kallelind.se

Om Kalle Lind och andra gubbar

Tagg: barnkultur (Sida 2 av 12)

Tant Mård.

tant mård 1
Det här är verkligen inget särskilt spännande inlägg. Jag har hittat den här boken bara, där Maud ”Tant Mård” Husberg berättar en saga om Chico. Maud Husberg var tevehallåa på sextiotalet och förvandlades då och då till sagotanten Tant Mård.

Det var ingen banbrytande insats. Marionettdockan Andy Pandy, hakgubbarna Humle och Dumle, Anita Lindman och marionettdockan Televinken gjorde större intryck på de första tevegenerationerna. Innan dess fanns Efraim Alexander, som Sven Jerring skrev om och lät framträda i sitt Barnens brevlåda. Barnens brevlåda blev världens längsta radioserie någonsin, detta trots att ingenting tyder på att Jerring hade minsta intresse för barn. Däremot för sin egen röst.

I Ingegerd Rydins översiktsverk om barnprogram i Sveriges radio 1925-1999, Barnens röster, nämns inte ens Tant Mård.

Den enda anledningen att jag alls tar upp Tant Mård är att jag ganska nyss förstod att hon funnits. Och vetskapen om hennes existens ger en helt ny dimension åt Skäggets tredje & sista fräckisar, en snuskbok från 1968 som till exempel ger oss följande lilla skämtbit till livs:

Framför en korvkiosk (Kioskenkorva) i Helsingfors står en gubbe. Nästan tandlös – sånär som på en gadd i bottenvåningen. Han har köpt en korv och har mäkta besvär med att bita däri.
Ett par tonårsflickor står och fnissar åt detta. Gubben blir stött, säger åt dem att de borde gå hem och lägga sig och:
– Såna småjäntor som ni borde inte vara ute och ränna. Ni har väl inte fått hår på Tant Mård än.
– Jodå, svarar ena flickan. Nog har vi såpass att det räcker till en tandborste åt herrn.

Vi kan också notera att en annan skojighet ur samma skrift även den väljer att alludera på vid tiden aktuella barnprogram:

Fritz Teodor hälsar på sin gode vän Olle Persson i Storträsk. Kaskarna blir många och det blir sent. Gästfriheten är större än utrymmet, så Fritz blir bjuden att övernatta i den äkta sängen, mellan Olle och hans hustru Viola.
Morgonen därpå frågar Fritz Olle om han kan lita på Viola.
– Det är ingen fara, sa Olle. Vi har varit gifta i så många år och hon har aldrig varit mig otrogen.
– Det var konstigt, men hon låg faktiskt och höll i min televink hela natten, avslöjade Fritz.
– Nä, där har du fel, sa Olle. Det var jag. Om det är nån som jag inte litar på så är det du.

anita och televinken

Nej, baske mig att de gör såna barnböcker nuförtiden! (Del 177)

Einar Nerman, bror till den Ture som drev antinazistiska tidskriften Trots allt! under kriget och skrev ”Den vackraste visan om kärleken”, var främst känd som illustratör. En osedvanligt driven och framgångsrik sådan, som hängde med De Stora och porträtterade dem med till synes enkla och pregnanta penndrag.
nerman garbonerman shawnerman rolf
Mest känt blev hans porträtt av sonen Tom.
nerman solstickan
Han illustrerade också barnböcker. Och det är där rubriken på det här inlägget kommer in i bilden. Eller om det är bilden som kommer in i rubriken.
einar nerman

Astrid och vänsterhanden.

Till den spridda bilden av hela Sveriges Astrid hör idén om en klok gumma med direktkontakt med Barnen och Fantasin och Den Gamla Tiden, en trollpacka som satt hukad över Legendernas Brunn och skvätte upp sagor på marken med sina kupade händer, arbetande på instinkt och infall. Samma föreställning har funnits om Selma Lagerlöf.

Den måste nog korrigeras en smula. Astrid Lindgren hade säkert ett rymligare minne än de flesta, och stod väl på så vis i närmare förbindelse med sin barndom än många. Men hon var också en enmansfabrik för textproduktion som kunde skriva på uppdrag, på spekulation och på rutin. Filmmanus och pjäsmanus och seriemanus efter egna böcker handlade om att leverera till deadline och inte om att låta sig träffas av slumpvisa snilleblixtar. I ett brev till producenten Olle Nordemar inför den första Pippi-satsningen är hon väl medveten om att filmen behöver en musikalisk ”hit” (det fick den också – den finurliga texten lyder bl.a. ”tjolahej tjolahopp tjolahoppsansa”).

Pippi i Humlegården
En lätt bisarr Astrid Lindgren-trycksak heter Pippi Långstrump i Humlegården och är resultatet av en beställning och en kvarts rutinmässigt fabulerande. Den skrevs alldeles uppenbart inför ett Barnens dag-firande, en idag utdöd företeelse som en gång tillkommit på diverse prinsessors initiativ och som syftade till att samla in pengar till menlösa barn och, bara som en ren bieffekt, kasta lite strålglans över deras välgörare.

Där Pippi-böckerna i övrigt utspelas i ett tids- och rumsobestämt universum, ”den lilla, lilla staden”, en sorts Elsa Beskow-municipalsamhälle med reminiscenser från tiotalets Vimmerby, placeras den här berättelsen rakt in i sin samtid. Pippi, Tommy och Annika beger sig till Stockholm, bygger en kopia av Villa Villekulla i Humlegården, får bannor av en man från arbetsmarknadskommissionen och buntar ihop en skara Humlanligister till polismästare Ros förtjusning.

Vid tiden gick Humlegården under benämningen ”Kexburken” på grund av alla rån och väskryckningar (en kexburk är som bekant full av rån). Krocken mellan Pippivärldens förhöjda och naiviserade tonfall och en ganska krass verklighet blir märklig. Astrid Lindgren berättar om busarna:

De satte genast igång med sitt vanliga lilla kvällsnöje, som bestod i att rycka mötande farbröder i mustascherna och slita handväskan från ensamma damer och dela ut danska skallar till höger och vänster.

Inspirerad av kvällstidningar och kobojsarfilmer gör Astrid Lindgren sin Pippi till en vigilante:

– Ett ögonblick, sa Pippi. Kan jag få fråga dig en sak, innan du sätter dig upp på min häst?

– Vad då? sa Rusken.

– Jo, jag undrar bara var du helst vill begravas, här i Humlegården direkt eller nån annanstans?

Sen knockar Pippi Rusken. ”När han vaknade, låg han i gräset nedanför Floras kulle tillsammans med alla de andra busarna.” Rusken önskar att han vore lika stark som Karl-Alfred. Busen Knasper replikerar: ”Gosse, emot den jäntan har Karl-Alfred inte skuggan av en chans.”

Pippi Humlegården 2

Det är en text som helt bryter mot alla överenskommelser som Lindgren gjort med publiken tidigare. Plötsligt rör sig Pippi i en namngiven reell värld, träffar den autentiske polismästaren Erik Ros (som förhoppningsvis inte var lika förtjust i ensamma hämnare i verkligheten), slår busar så de tuppar av och deltar i välgörenhetsjippon. Man får nästan intrycket av att någon annan än Lindgren har hållit i pennan. Stilbrottet är lika drastiskt som i de Fantomenäventyr från åttiotalet där Fantomen reste i tiden.

Till Astrid Lindgrens försvar så skrevs hela historien till en tillfällighetsutgåva inför Barnens dag 1949. Rabén & Sjögren gav ut denna ”bortglömda pärla” helt okommenterad 2000, då Lindgren fortfarande var i livet men kanske inte orkade kämpa för sin författarheder.

Den skrattande djurparksvakten.

Jag tror att det är få föräldrar som rakt av läser allt som står i texten på barnbokssidorna. Hur mycket vi än står på barrikaderna och slåss för det kulturhistoriskt viktiga i att Pippi alltjämt säger "negerkung" och att Ture Sventon hänger med arabkarikatyrer, så vill vi inte att det ska komma från våra egna munnar in i barnens öron.

Själv jumpar jag från textflak till textflak i Olsson-Jacobssons böcker. Jämte deras texter framstår Strindberg som feminist. Inte nog med att pappor är drömmare, mammor överseende och tjejer söta – det understryks gång på gång i texterna att det är så det alltid är och alltid ska vara. Det står naturligtvis Olsson och Jacobsson fritt att tycka. Men jag måste inte vara deras språkrör.

Knepigare är det med Jan Lööf. Där står så mycket mellan böckerna och min politiska korrekthet: mer än något annat min egen trettiofemåriga kärlekshistoria med Lööfs bildvärld. Jag fick Sagan om det röda äpplet som tvååring och läser den för min egen tvååring med nästan oförtrutet engagemang. Med tiden har jag skaffat mig andra glasögon och vissa saker har jag svårt att inte reagera på. 

Jag är inte den förste som konstaterar att Lööfs stadsbilder är enkönade, som om vi rör oss i Staden Som Kvinnan Flydde (Man-chester?). Som vore det efter apokalypsen, som sniffade apokalypsen sig till östrogen. En fråga som jag ställde apropå Doktor Snuggles och Tolkien i min Citykrönika i veckan kan förstås också ställas till Jan Lööf: hörru Janne, du vet att det finns tjejer också va? Om du tittar dig omkring på gatorna – visst märker du att några har större bröst än andra?

Men vill man så går det att bortförklara också Jan Lööfs rädsla för tjejbaciller; jag brukar förklara att samtidigt som alla gubbar är på zoo är alla tanter på tivoli i en annan del av stan. Lite knepigare är det med den barnmisshandel som ofta skildras grafiskt eller detaljerat i gammal barnkultur ("Barnen, det var klart, fick riset smaka / men efteråt så fick de honungs—"), och där Lööf inte är nåt undantag.

Sverige blev civiliserat först 1979 med det då världsunika agaförbudet. Jan Lööfs Skrot-Nisse är från 1976. Jag kan förklara Kalles pappas övergrepp för mina barn med att förr i tiden var världen en sämre plats att leva på, att pappan är psykopat och att alla inte kan ha sån tur som mina egna söner. Jag kan dock inte förklara vakten, som inte bara låter bli att ingripa, utan rentav hånskrattar.

Vi fortsätter sticka ut hakan i barnkulturdebatten.

Jag var med i Debatt häromsistens och diskuterade barnkultur. Eftersom jag har skrivit en bok om en strömning inom sjuttiotalets barnlitteratur, och tillika ynglat av mig som en Tredjedels-Skarsgård, så betraktades jag som kvalificerad. Och eftersom jag, likt Dabrowski, gärna kommer med en och annan groda i livesammanhang, sammanfattade jag vad jag egentligen ville säga även i text

(Risken finns att länken inte funkar om man inte prenumererar på Sydsvenskan, men då får man springa ner på Pressbyrån och köpa pappersvarianten.)

Vilse i Croneman.

Det kan låta som att jag är besatt av DN:s Johan Croneman, och det är jag väl i någon mån också. Det stör mig en smula att någon som konstant är så dåligt påläst – en modern klassiker var när han inte lyckades googla fram det rätt originella namnet Evelyn Mok – har nån som helst status som krönikör.

Genom en (icke nätpublicerad) artikel av Croneman fick jag veta att svensk barn-och-kulturforsknings osäkrade revolver Margareta Rönnberg nedkommit med boken Vänstervridna? Pedagogiska? Av högre kvalitet? (min anmälan av boken finns här). Cronemans artikel innehöll diverse förbryllande sakfel, bland annat kände han uppenbarligen inte till den tredje omgången av Ville, Valle & Viktor från 1977 (vilket visar att man inte ska förlita sig på Wikipedia). En petitess så klart, särskilt som Croneman inte skrev nåt ofördelaktigt om just de tre figurerna.

Lite knepigare blir det när Croneman rakt av kalkerar Rönnbergs icke källredovisade påstående att Jonas Gardell gjort sig lustig på Staffan Westerbergs bekostnad. Rönnberg är direkt anklagande mot Gardell. Croneman står, inte olik vare sig Bill eller Bull, precis bakom och upprepar hennes anklagelser. Låt oss jämföra påståendena och verkligheten.

Det är riktigt att det skojades friskt om Staffan Westerberg på nittiotalet. Jag minns tydligt det första skämt jag själv såg på temat: John Eje Thelin i första omgången av Släng dig i brunnen (1990) gjorde en dialog mellan dockorna Fickan (Thelins bröstficka) och Armsvanen (Thelins arm, formad som en svan) som tävlade i att vara läskiga på ett ångestframkallande sätt. 

Det var roligt. Man måste förstås få skoja om någon med ett så tydligt uttryck som Westerberg, inte minst som hans barnprogram faktiskt var genuint läskiga för många. De flesta skämt var, som skämt plägar vara, oförargliga.

Men naturligtvis gick det för långt när den lojt utslungade frasen "det är ditt fel, Staffan Westerberg" (vilket brukar tillskrivas en tältflagga på Hultsfredsfestivalen 1998) upphöjes till nån sorts allmän sanning och Staffan Westerberg slog både Hitler och Stalin i en omröstning om världshistoriens värsta människa (uppgiften hämtad från Ingegerd Rydins fackbok Barnens röster, för övrigt vällustigt sönderstrimlad för sina lösa påståenden av Margareta Rönnberg i hennes bok). 

Och i det sammanhanget steg Jonas Gardell faktiskt fram och försvarade Staffan Westerberg. Först i föreställningen På besök i mellanmjölkens land (1995), där scenografin inspirerats av Vilse i pannkakan och Westerberg själv medverkade på band ("Hej hej alla lillstrumpor! Finns här några otäkA barn vars barndom jag kan förstöra?"):

Det var inte Staffan Westerberg som förstörde vår barndom. Det var Staffan Götestam. Om ni inte minns Staffan Götestam så är det för att han är så hemsk att ni förträngt honom. Men det var Staffan Götestam som spelade Jonatan Lejonhjärta i filmen Bröderna Lejonhjärta. I pottfrisyr och blå kalsonger. Han såg ut som en transvestit. Han var så hemsk att när han slogs med draken på slutet ropade alla barnen i biografsalongen: "Heja Katla! Heja Katla!"

Och i 2001 års Ett ufo gör entré, romanuppföljaren till En komikers uppväxt, är Gardell ännu tydligare:

Först av allt vill jag bara ha sagt: Staffan Westerberg förstörde inte vår barndom.

Han är helt oskyldig. På hela min generations vägnar vill jag be om ursäkt för det lidande vi åsamkat honom genom orättfrädiga anklagelser.

De som skränar elakheter om honom är bara dumma fyllskallar och riktigt usla ståupp-komiker.

Staffan Westerberg förstörde naturligtvis ingens barndom. En barndom förstörs av helt andra saker. Den sabbas av hemska föräldrar, av morsar som super och farsor som knullar en. Det är mycket värre än "Vilse i pannkakan" kan jag försäkra.

Tydligt och klart och enkelt för alla att inhämta på bibliotek. Undermålig research av Margareta Rönnberg, vars ständiga polemik med alla andra barnkulturforskare annars bygger på att hon är lite mer påläst än de. Och i Cronemans fall ett slött slukande av ett slängigt påstående.

Så. Då vet ni. Vad som skaver i mig nu är att jag själv har publicerat en uppgift, starkt påminnande om Margareta Rönnbergs påstående, utan att ha dubbelkollat saken. Det handlade då om att  socialförsäkringsminister Ulf Kristersson lär ha sagt i TV4 att han var rädd för Vilse i pannkakan (Kristersson var tolv år när programmet gick så har han sagt det var han ju en jävla mes som barn).

Bekännelse: jag har aldrig själv hört Kristersson säga detta. Jag fick uppgiften av en barnboksförfattare jag träffade en gång. Jag skäms för att inte ha dubbelkollat den.

Jag tänker förstås inte säga var den här dåligt faktakollade uppgiften finns att läsa. Men det är nånstans i den här boken.

Nu sticker vi ut hakan!

Den enda princip jag lyckats hålla i livet är principen om att inte ha några principer. Igår torsdag körde jag trettio mil tur och retur för att säga några mindre väl valda fraser om barnprogram i SVT:s Debatt, ett program som jag tidigare offentligt vädrat mina bekymmer med. Det gjorde jag inte bara på grund av min ohämmade narcissism, utan också för att jag är maniskt intresserad av hur oika teveprogram görs och tar varje chans att kolla bakom kulisserna.

Samt för att ämnet så klart är viktigt. Malena Janson i HD och Martina Montelius i Expressen skriver texter som manar till eftertanke – men jag kommer inte ifrån att de är lite väl rädda för tempo och färg och glädje. Jag uppskattar att Barnkanalen lever efter Lars Molins gamla devis – en devis som alla kulturutövare överallt i alla tider bör ta till sig:

Jag behöver inte vara underhållande, jag behöver inte vara rolig, jag kan till och med vara tragisk. Men – jag får inte vara tråkig.

Mer i ämnet barnkultur inom snar framtid. Titta så länge på en kille som gillar att flaxa med armarna.

Oproggiga barnböcker: Fred Y. och den farlige dr Snook (1968).

När Nils-Olof Franzén inte skrev de lågmält underfundiga böckerna om den sluge redaktör Agaton Sax, skrev han biografier om Mozart och Molière. Han skrev också den mest uttalat anti-kommunistiska ungdomsbok – undantaget sorgligt framlidne riksdagsledamoten Johnny Munkhammars (M) spänningsroman Skuggan och det mystiska dokumentet (2011), som skildrar hur en typ elvaåring hjälper sin kompis farbror att avvärja ett statligt övertagande av farbroderns fabrik i öststaten Mordurien – som jag hittat på svenska språket.

Och så var han ju chef för ljudradion i sjutton års tid (1956-1973).

Fred Y. och den farlige dr Snook från märkesåret 1968 är ingen särskilt spännande bok, vilket kan vara en av orsakerna till att den knappt existerar i litteraturhistorieskrivningen. Spänningsmomenten blir aldrig särskilt spännande: tolvårige Tommy kidnappas och övermannar sin kidnappare och springer genom en skog och ringer till sin mamma på tre-fyra sidor och hjärtat hinner liksom aldrig klättra upp i halsgropen.

Intressantare är då den politiska retoriken. Franzén skriver från samma lidelsefulla pro-demokratiska liberala ståndpunkt som Herbert Tingsten eller Per Ahlmark eller Vilhelm Moberg, om än med avsevärt mindre gester. I ett land, som kan vara Sverige, är det val om bara några dagar när en man mördas, till synes av en fotbollshuligan.

Det visar sig då att huliganen är en anhängare av den populistiske doktor Snooks pöbelparti, och den mördade en tidningsförsäljare som vägrat saluföra doktor Snooks lögnaktiga blaska Sanningen.

Den andre titelpersonen, Fred Y., är redaktör på tidningen Morgon-Nyheterna. Han har ett samtal med grannpojken som utmärks mer av sin ideologiska tydlighet än sin naturlighet:

– Doktor Snook vill att alla tidningar ska skriva bara det som passar honom och hans regering – om han kom till makten, vill säga – men något så ruskigt ska vi väl inte behöva tänka oss. Därför skriker han att tdiningarna ljuger, att dom lurar folket, att dom är köpta av förtryckare och så vidare.

– Fy farao, vad ruskigt! Men varför är han så arg just på tidningarna? Är det därför att dom flesta tidningar är emot honom?

– Det kan man säga. Men inte bara därför. Utan också därför att tidningarna – många tidningar som får skriva vad dom vill – och som diskuterar och ofta grälar med varandra – alla dessa tidningar är en så viktig del av allt det som vi tycker att vårt samhälle ska ha och ska vara: ett samhälle där var och en får säga vad han vill – utan att kränka andra, förstås – och där man får tro vad man vill, får rösta fritt, får välja vilka riksdagsmän man tycker bäst tar vara på ens egna intressen, och vara klädd som man vill, se ut i håret som man vill …

Ingen ska alltså ta ifrån protagonisten hans patos. Även författaren är tydlig med vad han tycker:

Doktor Snook och hans parti uppskattade detta system, som kunde ge dem möjligheter att komma till makten. Men skillnaden mellan detta parti och de andra var så stor som någon skillnad kan vara. Alla partier ville komma till makten, det vill säga få in så många representanter i riksdagen, att de kunde regera och vinna omröstningarna. Men de kunde aldrig tänka sej att försöka krossa de andra partierna, eftersom de alla ansåg att folket självt hela tiden skulle bestämma vilket eller vilka partier som skulle regera fram till nästa val, två år senare, då folket på nytt skulle få säga sin mening och, kanske, välja en ny regering.

Läsupplevelsen i Fred Y. och den farlige doktor Snook ligger knappast i språket eller storyn. Det intressanta är att den framstår som så ensam. I en politisk tid, där inte minst barn- och ungdomslitteraturen politiserades, stod den på en ensam ideologisk hylla. Doktor Snook kan lika gärna vara nazist eller fascist – han representerar ett totalitärt tänkande – men 1968 var Brezjnev och Walter Ulbricht och Gustáv Husák aktuellare än Hitler och Mussolini.

Mycket proggbarnlitteratur är för all del anti-auktoritär och anarkistisk, men om den nån gång tar upp De Stora Ideologierna så är den i bästa fall knäpptyst om öststatskommunismen. Den kommunism som praktiserades i Kina, på Kuba och i Nordvietnam placerar den in nånstans på en skala mellan helt okej till det bästa som hänt människan.

Tråkigt dock att så viktiga påminnelser fick en så språkligt ointressant och förströdd form som i Fred Y. och den farlige doktor Snook. Samme man som gav oss de knastertorrt prilliga slapstickromanerna om Agaton Sax fick nåt missklädsamt salvelsefullt i tonfallet när De Viktiga Frågorna skulle avhandlas.

Vilket är mänskligt men gäspigt.

Nallabaloo.

I Stina Wirséns Vem kan inte sova? (2009) kan inte kanin sova när han sover över hos nalle. Han går därför upp till nalles föräldrar:Samuel, tre år på det fjärde, ser bilden och hojtar entusiastiskt: "De brottas!"

Jag skakar uppgivet på huvudet. Så hade baske mej inte jag svarat som treåring. Jag hade sagt: "De knullar!" Och kanske lagt till: "Och det är härligt!"

Jag tänker på det när jag läser om Klaus Kinskis härligt frigjorda övergrepp på sina döttrar och Annina Rabes reflektioner kring Hemmets journal med pedofilreportage. Allt var inte bättre förr. Var något bättre förr? 

Debattdebatt.

Jag blev idag på eftermiddagen uppringd av en synnerligen trevlig kvinna på teveprogrammet Debatt. Jag förutsätter att hon ringde för att ragga deltagare till programmet. De skulle imorgon debattera det faktum att Stina Wirsén har dragit tillbaka sin kontroversiella barnboksfigur Lilla Hjärtat. Hon visste att jag skrivit en bok om politisk barnlitteratur, Proggiga barnböcker, och ville veta vad jag tyckte i det här ämnet. 

Frågan är till sin natur komplex. Jag tycker naturligtvis att det är beklagligt om barnboksförfattare blir ängsliga att alls ta i känsliga frågor; Viveka Lärn gick häromåret ut och berättade att hennes lektörer strukit en passage där några italienska gubbar satt på ett torg och rökte. Hade Astrid Lindgren idag porträtterat Madickens granne farbror Nilsson så hade somliga förläggare säkert velat byta ut brännvinet mot kalasmust. 

Barn ska inte skyddas från verkligheten – däremot bör de kanske skyddas från kränkningar. Och är det så att människor känner sig kränkta av Lilla Hjärtat-figuren och upplever den som en kolonialistisk karikatyr, så är det inte jag – en vit europeisk man – som ska säga åt dem att lägga och slappna av.

Jag vägrar att tro att Stina Wirsén – vars Vem?-böcker tillhör mitt dagliga litteraturintag, låt vara något ofrivilligt – nånsin tänkt en enda rasistisk tanke. Icke desto mindre kan även hon, omedvetet, vara med och sprida en nedärvd föreställning.

Men samtidigt: jag har förstås ingen rätt att säga åt den fria konstnären Stina Wirsén vad hon ska göra. Känner hon själv att hon sårat människor som hon inte vill såra så gör hon naturligtvis rätt i att dra tillbaka figuren. Känner hon sig däremot hotad och medvetet missförstådd så är det tråkigt om hon tvingats göra avkall på sin integritet.

"Så du vill varken säga bu eller bä?" sa kvinnan i luren, och jag tyckte mig ana besvikelse i rösten.

"Nja, jag vill säga både bu och bä", sa jag.

"Då ringer jag vidare."

Hade jag eventuellt fördomar om att Debatt är mer intresserat av att göra underhållning av människor som gapar än att faktiskt problematisera en fråga, så tvingades jag inte omvärdera mig just den här gången.

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén