Etikett: femtital

Die Forsselle.

den 2008-10-09

Lars Forssell och hans femtitalsgeneration – Olle Adolphson, Beppe Wolgers, Pär Rådström, Barbro Hörberg – hade en sympatiskt eklektisk syn på kulturen. Ingen genre var finare än nån annan. Det var lika okej att skriva för barn som för Kulturrådet.

Och Forssell levde som han lärde. Han skrev böcker om Chaplin, dikter om bröderna Marx och var med om att upphöja Evert Taube från lustig viskrumelur till Nationalskald. Han skrev för revyn, schlager-SM, krogshower och den unga Lill-Babs (believe it or not: Lill-Babs har varit ung!)

Det intressanta är att han därmed inte gjorde avkall på poetens rätt att vara litterär. Genom att skriva (någorlunda) litterärt fungerande populärlyrik gav han på en gång status åt Melodifestivalen och uppmärksamhet åt sej själv. Man kan säja att han kunde konsten att äta kakan, ha den kvar och kränga smulorna till hyfsade summor.

Det är inget dåligt hantverk.

Han kom undan med schlagerrader som ”dina bröst är som svalor som häckar” genom att dom lite försiktigt refererade till Bibelns Höga visan (med den erotiskt och animaliskt förvirrade versraden ”din barm är lik ett killingpar, tvillingar av en gasell”).

Hans texter för kabaretscenen var inte alltid en oavbruten skrattfest:

Nu har dom andra knep
än orglar, hjul och rep
för nu så har dom väte,
som sås i koncentrat
och blir miljoners mat
under ett kusligt läte
(”De fattigas piano”)

Inte heller hans övriga lyrik:

Du skar upp´na som man skär upp en gris
Och tog med dej livmodern som bevis
(”Jack Uppskäraren”, insjungen av Cornelis)

Det finns säkert en massa elaka saker att säja om Lars Forssell. Det finns det alltid om gamla fyllon. Han lär ha varit vresig ibland och hade en obehaglig tendens att göra upp med gamla vänner på kultursidorna istället för hemma vid köksbordet.

Ett taskigt påhopp gjorde han på den sköre Beppe Wolgers – som ändå varit den som hållit den fattige Forssell med whisky under femtitalet. Forssell irriterade sej på vännens framgångar i lördags-TV på sextitalet och lät hela världen få veta det:

Låt oss slippa – åtminstone för den här säsongen – hr Wolgers, född playboy med humlor i samvetet.

Artikeln publicerade han (gissningsvis på lyset) i en veckotidning. Några månader senare hade han nyktrat till och bad om ursäkt i ett privat brev.

Men oaktat Forssells lynnighet i det privata så måste man ge honom att han gärna simmade mot strömmen. På sjuttitalet var han visserligen socialist som alla andra, men han envisades med att hela tiden reta upp dom läger där han skulle kunna bli mottagen som en vän. I filmen ”Mr and Mrs Sweden” hånade han ynglingar som bodde i vänsterkollektiv och spolade ner Kalle Anka på muggen.

Samtidigt satt han i Svenska Akademien och skrev:

Vill du väljas till L´Academie Suèdoise,
vill du sjunga skärtorsdagspsalmer,
så ditt liv blir en storm i ett vattenglas
bland vissna 80-talspsalmer
så gör som Johannisson, inte som Lundkvist,
gör som Pär Lagerkvist –
Gör det! Gör det! Gör gärna det!
Ni kommer att trivas bra med varandra.
Men säj aldrig att du är kommunist
som en milliard andra.

Och just den egenskapen, att aldrig bli vänskapskorrupt, att alltid bita den hand som göder en, att aldrig bli någon annans apa och sprattelgubbe, är trots allt värd respekt. Inte för att motvallskärringarna tvungetvis är särskilt sympatiska eller gör nån samhällsnytta, utan för att dom utgör ett alternativ till det lismande och inställsamma.

Marknadsvarietéekonomi.

Av Kalle Lind

den 2008-09-09

i blogg

Man kan ha många synpunkter på porrbranschen – jag är själv ganska emot sexuella övergrepp och människoförnedring – men man måste ge den att den är väldigt uppfinningsrik. Inget verkar trigga en förstklassig pornografientreprenör mer än utmaningar i form av lagar och teknik.

Pionjärerna inom alla medier är alltid – alltid! – den skenheliga treenigheten Porren, Våldet och Kyrkan.

Skapas ett nytt medium, ett nytt format, så dröjer det i snitt två minuter innan det finns minst ett knullreferat, en våldsskildring och en upplysning om att Jesus älskar dig ute på marknaden. Det har gällt laserdisc, Betamax, dvd, Internet, virtual reality, dataspel och installationskonst. Det kan låta som en överdrift, men det är marknadsekonomi.

Pingströrelsen var dom första som lyckades bygga upp en beständig fri radio i Sverige, och dom var lika snabba med att ge ut sina best-of-predikningar-och-tungomålstalande på fonogram.

Den första tryckta boken var Bibeln, nästa var med stor sannolikhet Johann Gutenbergs bästa snuskisar.

Det första som målades på en grottvägg var en dödad tjur, det andra en erigerad manslem och det tredje tecknet för nån stenålderskult som dyrkade döda tjurar och manslemmar.

Med detta sagt: ett av dom mer oskyldiga exemplen på porrens ständiga anpassning till rådande lagar är fenomenet statyettstrippor.

På 1950-talet rådde för marknadsvarieteter – som var forat för naken hud innan vhs och Internet – ett förbud mot rörlig nakenhet. Man fick alltså ställa sej naken på en scen inför publik, men man fick inte röra sej. Rörde man sej – för att man t.ex. tappade balansen eller var tvungen att nysa – så begick man ett lagbrott.

Detta löste dom fiffiga porrgubbarna genom att bjuda på ett program med statyer.

I boken Bland strippor och fakirer: Den svenska marknadsvarietén söker författaren Bo Sjökvist upp Miss Mañana – enligt uppgift en av våra mest namnkunniga och erfarna strippor (dessutom parallellt verksam som socialsekreterare) – som beskriver en typisk femtitalsakt sålunda:

När jag började hade jag en morgonrock på mej som jag dansade av mej för att visa mej i en genomskinlig negligé (man fick alltså röra sej om man var lite påklädd, bloggarens anm.) Sen dansade jag med morgonrocken framför mej som om den var en kavaljer. Ja, jag hittade på lite såna saker. (Kanske inte så erotiskt, men väldigt uppfinningsrikt! Bloggarens anm.)

Men när man stod staty, som var det vanligaste, fick man inte röra sej alls enligt lagen. Konferencieren drog för ett skynke mellan varje byte och sen presenterade han nästa. ”Lilla Havsfrun” och ”Våren”. Några gånger hände det att vi var två eller tre stycken som stod där framme i staty.

Andra nummer som kunde vara aktuella för varietéscenen var så klart ormtjusare, knivkastare, fakirer, folk som slet sönder telefonkataloger och – Stellan Skarsgård. Han berättade vitsar i Bombi Bitt-utstyrsel mellan strippnumren den magiska sommaren 1968.

Några decennier senare hade positionerna flyttats fram och paragraferna ändrats. 1975 hette två av dom största succénumren på Kiviks marknad ”Kåtbomben Venusmattan” (”ett femtiotal nakna människor studsade upp och ner på en stor studsmatta medan en halvnaken tivolidirektör piskade dem”) och ”Banantricket” (inkluderande en strippa, en banan, en man ur publiken samt en hålighet).

Så det spelar ingen roll vilka vindar som för tillfället har blåst. Pornograferna har alltid lett utvecklingen framåt.

OBS! Bilden ovan är ett skivomslag och alltså inte att betrakta som pornografi.

Lehrer.

Av Kalle Lind

den 2008-04-22

i blogg

David Nessle bloggar om Tom Lehrer, som fyllde 80 härom veckan. Inspirerad satte jag på CD:n Lars Ekborg i Tom Lehrers vackra värld.

Jag fick en pust från det där konstiga Sverige som en gång fanns, som var så välstädat, tillrättalagt och omhändertagande – men där samtidigt Hyland lät Carl Fredrik Reuterswärd och Öyvind Fahlström ordna happenings på bästa sändningstid, Jarl Kulle gjorde Lenny Bruce och Lars Ekborg sjöng Lehrer.

Ekborg var, visserligen med nåt demoniskt och svartsynt över sej, en Folkkär Komiker, känd från Estrad-sketchen Skattkammarön (a.k.a. Världens Tråkigaste Sketch) och Att angöra en brygga.

Med det i bakhuvudet blir det extra märkligt att se honom posera med en pistol mot tinningen på en soptipp och sen höra honom sjunga om mord, horor, sprit och A-bomben.

Tom Lehrer var det musikaliska orosmolnet i femtitalets USA. Ett judiskt-intellektuellt-makabert alternativ till det rosafärgade och tandblekta, en man utan lojaliteter som vägrade vänskapskorruption och gjorde lika träffande parodier på dom tidiga folksångarna och deras världssamvete som på förljugen nostalgi och countryns smetsentimentalitet.

Idag gissar jag att han fått beteckningen liberatarian. Det är den etikett som klistrats på South Park-pojkarna, Penn & Teller, The Onion, Bill Maher, Jon Stewart och Stephen Colbert, dvs. den våg av aggressiv, ifrågasättande, illojal politisk humor som vunnit andelar i USA under de sista tio åren.

Trey Parkers och Matt Stones Team America börjar som bekant med att göra sej lustig över den republikanska bärsärkagången i Irak, men vänder snart perspektivet till att häckla Tim Robbins, Susan Sarandons och George Clooneys självtillräckliga humanism.

Ungefär där, fast femtio år tidigare, står Tom Lehrer. Framför allt finns, bakom den välsittande kavajen och det trevliga pianoklinket, ett vemod och en pessimism, där Groucho Marx är pappa, Woody Allen är son och Kubricks Dr Strangelove en beundrande lillebror.

”We all go together when we go” är en glad undergångsvision som påpekar det demokratiska i en atombombssmäll (”Oh we will all fry together when we fry/
We’ll be French fried potatoes by and by/ There will be no more misery/ When the world is our rotisserie”).

”So Long, Mom” är skriven av soldaten som sitter på bomben som ska utplåna jorden (”I’ll look for you when the war is over/ An hour and a half from now!”)

”The Old Dope Peddler”, ”Be prepared” och ”My Old Town” handlar om dealare som sprider glädje bland barnen, spriten som scouterna måste gömma för att inte ledaren ska dricka upp den och den gamla ungdomsförälskelsen som blivit hora. ”Poisioning Pigeons in the Park” handlar om just det titeln antyder:

We’ll murder them all amid laughter and merriment,
Except for the few we take home to experiment.
My pulse will be quickenin’
With each drop of strych’nine

Översättningarna från sextitalet – gjorda av den för mig obekante Per-Anders Boquist (signaturen Patrik) – har så klart inte Lehrers djärva rim och populärkulturella associationer. Här och var lyckas han dock få till tolkningar som är – som det gärna heter i recensioner – kongeniala.

Lehrer skrev den cyniska framtidsvisionen ”When You Are Old and Grey”:

An awful debility,
A lessened utility,
A loss of mobility
Is a strong possibility.
In all probability
I’ll lose my virility
And you your fertility
And desirability.
And this liability
Of total sterility
Will lead to hostility
And a sense of futility.
So let’s act with agility
While we still have facility,
For we’ll soon reach senility
And lose the ability.

Boquist fick fram nästan samma uppiggande budskap:

Så var rationellare
Vi blir allt formellare
och aldrig mer sällare
blott konventionellare
Jag blir ej funktionellare
och du ej sensuellare
och din hud blir ej mjällare
men din röst blir allt gällare
Det är generellare
man blir materiellare
och ej naturellare
– blott intellektuellare
Det blir ej aktuellare
Låt oss va sexuellare
för vi blir allt formellare
Vilken hemsk tankeställare!

Just det – alla artiklar jag nånsin läst om Lehrer innehåller för övrigt påståendet att han slutade uppträda när Kissinger fick Nobels fredspris, med motiveringen att verkligheten en gång för alla överträffat satiren. Jag kan ju inte vara sämre så nu fick ni läsa det igen.