kallelind.se

Om Kalle Lind och andra gubbar

Etikett: hasseextra

Hasseextra 9: lösryckta bitar ur programbladen till Gröna Hund och Konstgjorda Pompe!

Av

den 2019-11-15

i blogg

Hasseåtage hade en sorts generositet, en frikostighet med uppslag och infall, som bland annat yttrade sig i att även affischer, annonser, dekorer, foajéer, menyer etc kryllade av lustigheter och extraknorrar. Som barn kanske jag inte alltid orkade igenom själva texterna i deras respektive böcker, men jag älskade omslagen och illustrationerna (Hasses egna i Hasseböckerna, Per Åhlins i Tageböckerna). På omslagen fanns knasiga påhittade recensionscitat eller – som i fallet Postilla – tryckta rödvinsfläckar eller – som i fallet Samlade dikter 1967-1967 – en blomstergirland som bestod av korvar och annat olämpligt.

Till första egna revyn Gröna Hund på Gröna Lund 1962 tog de, i tätt samarbete med Hasses gamle vän, formgivaren och scenografen Lars Olson, fram ett programblad. Det hade, förstås, formen av ett hundben. Där stod att läsa vilka som medverkade i föreställningen och vilka nummer som förekom. Men det stod liksom inte bara det. Där stod också något extra. Små bonusskämt.

Vidare fanns där en liten text om en Gröna Hund-statyett som tydligen skulle delas ut veckoligen (oklart om detta gjordes eller bara var ett ystert påhitt) och – så klart – ett styckningsschema för hundar.

Och så, för att förekomma tidningsrecensionerna, en recension av tidningarna.

Och så där fortsatte det. Året därpå återvänder de till Gröna Lund, nu för den märkligt anonyma revyn Konstgjorda Pompe. Där medverkade de inte själva på scen, men väl på film. En inte obetydlig del av revyn utgjordes nämligen av filmat material.

Programbladet var återigen i form av ett hundben – Pompe var som bekant Karl XII:s favorithund (bredvid de övriga tre: Caesar, Snushane och Turk) – och på nytt nedströsslat med små lustigheter att studera i väntan på att föreställningen skulle börja. Eller nu, femtiosex år senare.

Jag ber om ursäkt för de uschliga bilderna, tagna med mobilkamera under en stark lampa i en källare på ett universitetsbibliotek. Det är en del av det tämligen digra researchmaterial jag samlade på mig till den här biografin och som från början bara var tänkt för personligt bruk.

Hasseextra 8: en sjuttiotalsorgie!

Av

den 2019-11-14

i blogg

I Svenska Ords arkiv, som förvaras på Universitetsbiblioteket i Lund, finns manus, manusutkast, bilder, alldeles för få brev, ett udda exemplar av tidningen Lektyr, programblad och ett digert pressklippsarkiv, som Mona Haskel noggrant hanterade under några decennier. Där finns alltså inte bara Alfredson– utan även Danielsson-relaterade artiklar. Ett exempel på en sådan presenteras nedan.

År 1972 gjorde Tage sin första egna film: Mannen som slutade röka. Där ska Gösta Ekman sluta röka genom att leva efter Aristoteles princip att summan av våra laster är konstant. Alltså ska nikotinet ersättas med erotiken. Tage Danielsson må ha varit en troget gift gentleman, som tidigt skrev på feministiska teman i ”Bilder av vackra flickor kan sublimera driftslivet” (1966), ”Donna Juanita” (1969) och ”Hej, man!” (1975). Han var icke desto mindre en man av sin tid, det ekivoka sjuttiotalet.

I Mannen som slutade röka förekommer alltså en orgie, tillika på en bordell. Inspirerad av den sortens vällustiga tablåer som ofta förekommer hos katolskt präglade regissörer som Buñuel eller Fellini, städslade Tage ett gäng unga damer, ett gäng betydligt äldre herrar och ett gäng romerska togor.

Herrarna plockade han gärna från styrelserum och andra maktcentrum. De var ”rätt typer”, det vill säga hade mage. Kanske castade han sina direktörskompisar för att – bokstavligen – dra ner brallorna på dem och göra dem en smula löjliga. Oavsett vilket framstår de onekligen så när man ser filmen – och ännu mer när man läser Lars-Olof Löthwalls inspelningsreportage i Expressen, med rubriken ”Rapport från en orgie” och en helt slumpmässigt vald bild som råkar ha ett par bara liljekullar i fokus.

Löthwall var själv journalist, och ville nog skriva en självironisk rapport med undertexten att en korpulent gammal farbror som han (44 år gammal vid inspelningstillfället, jämnårig med mig just nu) så klart inte hade en chans mot de vackra nymfetter han fick agera mot. När man läser texten idag känns den något nedlåtande.

Redan av sin samtids kvinnosakskvinnor kritiserades Mannen som slutade röka för dess sätt att objektifiera – ett av sjuttiotalets populäraste ord i den feministiska debatten – kvinnan. Det låg onekligen något i de invändningarna, även om de förstås missade ironierna, referenserna, leken med klichéer och arketyper.

På det hela taget har Mannen som slutade röka hållit för tidens tand, särskilt om man klarar av den intellektuella tankeprocessen att placera verket i sin tid.

Löthwalls inspelningsreportage har ingen vidare fräschör när man läser det idag, men även det är fascinerande som tidsdokument.

Hasseextra 7: O’-vännen!

Av

den 2019-11-13

i blogg

Lars-Olof Månsson från Sala hänvisade, på ingen grund alls, till sitt irländska påbrå och kallade sig därför Lasse O’Månsson. På sextiotalet var han hipp. För att inte säga en hipster. Hans jazz- och beatinspirerade humor, levererad med deadpan-uppsyn på scen och som ett entonigt mummel i radio och stundom teve, luktade storstad och ångest.

Mest känd är han av eftervärlden för att ha redigerat Svenska Mad de första femton åren. Hans skruvade ledare inspirerade Roffe Classon att göra något liknande i Galago. I sextiotalets begynnelse var han vad som inom branschen kallas en comedian’s comedian. Någon som den stora massan ställde sig oförstående till men de initierade dyrkade.

Foten tillhör Lasse O’.

Efter en av sina succéföreställningar skyndade sig Povel Ramel till radiostudion för att få sitta och prata nonsens med Lasse O’ och hans Blå tummen-kompis Bertil Petterson. Han anställdes av radions underhållningschef Tage Danielsson och var den förste att intervjua den improviserade Valfrid Lindeman.

Han ingick på ett självklart sätt i Svenska Ords två första revyensembler – Gröna Hund 1962 och Hålligång 1963 – och var vid samma tid ett av de skägg som underhållningschefen Åke Söderqvist samlade runt ett sammanträdesbord för att göra banbrytande tevesatir.

Hasseåtage blev gigantiska medan Lasse O’ fortsatte att mumla i sitt hörn. Efter succén med Svenska Mad skapade han även Svenska HJäLP, inspirerad av Harvey Kurtzmans satirtidning HeLP, men främst fylld med svenskt textmaterial. Både Hasse och Tage ställde förstås upp och skickade honom texter, ofta av en sort som var svartare, snuskigare, irrationellare – glosan för dagen var ”sjukare” – än de i deras egna böcker och föreställningar.

I ett nummer av HJäLP medverkar Hasse med några moderna uppdateringar av den sortens teckningar som Albert Engström fyllde sin tids skämttidningar – Söndagsnisse, Strix och i synnerhet Söndagsnisse-Strix – med. På Engströms tid kunde de se ut så här:

 

 

 

 

I Hasses sextiotal, och genom hans ritstift och skrivmaskin, såg de istället ut så här:

Det kan se ut som om Hasseåtages och Lasse O’:s vägar skiljs åt typ när sextio- övergår i sjuttiotal. Lasse O’ drog sig allmänt in i skuggorna för att skriva skruvad prosa och digga jazz på heltid medan Svenska Ord-snubbarna tog del av samhällsdebatten och fortsatte att göra film och revy och vara angelägna.

Riktigt så var det inte. Det hände att de fortsatte att hälsa på hos varandra. År 1974 gjorde Lasse O’ m.fl. teveprogrammet Bättre sänt än aldrig, där Hasse inledningsvis presenteras med buller och bång för att sedan aldrig mer dyka upp. Och samma år dyker följande vax upp i skivdiskarna:

LP:n med Hans Arnold-omslaget heter Lasse O’ avslöjar Mitzi Gaynor’s hemliga liv (spoiler: det gör han inte). Den gavs ut av Svenska Ljud, ett skivbolag som annars enbart gav ut skivor signerade Alfredson och Danielsson. En av bolagets direktörer skrev i ett pressmeddelande:

 

Hasseextra 6: illustratören Alfredson!

Av

den 2019-11-12

i blogg

Jag gav den nyutkomna Hans Alfredson-biografin underrubriken ”En sån där farbror som ritar och berättar”. Det är ett citat från hans mor, som såg sin kreative men kanske inte så administrativt lagde telning och gissade att han nog skulle bli en sån där farbror som ritar och berättar när han väl blev stor. Hon fick rätt, åtminstone gällande att han blev en farbror som ritade och berättade, oklart dock om han någonsin blev stor.

Just ritandet kändes angeläget att lyfta fram. Hans Alfredsons bildsinne kan inte nog understrykas eller överskattas som en komponent i Svenska Ord-universumet. Det gäller dels alla illustrationer han gjorde till sina böcker och skivomslag, dels alla kostymer, dekorer och scenbilder han gjorde till egna – och stundom andras – scenföreställningar (han gjorde alla djurdräkter till Tages och Lars Johan Werles djuropera Animalen, till exempel).

Det gäller förstås också hans filmer, fyllda med anslående tablåer: Stellan Skarsgård följd av tre änglar med gyllene pistolbälten (Den enfaldige mördaren), Gösta Ekmans huvud uppstickande ur en tjärn (Ägget är löst), Alfredson själv som den godmodige Kolavippen med svarta sorgstenar på flakmoppen (Jim och piraterna Blom).

Och så de där scenografiska och bildmässiga detaljerna som kryddar alla Svenska Ord-produktioner: tåget som avgår på tvären i Picassos äventyr, den kissande jätten eller den gummibandsdrivna cykeln i Äppelkriget, den exakta avbilden av scenrummet som är målat på ridån i Fröken Fleggmans mustasch, som gör att ridån går upp och blottar … ett likadant scenrum.

Jag ville tryffera boken med hans illustrationer. Det fanns inte hur mycket plats som helst. Här kommer några illustrationer som inte kom med:

Från studenttidningen Lundagård, som han redigerade vårterminen 1956.

Skiss till Varför är det så ont om Q?, klassisk barnbok, från början skriven som Dramatenpjäs.

Också ur Lundagård.

Även denna ur Lundagård. Skämtet något oklart.

Hasseextra 5: intervju med Rådström!

Av

den 2019-11-11

i blogg

Med den sinnessjukes monomana envishet fortfar jag mitt rotande bland de tusentals mobilbilder jag tog på de tiotusentals dokument jag sprang på under researcharbetet med den här biografin. Nedan finner vi ett lätt rörande stycke, låt vara perifer, svensk kulturhistoria.

Den tolvårige intervjuaren Niklas är son till skriftställaren, radiomannen och femtiotalsförfattaren Pär. Pär skrev tonvis med texter fram till sin 38-årsdag, då han lämnade jordelivet. Han hängde med Slas och Beppe och Lasse Forssell, for som en skottspole världen runt, uppbar till och från lön från Radiotjänst och var aktivt bidragande till att en jovialisk lundensare med erfarenhet från spex och studenttidningar fick anställning på Radiotjänst 1956.

Lundensaren hette Hans Folke Alfredson och kom till Stockholm för att stanna. Pär Rådström hann han inte samarbeta särskilt mycket med, men han förekommer i en filmad Svenska Ord-sketch: ”Toots and Poots”. Monica Zetterlund hade gjort Hasseåtage uppmärksamma på att Rådström och den belgiske jazzfantomen Toots Thielemans, som vistades i Sverige i sextiotalets början och lirade med Svenska Ord i revyn Hålligång (1963), var påfallande lika. Alltså ifördes de halmhatt och ukulele och fästes på film.

Niklas hann nog inte se särskilt mycket av sin far, men blev med tiden själv författare och dramatiker och allmän kulturell mångsysslare. Han var regiassistent på Hasse Alfredsons största stund som filmregissör, Den enfaldige mördaren (1982), staterar som sig själv i en sekvens från ett förlagsmöte i 1985 års Falsk som vatten (där för övrigt Tage Danielsson gör sitt sista uppdykande i en långfilm), och bildade några år senare den litterära herrklubben Åtta glas ihop med samme Alfredson. Där ingick också Slas, Stig Claesson, fordom hans pappas bästa kompis, med tiden istället hans egen.

Om vänskapen med far och son Rådström har Slas skrivit i en av sina bästa romaner: Om vänskap funnes (1981). Även Niklas har kärleksfullt beskrivit sin relation med pappas bästis i boken Stig. (2011).

Alldeles uppenbart hade redan den unge Niklas ett behov av att förstå var han kom ifrån och var hans för tidigt avlidne far hade sitt hem. Med Kamratpostens hjälp fick han redan som tolvåring en inblick i den värld som varit Pärs. Det är, som sagt, lite rörande.

Hasseextra 4: Sveriges roligaste karl!

Av

den 2019-11-09

i blogg

1965 utlyser Aftonbladet läsaromröstningen Sveriges roligaste karl. Och nej, ”karl” var inte könsneutralt. Och nej, det utlystes ingen parallell tävling om Sveriges roligaste fruntimmer. Humor ansågs troligen vara en manlig angelägenhet. Detta kan man bli heligt vredgad över och rasa besinningslöst över så här femtiofem år senare, eller så kan man låta bli.

De fem man hade att välja på var skådespelaren och revystjärnan Stig Järrel, revykungen och musikparodikern Povel Ramel, novellisten Fritiof Nilsson Piraten, samt de båda direktörerna för det relativt färska Aktiebolaget Svenska Ord. Valet var delikat.

Flest röster fick den ena Svenska Ord-direktören, föremålet för den här biografin. 1965 var året efter Svenska Ords megarevysuccé Gula Hund och dito megafilmsuccé Svenska Bilder, två år efter megarevysuccén Hålligång och tre år efter magerevygenombrottet Gröna Hund. På radio snurrade dagliga Lindemän och veckoliga bullentiner från Mosebacke Monarki, teve visade så mycket Hasse och Tage som tablån räckte till, i skivbutikerna fanns ep- och lp-skivor med samlade revynummer. I pajpen fanns Att angöra en brygga och Blommig falukorv. Ingen blev direkt förvånad när Hasse Alfredson vann.

Tage fick kommentera valet av vinnare – han som ”i sina bästa stunder” kan vara ”tämligen smålustig” – i samma tidning.

Det är en rolig text. Idag skulle vi nog använda ordet ”roast”. Den är förstås kärleksfull, men också infam. De Radiotjänstincidenter som nämns är hämtade från verkligheten och innebar nog åtminstone smärre trauman för hans vapenbroder: den där biffen råkade han eventuellt sno från den omvittnat koleriske Allan Schulman redan sin första dag på Radiotjänst, vilket fick honom att seriöst fundera på om han hamnat rätt i tillvaron; buset mot radiokuratorn Lis Asklund gjorde att Asklund undvek honom i korridorerna lång tid efteråt.

Jag hade gärna citerat den här texten rakt av i Hassebiografin, men tro mig – där finns gott om citat som där är.

Hasseextra 2: ännu ett i raden av Balderson-avslöjanden!

Av

den 2019-11-07

i blogg

Ingen bryr sig väl längre, men på sjuttiotalet var pseudonymen Bo Balderson en bästsäljare. Varje år kom en ny bokfars om ett socialdemokratiskt statsråd med många miljoner på banken, typ sexton barn och ett jättehus på en skärgårdsö. Det hette att det var elakt, initierat och avslöjande. Det var det inte alls. Det var tämligen tjatiga mordlustspel skrivet av någon som prenumererade på en borgerlig dagstidning.

Men eftersom pseudonymen nu var hemlig så retade det igång spekulationslustan hos folket. Min kompis Trampe har två olika skrifter där arkeologiprofessor Bo Gräslund leder i bevis att Sven Delblanc är Bo Balderson (ett av argumenten är att ”blanc” betyder vit, ljus, och att Balder är ljusets gud). För inte särskilt många år sedan hävdade en man att han med tusen procent säkerhet visste att det var Olle Adolphson som, när han inte skrev, turnerade, sjöng, målade och arrangerade körverk i eget namn, satt på kammaren och skrev bästsäljare under pseudonym.

De flesta spekulationerna rör tämligen kända namn. Det ligger i människans natur. Precis som man vill att det ska vara bröderna Wiehe eller Risken finns-duon – det vill säga redan offentliga personer – som är Philemon Arthur & the Dung, vill man inte att det ska vara en okänd nobody från Ingenmansland som är Bo Balderson.

Själv tror jag på AB-journalisten Jörgen Bloms avslöjande från 1980, där han pekar ut en adjunkt (berättaren i Baldersons böcker är just adjunkt) som året efter den första storsäljande Balderson-romanen förmerade sin inkomst påtagligt och sedermera skrev sig på Irland, där skattesatserna för just författare är särskilt förmånliga. Björn Sjöberg heter han – fortfarande. Det har nämligen alltid sagts att Balderson ska avslöjas när den fysiske författaren är död. Sjöberg är född 1932 och kan leva länge än. Risken finns att intresset för Balderson hunnit svalna till ett mindre än minimum till hans frånfälle.

Hursomhelst: bland hundratals bisarra och betydligt färre trovärdiga spekulationer – någon sa Ebbe Carlsson (21 år när första Balderson-boken kom), någon annan sa Baldersons förläggare Åke Runnquist – dök Alfredson och Danielsson upp påfallande sent. Först 1985 presenterades teorin att någon eller båda i Svenska Ord-duon skulle vara Balderson.

Det var ingen särskilt bra teori. Varför de tokproduktiva vänstersossarna Hasseåtage skulle sitta på den fritid de inte hade och skriva humor långt under deras nivå, baserad på ett sosseförakt de inte hyste, står fortfarande skrivet i stjärnorna.

Därför nämns inte detta avslöjande i den Hasse Alfredson-biografi som jag har skrivit och du bör köpa.

Hasse Alfredson : En sån där farbror som ritar och berättar

Hasseextra 1: porrkuppen mot Gunnar Wiklund!

Av

den 2019-11-06

i blogg

Vi fortsätter som om inget hänt. Fast någonting har faktiskt hänt sedan En man med ett skägg sist släppte ifrån sig ett blogginlägg. Bland annat har jag skrivit en biografi över Hans Folke Alfredson. Den bör du förstås införskaffa, pronto, helst förstås från din lokala bok- och pappershökare, men annars här.

Jag satt i några månader och bläddrade i tjocka luntor med utkast till Lådan-revyn, programblad till den danska versionen av Fröken Fleggmans mustasch och kasserade pjäsmanus. Att få ihop 650 sidor biografi har handlat mer om att ta bort än att lägga till.

Somligt av det upphittade har så kuriotiska kvaliteter att jag inte vill undanhålla de stackare som lyckas leta sig hit. Till exempel den här artikeln:

Vi pratar alltså om en klassisk porrkupp av ett sådant slag som bara svenska kvällstidningar känner till. Någon har tagit upp på band när sammetsbarytonen Gunnar Wiklund och sandpapperstenoren Hasse Alfredson, var för sig och vid skilda tillfällen, sjungit en snuskis. Och sedan gett ut på bootleg.

Faktum är att jag borde ha petat in den här detaljen i min framställning. Visan som Hasse sjungit under soundcheck, troligen för att liva upp Tage och/eller sig själv och/eller teknikern och/eller någon som råkade passera på väg till wc, är den bekanta ”Sillsaltarvisan”. Den är faktiskt central i berättelsen om Hasse Alfredson.

Vi som kan vår Folklår – fulviseplattan som Bengt Sändh och Finn Zetterholm gjorde 1977 – har hört dess första vers: ”Förr så jobba vi / på sillasalteri / och vad finge vi för detta? / Jo, sketna kalsönger / löppebitna lår / och inte ett strå på fetta”.

Enligt många legender brukade Hasse Alfredson i uppsluppet tillstånd, kanske i samband med en premiär, hoppa upp på ett bord och sjunga ”alla fjorton” verserna i Sillsaltarvisan. Det är den sortens detaljer som triggar en. Jag hörde sålunda av mig till bland annat Visarkivet och Finn Zetterholm i jakten på de tretton jag aldrig hört. Det fanns förstås inga. Till slut fick jag tag på den resterande första – och veterligt enda – versen, den som Hasse lärde ut till unga studenter att tradera och föra vidare genom decennierna:

Å när som vi kom till Snefittebruk

Så stod där en sme’ å hamra på sin kuk

å fråga om vi skulle gänga.

Å gänga gjorde vi så sängahalmen brann

å lågorna slog upp mot fittefan i blann’

Å kuken den stod mot Ulricehamn

Å fittan mot Falu gruva!

Det är kanske inte Pär Lagerkvist, och absolut inte Bo Setterlind, men det är ett stycke poesi ur folkdjupen som alldeles uppenbart fascinerade herr Alfredson. Sången och melodin, dock aldrig texten, dyker upp lite här och var, som en sorts Hitchcock-markör, i pjäser och böcker. Själv har jag lagt den som biografins motto, jämte Hasse Alfredsons favoritvers ur Bibeln. Jag tyckte de två citaten säger något om hans spännvidd.

Så givetvis borde jag ha fått med att den faktiskt också finns inspelad. På ett superrart och otroligt oauktoriserat privatpiratinspelat band, spritt på porrens svarta börs. Blev den, som artikeln hävdar, ”en porrtopp” så borde det rimligen finnas några ex kvar på någon hylla någonstans. Hittar man den så får man också veta vilken skabrös visa Gunnar Wiklund drog för att roa orkestern.

Sida 2 av 2

Föregående

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén