. En av upprorsledarna är – förstås – diktatorns egen trädgårdsmästare. Och folket är – förstås – det rådande styrets fiender och revolutionens vänner.

Eftersom vi hela tiden rör oss i en schablonvärld är det omöjligt att anklaga Jan Lööf för att ha svalt några rosenröda idealbilder av latinamerikanska frihetskämpar; äventyret kan lika gärna – gärnare! – läsas som en pastisch på en genre som redan i sextiotalets slut var bemängd med klichéer (jfr Sven Wernströms Kubaromantiska Upproret).

Att Lööf sen alldeles uppenbart tar revoltörernas parti är inte så mycket att anmärka på – det hade jag också gjort – men det intressanta här är Lööfs sätt att behandla samtidens och verklighetens berättelser på samma vis som han tog sig an Robert Louis Stevensons eller Bram Stokers: som en meccanosats man kan hälla ut på golvet och sätta ihop i den ordning det behagar en.

Jag gissar att det är det som skiljer konstnären från klåparen. Konstnären skapar sin egen värld, klåparen gör anspråk på att ge en rättvis bild av den värld som redan finns.

Bonusinfo som jag just googlat mig till: det gjordes också Felix-teve och en Felix-lp. På den sistnämnda medverkar alla tre bagarna från ”Tårtan” – förutom Lööf Krister Broberg och Blå Tåget-pianisten Mats G Bengtsson – fast naturligtvis i andra roller. Den som sitter på en kopia får gärna skicka över en kassett eller ett rullband.


SVT:s lajvsändning.

Av

den 2012-03-31

i blogg

Min äldste son knarkar SVT Play och jag tittar med ett halvt öga medan jag läser en hyfsat spännande avhandling om ”idébrytningar inom högern och bondepartierna 1918-1934”. Barda är en återkommande favorit. Elvaåringar får ta på sig koger och skinntajts och kliva in i den där fantasytiden då det fanns värdshus och orcher. Det är lågbudget – min gamle folkhögskolepolare, numera stadsteateranställde, Magnus Schmitz dyker upp med olika dialekter i SVT:s hela peruklager – men träffar i åttaårshjärtats tjuröga.

Det som fascinerar mig mest är Karl. Karl, för er som inte tittar på Barda, är programledare och spelledare men också Barda-dramats nyckelperson och Barda-landets öron, ögon och händer. Det är honom elvaåringarna ska hjälpa att hitta olika kartor och kristallkulor, det är honom landet Bardas framtid står och faller med, det är han som rycker in och skickligt svingar sitt tvåhandssvärd och hjälper elvaåringarna ur olika lömska bakhåll.

Karl Ytterberg heter han i verkligheten. Barnen får fantasynamn – Torkel Tvärhand och Oda Orchspejare och Vide Ung och sånt – men Karl har behållit sitt privata. De två gånger jag mött honom i verkligheten har han burit samma läderbrynja som han bär i serien, därtill samma tvåhandssvärd. Nu ska det påpekas att det var i radioochteverelaterade sammanhang, men nånting sa mig att han trivdes i outfiten.

I seriens vinjett svingar Karl sitt tvåhandssvärd med både backhand och forehand och slår det sen ödesmättat med spetsen i marken samtidigt som dramatiska blixtar omger honom. Jag anar ingen som helst självironi. Genren och målgruppen kräver för all del att tas på allvar så att det inte omedelbart blir Fredde Granberg och Markoolio som vikingar, men det är nåt med Karls framtoning som gör mig full i fniss.

En sida av mig beundrar för all del människor som kan säga saker som ”vi måste hålla ihop mot svartalferna!” eller ”ni bär Bardas öde i era händer!” och låta som om han verkligen tror att svartalfer finns. Människor som går in i leken till etthundranittiotusen procent.

En annan sida av mig ser ofrånkomligen humor i att en vuxen karl så himla himla gärna vill imponera på mellanstadieungar.

Sida 2 av 11

Föregående

Nästa

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén