kallelind.se

Om Kalle Lind och andra gubbar

Tagg: hasseåtage (Sida 2 av 5)

Han med kniven.

Mitt liv kan i stort delas i två delar: 1) en barndom då jag utsattes och utsatte mig för intryck som jag inte begrep, 2) en ung- och mandom då jag försökt fylla i alla luckor från den första delen.

I Under dubbelgöken (Berns 1979, men det ska jag ju inte behöva skriva ut) säger Hasse Alfredson: ”Den vithårige, han med kniven, vad heter han? Bohman!” Det var inte en beskrivning jag spontant begrep som sjuåring.

Som vuxen har jag läst betydligt mer om Gösta Bohman än vad min terapeut tycker är hälsosamt. Nu har jag bättre hum om den där knivreferensen. Bohman var skärgårdsmänniska och bar sin slidkniv ständigt i bältet, så som skärgårdsmänniskor plägar göra. 1988 infördes ett förbud mot att bära kniv på allmän plats. Bohman, då inte längre partiledare, lär ha fortsatt ha kniven tillgänglig med motiveringen ”det är ju bara en morakniv!” Civil olydnad.

Bohman tillhörde, liksom hans förste vice partiordförande Staffan Burenstam Linder, moderaternas friluftsfalang. Det var inte oviktigt i den stora berättelsen om Moderata samlingspartiet.

Bohman var visserligen f.d. direktör vid Handelskammaren och Burenstam Linder professor vid Handelshögskolan – men de var alls inga magnater och bankirer med cigarr och istermagar och de bar hellre gummistövlar än cylinderhatt.

blogg Bohman Vi 38 76

Gamla tiders högermän hade ståtat med magpondus och ohälsa. Bohman bjöd in pressen till sin skärgårdsö och poserade på utedasset, där vi får anta att han levererade en fast och regelbunden avföring.

Berättelsen – som jag har förstått är den rådande glosan – fortsätter. Reinfeldt lanseras som en före detta basketspelare, Borg pratar gärna om sitt jagande där intresset för fysisk rörelse och naturupplevelser kombineras. Och det är, som DN så undersätsigt har påpekat, många som har sett Borgs bröstmuskler i svart, åtsittande t-tröja.

Att Totto Littorin eventuellt umgåtts med damer som så kallat går på sporten råkar bara händelsevis komplettera bilden.

En bra karl tar hand om sig, en ansvarsfull medborgare skaffar sig en sund saltstänkt solbränna.rösta på gösta

Ett teveprogram jag bisarrt nog gärna vill se.

Olle Svenning – mest känd som ledarskribent på Aftonbladet – skrev 1980 en nyckelroman: Inte bli som vi. Den skildrar främst hans tid som en av Erlanders pojkar på kanslihuset. Som många motsvarande romaner är det svårt att dra gränsen var sanningen slutar och hitte-påt tar vid. Erlander kallas konsekvent "partiordföranden", Palme "Palme" och Olle Svenning själv "Hans Stenberg". Eftersom följande stycke, om ett teveprogram jag tror mig ha sett brottsstycken av, innehåller idel autentiska namn tar jag det godtroget som ett stycke sanning:

Partiordföranden drabbades plötsligt av den nya tiden. Han ombads göra ett underhållningsprogram för TV. Att neka vore ett direkt hot mot partiets trovärdighet. Följaktligen satt Hans en dag med en TV-producent och en scripta. Jodå, partiordföranden skulle själv få välja sina favoritartister. Det fanns några programledare att välja mellan om partiordföranden inte själv ville presentera sitt önskeprogram.

"Vad sägs om Pekka Langer, han lär vara socialdemokrat." Pekka Langer blev självklart programledare. […]

Hans hade ett mycket komplicerat förhandlingsarbete att utföra. Till slut meddelade TV att alla artisterna var kontaktade. En viss utvidgning hade ägt rum. Monica Nielsen skulle sjunga. Hon hade just inlett sin karriär som partiets stämma.

Tage Danielsson hade lovat presentera sin monolog om den avhoppade socialdemokraten, fast några svordomar borde utgå. Sådana var önskemålen. Men Danielsson hävdade sin rätt att följa originalet.

En socialdemokratisk teaterpjäs, en smula kontroversiell, hade svårt att få plats. Den skulle kunna demoralisera. […]

Partiets TV-ideolog, Macke Nilsson [tevekritiker på Aftonbladet, bloggarens anm.], kontaktades. Han ville ha mer allvar och större utrymme för partiordföranden. Han tyckte dessutom att det var farligt att förlägga programmet till sommarresidenset [Harspund, bloggarens anm.]. Det skulle se för vräkigt ut.

Partiordföranden var direkt beredd att förändra allting, avbeställa varje artist och hyra en anspråkslös TV-studio.

Dagen efter ringde partiets kulturideolog, Harry Schein, till Hans. Han hade fått en påstötning från partiordföranden och ville gärna hjälpa till. Film var hans specialitet.

– Jag har tänkt mig en djävligt fin öppning. Partiordföranden gillar ju krocket. Vi sätter en klubba i hans hand och så binder vi en tråd i klotet. Förstår du. Vi visar hur han slår till, sedan drar vi utav helvete i klotet och i nästa scen slår det till mot pinnen. Hole-in-one, som golfspelaren säger. Djävligt kul.

Hans accepterade direkt. Kulturideologen tålde inga invändningar. […]

– Repetition, skrek kulturideologen som nu definitivt tagit ledningen. Partiordföranden slog till krocketbollen; den rubbade sig inte. Snöret var felbundet. Han slog till klotet gång på gång. Ingenting hände.

– Vi måste omedelbart lägga ner hela scenen. Jag kommer att betraktas som en komplett galning. Stryk det omedelbart, Partiordföranden gav upp.

Kulturideologen stannade kvar. Han hade bestämt sig. Scenen fick inte misslyckas. […]

Framåt kvällen var kulturideologen klar. Krocketscenen fungerade. Stämningen steg. Det blev mat, pilsner och brännvin. En trumpetare blåste ett fint stilla tapto. Filmning mot solnedgången.

– Snygg avslutning, sa kulturideologen. Han kunde sådant. Han var kompis med Ingmar Bergman. […]

Allt fungerade perfekt under sändningen. En lysande debut, sa nöjeschefen, Lars Boberg.

– Du borde fortsätta i branschen, sa han oförsiktigt till partiordföranden. Hans lyckades snabbt tysta den tydligt lättade producenten.

Utan att vara fiende till varken public service eller såssarna, så finns det nånting helt bisarrt i den här historien. Statsministern fick ett eget underhållningsprogram? Med en förmodat socialdemokratisk programledare? Och med en partibunden tevekritiker som rådgivare? Tillsammans med chefen för Filminstitutet? Som ville framställa statsministern som krocketsuperhjälte? Och mitt i detta underhöll såssarnas eget valturnéaffischnamn? 

Som sagt: jag har sett fragment ur det här programmet – det innehöll också Yngve Gamlin, som i egenskap av president för Republiken Jämtland gjorde statsbesök och stal proppen ur Harpsundsekan – men blir akut intresserad av att se helheten. Fortsättning följer eventuellt.

Pilgrimstur till Helsingborg.

I fredags slet jag mina barn från dagis, tryckte i dem varsin banan genom tratt och kastade mig sen i bil för att ta mig de sex milen norrut till Helsingborg. Dagen efter hade pjäsversionen av Den enfaldige mördaren – den bästa svenska filmen i världen – premiär på Stadsteaterns stora scen. På fredagsaftonen hölls ett samtal inför publik med Hasse Alfredson själv, Helsingborgssonen, hemstadsprofeten.

Intervjuaren Magnus Ingvarsson, direktör för Hasse & Tage-muséet i Tomelilla, skötte sig oklanderligt. Han la upp bollarna på peggarna så att Alfredson kunde klippa till med väl beprövade anekdoter. Jag inbillade mig – det gjorde nog alla i den överfulla salongen – att han sken upp en smula när han åter hörde skratt studsa mellan teaterväggar och kände publikens välvilja.

Hade jag nu varit femton år yngre hade jag skrivit nåt raljant om att publiken hyllade sina minnen istället för den levande gubbe som satt och drack Ramlösa framför dem. Jag hade mer än antytt att de där stora applåderna som följde även på ett ganska harmlöst uttalande om att Sverige ibland varit ”lite småfegt” var i vördnadsfullaste laget. Jag hade troligen tagit upp det tysta olustiga mummel som uppstod när Alfredson plötsligt berättade samma anekdot som han berättat en kvart tidigare.

Men nu är jag gammal nog att erkänna att jag applåderade lika högt, och inte minst var mitt skratt lika lättat när han tråcklat sig igenom den där anekdotdubletten.

En frågestund med en ikon och en nationalsymbol kan liksom inte vara annat än välvillig. Att på något vis förhålla sig kritiskt eller distanserat är att missförstå sammanhanget.

Vi applåderade inte bara anekdoten om hur Alfredson som statist på Helsingborgs stadsteater kånkat runt på Åke Fridell i ett baktråg, och hur Fridell ett antal år senare gengäldade genom att bära Alfredson ett varv runt rummet, utan alla andra anekdoter och muntrationer och lustifikationer, femtio år av kreativitet och civilkurage, associationsflödet som följt oss från Blommig falukorv till Den enfaldige mördaren, den brunbjörnsbrummande skånskan som signalerar till våra reptilhjärnor att detta är humor, tonfallet som för en del av oss blev själva ingången i komiken.

Ingvarsson avslutade med en hälsning från de femton-tjugotusen besökare han haft i sitt museum – världens minsta museum, världens största Hasse & Tage-museum – och publiken ställde sig upp för slutapplåden. Alfredson tackade med ett kort ”det var snällt sagt” som omedelbart tog loven av högtidligheten. Och sen la lakoniskt till: ”Det händer att jag blir stoppad av folk på stan som ropar ’Hasse’ och det har hittills aldrig hänt att nån av dem vill slå mig på käften”.

Hade den insikten inte redan för längesen drabbat mig, så var det då jag hade kommit på varför jag högaktar den där karln i manchesterkavaj: för att han vägrar sentimentalitet och tillkämpat allvar. Som Taube skaldade om sig själv: ”Någon skall fördriva tråkigheten”. Nu säger jag det rakt ut och utan raljans: ingen har fördrivit tråkigheten runt mig som Hasse Alfredson. Och det är jag honom evigt tacksam för.

Ur Sverigearkivet.

De hemlösas tidning i Göteborgs- och Öresundsregionen heter Faktum. Jag är glad över att vara krönikör i Malmöupplagan. Nummer #117 som kom i sommarens början hade Sverigetema och pryddes av Malena Ernman i valkyriemundering. För ovanlighetens skull sorterade också min text in under temat.

Jag bläddrar i min skivsamling – jag har fortfarande fler låtar på cd än på spellistor – för att se vilken bild som tecknas av Sverige där. De flesta låtmakare verkar rörande överens: Sverige är inget vidare festligt land att leva i. Svensken är en stel och fyrkantig sälle. 
 
I Hasseåtages revy ”Gula Hund” från 1964 (det ska sägas från början: min skivsamling är inte den hetaste) finns en sketch där jätteensemblen spelar en romsk familj som försöker assimileras. Numret mynnar ut i en vemodig ballad som knytnävssmockar den svenska självgodheten i veka livet:
 
Ljuva dröm att som en svensk se ut
Att få lära sig att veta hut
Det är en nåd att stilla bedja om:
Att få bli så jävla bra som dom!
 
Balladen övergår sedan i ”Du gamla, du fria” i zigeunerrytm. Sånt var kontroversiellt 1964. Och i somliga kretsar även nu.
 
Självtillräckligheten – Sverige som ett land som glänser av sin egen förträfflighet – desarmeras också av Ebba Grön. I låten ”Schweden Schweden” spottar Thåström ur sig etterstinna sarkasmer:
 
Vilken tur lilla jag har haft, jag känner mig så hedrad
Att få växa upp i ditt sköte är ett privilegium som få har haft
Så tack mor och far, tack mina lärare
och tack alla vi – alla vi som har det så bra!
 
Refrängen är en fråga ställd i desperation: ”Sverige Sverige fosterland – säg mig, är det verkligen sant?”
 
Annars är temat ofta den svenska försagdheten och fegheten. Kent kallar Sverige ”en tiger som skäms”, Bob hund beskriver förvirringskänslan i ett land med ”osvensk stämning / konstig stämning” och ”gamla fördomar / nya fördomar”, där sångaren själv står med en ”papperspåse / på mitt huvud”, rädd att se, rädd att synas.
 
Och så återkommer förstås idén om svenskar som ett särskilt fantasilöst och inrutat folk. Björn Afzelius (kom ihåg: jag har aldrig kallat min musiksmak hipp – alla coola katter och hundar i samlingen räknas som ett olycksfall i arbetet) hävdar att ”byråkraten i min skalle / han får sitt i detta land / sinnligheten den får sitt nån annanstans”.
 
I övrigt verkar svenskens utmärkande karaktärsdrag vara tungsinnet. I sin stora fresk ”Vintersaga” målar Ted Ström upp ögonblicksbilder från ett kallt land:
 
Tradarfik i Docksta i motorvägens skugga
En överdos på Skärholmens station
Insnöade vägar nånstans på Österlen
Och fyllan växer till på Mommas krog
 
Refrängen är lika logisk som eländig: ”Det är då som det stora vemodet rullar in / Och från havet blåser en isande, gråkall vind”. ”Vintersaga” har sjungits in av både Monica Törnell och Jerry Williams, som bägge understryker låtens mollstämning med sång som närmar sig ångestskrin.
 
Tanken på ett Sverige på väg in i ett angivar-och-övervakningssamhälle återkommer ofta, särskilt på åttiotalet, långt innan dagens FRA- och IPRED-lagar röstats igenom av en gråtande Fredrick Federley. Eddie Meduza (jag är från Eslöv, det är därför) beskriver ett 1984-samhälle på en motorväg till helvetet:
 
Myndigheterna och datan
kikar i ditt nyckelhål
Slå tillbaks nu innan Satan
bränner friheten på bål
Sverige – vart e’ vi på väg
Sverige – svensken har blivit feg
Sverige, varför stod du och teg?
 
Det är alltså ingen särskilt munter bild av Svea Rike som tecknas i vis- och poplyriken och man kan bli klassiskt svenskt självmordsbenägen för mindre. Men samtidigt – alla dessa låtar visar också att Sverige är ett land där man faktiskt får ifrågasätta nationen, vägra patriotisk stolthet, skända flaggan, spela nationalsången till utländska rytmer. Så paradoxalt nog gör alla de där låtarna mig ganska nöjd med mitt fosterland.

Svenska bilder.

”Svenska bilder” – Hasseåtages debutfilm från 1964 – finns sen en tid tillbaka på dvd. Visserligen måste man köpa den i en box jämte minst tre filmer som man redan har, men det kan det vara värt. Innan jag gjorde det har jag bara sett filmen ifråga två gånger i mitt liv, en gång under dess korta tid som hyr-vhs på åttiotalet och en gång på en obskyr filmfestival. Den är värd en större spridning än så.

När jag ser den erinrar jag mig AB-kritikern Jurgen Schildts omdöme om Hasse Alfredsons debutfilm ”Ägget är löst”. Efter att ha slagit fast att filmen saknar roder och sammanhållning, konstaterar han att ”men trots allt är det naturligtvis bättre med en svensk film där uppslagen hade räckt till fyra eller fem filmer än med den övriga svenska produktion där originaliteten bara undantagsvis förslår till en enda”.

”Svenska bilder” är en ocean av infall. Från slapstick går vi över till musikal och vidare till naturfilmsparodi. Redan det animerade Per Åhlin-signerade demonstrationståg som utgör förtexterna är mer inspirerat än det mesta som går att se på bio idag. Varenda svensk kulturarbetare värd namnet passerar förbi, helst i så små och betydelselösa roller som möjligt. Om de inte, som Georg Rydeberg som mycket bedagad solochvårare, gör en skoningslös parodi på sig själva.

Uppenbarligen har Hasseåtage arbetat efter principen: allt är möjligt. Alla skämt är värda att iscensätta. Ju mer arbete som krävs från kostymörer, rekvisitörer och statister, desto mer angeläget att genomföra.

Och då satte ändå SF, som producerade filmen, sin mest durkdrivne regissör och manusförfattare, Hasse Ekman, på att, med sin rödaste penna, stryka alla de mest inspirerade (läs: kostbara) infallen.

Svenska bilder spelades in på vintern 1963-64. Under 1963 hade Hasseåtage gjort två revyer, Hålligång och Konstgjorda Pompe. I april 1964 skulle de ha premiär på sin monumentalrevy Gula Hund. De hade bildat sitt bolag Svenska ord i oktober 1961. Julen 1963 bokdebuterade Tage Danielsson dessutom med Bok medan Hasse Alfredson gav ut sin tredje, Gentlemannens årsbok, visserligen mest bestående av gamla radioskämt från Mosebacke Monarki.

De måste onekligen ha känt vind i seglen.

Svenska bilder kan inte heller ha varit helt okontroversiell när den, kärleksfullt men skoningslöst, häcklade det ängsligt moderna Sverige med rötterna så tydligt kvar i granskogen. I en scen vaknar Lars Ekborg och Birgitta Andersson upp nakna bredvid varann. De tittar blygt på varann innan Ekborg räcker fram handen och säger ”Björkman”. Den sortens tydligt antydda promiskuitet var fortfarande inte allmänt accepterad i sextiotalets början. Och i en lång, Tom Lehrer-inspirerad, musikalscen minns Monica Zetterlund troskyldigt sin barndoms Elsa Beskow-stad, där sybehörsaffären visar sig vara förtäckt bordell.

Det är fascinerande att tänka på. Två småbarnsfäder, trettiotvå respektive trettiofem år, bägge gamla litteraturvetare, därefter tjänstemän vid Sveriges Radio, i Tage Danielssons fall rentav chef för underhållningssektionen, sprängde på ett helt självklart och chosefritt sätt ramarna för vad som kunde sägas i komedi. Och de gick från klarhet till klarhet i ett rasande, maniskt tempo, detta trots eller kanske tack vare att de vägrade ”att bohemisera sig – varken LSD eller nattarbete”. Och de höll ribban högt och rev den sällan.

Jag har ägnat större delen av mitt liv åt att rota runt i andras konstnärsskap och fundera på vad jag uppskattar och ogillar. Det är en sak som väcker större beundran hos mig än något annat: produktivitet. Bakom produktiviteten finns fliten. Och som gammal lutheran uppskattar jag flit.

Att Cornelis eller Lundell supit har jag väl för all del, i obotlig ungdomlig romantik, låtit mig tjusas av. Men betydligt mer har jag gått igång på att de, trots fylleslagen, punktligt levererat sina visor, romaner och muskelrockare. Att författarskapet aldrig upphörde, att pennan ständigt hölls i rörelse.

På så vis har de alla  byggt upp ett konstnärsskap som är så mycket större – inte bara kvantitativt – än de enskilda delarna. Svenska bilder har sina temposvackor och vissa skämt har inte överlevt samhällsomvandlingarna, men som en pusselbit i nåt mycket större har den ett egenvärde. Den är så tydligt gjord av två människor som vägrade att erkänna några begränsningar och som bara kände till två riktningar: framåt och uppåt.

Att Hasseåtage sen, mer eller mindre genast, slog sig ner i skrivarstugan för att göra en film enligt en exakt motsatt princip – istället för allt: inget, istället för Joyce: Beckett – vilket resulterade i Att angöra en brygga 1965, tyder på att modet och kreativiteten knappast minskade i takt med framgångarna.

Tack så hjärtligt för massagen!

En av målsättningarna med den här bloggen är att ta Hasseåtage tillbaka från fyrtitalisterna. Jag har marinerat mig själv i Svenska Ord sen alldeles för unga år och har aldrig kunnat ta till mig åldermännens mantran om Hasseåtages "finess" och "finurlighet" och "genuina värme". Det finns för all del finessrika finurliga genuint varma inslag i deras produktion, men när man ställer dem mot en yngre generations skojare och påstår att komiker idag bara står och skriker könsord, vilket Hasseåtage minsann aldrig skulle nedlåta sig till, så rycker det i reclaimtarmen hos en annan.

Att påstå att Hasseåtage bara sysslade med hjärtevarma politiska korrektheter är att förminska dem.

De senaste veckorna har jag gått och gnolat på "Elektricitetsvisan", kupletten som från början lanserades av diverse bondkomiker när nittonhundratalet var ungt ("Allt går ju med elektricitet / Elektriskt de' ä nåt könstigt med det") och som ingick i 88-öresrevyn (1970). Refrängen var densamma men Hasseåtage hade skrivit "några rykande aktuella verser" om "elransoneringen som tog slut för ett bra tag sen".

Redan i den första versen öppnar Tage Danielsson dörren till en värld ganska långt från det finessrika och finurliga (den genuina värmen kan man till nöds hitta):

I mörkret traktorn man ger melass
och häller olja på kvigan
D'e lika vanskligt att gå på dass
som att skilja kärringen från pigan
 
Okej gammeltackor – förklara för mig exakt var finessrikedomen ligger. Jag är ärligt nyfiken för själv har jag svårt att hitta den bland dialekterna, kroppsoset och det muntra nuppandet.
 
Den sista versen funderade jag mycket på som barn. Tage Danielsson hävdar själv i sin insjungning att den är placerad sist "för den är nämligen roligast". Som liten förstod jag aldrig vad det var som var så infernaliskt festligt:
 
Man nu ej längre kan rakad bli
med en kontakt i en elvägg
Min apparat går på batteri
men alla andra har helskägg
Jag raka' farfar i förgår natt
När jag var klar med mustaschen
ur mörkret utropar farmor glatt:
"Åh tack så hjärtligt för massagen!"
 
Jag har egentligen svårt att föreställa mig ett mindre finessrikt scenario än att en vuxen karl står i mörkret och underredsbehandlnar sin farmor med en rakapparat. Man kan möjligen framhålla att det faktum att själva situationen är något dunkel – som barn lyckades jag aldrig uttolka händelseförloppet och min mor vägrade att hjälpa mig – gör det hela mer finurligt än om farmor hade utropat "Åh vad skönt det var på fittan!". Det hade ju inte heller rimmat och rim hjälper alltid till att öka finurligheten.
 
Men i övrigt kan jag faktiskt inte se finessen hur mycket jag än letar.
 
Man kan tycka att Hasseåtage var roligare än Hasse Brontén. Man kan tycka att Svenska Ord hade mer att säga om sin samtid än Sean Banan. Men att det skulle ha rört sig om mer sofistikerade skämt för en kräsnare publik finns det alldeles för många undantag för att slå fast som en regel.

Avdelningen Fascinerande uttalanden av folkkära komiker.

Jag kommer ihåg […] när vi plötsligt började tjäna en massa pengar på Gula Hund. Jag hade aldrig haft pengar innan. Då fick jag något slags noja: Det är fel att det går så här bra, det är inte rätt, det måste vara fel! Jag måste göra något åt det!

Och jag tänkte att nu måste jag göra något riktigt jävligt. Jag ska låna pengar av alla i ensemblen. Så ska jag inte betala igen dem, utan bara äta upp dem. Och så ska jag ställa mig och vara skitfull och pinka på mikrofonen och säga tarvliga saker.

Så skulle jag vara borta i tre dagar och ta hem en hora till familjen och säga att här är er nya mamma och då skulle allt bli taget ifrån mig och ingenting skulle vara kvar, inga kamrater, ingenting.

Jag fantiserade varje dag i bilen om att jag måste göra någonting och börja från scratch … och recensenterna skulle skriva: Fy fan vad äcklig han är – pissa i mikrofonen … Just att vara så tarvlig att inte ens de närmaste ställer upp på en.

Men så var jag frisk nog att sätta in pengarna på banken istället.

(Hasse Alfredson, Nya Teatertidningen 10/1980.)

Pionprostitution.

Min vän, typ, Kringlan Svensson kom häromdagen in på min del av vårt gemensamma kontor för att göra mig uppmärksam på ett par versrader av Tage Danielsson. Han – Kringlan alltså – hade suttit och sett Minnenas television (jag är inte den ende i min bekantskapskrets som tar ut min ålderdom i förskott) där Danielsson gästade Lasse Holmqvist i myssoffprogrammet Efter min näbb (1974). Där läste Danielsson sin dikt ”Flower power” ur Samlade dikter 1967-1967, ni vet, den där långa ringlande dikten där alla radslut rimmar på blommor:

I blommor finns en vänlig blomsterpraktmakt,
en skaftkraft
som ger nytt rosenknopphopp
åt gullvivelive.
Flower power.

Enligt Kringlan innehöll dikten en vers om en hora. Jag vägrade tro det. Det var för all del femton-tjugo år sen jag läste dikten sist, men jag inbillade mig att ordet ”hora” skulle ha etsat sig fast i ett minne som sparar på oväsentligheter och stöter bort till exempel barnens personnummer. Vi googlade och hittade dikten – utan hora. Jag tittade nöjt på Kringlan och skrockade självgott. Sen googlade vi igen och hittade hela dikten. Mitt skrock blev nu snarare fascinerat. Och något mindre självgott.

O ljuva olivliv!
Man tar sig en sipptripp
till blomRom,
livnär sig på rosmos
och nejlikadricka.
I färsk legymkostym
kan man på klassisk mark mimosastrosa
till kaprifoliumCapitolium
och kanske akvilejagreja
en bolmörtflört
med någon florahora
som för en blygsam blomstersängpeng
inbjuder en till timotejtjohej.
Sen bör man artigt caribaccatacka.
Jag blev förvånad. Dels för att jag alltså hade förträngt en del av Tage Danielssons produktion, dels för den sorglösa beskrivningen av en slidtransaktion. Det gav mig ytterligare ett bevis i den ständigt pågående processen mot fyrtiotalistuppfattningen om Tage Danielsson som en snäll farbror som aldrig plockade chockpoänger och levde efter den politiska korrekthetens lag.

På något sätt fick jag alltså rätt fast jag hade inåt helvete fel.

En bra dag på kontoret med andra ord.

Vårskrik i riksdan.

Det här minns vi väl alla: pressens vana att för evigt klistra Astrid Lindgren-etiketter i pannan på alla som någon gång råkat spela mot Allan Edwall. När Hanna Zetterberg som 21-åring – som en av de yngsta nånsin – klev in i riksdagen så exploderade rubriksättarna i trycksvärteorgasmer typ "Nu blir plenisalen en rövarsal" och "Direkt från Mattisskogen till utbildningsutskottet". Journalister och liknande ställde frågor à la "Kommer du att pendla till Stockholm från Björngrottan?" och "Saknar du Skalle-Per?" och "Tror du att du med din erfarenhet av vildvittror och rumpnissar särskilt kommer att driva hbt-frågor?"

2011 noterar jag att Hanna Zetterberg heter Zetterberg Struwe och har gått och blivit "kommunikationsstrateg och inspiratör". I sitt CV nämner hon åren som riksdagskvinna och engagemanget i miljöfrågor och till och med sin bakgrund i Elevorganisationen. Om grådvärgar icke en rad. Det är anmärkningsvärt.

Att hon drivit miljöfrågor kan hon väl för all del lyfta fram – men det hade väl varit passande att berätta att det faktiskt var Birk Borkason som lärde henne att skogen inte bara tillhör henne utan också rävar och rumpnissar?

Och nog måste väl hennes extrema uppväxtförhållande – i en borg ihop med Ricky Bruch och Börje Ahlstedt – vara värt att nämna? Nog måste väl en barndom ihop med Lill-Klippen ha gett henne vissa unika inblickar i narkotikafrågan? Och nog borde hon väl ta upp att hon en gång lyckats medla mellan två rivaliserande rövarätter? Som kommunikatör måste det väl vara en rejäl fjäder i hatten?

Ibland förstår folk inte sitt eget bästa. Det är klart att världen är mycket mer intresserad av nåt hon en gång gjorde för att Tage Danielsson sa åt henne än vad hon gör som vuxen. Tur att våra reportrar så länge hjälpte både världen och Hanna Zetterberg att minnas.

Gamla hjältar hyllar varandra del 5: Hasse och Tage om Gösta.

Det känns som att vanan att hålla långa tal och hyllningar på vers dött ut eller åtminstone – bokstavligt – sjunger på sista versen. Kanske är det tur. De flesta har inte riktigt samma koll på rim och meter som Tage Danielsson, vars klassiska skolning och pedagogisk-pedantiska karaktär höll nödrim och klumpig syntax på replängds avstånd.

1964 hyllade han sin tämligen nyblivna vän och kollega Gösta Ekman i ett tal till Gula Hunds ensemble. Den unge Gösta Ekman hade med den revyn fått sitt första smärre genombrott – och sina första smärre benbrott – som snubblare. På den tiden var ännu den gamle Gösta Ekman – avliden 1938 – ett mer välbekant namn för menigheten än hans sonson (eller ja, namnet är för all del detsamma, men ni fattar vad jag menar). Det är farfaderns bakgrund i Den Stora Teaaaatern som åsyftas i texten:

På farfars tid teaterkonsten svek man
när endast ordets makt i helgd man höll
– och farfar skulle känna sig som lekman
om han fick se moderna tiders Ekman
som tappade kalsongerna och slant och föll
 

Det hela blir förstås ännu finurligare med vetskapen att "På farfars tid" var det stora antinostalgiska öppningsnumret i Gula Hund.

Några år senare hade Ekman, Danielsson och Hasse Alfredson kommit varandra ännu närmare och redan lagt en handfull lyckosamma samarbeten bakom sig. 1969 höll Hasse Alfredson ett "tal till Göcke" på dennes trettioårsdag:

Av de sanna vännerna jag har
tillhör du de bästa, Gösta!
Man kan fråga och få svar
på det allra mesta, Gösta …
Du är stark, men dock en vek man, Ekman,
men din moral hör till de fasta, Gösta!
 

Jag vet att det är lätt infantilt att behandla celebriteter som nåt slags dockor i ett dockskåp, men jag gillar ändå tanken på att de där gubbarna som jag umgåtts så mycket med framför grammofoner och televisionsapparater också verkade tycka om varann. Det är lite fint och lite rörande. Det enda smolket i bägaren är väl – som med allt annat viktigt i världen – att jag själv inte kunde vara med.

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén