Etikett: gubbar Sida 10 av 22

Jan Guillous konstiga kompisar.

den 2009-12-16

De flesta av Jan Guillous gamla vänner har ju med tiden blivit hans ovänner. IB-medavslöjaren Peter Bratt är så tillplattad av Guillous memoarsarkasmer att han nu ska utöka sina egna memoarer med ett kapitel om hur det egentligen gick till. I Jans memoarbok omnämns också Rekordmagazinet-mednarcissisten Göran Skytte två gånger som Jans ”före detta vän”.

Och det verkar även som om jaktsnusandet med GW Persson upphört. I Videokväll hos Luuk härom året berättade vår nasalaste kriminolog att han och Jan slutat hänga. Han gick aldrig in på några orsaker, men det verkade åtminstone inte ha nåt direkt samband med att Jan blev arg på Leif när Leif nynnade det gamla ädelpekoralet ”En sliten grimma” när de red runt och jagade jak i Kaukasus. Jan föredrar ju Mozart, så en viss schism verkar i alla fall ha uppstått.

Men att Peter, Göran och Leif har varit Jans vänner är logiskt, lika logiskt som att de inte längre är det.

Intressantare är att titta på Jans lite mer oväntade buddies.

I memoarboken kallar Jan t.ex. rojalisten och historieförfalskaren Herman Lindqvist sin vän. Det är ju lite udda. Gissningsvis delar de vurmandet för franska viner och gamla riddarideal, men jag gissar att de låter bli att diskutera t.ex. Palestina-frågan.
Som liten kom Jan till Saltsjöbaden med sin mamma och brutale styvfar. Där hittade han en figur som han kallat ”sin förste nära vän”. Han skulle så småningom leda popprogram i teve och göra ståuppkomik i den s.k. ”torra” skolan. Han hette Jonas Hallberg. Så sent som 2000 hörde han av sej till Jan för att denne skulle medverka i en ”mystisk debatt”.
Men Jans allra mest oväntade kompis ur det förflutna presenteras i en fascinerande artikel i senaste numret av Filter. En gång läste de juridik ihop, därefter valde de båda lite olika banor. Somliga skulle säja att deras vägval påminde besvärande mycket om varandra, Jan skulle kanske inte hålla med. Kursaren hette hursomhelst Manne af Klintberg och skulle bli känd som clownen Manne.

Avdelningen för Mycket Mystiska Fenomen.

Av Kalle Lind

den 2009-12-12

i blogg

Det är en hektisk tid för en man med ett skägg. Jag gör en årskrönika för ungdomskanalen P3 – lika knäppt som om Johan Palm skulle jocka plattor på servicehemmet Måsen – och är föräldraledig på halvtid. På övrig tid skriver jag en bok som ska vara färdig i princip nu. Den ska heta Människor som gått till överdrift och handla om människor som gått till överdrift. Liksom Jan Guillou anser jag att saker ska heta vad de är (jfr Ledins Sånger att älska till, Tage Danielssons Sopor).

Ett kapitel jag länge gått och gottat mej åt att få skriva handlar om Arne Hegerfors. I en intervju berättade han en gång om en sändning av Det kommer mera, lördagsunderhållningen han och Martin Timell ledde under nittiotalet. Gäst var Svenne Hedlund, den poliodrabbade gamle rockräven. Den maniskt vitsande Hegerfors råkade ava Hedlund med repliken ”det där var ju inte så puckelryggigt”.

Vilket kan uppfattas som en förolämpning om man lägger några negativa konnotationer i begreppet ”puckelrygg”.

Även Timell drar sej i en chatt till minnes samma incident. Han berättar t.o.m. om hur Hegerfors bad om ursäkt under hela resterande tretimmarssändningen.

Tanken var att straffa in Hegerfors i boken som överdriven vitsare – en ordlekare som gått på övervarv, som kört igenom vitsbangen, som fallit i vitskoma.

Men. Jag har nu upptäckt något Mycket Mystiskt: det finns ingen sådan Det kommer mera-sändning i SVT:s arkiv. Svenne Hedlund var aldrig gäst i Det kommer mera! Inte en enda gång! Och SVT-arkivet är mycket noggrant diariefört. Man kan på minuten få veta när Lasse Strömstedt kom in för att vara Gästrikslands artistrepresentant i programmets landskapstävling.

Jag har sökt på ”Svenne Hedlund”, ”Sven Hedlund”, ”Hedlund”, ”Sven”, ”Hep Stars”, ”Svenne och Lotta” och you name it. Ingen sådan sändning existerar!

Då återstår frågorna:

1) har Hegerfors och Timell tillsammans konspirerat ihop hela historien?
2) varför i helvete då?
3) har SVT raderat hela programmet för att inte få en stämning från Polioskadades riksförbund på halsen?
4) kan jag skriva om det här ändå och låtsas som ingenting?

Ztaël von Holztein.

Av Kalle Lind

den 2009-12-04

i blogg

Det tidiga ZTV var som bekant en experimentverkstad, en plantskola, ett drivhus m.fl. manegement-klyschor. Peter Siepen och andra människor utan skönjbara talanger gjorde vad de kunde för att på noll budget och med noll tittare få maximal uppmärksamhet. Alla sätt var bra utom de bra. Gör vad du vill så länge det inte är besudlat med sånt som förknippas med public service, typ kvalitet.

Jag pratar nu om tiden strax innan kanalen, med Schyffert som konsult och Luuk som maskot, fick lite koll på sitt utbud och började göra nyskapande formsmart generationsmarkerande teveunderhållning. Jag pratar om tiden innan Letterman, Simpsons och TV für alle. Jag pratar om en tid då ett gäng människor plötsligt står med en tevekanal men ingen uppfattning om vad man fyller en sån med.

Håkan Lagher och Love Svensson beskriver tiden – pionjärtiden! – i sin bok Blåsningen (2003). Det är en lång skara namn från skilda verksamheter och med skild status som dansar förbi: Hasse Aro, Cia Berg, Anders S. Nilsson, Billy Butt och så såna där som är hur kända som helst i Branschen (Casten Almqvist, Anna Bråkenhielm, Pelle Törnberg).

Givetvis dyker också Entreprenörernas Entreprenör, den ikoniske medialabbaren, den forne IT-gurun, numera entreprenörs-gurun, hela tiden floskelgurun Johan Staël von Holstëin upp på ett hörn. Nånstans innan han blåste upp IT-bubblan var han tydligen marknadschef för ZTV, och som sådan kläckte han den lysande om än inte helt originella idén att låta folk nuppa i teve. Det borde väl ge de kvällstidningsrubriker en marknadschef med höga tankar om entreprenörskap och sej själv längtar efter.

Ett problem utkristalliserade sej snart: det fanns ingen som ville. Åtminstone ingen i Stäël von Hölsteins bekantskapskrets. Ständigt i entreprenörtagen fann Staël vön Hölsteïn snart på råd: han kunde för bövelen stå för fläskboogien själv! ”Hurra”, ropade väl ingen direkt, men nu var man i alla fall snäppet närmare lite äkta samlagsteve och några liter trycksvärta.

Ganska snart uppdagades nästa problem: det fanns ingen som ville ligga med Stäël vön Hölstëïn. Åtminstone inte offentligt. Projekt Tevegöka Med Flottig Entreprenör fick läggas ner en gång för alla.

Men en sån liten nesa fick inte vår vän från Riddarhuset på fall. Dessvärre.

Pittmönstring.

Av Kalle Lind

den 2009-11-19

i blogg

August Strindbergs brev till sin polare Pehr Staaff är flitigt citerat tidigare, men förtjänar sin plats även på den här bloggen. Det är en så osminkad uppvisning i machokomplex att det nästan slår över på andra hållet.

Notoriskt svartsjuk på frun, Siri von Essen, som han grundlöst anklagar för otrohet, beklagar han sej över hur hon fått honom att tvivla på sina uppgifter som man:

Retad ända in i genitalkörtlarne reste jag till Genève och tog en läkare med mig till bordell. Avlade kraftprovet – för övrigt ej fösta gången – som jag ville kalla Proserpinas bortrövande (tänk dig situationen själv efter Berninis staty någorlunda.) Undersökte min säd, som befanns vara fruktsam, och mättes i upprört tillstånd (= 16 x 4 centimeter.)

Så där bildas opinioner på falska premisser.

Det är en så märklig situation han beskriver: den gode Ågust tar alltså med sig en läkare till ett horhus? Och låter läkaren titta på när …? Och runkar upp den inför …? Varför då? Var han inte klok?

Och vänta nu – var det inte Ågust som anklagade frun för otrohet? Vad gör han då på bordellen?

För övrigt nöjde han sig inte med läkarens utlåtande. Han kallade in ytterligare expertis:

Jag var icke någon stor man i lugnt tillstånd, men normal i uppretat, och ridikyliserad förr redan (Röda Rumstiden) anställde jag i vittnens närvaro (en horas också) kl. 3 på sommarmorgonen, en pittmönstring i fria luften bakom Fyllan på Djurgården. Horan (Vita Björn för resten) gav mig approbatur, dock sine laude.

Det mest fascinerande är egentligen hur han med latinska uttryck – ”ridikyliserad” (förlöjligad), ”approbatur” (godkänd), ”sine laude” (utan beröm) – och hänvisningar till konsthistorien (Berninis staty av guden Plutos heroiska våldtäkt av gudinnan Proserpina), lyckas få patetiken att framstå som riktigt stilfull.

I övrigt vill man så klart veta mer om Vita Björn och hur det namnet uppstod.

Kamelbollar.

Av Kalle Lind

den 2009-11-16

i blogg

Jaha, så kliver vi in i en sån där period med s.k. ”arbete” igen. Det ska göras radio och skrivas bok och filas på treatment och varas pappaledig. Just för stunden finns ingen tid för djuplodande analyser av Jacob Dahlins tonade glasögon eller konflikten mellan bröderna Per-Evert och Sven-Bertil eller ens nån trevlig gammal Katie Rolfsen-anekdot.

Ni får nöja er med en bild på det här godiset:

”Rena öken”, som Robban Broberg hade sagt.

”Tja, inte så puckelryggigt”, som Arne Hegerfors hade replikerat.

Broberg Circle O Zero un Uma N.E.

Av Kalle Lind

den 2009-11-12

i blogg

Ska man förstå Robban Broberg – och det är vi många som har försökt – tror jag nyckelordet är ”livskris”. Hela Brobergs liv och karriär har byggt på att han hamnat i olika existentiella återvändsgränder, brutit samman och sen ordvitsat sej ur krisen.

Man ser scenariot framför sej. Broberg ligger i spillror och frågar sej själv ”vad är det jag behöver för att komma ur det här? Jo, en mor! Och en rot! Och ro! Men vänta!” – Broberg reser sej ur fosterställningen – ”Det blir ju morot!” – Broberg hoppar upp och börjar vandra uppsluppet fram och tillbaka över ateljén – ”Och som anagram blir det för håken MOTOR!” – Broberg är helt extatisk och springer mellan den gula bandspelaren och den blå gitarren – ”och vänder man på det blir det ’alla vägar bär TO ROM’!”

Och så skriver han en show som naturligtvis heter ”Morot” och så fyller han så småningom Globen.

Det verkar så lätt när man ser det på avstånd.

Ibland gör han det lätt för sej när han går hemma och slentrianvitsar. Då får han syn på ett kastrullock och sätter det på huvet och skapar ”lock´n´roll! Lockrop med Robban Broberg!” Det är inte särskilt inspirerat, men tog troligen honom upp ur just den svackan.

Under ett sammanbrott på sextitalet kom Robban Broberg plötsligt på att han inte skulle heta Robban Broberg längre. Inte ens Robert Broberg. Han skulle heta Robert Karl-Oskar Broberg – hela sitt dopnamn. Det blev så klart något krångligare för skivkonsumenterna att fråga efter.

Och när han på sjuttiotalet gick in i väggen så gick han nog bokstavligen IN i väggen. Då bestämde han sej – med nån sorts logik som bara var hans egen – att han från och med nu skulle heta:

Broberg Circle O Zero on Uma N.E! I Myggans Nöjeslexikon inhämtar vi att ”Circle”, ”O” och ”Zero” står för att Broberg nu började om på noll. ”On Uma” är ”a human” – han var onekligen en människa. ”N” är Nobody, ”E” Everybody. Han var alltså alla och ingen, dock en homo sapiens, som stod på noll.

Inget konstigt med det.

Men om möjligt ännu krångligare för de som ville köpa plattan.

Ett orimligt långt inlägg utifrån en association utifrån en spelplats för en föreställning.

Av Kalle Lind

den 2009-10-25

i blogg

I fredags förverkligade jag så en av de där sakerna jag länge velat beta av som skrivande människa: en föreställning om mig själv (jfr Robert Broberg eller Henrik Schyffert) och mitt förhållande till gubbar (jfr Bosse Parnevik).

Det gick väl ganska bra. Det blev alldeles för långt och otajt (en nyanserad recension, så som den hade skrivits av en kvällstidningsmurvel om han varit där, finns att läsa här), men jag hoppas mina ambitioner att vara uppriktig framgick.

Det hela gick av stapeln på Victoriateatern i Malmö, en ypperlig spelplats för den som gillar att doppa tån i svensk populärkulturhistoria: i foajén hänger Lasse Tennander, Gösta Ekman, Adde Malmberg, Sif Ruud, Povel Ramel, Micke Rickfors och Viba Femba fullkomligt självklart bredvid varann. En gång ockuperades huset av Mikael Wiehe, Michael Segerström m.fl. kulturvänstermalmöiter i kampen för ett allkulturhus. I min ungdom for jag dit från Eslöv för att se Gardell och Ulla Skoog. Det är m.a.o. impregnerad mark.

För mej personligen har Victoriateatern – placerad mitt på Malmös mesta gågata – dessutom en särskild plats i min historia. Jag var en gång med om nånting som ledde till en nära-döden-upplevelse där. Jag blev knivhuggen.

Inte på själva teatern, utan precis på gatan utanför.

1997 var jag 22 år. Just den här natten var jag dessutom en smula berusad. Jag och min gamle vän H hade varit nere på ”stan” (ingen stad har en mindre levande stadskärna än Malmö, vilket var det vi just konstaterat) och var nu på väg hem till mej vid Triangeln.

Då stöter vi ihop med ett gäng käcka ynglingar i moderna kläder som vill ”bomma en tagg” (eller hur man nu uttryckte sej 1997). Min vän H hade faktiskt ett paket Benson & Hedges – inte för att han rökte, utan för att han tyckte guldasken var fräck – men tydligen var det fel sort. Ynglingarna började slå oss med knutna nävar i ansiktet.

Jag och H kunde inte slåss. Jag är ju en sån som gillar kultur. Vi försökte imitera slagsmål så som vi sett dem på film (jfr Helan & Halvan), men det gick sådär. Plötsligt känner jag ett tryck mot låret som jag inte reflekterar mer över just då, och sen är det till vår stora förvåning de muntra ynglingarna som springer sin väg – trots att de var fler till antalet och kunde/ville slåss.

Irriterade och uppskakade går vi så gågatan upp med sikte på mitt hem. H ska just klaga över att han spottar blod när våra blickar liksom parallellt vandrar ner till mina byxor där vi finner en asymmetri: det ena byxbenet är beige av byxa och det andra rött av blod.

Som alla analt störda människor blir jag så klart upprörd över denna märkliga färgblandning. Jag, som inte är sjukvårdsutbildad, inser att jag nog fått en kniv i benet och undrar försiktigt om vi inte ska försöka ringa en ambulans. H, som inte heller är sjukvårdsutbildad, svarar att det är enklare att han slår ett bälte om när vi kommer hem till mej.

Det kan låta rått och insiktslöst, men vi var två enkla män från småstaden som inte ville verka bonnläppigt tafatta när vi nu flyttat till storstan.

Medan blodet pulserar ur mitt lår och lämnar ett rött spår med en halv decimeters bredd efter sej, går vi vidare och hamnar vid det nattöppna Silwer tobak. Nu har jag börjat bli orolig. Dels vill jag inte komma hem blödande till min dåvarande sambo (det hade blivit mycket att svabba), dels känner jag mej ganska svimfärdig (jag hade tappat ca en liter blod).

Jag ber således H att gå in i butiken och ringa en ambulans. Han suckar och går in och ställer sej i kö. Själv vill jag inte blöda ner butiken; som nyinflyttade bonntölpar ville vi så klart inte blöda ner den vackra staden Malmö.

Olika snälla människor kommer fram och säjer att ”du blöder ju, du måste sätta dej!” ”Nej nej, inte ska jag väl blöda ner den där fina bruna tidningslådan”, säjer jag. Då är det några vänliga själar som tvingar ner mej på den där lådan och nån säjer ”lägg upp benet på min pakethållare!” Och jag svarar att ”nej nej, inte ska jag väl blöda ner din gamla rostiga cykel!” – för, som sagt, man vill ju vara lite värdig när man just fått en skitig kniv inkörd sex centimeter i kroppen.

Och så händer det väl olika grejer. Till slut kommer H fram i kön och ber om att få låna telefonen, en ambulans anländer, jag kommer till UMAS och inser väl att nu är det okej att svimma, nu ligger inte hela mitt liv i H:s händer. Då dyker det upp en sjuksköterska och frågar efter namnet på närmsta anhörig.

Då hör det till saken att min mor heter Cecilia Lind.

Jag svarar alltså ”Cecilia Lind”. Sjuksköterskan säjer då aningslöst: ”Du vet att det är en sång av Tage Danielsson?”

Och det är här nära-döden-upplevelsen kommer in.

För så jävla obildad kan man väl inte vara om man ska ha ansvar för andras liv och lem? Nån form av utbildning har väl ändå våra sjuksköterskor? De lär sej väl nåt annat än att sätta kateter och på andra sätt tillfoga människor smärta?

Jag tvingas alltså att avbryta mej i svimningen och säja, med återhållet behärskad vrede: ”Nej! Av Cornelis Vreeswijk!”

Och så kan jag alltså svimma i lugn och ro, nöjd med att jag fått tillrättavisa en människa som just räddat livet på mej.

Vad kan vi då lära oss av den här historien? 1) Att inget viktigt har hänt i mitt liv utan att gubbar ur nöjessverige varit inblandade. 2) Att på tolv år har jag tagit mig hela vägen från fyllebludder på gatan utanför till fyllebludder på scenen inne på Victoria.

Åberg valde rätt!

Av Kalle Lind

den 2009-09-28

i blogg

Det betraktas säkert som ofint i många kulturer att smygfotografera gamla Disney-diggare, men jag kunde inte hålla mig (dessutom ser han ju ut att vara fotograferad genom Täppas linser så jag kan nästan hävda att det inte är han).

Det har alltså varit bokmässa – jag såg Jahn Teigen! och M A Numminen! – och boken den gode Åberg håller i handen råkar vara skriven av en man med ett skägg. Och ja, han köpte den också. Så hans smak kan man rimligen inte klaga på.

TILLÄGG: jag har nu hämtat in från säker källa – helt säker, jag lovar! – att Människor det varit synd om var den ENDA bok Åberg köpte på HELA mässan! Som balans på skrytet kan nämnas att Herman Lindqvist lyfte upp boken, tittade på den, frynte med hela ansiktet och gick sin väg.

Genrer Gud glömde 2: rivningsschlager.

Av Kalle Lind

den 2009-09-04

i blogg

Under sextio- och sjuttiotalen gick som bekant en rivningsvåg över Sverige och svepte med sej stora delar av innerstadsbebyggelsen i snart sagt alla svenska städer. Hellre än att rusta upp och bättra på de städer som formats genom decennier av de som bodde där, valde dåtidens stadsplanerare i samråd med Konsum (om kommunstyrelsen var såssar) eller Tempo (om kommunstyrelsen var höger) att ge plats åt enorma betongschabrak och parkeringsplatser mitt i centrum.

En sida av mig skulle vilja vara för det där rivningsprojektet. Nostalgi är nåt förkastligt, mänskligheten mår bäst av att röra sig framåt, nya tider kräver nya samlevnadsformer. Face it, kvasiradikaler!

Problemet är att det var så människofientligt. Lokala potentater hade ingen lust att lyssna på opinionen – som sträckte sej från gamla kufiska heraldiker till flaskbottnade miljömuppar och alla däremellan – utan lyssnade hellre på den socialdemokrati som vid det laget blandat ihop makten med partiet. Bilar var viktigare än barn och lytta. Betong var billigare än stuckatur.

Till detta kom en maktens arrogans och fåfänga som gjorde att lokala småpåvar ville skriva in sej i historien, rentav göra sin tid till år noll. Eric Svenning, sossepamp i Malmö och pappa till Aftonbladets Olle, såg det som sitt livs största ögonblick när han fick riva sina uppväxtkvarter, det gamla loppiga och lusiga Lugnet.

Jag kan förstå den känslan – nu jävlar river jag personligen bort den fattigdom som förnedrat mej – men när jag idag cyklar förbi ett inneslutet kvarter i roströd sjuttitalstegel och inglasade balkonger, som ligger som en ogenomtränglig klump mitt i stan, har jag svårt att känna annat än förakt.

Det fredliga bombandet av svenska städer gav effekt också på pop- och schlagerindustrin. Olle Adolphson skrev den svenska texten till 34:an och Per Myrberg låg på Svensktoppen i evigheter. Den är skriven med en ”vi vet vad vi har (och det är skit) men inte vad vi får (men det är antagligen värre skit)”-attityd som hade varit tröttsam om karln inte haft rätt:

Denna kåk var ganska rar och släppte skolsken till oss in
Den var också generös med fukt och kyla, regn och vind
Den var snäll och lite gnällig och den ville alla väl
och den var vår i alla väder fastän gisten ful och skev

Men nu är det slut på gamla tider …

Ja, resten kan ni ju.

Fukt och kyla borde inte vara något att sakna. Men är alternativet mögel och inbyggda gårdar så köper jag tankegången.

Adolphson skrev också ”Vals vid Sergels torg” om den s.k. ”Riksgropen” som uppstod när man mejade ner Klarakvarteren och ännu inte hade byggt färdigt Sergels torg och Kulturhuset. I ”Gustav Lindströms visa” låter han en gammal genuin – och enligt en tankegång jag inte riktigt köper: hederlig och förnuftig – fiskare säja sitt:

Vad är det för ena dårar som härjar i stan, serru!
Glada som barn, med sitt sattyg till plan!
En prick och en knäpp på näsan så attan blev bränd,
det skulle han ha som river på Lilla Skinnarviksgränd!

Ännu konservativare var svensk countrys nestor Alf Robertson i sin genombrottslåt ”Riv inte vårt kvarter”. Han är sur för att ”de måste skaffa lite plats/ för nya hyreshuspalats” (om det vore så väl – problemet var ju att man hellre byggde Konsum och enorma p-hus) och besjunger ömt den gamla smutsen – ”nött, ganska risigt, lite stött” – och bristen på tapeter.

För Robertson är förändring synonymt med försämring: ”Att allt ska vara lyxigt/ och tip top-modernt/ det har vi ganska svårt att förstå”. Allt är bra som det är och inget ska förändras. Att Sverige led av bostadsbrist var ett mindre problem än att Robertson ville bo kvar bland ”gott humör och goda vänner”.

Och refrängens slut ger mig ännu fler betänkligheter:

Riv inte ner
Riv inte vårt kvarter
Riv inte ner
Jag ber en bön till er
Riv inte ner
Vi bor tillräckligt många här och behöver inga fler

Slutet luktar en smula främlingsfientlighet, avsiktligt eller ej (det luktar också en smula av ”hej, jag behöver ett rim till på ner här”).

Men visst, jag förstår poängen. If it ain´t broken – don´t fix it. Bygg inte just här där det redan står ett hus.

Anna-Lena Löfgren (av elaka tungor kallad ”Halta-Lena Lösben” eftersom hon led av polio) ger uttryck för ren sorg i monsterhitten ”Lyckliga gatan”. Här var ju nyss så fint – varför har ni då gjort det så fult? Hur kan man med berått mod förstöra nåt som älskades av de som faktiskt bodde där?

Lyckliga gata du som varje dag hörde vårt glam
En gång fanns rosor här där nu en stad fort växer fram

Lyckliga gatan du finns inte mer,
du har försvunnit med hela kvarter
Tystnat har leken, tystnat har sången.
Högt över marken svävar betongen
När jag kom åter var allt så förändrat,
trampat och skövlat, fördärvat och skändat
Skall mellan dessa höga hus en dag stiga en sång
lika förunderlig och skön som den vi hört en gång?

Det har funnits ett Sverige som min generation aldrig kommer att uppleva. Det hade inte rört mej ett dugg om jag inte anade att det var ett vackrare och framkomligare Sverige, byggt av människor och inte stadsplanerare med rätt partibok. Jag bor antagligen i Sveriges mest sönderrivna stad, där husbjässar ibland upptar hela två gamla kvarter.

Jag blir irriterad in i benmärgen på att behöva cykla runt stora hus med oändliga tegelväggar där jag vet att det en gång gick en väg rakt fram.

Och det retar mig att gubbjävlarna som byggde skiten var så fastgjutna i sina taburetter att de för länge sen slutat lyssna till några andra än andra gubbjävlar.

En man med gitarr avdelning 16BX, underkategori skägglös: Bengt Sändh.

Av Kalle Lind

den 2009-08-19

i blogg

Bengt Sändh är en mångfacetterad man. På sjuttitalet den kanske mest kontroversielle bland de trubadurer som hellre besjöng samhällets brister än myggor och tjära. Lustigt nog skägglös skrålade han om lapplisor, puritaner, konservativa präster, hembränning och kärringen som klippte lurvetufsan sin (”ullen” vägde f.ö. fyra hekto och räckte till strumpor, sock och en luva åt drängen).

När han inte sjöng byggde han sej ett hus från grunden, lärde sej bruka lin, blev origamiexpert, blev svampexpert, skrev barnböcker om Hitlers uppväxt och startade till slut en snusfabrik som blev så framgångsrik att han kunde sälja den till Swedish Match och flytta till Costa del Sol för att leva som ”rentier”.

Dessutom har han initierat x antal byalag, klubbar för fotografering och varit aktiv medlem i Human-Etiska Förbundet och Vetenskap och Folkbildning.

Han har m.a.o. levt ett helt annat slags liv än t.ex. jag.

Under sina aktiva dagar retade han upp en och annan ute i stugorna. På innerkonvolutet till sin och ständige kollegan Finn Zetterholms Jubileumsblandning har han publicerat utdrag ur brev han fått:

Jag vet var avstängningsknappen finns men har du tänkt på att du är ansvarig för sådana följder som uppstår när folkmoralen sjunker.

Du äckliga kloakråtta! Våga inte visa dig i TV mera!

Paradoxalt nog gjorde han en ohygglig massa krogshower med Lill-Babs – den mest überfolkliga i hela artistkatalogen. Jag tror att Bengt Sändh gillar paradoxer. Jag tror han gillar att retas. Jag förutsätter att folk i hans egna kretsar hade synpunkter på att han lattjade med Barbro Svensson från Järvsö. Jag tror inte att det gjorde Bengt Sändh lessen.

Den som försöker placera in Bengt Sändh i samma fack som saligen avlidne Onkel Kånkel eller spritromantiska frihetsfrontare är ute på djupt vatten. Visserligen gjorde han skivor som Folklår och En tumme i rövven, men det var inte BARA publikfriande. Det fanns också en kulturell avsikt. Materialet kom från Fula visboken, bl.a. redigerad av Bengt af Klintberg, som gjort en folkhistorisk gärning i insamlandet av visor som traderats genom seklerna utan att nå de etablerade antologierna.

Och visst skrev Sändh ”Ett recept”, låten som i detalj beskriver hur man bränner själv, som enligt ryktet ökade hembränningen i Sverige med si och så många procent. Men handlingen var inte BARA allmänt alkoholförhärligande: liksom Lundells ”då bränner jag mitt brännvin själv” stod handlingen som en symbol för den lilla människans kamp mot en förtryckande överhet.

Politiskt låg nog Sändh ungefär där Anderz Harning låg (han tillägnar f.ö. Harning visan ”Trubaduren i naturen”), det vill säga något slags statsapparatshatande rabulist. På sina konvolut skriver han gärna i imperativ:

Bryt mot sex till åtta förbud dagligen, det är nyttigt för den mentala hälsan.

Var inte så djävla flat Svensson. Sätt dig på gräsmattan i stadsparken och spela kort med dina vänner och dela en flaska rödvin.

Skaffa en bit cykelslang, en trädklyka och klipp plösen ur en sko och tillverka dig en slangbella! Det är inte TV och fritidskonsulenter som skall tala om vad Du skall göra.

Om det bitvis känns infantilt, känns de bitvis å andra sidan befriande. Jag uppskattar mest Sändhs tjottablängare mot hycklande präster och svensk försvarsmakt:

Predikan den blir toppen
därför att jag är man
Och det beror på snoppen
den saken den är sann

Min snopp den är min styrka
Den värdighet mig ger
Att tala i din kyrka
Jag sjunger och jag ber

(”Tack gode Gud”)

Så stilig och så ståtlig
du gamle militär
Nog kan du hålla takten
fast du är pensionär

Nog är du rak i ryggen
och går med spänstigt kliv
För du har aldrig jobbat med
nåt nyttigt i ditt liv
(”Du gamle militär”)

På ett skivkonvolut kommenterar han prästsången:

Själv är jag motståndare till kvinnliga präster. Manliga också.

Om militärvisan skriver han:

Den här visan blev radionämndsanmäld. Det var en höjdare på försvarsstaben som blev förbannad för att jag kallade militären för vår svenska mördarkår. Jag skrev ett litet vykort till svar med följande lydelse: Jag förstår inte varför Ni blir förbannade. En snickare blir ju aldrig arg när man kallar honom för snickare.

Så talar kanske inte den subtilt eftertänksamme. Så talar den frejdige retstickan.

Jag gissar att Sändh utgjorde en ventil i ett sjuttiotal som ärligt talat verkar ha gått runt med en kollektiv pinne i röven. Och även 2009, i en tid då alldeles för många som inte borde det går runt och tar sig själva på allvar, mår jag bra av att tänka på en linodlande pappersvikande svampsamlande amatörfotograferande rentier som tillverkat snus och sjungit om lurvetufsor.