Om Kalle Lind och andra gubbar

Etikett: inte för att jag vill skryta

För lite eget beröm det luktar mycket mycket mycket mycket gott.


Jag medverkade i ett morgonprogram på SVT i morse. Det blev en lustig historia. Redaktionen tyckte liksom inte det räckte med att en snubbe skrivit en matig bok med massor av saftiga bilder och fascinerande detaljer; för att fylla ut de tolv minuterna krävdes också att man kallade in en av dem vars böcker dissekeras i Proggiga barnböcker.

Sven Wernström heter han och det var naturligtvis stort för mej att få träffa honom IRL. Backstage pratade vi mest om Citronilerna – den cittragrupp han har tillsammans med övriga Norrköpingscelebriteter (dvs. John Pohlman och Ragnar Dahlberg) – allt för att jag skulle distrahera honom så att han inte kunde läsa vad jag skrivit om honom i boken (och för att jag så klart, på riktigt, var intresserad).

Men som intervju blev det kanske hackigt. Wernström var enligt egen utsago halvdöv, vilket betydde trekvartsdöv. Varken han eller programledaren hade läst min bok. Samtalet blev en vinglande svindlande färd längs kullriga vägar med många stickspår.

Har man tretton minuter då man ändå bara planerat att stirra in i en tom vägg finns inslaget här.

Åberg valde rätt!


Det betraktas säkert som ofint i många kulturer att smygfotografera gamla Disney-diggare, men jag kunde inte hålla mig (dessutom ser han ju ut att vara fotograferad genom Täppas linser så jag kan nästan hävda att det inte är han).

Det har alltså varit bokmässa – jag såg Jahn Teigen! och M A Numminen! – och boken den gode Åberg håller i handen råkar vara skriven av en man med ett skägg. Och ja, han köpte den också. Så hans smak kan man rimligen inte klaga på.

TILLÄGG: jag har nu hämtat in från säker källa – helt säker, jag lovar! – att Människor det varit synd om var den ENDA bok Åberg köpte på HELA mässan! Som balans på skrytet kan nämnas att Herman Lindqvist lyfte upp boken, tittade på den, frynte med hela ansiktet och gick sin väg.

Nu börjar vi snacka!

I två års tid har jag hållit på och skrivit det ena triviala och gubbfixerade inlägget efter det andra. Det har gett mej tvåhundra spänn, inbjudan till Bergmanfestivalen, (eventuellt) ett mejl från Marianne Ahrne och sura blickar från familjen. Nu ser jag äntligen meningen, målet, poängen med detta Sisyfos-arbete.

Idag låg det ett recensionsex i brevlådan (mer korrekt låg det en postavi i brevlådan, vilket mest gör mej trött eftersom jag och min lokale tobakist alltid har samma diskussion om varför det står Kalle på paketet och Karl på körkortet, varför jag egentligen har styrt om alla beställningar till en annan tobakist en halv kilometer bort)! Någon har skrivit en bok! Och någon annan har tänkt att den vill jag säkert läsa! Och denne någon har rätt!


Klas Gustafson har tidigare skrivit om Beppe, Cornelis och Tage Danielsson. Och även om jag tyvärr bara kan känna hat för att han snuvat mej på min livsuppgift, så är han en utmärkt biograf: saklig utan att vara knastertorr, initierad utan att vara skrytsam, fascinerad utan att vara underdånig.

Nu har han skrivit om Monica Z så nu finns väl egentligen inget kvar att säga.

Men det fina i kråksången är alltså att jag slapp betala för en bok som jag annars hade köpt för 213 spänn från Adlibris. Och ja, ni förläggare som läser detta, ta det som en pik! Skicka vilken jävla bok ni vill till mej, helst om gubbar förstås, men jag läser det mesta som har bokstäver. Jag skriver i princip vad ni vill om ni bara skickar.

Och det gäller för övrigt inte bara förlag: har ni privatpersoner nån gammal Kar de Mumma-bok skräpande i hyllorna – skicka den till mig! Det kan vara nån av de åttio jag inte har! Eller nån annan bok! Vilken som helst! Hade ni ändå tänkt göra bokbål – sänd den till mig istället och bespara er de taskiga associationerna! Bara skicka! Det finns nån tom kvadratmeter i lägenheten och jag tror säkert att min son är redo att slänga lite leksaker för min skull. Ös på bara! Skicka böcker!

(Men stämpla helst inte ”recensionsex” på dem. Då får man inte lika mycket för dem på antikvariat.)

Bergmanfestivitas!

Jag har fått en inbjudan till Bergman-festivalen på Dramaten. Jag ämnar inte gå. Det är lite mycket att ta sej sexti mil för att se Viskningar & rop – som jag redan som film anser vara ömsom obehaglig (glaset i slidan-scenen), ömsom outsägligt tråkig (resten) – som teater på tyska. (Triss i tråkigt: 1) slidglas, 2) teater, 3) tyska).

Och nej, jag låter mig inte ens lockas av att Torkel Peterson ska jocka skivor på invigningsfesten.

Däremot blir jag lite intresserad av att se Eraritjaritjaka. (Ja, vadå? Det är väl inget konstigt namn!?! Vad skulle ni själva döpa ett multikonstverk byggt på Elias Canettis texter till?) Det är en föreställning med livevideo, ljuseffekter och en stråkkvartett.

Ärligt talat är jag inte så intresserad av ljuseffekter och stråkkvartetter heller, men jag är så förhäxad av att regissören faktiskt heter Goebbels att jag är beredd att tumma på mina principer.

Det är inte utan att jag vill veta vad en tysk kulturauktoritet med det namnet tänker ställa till med den här gången.

Rapport från en helt vanlig blogg-gala.

Måndagen andra februari hölls Stora blogg-galan i Stockholm. ”En man med ett skägg” var mot alla odds nominerad i kategorin Nöje & kultur. Bokhora vann, vilket säkert var välförtjänt. De litterära gatflickorna gör trots allt en blogg som riktar sej till en något större målgrupp (= folk som läser böcker) än den här bloggen (= folk som hyser nåt slags intresse för Lennart Hyland).

Det enda som grämer mej är att jag inte fick säja den line jag funderade ut på planet: ”Jag är stolt över att äntligen få ge vita nördiga medelklassmän en plats på Internet”.

Mitt högervridna sällskap hade förstås mycket roligt åt att de som uppmärksammade mej och sa nåt uppskattande om den här bloggen var den ene nyliberalen efter den andra. Med såna vänner etcetera.

I övrigt kan säjas att det var kändisglest – Niklas Strömstedt och Robinson-Robban var de enda från den gängse celebritetsnomenklaturan som inte var på den parallellt hållna gay-galan (statements?) – och att den ende namnkunnige bloggare som faktiskt var på plats var Marcus Birro. När alla pristagare gruppfotograferades stod han en halv meter från övriga (statement!).

Det vill säja att varken Gynning, Schulman eller Bildt upplevde sina nomineringar som så viktiga att de behövde slita sej från sina gängse ansvarsfyllda jobb (dvs trams, trams respektive flyga flygplan).

Vi noterade att både Peter Siepen, Viggo Cavling och Helle Klein visserligen var anmälda, men deras namnbrickor låg fortfarande och väntade på dem när prisutdelningen var över. Good old Helle kan dock se sej i armhålan efter sin namnbricka – den finns numera i tryggt förvar i Kalle Linds plånbok.

En annan slutsats man kunde dra var att om man verkligen ville provocera i det här sällskapet så skulle man säja nånting positivt om FRA. Sällan har så många oliktänkande förenats i ett hat mot nåt så abstrakt. Och hade jag nu valt att bära en T-shirt med texten ”FRA är BRA” så hade den ändå bara uppfattats som ironisk.

Galan hölls på Nalen. Men med den brist på historiska perspektiv som nutidsmänniskan besitter, var det så klart ingen som ville prata om Topsy Lindbloms legendariska annonser (”Gata Regerings 74 var adressen”, ”Där allting händer. Och mycket fötter”) från danspalatsets storhetstid på femtiotalet.

Bloggen börjar ge avkastning.


Jojo, man är numera Kultuuuurstipendiaaaat.

Hädanefter ska ingen komma och säja att ”varför lägger du så mycket tid och kraft på att skriva om döda gubbar utan att du får nån annan utdelning än att du drar till dej ännu fler nördar än tidigare?”

Hädanefter ska ingen komma och säja ”skaffa dej ett jobb och nej – att läsa Arne Weises memoarer medan du slöglor på Arbetsförmedlingens hemsida är inget jobb”.

Hädanefter ska ingen komma och säja ”kan du hämta grabben på dagis idag för jag har massor att göra på institutionen”.

Från och med nu är detta ingen Privat Blogg. Det är en Professionell Blogg. En Prisbelönt Blogg. En Auktoriserad Blogg.

Jag betackar mej från och med nu från lågstatusläsare. Ska ni läsa En man med ett skägg så vill jag – beordrar jag – att det ska göras med vördnad. Jag vill att ni för varje artikel om Pekka Langer och varje ordkaskad om nåt pyttesmalt populärkulturfenomen ni egentligen inte bryr er om, ska tänka: ”Åhå! Det där var minsann en stipendierad tankegång!”

Exakt vad stipendiet heter har jag faktiskt glömt, men han som skickade pengarna heter Anton och bör vara en trevlig prick.

Inte för att jag vill skryta…

…men jag och min vän Valle Westesson var på fest med bl.a. Claes Ljungmark i lördags. Claes vem? frågar då den mindre vetande. Rolf Ryckert! svarar då jag och Valle i kör.

Ljungmark är en man med digert cv. Stockholms stadsteater, film, teve. För oss är han den parodiskt auktoritäre läraren Ryckert i Mats Wahls miniserie Klassliv, som gick som ett block i Bullen nånstans i brytningen åttio-nittiotal (finns givetvis på Youtube). Samma serie gav Kim Sulocki hans mer eller mindre välförtjänta genombrott.

Jag kan ha anat en viss irritation när vi för sjätte eller sjunde gången ville diskutera just Ryckert-rollen. Ljungmark lät antyda att han gjort roller som han var stoltare över. För att inte trampa någon oskyldig på tårna började jag istället berömma hans roll som sektledare för Ljusets barn i Rederiet.

Vi tror hursomhelst att vi skiljdes som vänner. Kvällen avslutades med en fotosession, där Ljungmark gör sin patenterade stoppa-in-Läkerol-gest. Känd från Rolf Ryckert-tolkningen.

Inte för att jag vill skryta …

… men ikväll har jag varit på fest med Stig Grybe.

Vi pratade (förstås) om Ante i Mobacken, en figur han gjorde i radio och teve på sextiotalet. Han pratade om hur han och Tollie Zellman en gång fått ett pris ur Kar de Mummas hand, utan att reflektera över att de femti år yngre män som stod framför honom kanske inte nödvändigtvis var up to date med Tollie och Kar.

Han berättade att Kar de Mumma vid tillfället sagt att ”nu har du en figur som du får leva med resten av livet och som du alltid kommer att bli ihågkommen för”. Och så la han till att ”där hade han ju rätt”.

Jag hade inte hjärta att berätta för honom att den ende inom tolv mils radie, förutom Stig själv, som känner till Ante i Mobacken 2008 är jag. Och jag är a) nästan Asperger-diagnosticerad och b) inte särskilt haj på Ante jag heller.

Sida 2 av 2

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén