Det här är titelspåret från den EP som Tomas Hagenfors gav ut 1991, för att hjälpa in kristdemokraterna i riksdan. Döm om folkets förvåning när han faktiskt lyckades. Alf Svensson – jämte den misslyckade ballongfararen Andrée och äckligt godis Grännas stolthet – och hans skenheliga kor klättrade över fyraprocentspärren och har sen dess suttit som limmade i plenisalen.
Vi ska kanske inte ge Hagenfors alltför mycket av äran. Jag har ingen aning om hur mycket den här fyrspårs-cd:n faktiskt spelades ens på interna partimöten. Men jag gissar att den osäkra väljare som gick och valde mellan KDS och Kalle Anka-partiet kunde fångas av den lockande lyriken:
Vindarna har blåst åt så många håll
genom åren som har flytt
Många epoker har avlöst varann
och nu skymtar vi åter nåt nytt
Tiden är nu mogen för KDS Ett parti som ligger rätt En friskare vind i riksdagen 91
Vi behöver frisk luft i riksdan Vi behöver nya perspektiv Släpp in frisk luft i riksdan Ett fräscht alternativ
Frisk luft i riksdan Låt debatterna få liv Frisk luft i riksdan Ny politisk giv
Vågorna går höga i kammaren i debattens polemik Vänster mot höger och klass mot klass Vi är trötta på all retorik
Tänk om våra folkvalda riksdagsmän kunde samarbeta mer Om en saklig debatt med mjukare ton vi ber
(Alf Svensson i samplat talparti:Herr talman! Borde inte en allmänpolitisk debatt i vårt land, där den materiella välfärden är minst sagt omfattande, handla om just de livskvaliteter som inte så lätt mäts i kronor och ören. Det hjälper ju inte en människa om hon vinner hela världen men förlorar sej själv!)
Riksdagen behöver ett nytt parti Med en annan politik där omsorg om människan och hela vår värld får sin grund i kristen etik
15 september är det dags för ett stort fyrverkeri nu har vi vår chans – ge riksdan ett nytt parti!
Lägg till detta ett fräscht synthbaserat mogenrockkomp och en sångare som låter som om han tänker på om han ska ha fiskpinnar eller kåldolmar till kvällsvard, och ni har ännu ett exempel på att kulturen inte är nån högprioriterad fråga inom högern.
1983 var Löntagarfondernas år. Det var då finansminister Feldt – alltså den högst ansvarige för hela löntagarfondsinförandet – skrev på en fullt synlig papperslapp vid sin riksdagsplats:
Löntagarfonder är ett jävla skit
men nu har vi baxat dem ända hit
Jag har aldrig riktigt förstått vad löntagarfonderna gick ut på. Dyra bilar i början av åttitalet hade bumperstickern ”Löntagarfonder är socialism”, vilket tydligen var argument nog eftersom påståendet följdes av ett moderat-M. Jag gissar att Rudolf Meidner och de andra sossegubbarna som utvecklade systemet inte riktigt sa emot. Jag menar, det var väl själva poängen att det skulle vara.
Tydligen var folk när det begav sej hett engagerade i löntagarfondernas vara och icke-vara – åtminstone om man definierar ”folk” som kverulantiska skivbolagsdirektörer och gamla schlagerrävar.
Billy Butt skrev melodin och Pontus Platin sjöng in den: ”Fonderna är skit”. Det blev en singel som jag tyvärr aldrig har sett omslaget på. B-sidan heter ”Löntagarfonder hustle” och är en instrumental. Jag gissar att den pumpades på maxvolym när SAF var ute och 4:e oktober-demonstrerade.
Texten skrevs av en Lars Nordlander, mest känd för Monica Z:s ”Krama mig och dansa” (sjätte plats i schlager-SM 1972).
Melodin är catchy, kompet syntbaserat och budskapet tydligt:
I fonders dunkel
Skimrar en diktares ton
En vän av versen
Fixar oss rim och reson
Ord som bedömer Vårt nationella problem Och det man gömmer Där bakom fondernas sken
Nu börjar man förstå Vad de har hittat på Vad de baxat hit En liten rikspoet Har röjt sin hemlighet Fonderna är skit
Så har en sann profet Fått spegla vad han vet På sin lilla pappersbit
På det hela taget en discostänkare som bevisar att satir inte måste vara vänster. Eller rolig.
På omslaget till sin enda LP Sverige” (1982) poserar William Freestyle i Bobby Ewing-frisyr, högtidsdräkt och en ganska skabbig golden retriever.
Han lär ha varit DJ (nånstans har jag snappat upp att han är polare med Rob’n’Raz, vilket gör dessa osannolika gammelbockar ännu osannolikare) och verkade i den av Gud glömda genren ”kverulantpop” eller ”missnöjesmuzak”.
William Freestyle (troligtvis artistnamn) tillhör de artister som inte har nån direkt sångröst. Han kompenserar detta med att istället deklamera sina texter och låta refrängerna sjungas av en kör med bl.a. Sten Nilsson från Sten & Stanley.
Musikaliskt bygger det på kända melodier som någon verkar framföra på elorgel, och som William satt nya gnälliga texter till. Som i ”Nu släckas åter ljusen i min lilla stad”:
Vi tog en promenad genom vår ungdoms stad
Han ville passera våra gamla ställen
där vi förr alltid möttes på kvällen
och försökte fånga lite av våra skratt
som ekat här mången uppsluppen natt
Detta f.ö. framfört med den minst uppsluppna röst som kan tänkas (= ofrivillig humor). Annars handlar låten förstås om att allt fint är borta och allt nytt fult:
Och Grand, vår fina bio,
har stått tom sen 69
Hanssons butik har skylten kvar på taket
Han stängde när centralorten öppnade supermarket
William kommenterar i princip allt i det svenska åttitalssamhället, och kommer till en genomgående slutsats: det var bättre förr.
Strömmens stränder är fulla av ränder
som inte hör dit
En del är döda änder
men det mesta är människoskit
William Freestyle varierar ju så klart ämnet lite. Låten ”Massmedia-love” handlar om att massmedia är dåligt, låten ”Fårfarmaren” om att jordbrukspolitiken är dålig, låten Bröllopsmässa om att kvinnorörelsen är dålig – medan låten ”Sverige” handlar om att allt är dåligt.
Skriven efter Donna Fargos ”United States of America” och odödliggjord genom sleazefarfar Eddie Meduza är ”Sverige” Freestyles mest kända verk. I det lämnas verkligen ingen osedd; det finns tammefan inte en sak i såssarnas förbannade Sverige som inte är åt helvete:
Jag tackar alla punkare och alkoholister så att min fru och mina barn
slapp gå ensamma på stan
Min mormor och morfar tackar för nygammal vals
och att de slapp gå ut alls
Jag tackar massmedia för att de gör livet rikare
och får mej att förstå
att knarkungar, rånare, advokater och skattesmitare
har det så svårt så
Jag tackar för alla ungdomars fria uppfostran utan stränga vanor De gör så roliga mönster på stolarna i våra tunnelbanor Och fängelsevården som förbättras och befrias från strapatser så att vi slapp att bygga fler daghemsplatser
Så såg alltså Sverige – ”med fåglar som snarkar och midsommarjäntor som knarkar” – ut 1982. Idag gissar jag att William Freestyle nostalgiskt tittar tillbaka på 1982, tiden före det förhatliga Internet och allt annat otäckt nytt som kommit sen dess.
1991 var det riksdagsval. I konkurrens med Ian och han som släppte väder, som ju gjorde den klatschiga vallåten ”Häng me´” med fotbollskörer och Paul Paljett och rimmet ”vi kämpar och slåss/ för vi har drag här inunder vår galoss”, hakade KDS på.
De hade inte tillgång till Mariann-studion i Skara, men väl trubaduren Tomas Hagenfors hemmastudio. Ljudet blev inte så bra, men å andra sidan väldigt syntetiskt.
Vem är då Tomas Hagenfors, undrar vän av ordning. Tack vare den fantastiska uppfinningen Internet är svaret bara ett klick iväg:
Vi får också se hur Tomas ser ut:
Tomas Hagenfors kommer alltså ur den frikyrka som skapat kristdemokratin och som Göran Hägglund försöker skaka av sig i ett desperat försök att framstå som en modern man. 1991 var det fortfarande en självklarhet att låta en frimicklare med hemmastudio – vilket de flesta inom frikyrkan verkar ha – göra valets soundtrack.
En EP blev det, fyra låtar som troligen gav Alf Svensson och hans muntra abortmotståndare den sista skjutsen över fyraprocentsgränsen. ”Etik” är bäst. Hagenfors tecknar med några snabba streck en skiss över de gångna decennierna:
1968 var ett märkligt år
Det var då studenter ockuperade sin kår
(Det var ju inte riktigt kåren som ockuperades, det var väl snarare kåren som ockuperade sitt hus, men vi förstår vad Hagenfors menar. En eloge för att han lät bli att rimma på ”långt hår”.)
Uti Europa hördes krav på revolution
Allting gick i rött – Gud var bara en illusion
Och vi ropade: Länge leve Mao Tse-Tung och Lenin! Klass mot klass – krossa kapitalet!
(Här har Tomas f.ö. lagt in syntheffekten för ”glaskross” – mycket illusoriskt!)
Vi behöver inte nån etik!
Ge oss bara dialektik!
Sjuttitalet kom och vi fick nya perspektiv Inga hårda regler skulle styra våra liv Flummigheten ledde fram till hasch och heroin Drogmissbruket växte till en fruktansvärd lavin
Och vi ropade: All you need is love ocn flower power! Kärleken är fri och tillhör alla!
(Ska man vara noga så är ju hippiekulturen ett typiskt sextiotalsfenomen, men återigen förstår vi poängen. För att illustrera den här strofen har Tomas f.ö. lagt in några syntetiska sitarslingor.)
Vi behöver inte nån etik
Ge oss bara fri erotik!
Åttitalet handlade om klipp och egoism, gymping och finansvalpar och materialism Visserligen vaknade vi upp för vår miljö men hotades vårt välstånd fick intresset hellre dö
Och vi ropade: Satsa på dej själv! Kom och ta för dej! Bevara Sverige svenskt och fler poliser!
(Här har Tomas så klart lagt in effekten polissiren.)
Jag behöver inte nån etik
Bara jag blir tillräckligt rik
Orkar ni sluttampen? Det är min personliga favorit:
Nittitalets människor har inga säkra svar
Inga fler visioner, knappast några drömmar kvar
Rikedom i överflöd inger inte någon tröst
Själen är förtorkad och vi dövar hjärtats röst
Och nu hörs: Finns det någon mening med att leva? Tjänar det nåt till att tala sanning? Vi behöver lära oss etik Inte bara tom retorik Vi behöver lära oss etik Inte bara kylig logik Vi behöver lära oss etik Inte bara mer statistik Vi behöver lära oss etik Inte bara flummig mystik
Med denna finstämda trudelutt förtäljer Tomas Hagenfors oss två saker: 1) han har väldigt höga tankar om Alf Svensson, 2) han äger ett rimlexikon.
Carl-Anders Dexter ”heter” en snubbe som tidigt blåste i varningspipan (”Dexter” är som bekant latin för höger). Redan under det sjuttital man brukar kalla ”det röda” (dvs. det decennium då sossarna förlorade makten till borgarna) gav han ut sin första skiva. Denna hans andra kom 1981 och är en brinnande protest mot förtrycket i öststaterna och framför allt mot kommunistiskt väggklotter.
Plattan En sång om friheten är ett slags inverterad proggplatta, där den gode Carl-Anders och hans medmusikanter från närmsta finlandsfärja ringat in vänstermusikens beståndsdelar och försökt hitta deras raka motsats.
Istället för förtryck i Vietnam och Chile sjunger Dexter om förtryck i Afghanistan och Moskva. Istället för utflippade jazzfusionexperiment dansbandskomp med elorgel. Istället för storslagna folkkörer en ensam överdrivet artikulerad man med teveglasögon.
Titellåten ”En sång om friheten” är en bakochframvänd Björn Afzelius-låt:
Och från land och stad
ljuder samma krav
Om friheten – om friheten
Den stiga ska till slut
och få större kraft än krut
Om friheten – om friheten
Den gnolas i Moskva, Berlin och Budapest Den nynnas i Warszawa, Prag och Bukarest
Afzelius hade sjungit Nicaragua istället och gubbrockat lite svängigare och sjungit med nåt slags övertygelse. Dexter kom fram pre-Reinfeldt, på den tiden då det fortfarande var ball inom högern att vara cynisk och oberörd. Han sjunger som en ovanligt lillgammal ordförande i Moderat Skolungdom.
Men nödrimmen känner inte av nån höger-vänster-skala.
”Dig ska vi knyta upp svansen på!” är en hotsång i en tradition från Nationalteatern. Deras första platta Ta det som ett löfte, ta det inte som ett hot! innehåller bland annat raderna:
Vi ska hälsa på nån gång hos dom som äger Göteborg
som hittar på all skit i stil med Frölunda Torg [—]
Vi ska riva varje förort och besegra hela stan
Sänka alla pampar i nån djup ocean
Ytterst går retoriken tillbaka på Jesus och ”de första skola bli de sista” och snickaren i Röda rummet och hans glödgade brandtal:
Och det kommer en dag, då det blir än värre, men då, då komma vi ner från Vita Bergen, från Skinnarviks bergen, från Tyskbagarbergen, och vi komma med stort dån som ett vattenfall och vi ska begära igen våra sängar, begära? Nej, ta! och ni ska få ligga på hyvelbänkar, som jag har fått, och ni ska få äta potatis så att era magar ska stå som trumskinn alldeles som om ni gått igenom vattenprovet som vi…
Dexter och hans organiska organister meddelar att:
Du som står på torget
med ditt röda magasin
Sprider din villfarelse
med en överlägsen min
Jag varnar dig att illa det kan gå Dig ska vi – dig ska vi – dig ska vi knyta upp svansen på!
Du som klistrar lappar på var och varannan mur för att du vill få till stånd en röd diktatur
Jag varnar dig …
Du som demonstrerar under röd paroll Tomma tunnor skramlar mest men IQ:n den är noll
Jag varnar dig …
Ett par av Dexters alster drog säkert ner stora skratt bland seglarskorna och vindjackorna i MUF. I politiska kretsar behöver som bekant inte skämt vara roliga så länge de misskrediterar motståndare. I ”Tjejer” sjunger Dexter om sina preferenser gällande motsatta könet (att döma av omslagsfotot var tjejer för Dexters del mer en fråga om teori än praktik):
Tjejer – arga och snälla
Vanliga och rätt originella
Tjejer som är att föredra
Tjejer – smarta och dumma
pratsamma och nästan stumma
Alla kan väl vara bra att ha
Men aldrig skulle då jag aldrig skulle då jag aldrig skulle då jag gå i säng med en tjej som är kommunist
Och i ”HCN” gör Dexter diverse fyndiga kopplingar mellan vänsterfolk och ohyra:
Runt omkring oss hus har rasat
Varje dag så rasar fler
Kom och stoppa dessa röda
Snälla ni, jag ber, jag ber
Skicka över några män skicka över några män skicka över några män Kom och rök ut dem med HCN
Övriga Dextertexter att nämna är ”Björntjänster”, som fyndigt alluderar på den ryska björnen, och ”En kärlekstragedi” om svensken Sven och östtysken Gretel. Jag blir inte klok på hur mycket som är tänkt att vara roligt och vad som är ofrivillig komik. Min gnagande misstanke är att det jag skrattar åt är Dexters djupt kända tankar, och det jag blir illa berörd av är hans humor.
Carl-Anders Dexter och hans högermuzak motbevisar den gamla tesen att bara vänstern kan göra popmusik. På samma gång understryker han den gamla tesen att bara vänstern kan göra popmusik som går att lyssna på.
