Etikett: gubbar Sida 11 av 22

Geigertmätaren.

den 2009-08-18

Den här boken är precis så rolig som omslaget signalerar. Teaterdirektören – enligt omslaget också ”TV-personlighet, författare, samhällsdebattör” – Hagge Geigert har samlat sina sexti-sjutti ALLRA roligaste golfhistorier.

Ett axplock:

”Varför” frågade brandmannen, ”försökte du inte hjälpa din fru när hon försökte ta sig ut genom fönstret på det brinnande huset?”
”Jag kunde inte”, svarade mannen, ”jag bar på mina golfklubbor”.

”Till salu, helt set med golfklubbor i fin bag, bara 400 kronor. Ring 28 51 317 före klockan sex. Om en man svarar, lägg på luren och ring igen en annan dag.”

”Stackars Nisse.”
”Vad är det med honom?”
”Han är alldeles förstörd. Han har just skilt sig och hans fru fick vårdnaden av golfklubborna.”

”Lasse, kan vi spela en runda på lördag?”
”Javisst. Egentligen skulle jag gifta mig då, men det kan vänta.”

Magnus kom lite försent till golfen, där hans tre vänner stod och väntade. ”Jag är ledsen att jag är lite sen”, sade han, ”men dom ringde just från sjukhuset och sa att min fru fått tvillingar eller trillingar eller nåt. Ska vi börja spela nu?”

”Har du tre caddies med dig idag?”
”Ja, min fru tycker att jag tillbringar för lite tid med våra barn.”

Ja, ni ser själva: det är vad man populärt kallar en skrattfest. Alla lustifikationerna handlar förstås inte om det festliga i att män försummar sina familjer. Där finns också en del fräscha skotteskämt (skotten förlorar sin golfboll när snöret går av!) och en väldigt lång historia om hur Nisse träffar en leprechaun (lite instraffat på en golfbana) som gör hans penis meterlång. När Nisse träffar den lille tomten igen ber han – håll i hatten nu! – om att få längre ben!!!

111 sidor högoktaniga golfhistorier för den kräsne! Eller som det lite finurligt står på omslaget: ”Denna bok är så rolig, att t.o.m. icke-golfare kan läsa den!”

Plura kan inte räkna!

Av Kalle Lind

den 2009-08-17

i blogg

”Håll huvudet högt” ligger på Eldkvarns Limbo och beskriver osentimentalt, värdigt och rörande en moders död.

Jag gissar att det är Pluras och Carlas egen mamma Magda det handlar om – hon som Plura fortfarande hyllar varje år genom att göra sillsallat till jul (en av alla dessa meningslösa saker jag vet om folk som jag aldrig träffat bara för att jag läser memoarböcker istället för att lära mej nationalekonomi).

Det är ett makalöst stycke text som får mej att böla värre än en hormonell Lill-Babs. Men varje gång jag lyssnar tvärtorkar tårarna på slutet eftersom texten blir så förbryllande:

Att följa sitt hjärta – fem ord som jag köpt
Man kan bara förlora och hålla huvudet högt

Vad fan menar karln? Vilka är de fem orden? ”Att följa sitt hjärta” är fyra ord, ”man kan bara förlora” är fyra, ”hålla huvudet högt” tre och ”man kan bara förlora och hålla huvudet högt” åtta. Vilka ord åsyftas? Bara några slumpvisa av dem? ”Att”, ”sitt”, ”bara”, ”hålla”, ”högt”?

Förklaringar mottages tacksamt.

Farbror Sven sitter där och pratar.

Av Kalle Lind

den 2009-07-30

i blogg

Jag har läst en mossig bok. Det är inget ovanligt i mitt liv, men jag har läst en ovanligt mossig bok. Den är skriven av Sven Jerring, handlar om Sven Jerring och gavs ut 1949. Då hade han redan gjort radioprogrammet Barnens brevlåda i tjugofyra år. Det skulle hålla på till 1974 och blev på så vis världens längst pågående barnprogram.

För er som inte kan er nysstidshistoria: Sven Jerring var vår förste radioidol. Han kommenterade sport, vilket mot alla odds har visat sig vara en väg till berömmelse även senare. Han gjorde också alla andra typer av radioprogram, lustigt nog också detta ”barnprogram”. Själv hade han inga barn eftersom han var ungkarl (vilket jag gissar var en dåtida eufemism för bög).

Jag har aldrig hört Barnens brevlåda och av Jerrings egen beskrivning att döma hade nog inte mitt liv blivit rikare om jag gjort det. Barn kom och sjöng visor, brev från barn lästes upp och Jerring läste upp långa listor på sjuka barn. Som det så ofta heter i de här spalterna: behjärtansvärt ja, underhållande nej.

Boken fungerar dock som tidsmaskin. 1949 var det tydligen helt normalt att döpa ett kapitel i en folklig bok till ”Barnfarbrors antecedentia” och räkna med att folk förstod. Radioprogrammet som beskrivs var en folklig angelägenhet och Sven Jerring – farbror Sven kallad – en ansvarstagande folkhemshjälte.

Ett kapitel i boken handlar om vikten av att inte använda kraftuttryck. Ett annat om alla insamlngar som gjordes i programmet till sjuka barn. I ett annat resonerar farbror Sven om hur han bemöter barnens utsagor i de brev han fått:

”I dag har vi lärt oss trafikreglerna det var en polis som undervisade oss.” Bra! Glöm dem inte. Se alltid noga upp!

”Vi skall ha en utfärd till Köpenhamn, när det blir sommar.” Utmärkt tillfälle att tala allvarligt om samhörigheten mellan de nordiska länderna.

Men programmet bestod inte bara av en gammal mans förnumstigheter. Det bestod också av en gammal mans hejdlösa skämtande – dock inom anständighetens gränser och helst på barnens bekostnad:

”Jag har fått en klarinett och en kompass och en karta, som hör till.” En klarinett med kompass och en karta som tillbehör! – jag ger mig hän åt vildsinta fantasier om den klarinettblåsande unge orienterarens framfart i markerna.

Exakt hur vildsinta farbror Svens fantasier var kan vi bara gissa oss till. Men ett avancerat antagande är: inte så vildsinta. 1949 kunde man trots allt inte tillåta sej att ha hur kul som helst. Inte i radio. Och inte om man var barn. Och inte utan att också få en lektion i vikten av det nordiska samarbetet.

Men den ofullbordade dikten från ett döende barn till farbror Sven får så klart också mitt cyniska förhärdade hjärta att smälta. Det är mycket sorgligt med barn som dör. Det är extra sorgligt med barn som dör med en gammal knarrig sportkommentator i sina sista tankar:

Jag frågar en ängel: Vad är det för stad?
Stockholm, han svarar. Då blir jag så glad,
för då har jag här någonstans en vän-
Ack säg, får jag vinka till Farbror Sven!
Och Farbror Sven vinkar upp och mot mig ler.
Jag drömde så, Farbror Sven för

Längre kom inte dikten. Den tioåriga författarinnans hjärta stannade där.

Det fanns ett annat Sverige en gång. Ett brunmurrigt land där radiopratare såg sej som omhändertagande folkmagistrar och folket såg dem på samma vis. Ett land där ett folk samlade sej för att höra lillgamla barn sjunga falskt, vänligt tillrättavisade av en man som uttryckte sej sirligt. Ett på sitt vis makalöst tråkigt land som jag är glad över att ha sluppit.

Men också ett land där folk satt och skrev ner adresserna till alla sjuka barn för att kunna skicka kantstötta veckotidningar till dem. Och där tioåriga flickor kunde skriva kärleksbrev till gamla män och gamla män kunde publicera dem utan att nån tyckte det var suspekt.

Ännu en teaser.

Av Kalle Lind

den 2009-07-19

i blogg

Äsch vad fanken, här kommer en Melander till. Han var ju alldeles makalöst cool i sin ungdom. Och gubben till höger om honom är naturligtvis Thorbjörn Larsson. Han är kanske inte cool på det viset.

I morgon kör vi järnet. Gubbparaden väntar i pajplajn.

I´m back! And I´m gubbig!

Av Kalle Lind

den 2009-07-19

i blogg

Imorgon måndag avslutar jag min ”semester” och allt, precis allt, är som vanligt. Jag sparkar igång med en rapport från fyra veckors ”ledighet”. Och ja, det handlar om teve. Och ja, gubbar nämns vid namn. Och ja, det gnälls på fyrtiotalister. Jag sa ju att allt är som vanligt.

I uppvärmningspresent får ni en bild på Åke Wilhelmson i tidernas mest oinspirerade studio. Och tycker ni inte att det är skönt nog, så sitter en alldeles läskigt cool Sven Melander längst till vänster.

Cornelis, Brel och Tommy Körberg.

Av Kalle Lind

den 2009-06-11

i blogg

Jag medverkar numera regelbundet i Cornelissällskapets Cornelisblad Cornelisbladet. Det nya numret kommer närsomhelst att trilla ner med ett brak på hallgolven hemma hos medlemmarna. För andra som till äventyrs är intresserade av nåt ganska smalt, för att inte säja nördigt, trivialt och bagatellartat, finns texten här.

I del 2 i Cornelis Vreeswijks samlade skrifter, Enskilda sånger, sammanställda av Jan-Erik Vold 2000, finns texten ”Jag tog ett järn med Pär och Fredrik Åkare”. Vold har inga specifika kommentarer om texten, annat än att den troligtvis skulle inkorporeras i det havererade Polaren Pärs pamfletter-projektet och gissningsvis är skriven i slutet av sjutti- eller början av åttitalet.

Första versen och refrängen:

Jag tog ett järn med Pär
Och Fredrik Åkare
På nåt snuskigt hak i Gamla Stan
Då blev det ju så där,
Ni vet, medborgare,
Att man blev full och levde fan
Fast Pär blev litterär, som Dante,
Och Fredrik Casanova lik.
Och jag, den superarrogante,
Jag var mig själv inför publik.
Och vid midnattsti´n
när överklassen for
Hem från krogen, hände det ibland
Att tre fulla svin
Stod och skrek och svor
Och levde fan

Borgarsvin! Stenålders punk!
Borgarsvin! Stinker som en skunk!
Borgarsvin! Gå hem och ta en …!

Med största sannolikhet är texten en tolkning av Jacques Brels ”Les Bourgeois” (1961). Både metern och innehållet rimmar väl med Brels svartsynta historia om hur sångens jag och vännerna Jojo och Pierre går från unga idealister till gamla advokater, från värmen hos den tjocka Adrienne de Montalant till finkrogen Trois Fasans – samma bar som de som unga stått och skanderat slagord utanför.

I originalet är det utelämnade ordet enligt min fransktalande väninna ”con” (dum i huvet/fitta).

Ett av skälen till att Cornelis aldrig spelade in, eller ens färdigställde (originalet har tre verser så låt oss gissa att CV lämnade verket ofullbordat) texten, kan vara att Hasseåtage hann före. 1976 lät de Tommy Körberg sjunga ”Vid Molins fontän” i en genial adaption:

Blodet varmt och rött
Vinet varmt och sött
Tre gymnasister vid Molins fontän
Det var Lundin och jag
Och Harald Blom var med
Under Kungsträdgårdens lövträn
Lundin citerade Clarté
Och Blom han körde med sin Lenin
Men jag fick ingen bra idé
Så jag, jag tog mej en klunk rödvin
Framåt klockan tolv
Så kom noblessen ut
I frack och lack från Operakällaren
Vi var där med ett språng
Och öppnade vår trut
I denna sång:

Bourgesien! De feta svin!
Kaviar och champagne! Fina vita dukar!
Vi ska pinka i erat vin
Och hänga upp er i era .

Inte oväntat är Brel och Cornelis något mer svartsynta än Svenska Ord-duon. Brels historia börjar med att de tre kumpanerna visar arslet och skränar till borgerskapet och slutar med att de själva utsätts för samma sak utan att ha lärt sej särskilt mycket på kuppen. Cornelis något kortare version har samma amoraliska sens moral:

Men vid midnattstid
när vi väntar på vår bil
har vi polisen om hjälp måst be
för att få gå i frid
Ungdom utan stil
gapar ut oss, se!

Hasseåtage lägger verserna i en annan ordning. Där blir rebellerna till rikemän redan i andra versen (”Lundin tog vin med sträv bouquet/ och Blom han körde med sitt Rhenvin”) för att i tredje versen ha livet och framgångarna bakom sej (”Lundin han känner sej passé/ och Blom är förtidspensionerad”) – men åter redo att stämma in i demonstrationskörerna.

Som Cornelis-vän kan man fascineras av hur självklart han gjorde andras verk till sina. Lika smidigt som Kris Kristoffersons Bobby McGee blir Bosse Lidén, tar gamla bekanta som Pär och Fredrik plats vid Brels stambord och ber vrångt Pierre och Jojo att gå sin väg. Där sitter de sen bredvid Ferlins Klarabohemer och Brassens clocharder.

Originalet bleknar bort och Cornelis egen värld inkorporeras i Brels. Adrienne de Montalant blir ett snuskigt hak i Gamla Stan, Trois Fasans ”nån nobel krog” i samma stadsdel. Paris – eller Bruxelles – blir Stockholm. Sverige blir Europa. Historien blir allmänmänsklig.

Spå ska det låta.

Av Kalle Lind

den 2009-06-07

i blogg

I förordet till Cornelis Enskilda sånger skriver Jan-Erik Vold om tre fall där uppdiktade Cornelis-texter blivit till reella sanningar.

1) I en dikt om döden från sjuttiotalet skriver han att ”min själ slog femtio siffror en gång”. 1987 avled han vid en ålder av femtio år.

2) 1964 års ”Balladen om den falska flickan” berättar han hur en sjöman raggar upp en dam ”som var en han”. Ett drygt decennium senare gör Cornelis detta själv, när han råkar få med sej två transor hem på fyllan.

3) I ”Balladen om den beväpnade tiggaren” beskrivs, förvisso i vaga ordalag, ett statschefsmord. Kompletterat med en upphittad text där Cornelis fantiserar om ett mord en februarinatt 1987 – ”två kulor sjöng i vinternatten” – i Yxsmedsgränd, kan man lätt associera till en svensk statsminister som sköts med två kulor ett år tidigare ett antal hundra meter därifrån.

Jag tycker detta är ganska fascinerande. Visserligen kan man invända att det inte var nån högoddsare att Cornelis inte skulle bli makalöst gammal eller att de där statsministerverserna är väldigt otydliga. Men det är en typ av sammanträffanden som gärna triggar fantasin och sätter igång funderingarna.

Sjöwall-Wahlöö förutsåg också Palmemordet.

I Terroristerna låter de en Rebecka Lind, en osannolik naiv och oförstörd tillbaka-till-naturen-kvinna som hålls fram som ett mänskligt ideal, skjuta regeringschefen till döds. Elva år senare, efter att skotten på Sveavägen fallit, lär en journalist ha ringt upp Maj Sjöwall och undrat hur det var att ha dödat Palme.

Det kan tyckas rått, men Sjöwall-Wahlöö var inga dunungar själva. I Terroristerna vältrar de sej ganska vällustigt i sitt påhittade mord på en hatad statsman:

Han kom ihåg vad Kollberg sagt om den lilla damrevolvern.
Man kanske kan träffa ett kålhuvud med den på tjugo centimeters avstånd, förutsatt att det håller sig absolut stilla.
Martin Beck såg på den döde regeringschefens sönderskjutna pannna och tänkte att det var ungefär vad Rebecka lyckats göra.

En råhet med viss bismak av blod så här på andra sidan 1986.

Som spådom känns det idag kanske inte särskilt djärvt – alla stats- och regeringschefer är ju presumtiva måltavlor – men då måste man komma ihåg att för alla svenskar utom en var ett statsministermord fullkomligt otänkbart till några timmar efter att ett statsministermord inträffat.

En annan spådom som känns ännu mer exakt och därför rätt kuslig förekommer i Sjöwall-Wahlöös Polismördaren. Notera den boktiteln och ta sen in i ekvationen att mördaren i titeln passerar en östgötsk by som heter Malexander.

Malexander är en by som enligt Wikipedia har 75 invånare. 1999 sköts två polismän till döds där. Utan att ha den minsta andlighet i själen kan jag tycka det är väldigt mystifikt att två vpk-författare tjugosex år tidigare låter sin polismördare passera samma flugsmuts på kartan.

Samtidigt kan jag inte förstå vad det hela i så fall skulle betyda. OM det här nu mot alla odds skulle vara en spådom från Pers och Majs sida: vad i helvete är liksom poängen med den? Vad ville de i så fall säga oss?

Ha ha Hagge.

Av Kalle Lind

den 2009-06-03

i blogg

Jag har länge haft för mig att det var något jag ogillade hos Hagge Geigert, en gång Göteborgs revykung, idag främst känd som samtalsledare i Dick Cavett-ripoffen Gäst hos Hagge. Dock har jag inte riktigt kunnat sätta fingret på vad.

Eftersom sånt här nu råkar vara viktigt för mig konsulterar jag hjärnbarken för att få en hint. Vad var det nu Hagge sysslade med när han inte satte sjömansmössor på kändisar? Vad kan ha lämnat kvar en förnimmelse av antipati i mig?

Det första som slår mig är att han var en fanatisk icke-rökare. En gång sa Hagge till Charlie Norman att säga till sin son Lennie att sluta röka i Femmans Måndagsklubben, varpå Charlie svarade att Lennie numera var stor nog att själv ta in talad svenska. (Jag berättar naturligtvis detta främst för att man så sällan får skriva namnen Hagge, Charlie och Lennie i samma mening.)

Att vara fanatisk icke-rökare håller jag inte för osympatiskt. Nuförtiden signalerar ju inte flitigt tobaksbruk ”frigjord och fryntlig” utan snarare ”karaktärslös människa med pikant doft av cirkusvagn”. Numera kan jag dricka pilsner utan att lukta sjuk gubbe efteråt. Det är på sitt sätt de fanatiska icke-rökarnas förtjänst.

Det är alltså inte därför Hagge retar mig.

Det andra som slår mig är att Hagge var en profilerad anti-rasist. Det kan ju inte heller påstås vara negativt, förutsatt att man inte själv är profilerad rasist. Jag sticker ut hakan ordentligt här och säger att jag är MOT rasism.

Jan Guillou brukade visserligen framhålla att Hagges påstående att han regelbundet fick porr och avföring skickat till sig från landets skinnhuven mest var ett sätt för Hagge att göra reklam för sig själv. Men det där bottnar nog främst i att a) Jan tyckte Hagge var allmänt dum i huvet p.g.a. skilda uppfattningar i Israel-frågan och b) det skymde Jans egna heroiska insatser för antirasismen.

Vad är det då som gör att jag bär den här förnimmelsen av Hagge som en otrevlig figur? Jag kan väl inte vara så fördomsfull att jag föraktar honom för att han golfade eller var göteborgspatriot eller ens för att han envisades med att släpa in halvdöda kungasläktingar till den där Gäst hos-studion? Och de där sjömanshattarna måste väl vara förlåtet? Så liten är jag väl inte?

Så kommer jag på vad det är mitt undermedvetna refererar till. Tidigt nittiotal gjorde den cp-skadade ståupparen (eller motsvarande) Jesper Odelberg sin tevedebut i Kvällsöppet (udda fakta: med Erik Blix som programledare!). Odelberg satt i rullstol och drog sina plockepinn-skämt. När bildproducenten klippte in Hagge såg denne oerhört förtretad ut, närmast förnärmad.

Har jag förstått saken rätt förklarade Hagge efteråt för Jesper Odelberg att det finns tre saker man inte skämtar om: kungahuset, Gud och handikappade. Kanske hade det nåt att göra med att man inte ska sparka på dem som ligger, kanske var motiveringen en annan.

Att stå på fungerande ben och förklara för en man med spasmer att det är oetiskt att skoja om spasmer, håller jag nog för översitteri i dess renaste form. Och då har vi inte ens rört vid den helt bisarra uppfattningen att man som humorist skulle hålla överheten för helig.

Men jag tror att det är den historien som spökar i bakhuvet och som gör att jag alltid tänker ”antipati” när Hagge Geigert kommer på tal.

Bröstmeiers kanelcylindrar.

Av Kalle Lind

den 2009-06-02

i blogg

På femtiotalet var Povel Ramel och Knäppupp så bortom alla gränser jävla stora att man inte riktigt kan se vidden idag. Samtidigt som Povel själv sprutade ur sej revyvisor som egentligen var osedvanligt intelligenta schlagers, byggde hans kompanjon Felix Alvo upp bolaget till en hörnsten i svensk underhållning.

De gjorde allt som gick att göra i nöjesbranschen då. Till och med importerade jukeboxar (sin tids Spotify).

Vad som får det att kvittra i hjärtat på mej är att hur sjukt mycket pengar Povel än tjänade, så stod Leken i centrum för honom under hela hans liv. De där jukeboxaffärerna var han nog mindre engagerad i. Desto mer tid och krut la han på att lansera ett gäng produkter som inte fanns.

Det började med att en förrådsarbetare i 140-kilosklassen raggades upp och försågs med lösmustasch och halmhatt. Han fick sen bli omslagsgrabb för de Bunny Blom-singlar med titlarna ”Det glada fjuttitalet” som Povel sjöng in på plastskånska. ”Kreatursmässan uti Humbleberry Piggie Peg” hade jag som liten. Jag kunde som sjuåring tydligt identifiera Povels röst så jag undrar hur lyckat det var som prank i praktiken.

Men något förvirrades nog samtiden. Bunny Blom dök så klart upp i egen hög person på premiärer och kanske satt inte dåtidens godtrogna mediekonsumenter och var skeptiska. Stod det Bunny Blom på omslaget så var det väl för tusan gubbhakor Bunny Blom som sjöng!

Efter att framgångsrikt ha lanserat en obefintlig artist, gav sej Povel och company på att lansera en produkt som inte fanns. Upptåget är ännu knäppare än den fryntlige fejksångaren som man trots allt kunde kränga singlar med. Att sälja en icke-existerande produkt är att ge bort pengar.

När ett kaffemärke överutnyttjade Povels nuna i en annonskampanj, krävde han i gengäld en egen reklamkampanj. Under veckorna framöver kunde man således läsa annonser som ”En cylinder för varje hinder”, ”Med trippelverkan och reprissmak”, ”Låt inga andra kanelcylindrar lura dig” och ”Se upp för efterapningar”.

Folk blev naturligtvis nyfikna. Godishandlarna blev nerringda och letade förtvivlat efter grossisten. Skatteverket fiskade på tidningsredaktionernas annonsavdelningar efter fabrikens adress – man hittade nämligen inga årsredogörelser från fabrikens påstådda hundra år (”erhållit medaljer vid Grand Prix i Paris 1863”).

Naturligtvis fanns inga kanelcylindrar att få tag i. Povel och hans reklamchef Stig Wallgren – som är den som berättar hela den här historien i sina memoarer – hade visserligen tryckt upp tretusen askar med en gnutta kanelpulver i innerpappret och följande copywriting:

Kanelcylindrar äro oumbärliga för bättre balans vid för kroppen ovana ansträngningar såsom klättringar, flyttningar och roddturer. Särskilt lämpliga för barn och äldre: kontorsfolk, expediter, interner och alla slags innesittare som behöver ett extra kaneltillskott.

Några kanelcylindrar lät man dock aldrig tillverka. Ingen har hittills kunnat smaka dem och njuta effekten.

Bunny Blom avslöjades så småningom av femtitalets Janne Josefsson och Stig Wallgren meddelade samma dag tidningarna:

Knäppuppsångaren Bunny Blom har i dag utnämnts till verkställande direktör i AB Bröstmeiers Kanelcylinderfabrik i Sollentuna.

Det här är en historia som gör mej glad in i benmärgen. Det överarbetade, det kostsamma, det interna – allt adjektiv som jag kan relatera till. Vuxna människor med vuxna titlar och vuxna inkomster, boende på Lidingö, direktörer och reklamchefer, tar sej tid i ett späckat schema för att larva sej.

För att de ville. För att de kände för det. Eller med Beppes ord: ”För skoj gör människan trygg”.

Kunskapsluckor.

Av Kalle Lind

den 2009-06-01

i blogg

Nuförtiden är det ingen som pratar om Ratte. Det är tråkigt, för jag vill gärna prata om den.

I USA finns Doonesbury sen sextiotalet – en daglig strippserie vars skapare Garry Trudeau räknas som en betydande samhällskommentator (åtminstone av de demokrater som delar hans åsikter).

I Sverige fanns för trettio år sen Ratte, en satirslapstickäventyrsserie av den kompetenta duon Magnus Knutsson (manus) och Ulf Jansson (teckningar). Den publicerades i kulturtidskriften Aftonbladet mellan 1978 och 1985 med en sida i veckan.

Den uttalade ambitionen var att försiktigt kommentera nyhetsflödet, vilket skapade en fascinerande blandning av ganska barnslig slapstick, actionparodi och Helt Apropå – dessutom kombinerat med vuxenrelationer och utflippade referenser till t.ex. Snövit.

En serie som gapar över ett stort stycke och faktiskt lyckas behålla det mesta. Särskilt anmärkningsvärt med tanke på att perspektivet är vänstersossens (minns att uppdragsgivaren var LO-ägd).

Det är en underhållande ingång till det tidiga åttiotalets Sverige. Samtliga dåtidens heta ämnen debatteras: kärnkraft, syntmusik, 4:e oktober, nykapitalismen. Och inte minst passerar de flesta av dåtidens kändisar och folk i ropet revy: från Ola Ullsten via Hoa-Hoa till PG Gyllenhammar och Woody Allen – samt fiktiva figurer som Åsa-Nisse och Lasse Strömstedts rollkaraktär i G.

De flesta svishar bara förbi i marginalen av en ruta, men här och var griper autentiska figurer aktivt in i handlingen à la Stieg Larsson.

Som sagt: jag kan prata länge om Ratte och dess referensregn. Men det är inte därför jag skriver det här inlägget. Jag behöver nämligen mina läsares hjälp.

Sen jag införskaffade Ratte-albumen för typ tjugo år sen är det några karikatyrer jag har funderat på. Mitt problem är samma som det jag har inför mänskligheten: jag förstår dem inte. Jag är övertygad om att här finns referenser som jag missar. Vilka gubbar förekommer på bilderna och ligger här skämt begravda som jag inte förstår?

Kommentarfältet står vidöppet för svar och spekulationer.

Figurerna här ovan är jag med på. Men i sidans slutkläm visar det sej att tre seriösa rockartister klätt ut sej till mormontrion och sjunger burleska versioner för att döda hajpen. Jag identifierar Lundell i mitten och Wiehe till höger – men vem tusan är den tredje mogenrockaren?

På en hockeymatch sitter nån som ser ut som Lill-Babs och en karl jag inte har en susning om och kommenterar. Ska det vara Lill-Babs? Och varför är hon i så fall på hockey? Och vem är gubben?

Och vem är kvinnan som pratar om mjuka kvinnliga värden på en antikärnkraftsmanifestation?

Här sitter Jan Guillou, Jörn Donner och Anderz Harning och osar testosteron. Med sej har de en figur som tydligen heter Lars-Ragnar. Vad är det för en tjomme? Är det Lars-Ragnar Forssberg, ett namn jag känner igen från radiosatirsammanhang? Var han en profilerad silverrygg på samma vis som de andra tre?

Och vem är den här intensivt leende mannen? Kanske är det bara en fiktiv figur, men nånting säjer mej att han inte går och ser ut sådär av en slump.

Det här är nästan den mest frustrerande rutan. Vad är det för en man som står på NK och säjer en så icke-neutral mening? Här finns en anspelning begravd. På vad?

Och vem är den här rockstjärnan som troligen gjort nån låt med frasen ”rena natten”? Han har en viss porträttlikhet med Magnus Uggla, men Uggla förekommer faktiskt i samma serie med ett lätt avvikande utseende.

Och vilka är de här bägge figurerna, som faktiskt dyker upp vid ett par tillfällen i olika Ratte-serier? Det verkar vara fråga om två moralpaniker i tiden, med särskild inriktning på skadlig ungdomskultur.

Så vänligen – hjälp en knappolog att göra gubbsamlingen komplett. Det kommer att göra mina nätter så mycket lättare att genomlida.

Yours truly,
Karl Johan Åke Lind.